Senaste kommentarerna i forumet

Tror det gäller att bara ta 1 dag i taget i början..Ibland kan det vara svårt, då tar man en stund i taget..Tex om man är van att dricka vid vissa klockslag, då får man som du är inne på distrahera sig själv den tiden..Även att tänka på all skit som alkoholen gör med dig och andra..Alkoholen är en substans som nästlar sig in i våra hjärnor och gör oss beroende..Läs och skriv här..En dag i taget, fundera inte för långt fram i början..?..

Grattis till 18 dagar Afri, jo sockret triggar samma ställe i hjärnan, så det kan vara klokt med sockerstopp oxå.?

Vet inte alls om det är så här du tänker, men...

Eftersom jag ännu inte klarat av mitt helvita mål kanske jag kan bidra till beskrivningen av hur en hyfsat fungerande människas alkoholvanor kan/kunde se ut. (Självklart får texten redigeras.)

Hur sedan andra hittat vägen upp blir ju perfekt och peppande att läsa.

"FEBRUARI 2017

Åh, herregud, vad är klockan? 03.37 bara. Vad hände i går? Vad f-n hände? In i hjärnans minnescentrum och leta. Få se, hm... Just det, skyllde på huvudvärk för att lägga mig tidigt. Det vill säga, stänga in mig i sovrummet och halsa i mig riskfritt från gömman i garderoben. Självklart somnade jag "helt naturligt" redan vid 21-tiden. Hoppas bara att jag inte spillde så att jag lämnade några lukt- eller färgspår. Tror i alla fall inte att jag vaknade och sluddrade en massa när M kom och lade sig. Svammel jag måste bortförklara i dag.

En snabbkoll på telefonen. Tack o lov, har varken ringt, sms:at eller gjort en statusuppdatering på Facebook.

Gode värld, vad jag mår illa. Tänk om jag måste kräkas. Snälla, låt M hinna i väg före i så fall. Jäklar, nu var det nära...

Måste kolla hur mycket - eller lite - det finns kvar. Har för mig att jag öppnade även andra tetran. Nej, det kan inte vara sant, knappt hälften kvar av den. Helvete... En och en halv liter 14-procentigt vin på bara ett par timmar. Varför varför varför? Jag skulle ju bara ta ca hälften av den första. Inte undra på att magen är i uppror.

Just det, i dag är jag på kurs hela dagen. Samåkning = inget besök på Systemet. Hur f-n löser jag det? Det enda som ligger i närheten stänger 18.00. Alltså, inget fel på 3,5:or, men mängden... Det blir snudd på omöjligt att kunna komma hem senare än M och ha chansen att gömma alla.

Om jag skyller på att jag ska byta något i köpcentrat kanske kollegorna går med på att svänga förbi. Måste komma ihåg att ta med ett klädesplagg för låtsasretur. Köper jag Explorern i plastflaska får jag plats i den stora handväskan. Får bara inte glömma att byta till den innan vi åker. Starksprit är ju å ena sidan perfekt, då ruset kommer snabbt redan vid liten mängd. Å andra sidan lite för snabbt, betydligt svårare att kontrollera. Får verkligen skärpa mig i kväll...

Eftersom M alltså är hemma före mig måste jag göra mig av med de tomma tetrorna. Hinner jag förbi papperskorgen vid J-parken? Där har jag inte slängt något sedan i onsdags. Helt klart mindre risk att någon ser mig där.

Jag borde sluta dricka så här mycket, men inte just nu. När jag mår så här dåligt och är så stressad är det nog fel tillfälle. När nästa konferens jag håller i är över borde det funka att ta tag i mitt drickande. Så får det nog bli. Precis som jag tänkte för ett par månader sedan. I och för sig gick det inget vidare, men kanske den här gången...

Åh, vad är klockan nu? 04.53. Snart dags att gå upp. Planeringen för dagen börjar i alla fall bli klar. Det kommer nog att funka att inte bli avslöjad i dag med. Puh!"

Åh grattis, blir glad att läsa. Kram

Så var det för mig första månaderna. Efter ett tag går det att njuta av helgen men låt det ta sin tid! Lycka till.

Vaknade 5 i morses gick inte somna om, vin kvar ja ni kan ju räkna ut resten. Men nu är de knappt något kvar. Så nu är jag i valet och kvalet be om hjälp av soc att komma in på avgiftning, de har gått så långt :( Där jag absolut inte ville hamna är jag nu. Vet inte vad jag ska göra nu.

... är också fantastisk.
Nu blir det varje eller varannan dags löpning i min takt med målet att klara min ”ordinarie” 7 km runda om 6 veckor.
Viktigt steg för mig. Detta att göra något som jag mår väldigt bra av.
Viktig tanke är varför jag låter det ta så lång tid att komma dit.
Hejar på dig Andra Halvlek att du snart är där! Kram.
Jag är nykter idag.

Hej
Jag förstår att detta med att träffa nägon nykter kan var svårt. Det vet jag inte heller så mkt om. Men vad gäller socialt och restaurang/umgänge sä har jag övat ganska mkt trots corona, eller iaf mina första månader.. Det blir lättare med tiden, att slappna av framförallt. De första restaurangbesöken var främst ”när får jag gå hem”. Nu kan jag koppla av och tycker att det är mysigt men blir snabbare klar att gå hem.
I efterhand tycker jag att jag kunde skippat de första två månadernas uteliv av hänsyn till mig själv. Men hade då inte riktigt insikten om att det här projektet sträcker sig över lång tid.
Önskar dig lycka till på utredningen, jag tänker att de som håller i sådana har god erfarenhet av upp- och ner perioder. Ha en fin dag!

Har länge haft en idé’ som grott i mitt huvud...
Det finns så många på forumet som skriver så himla bra att det är en fröjd för sinnet att läsa.
Tänk om fantasin fick flöda fritt och tillsammans med andra skriva en följetong om livet och hur det kan förändras.
Jag tror på om man fick skriva av sig i tredje part om sina egna upplevelser och blanda in dem i både sanningar och osanningar så har man fått lätta på sina bördor...
Det enda som behövs som en röd tråd är upplevelserna runt alkoholen och dess biverkningar.
Man kan lämna en liten cliffhanger för nästa person att spinna vidare på, och tillsammans skapar vi något spännande.
Jag tror att det här kan bli något riktigt intressant, ska vi testa om det fungerar?

Berra

Tack för din feed back. Jag vet vilken resa jag har gjort.

Angående din vän. Fint att du inte pratar mediciner. Jag förstår. Det är många som äskar sina piller. Jag har aldrig tyckt om piller. Har knappt tagit ipren vid mensvärk i mitt liv. Jag sprang i skogen eller tränade aerobics på gym som ungdom regelbundet. Insåg för bra många år sedan att träning vid mens, pms, lätt huvudvärk osv funkar bäst.

Så det beror lite på hur en är lagd antar jag. Möta problem och jobba med dem, som jag gillar eller ta lösning på annat sätt.

Jag var förstås riktigt jobbig med mitt ex. Jag tjatade och konflikade mycket. Men han och jag var lika och vi hade båda behov av att prata om allt, så vi redde alltid ut det. Vi är goda vänner än idag och pratar i telefon då och då. Han bor flera timmar bort och det är bra, för jag skulle inte må bra av att ha han för nära. Han är i sin dimma och hittar inte ut.

Det är faktiskt så att jag har tjatat så mycket att jag blev trött på det. Jag lärde mig något. Träffade en man efter honom en stund och han hade levt i ett förhållande med en kvinna som också tjatat. Jag sa, jag har tjatat och jag orkar inte tjata längre. Jag är ingen som tjatar, men när inte jag mådde bra då projicerade jag det på en annan och det är inte ok.

Så nu har jag tagit extra bra hand om mig länge och jag skrattar gott och är glad igen. Jag har ingen anledning att tjata på mitt ex när han ringer heller. För det är inte jag som behöver köpa hans mat. Det är inte hos mig han bor utan att betala en räkning.

Han är inte längre min hotellgäst, som jag kallade honom.

Jag är noga med vilken man jag bjuder in i mitt liv idag och jag tror att jag har funnit honom. Helt otippat. Så stod han bara där.

Allt är naturligt. Jag är så enkel som jag är. Och jag valde att vänta tills vi setts flera gånger med att berätta om min bipolära historik. Han tog det bra. Som de flesta gör numera.

Sedan visade det sig att han också hade något han ville säga. Jag ska inte skriva det här, men en sak vet jag.

Det är att han är självständig. Skötsam. En omtänksam pappa med en bra relation till barnets mamma och han är sund. Han lever som jag gör. Vistas gärna i naturen och så har han humor.

Vi lär känna varandra och jag vet inte vad det ska bli. Jag vet bara att jag lever i det som är just nu. Det är bra med coronatid för mig, då krävs det verkligen avstånd och att en lär känna varandra mycket mer.

Jag tror att jag har blivit klok genom åren, genom att begå misstag och genom att lära mig av dem. Jag har inte alltid var så klok ;-) som jag känner mig nu.

Jag tror att du gör det klokt i att inte lyssna på din vän när du inte vill det. Lyssna till dig själv och lyssna vad du vill och behöver. Livet ska innehålla hinder och motgångar för att vi ska lära oss hur vi vill leva.

Jag tycker du verkar klok. Det kommer att bli bra för dig.

Om du är närvarande i samtalen med din kille och reflekterar vad som känns ok och inte och säger det. Om inte till han så åtminstone till dig själv.

Så länge du mår bra i konfliker så är det bra. Jag tror att konflikter är bra för utvecklingen. Det är däremot inte bra om den är riktad med negativitet som får en att må dåligt.

I alla fall.

Tack, det var trevligt att skriva med dig denna morgon.

Massa kramar!

AmandaL. Självklart är det viktigast att vara nykter, och om jag nu skulle träffa någon någongång i framtiden så måste den personen antingen inte dricka alls eller lite. Jag är inte rädd för att säga nej till att dricka, påverkas inte av vad andra människor kan tro om mig... för sånt vet jag inte och om man skulle gå runt och tänka så skulle man nog vara olycklig jämt. Men jag är obekväm i situationer som är utanför min confortzone. Har därför inte varit på en dejt på kanske 10 år, det är så ångestfyllt för mig. Men med lite A så blir jag mer bekväm, ångesten släpper och så. Men det är ju inget alternativ, och detta är inte aktuellt nu i alla fall. Letar inte, vill inte hitta någon just nu - nu är det fokus på mig och min nykterhet och mitt övriga liv.

Om exakt en vecka ska jag till psykologen iom. utredningen. Det ska ta hela förmiddagen. Brukar inte oroa mig för sånt då ja fått höra att jag är väldigt duktig på att förklara mig själv, skeenden och andra saker på ett korrekta och ingående sett, men är mer orolig vad som kan komma ur det. Jag måste få någon typ av hjälp.. vara sig jag skulle ha en diagnos eller inte. Sen är jag lite orolig att jag har en uppe-period just nu då jag har relativt mycket energi (för mig) och då "glömmer" jag det jobbiga och det blir så mycket svårare att tala om när allt är nattsvart och jag knappt inte kan röra mig varken fysiskt eller mentalt på flera dagar.

I vilket fall. I dag ska jag träffa ett par vänner och äta lunch och fika. Har gjort en plan vad jag ska hinna med innan - 1,5h promenad som jag drar ut på strax, dusch, smink, lämna posten-paket, handla, äta frukost och kanske andas lite också. Vill fixa allt så jag bara kan slappa i eftermiddag. Behöver en slappardag nu i semestern. Torsdagen blir fullspäckad den med nämligen.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag njuta av ett par vänners umgänge.

Gomorron, jag hann inte skriva här igår, jobbade som tusan och körde sen 40 mil. ? sov knappt nåt mellan söndag och måndag, så va i princip död igår kväll. Nu tagga jag för dag 18. ??

Idag väljer jag att vara nykter! ?

Peter på landet, jag känner igen mig i det du skriver. Vi verkar ha samma förhållande till alkoholen. Jag har lyssnat på alkis podden och läst div böcker inom området alkohol missbruk. Jag passar inte in i den världen som handlar om alkolism. Jag kan inte identifiera mig som alkolist. Jag har haft ett riskbruk som jag jobbat med de senaste åren. Jag tycker det har gått riktigt bra att dra ner på konsumtionen. Jag blir aldrig as full längre och slipper därför ångest och minnesluckor.

Jag tror på i början av nykterheten bör man nog satsa på inte dricka överhuvudtaget. Jag kan dricka normalt när min ångest är under kontroll men när ångestpåslaget under en längre period blir för tufft och jag inte får hjälp då tappar jag det. Men tror inte man ska fokusera så mycket på de i början huruvida man ska dricka lite ibland el sluta helt utan de får bli ett beslut som får mogna fram.
Ang tristess är jag nog inte den bästa på ge råd jag har extremt lätt för umgås med mig själv om jag inte är med vänner och ge mig ut och göra saker själv som ta en fika, fota, åka ut och bada, åker på egna resor mm.

Wow

Vilken resa! Och vilken fantastisk människa du är. Hur du tänker och hur du gör.

Jag hade kanske gjort liknande om jag hade haft en diagnos. Tagit reda på allt man kan och försökt att må så bra det bara går. Försökt hitta någon annan livsstil. Jag gjorde det lite grann när jag utbildade mig och tog mig bort från världen jag var i. Men långt ifrån på samma sätt som du. Jag hade ingen diagnos att brottas med också.

Jag har aldrig pratat medicin med henne. Det är bara observationer och det hon själv sagt. Jag är en sån som inte lägger mig i, alla får vara precis som de är. Det får hon också. Suicid har hon inte varit på väldigt många år. Men jag kanske inte orkar prata om hennes detaljerade mat-intag klockan 4 på natten längre.

Håller mig också borta från SSRI som många försökt få mig äta. Inom psykiatrin kunde jag inte få hjälp om jag inte åt antidepressiva. Hur sjukt är inte det? Jag fick låtsas ta det för att få komma in.
Helt galet att det kunde trigga igång en bipolaritet!
Men det är såklart bra att de finns. Ibland behövs de verkligen.

Jag tror inte jag räcker till längre för henne. Jag har ju egentligen inga svar. Försökt hinta om både det ena och andra. Hon älskar sin psykatier som skriver ut även andra piller och skulle aldrig gå till någon annan.

Nu när man fått en liten bild av hur du är, förstår jag hur svårt det är med alkohol. I 12 års tid försökte du. Tror inte du var en av dom som tjatade och försökte sätta gränser, som man kan räkna ut från början inte fungerar.
Det tar jag till mig. Min enda chans med den här killen är om han skulle vara annorlunda än ditt ex. Men den chansen är säkert väldigt liten.

Massa kramar!

Jag vill tillägga en sak. Genom att jag skriver om min resa nu, vilket jag också gjort i mer än 10 år! Så pratar jag med en del av de vänner som jag tappat kontakten med då våra liv sett väldigt olika ut.

Idag har många barn som börjar bli stora och går i skolan. Det innebär att jag får höra från en och annan ibland. Jag var mycket sjuk under nästan 10 år. Alltså, upp och ner i bipolära skov.

Mina dåvarande vänner hade inte tid, ork eller möjlighet att lyssna på mig. Jag träffade mina vårdgivare så ofta och jag minns att jag lekte med tanken att de fick vara mina "vänner". Den sociala kontakten som jag hade innan med stort nätverk! krympte och mina sociala kontakter fick jag genom vården.

Och jag har haft sådan tur. Jag har haft riktigt bra vårdgivare. Det är bara nu på senare tid, då jag vid behov behövde träffa en ssk för samtal som jag upptäckte att det inte var något stöd. Jag begärde att få byta.

Jag vet några som lärt sig av mig, istället för att vi skulle göra det vi skulle göra. Jag ville läsa hela min journal och min mycket kloka psykiater sa att det får du inte göra själv. Det kan trigga igång så mycket. Du får träffa din sjuksköterska och min sjuksköterska hade ju slutat så jag fick en ny (vilket jag inte behövde längre) men vi träffades och läste min journal. Eller vi skulle göra det....

Jag babblade och babblade. Har troligtvis adhd och jag har haft svårt att få tyst på mig själv. Ha ha roligt idag när jag inser detta och väljer att vara mer tyst. Så skönt.

I alla fall. Jag älskar inte, men nästan älskar.... flera av mina tidigare vårdgivare. Känner stor tacksamhet. En hör av sig till mig regelbundet, skriver vykort och sms och jag svarar. Vi sprang på varandra vid ett tillfälle. Då hade hon varit ute med vänner och druckit lite, och var sådär ärlig som en blir med lite alkohol i kroppen.

Hon sa vid det tillfället "vem är det egentligen som är sjuk" hon tycker att jag är frisk och jag är ju frisk men jag lever med en känslighet.

Vi lever alla med en känslighet. Alla människor har några former av besvär. Somatiska eller psykiska. Så länge det är "skillnad" på människor och människor så kommer det vara så här.

Jag hoppas att psykiatrin får andra resurser, jag vet att vissa enheter erbjuder träning, efter att Anders Hansens bok Hjärnstark kom ut. Underbar utveckling!

Så bra. Det finns möjligheter till förbättring. Med hjälp till livsstilsändringar. Det behövs. För alla egentligen. Fast för dem som äter tung psykofarmaka kan det vara svårt och tungt att träna på egen hand. Inte bara pga mediciner, utan för att livssituationen liksom ångest och annat kan göra det svårt för den enskilde individen att komma igång på egen hand.

Jag är en obotlig optimist och vill tro att den märkliga tiden med coronaviruset kan ge de "normala" människorna en större förståelse för psykisk ohälsa då fler kommer att drabbas. De som väljer att ta mediciner kommer att förstå hur svåra vissa mediciner kan vara att ställa in liksom att hantera de biverkningar som kommer. Som en inte alls kan föreställa sig. Då kanske vi får en annan diskussion i debatten. Kring behandlingsformerna. I Sverige.

Jag känner med alla vårdgivare som står på golvet idag och kämpar. Jag hör inslagen om hur de diskuterar sömntabletter. Och jag vet vilka som funkar för mig och vilka som är direkt obehagliga. Det finns en sömnmedicin som alla min bipolära vänner känner till och jag vet ingen som inte blivit hög på den.

Jag vet också hur illa det kan vara på en psykavdelning. Jag blev hög på avledningen av medicin jag fick av vem vet jag inte. Antagligen en mentalskötare.

Jag hör storys och vet inte vilka som är sanna, men jag kan säga så här. Jag förstod tidigt att jag vill aldrig och då menar jag aldrig bli inlagd igen, för där kan en bli hög på medicin och vad kan ske då.

Så jag tog ansvar och tog hand om mig.

Alla är vi ansvariga för oss själva. Nu har vi alla också ett större ansvar att ta ansvar för varandra i denna tid.

Det är tydligt att det inte är så många som förstår vad kris innebär. Eller som anar hur svensk sjukvård ser ut.

Jag tar ansvar för mig och har lärt mig att stanna där. Jag lever mitt liv nu, som jag önskat så länge. Jag behöver inte kämpa längre. Jag behöver bara leva. Och njuta. Av livet. Av ögonblicken. I det som är. Just nu.

Var rädd om dig. Du är värdefull.

Åh vad härligt att du delar med dig?

Tack för att du säger det, att jag är guld härinne för många.

Jag såg till att skaffa mig massor av vänner som har bipolaritet för några år sedan och jag vet vad min resa betyder för dem. Men det var en resa som jag verkligen ville göra. Jag förespråkar verkligen inte att andra ska minska eller sluta med medicin.

Det är på riktigt farligt att sluta eller minska på egen hand. Liksom att laborera själv. Även om jag vet många som gör det.

Jag tyckte bara själv att det behöver finnas andra sätt. Som att ändra livsstil. Och jag har pratat med läkare och författare världen över. Detta var min uppgift under flera års tid och det tog mig ca 8 år att ändra livsstil och trappa ut medicin. I samråd med psykiater. Jag prövade sluta med litium vid ett par tillfällen och då blev jag allvarligt sjuk i hypomaniska skov igen.

Litium tog bort hela min personlighet och la till massor av övervikt. Inte för att jag gick upp av den medicinen, utan för att jag saknade arbete (hade sagt upp mig i ett hypomaniskt skov från mitt karriärjobb) och som "insjuknad" i en psykisk diagnos ville jag inte gå ut och bli sedd av andra. Det tog lång tid för mig att landa. I en diagnos, i medicinering, i att jag upplevde biverkningar som fick mig att skämmas för skakiga händer. Jag blev apatisk av litium och jag hade inte längre lust med något.

Jag skulle aldrig äta litium igen om någon sa att det inte fanns alternativ.

Det finns alternativ och jag har tagit en annan medicin som egentligen är för epileptiker, men som många med bipolaritet svarar bra på.

Allt är val vi gör. Jag hade det svårt när mina vänninor gifte sig runt 30, de skaffade barn, och de hade till synes "normala" liv och bor i hus, har landställen, bilar och reser på semestrar osv.

Jag hade inte möjlighet att uppmärksamma deras födelsedagar, vara med i det sociala. Jag förlorade alla de som inte var riktiga och idag så har jag ett par utvalda vänner som jag träffar regelbundet. Trots denna coronatid.

Jag "hjälper" en del av dem som också har insjuknat med SSRI som jag gjorde att varva ner. Jag ger tipsen som jag lärde mig under dessa 8 år.

Hälsan är allt. Det finns inget materiellt som kan ersätta hälsan. Förr gjorde jag karriär och var höginkomsttagare. Och det hade sitt pris. Jag stressade länge och det var ohållbart. Gick i terapi och till slut tog jag SSRI för depressionen släppte inte.

Då fick jag en biverkan som jag förstod senare var en hypomani. Jag har kartlagt allt. Skriver om det. För egen skull.

Insjuknade alltså i en bipolaritet pga SSRI.

Det har varit jättetufft att leva i detta land med en diagnos som satte mig i en ofrivillig isolering under en tid. Jag saknade mycket som andra tar för givet. Men jag hade en möjlighet att välja. Och jag valde att arbeta med att bli frisk och det är inte genom vården i Sverige om en säger så...

Ja, motion är bäst. Fysisk aktivitet och mindfulnessträningen blev mina behandlingsformer sedan många år.

Jag har inte bara slutat med medicinen, det går absolut inte. Jag har förändrat min livsstil helt och hållet.

Går aldrig på fest där alkohol serveras, går inte på fest alls. Det är en trigger och jag vill inte bli triggad.

Jag har samtal med mina vänner, oftast på tu man hand.

Jag förstår om din vän tar medicinen och är nöjd med den. Den håller henne i ett tryggt läge och det är bra. Om du är läkare så förstår jag att du vill prata om medicin eller om du själv har en bipolaritet så förstår jag det också.

Om du inte har de erfarenheterna så vill jag säga till dig, att du ska nog inte prata med henne om mediciner. Om du inte bara lyssnar på när hon vill berätta. Jag förlorade en vän i suicid och jag vet varför. Jag vet hur hemska biverkningar hen hade och jag har själv ätit en hel del preparat.

Under flera år så åt jag mediciner och jag minns varenda biverkan till varenda otäckt piller, men de pillerna var också de som räddade mig från att inte välja bort livet.

Medicin ska tas när det är akut eller allvarligt. Om en människa vill sluta så måste det ske i samråd med behandlande psykiater. Nu vet jag som har massor av vänner med bipolaritet att det är väldigt få psykiater som tänker på livsstilen. Det räcker inte till med tid. Biverkningarna behöver diskuteras, ändra och justera dosen.

Prata om andra behov. Kanske sjukskrivning. Vilka åtgärder en behöver. Olika andra kontakter inom psykiatrin. Andra samtal eller utredningar parallellt.

Det är många som förlorar sina arbeten på olika sätt och vägen tillbaka är inte alltid så enkelt.

Jag hade aldrig klarat av det om jag inte hade möjlighet att köpa de kurser och tjänster som jag har köpt. Så ska det inte vara. Fast så är svensk sjukvård idag. Psykiatrin är inte ett prioriterat område.

Jag känner även vårdgivare privat. Som jag umgås med. Jag vet hur deras belastning ser ut. Det är skulle jag säga ett ohållbart läge.

Jag är tacksam att jag blev sjuk för 20 år sedan och inte idag.

Massa kramar!

Solen skiner INTE ute, men inne hos mig☀️

Vaknar tidigt som vanligt. En snarkande hund bidrar ju knappast till att få ta sovmorgon. Sover SÅ gott! Läser på kvällen innan jag somnar. En vana som jag haft för många år sen och som nu kommit tillbaka. I alkoholens ångor kunde jag ju inte läsa för 1. jag mindes ju inte dagen efter vad jag läst och 2. svårt att koordinera pga dubbelseende.

Efter tio dagar utan alkohol känner jag mig starkare än på länge. Och för varje dag jag lägger bakom mig blir det också mer verkligt och rätt att avstå från alkohol.

Njuter av att vakna och känna mig klar i huvudet (ok, förutom för igår då jag kände mig helt koko, men då var det ingen alkohol inblandat, bara somnat om?) och känna att jag orkar. Denna ständiga trötthet var på väg att knäcka mig. Tröttheten och (nästintill) apati. Ingen lust med någonting. Bara planering för nästa fylla. Usch och fy.

En ny dag ligger framför mig och idag har jag bestämt att jag skall lära mig dubbelvirka ?Lättare sagt en gjort kanske, men skall i alla fall försöka.

Tack, Kattsingen för ditt inlägg☺️Även jag drömmer mardrömmar, men de är så fruktansvärt obehagliga så jag kan inte skriva om dem. Dock inga mardrömmar senaste två-tre nätterna??

Så dag elva vad har du att ge mig idag??

Kram

Vad intressant att du bara tar den vid behov. Att du kan sluta och hålla upp och bara ta ibland.

Ja, säkert individuellt som med allting annat. För hon fick kraftiga maniska skov på den ändå. Men sedan hon började med lithium för ett par år sen, så är hon väldigt mycket jämnare, och de ville sätta ut olanzapinet. Men hon vägrade. Och precis - mat och sömn är det enda hon tänker på. Det är så tråkigt. Förr var hon en aktiv människa, nu vill hon ha beröm om hon orkar diska.

Hon vill inte bli gravid, och har slutat bry sig om killar för längesen. Men här undrar jag om inte olanzapinet också spökar.

Underbart att höra hur du klarar av livet . Du verkar så klok och bra! Springer också. Visst mår man bra? Och vilken energi man börjar få.

Du är guld värd här inne för många. Hoppas du förstår det.

Massa kramar!

Tittar in lite på din tråd?

Förstår precis hur du känner. Just oron för tristessen. Oron för att inte kunna ”unna sig” när man så väl är ”värd” ett glas vin. Jag kände precis som du! Men så kom den där lördagsmorgonen när jag vaknade med så grav ångest.

Summerade senaste veckorna/ månaderna. Kollade av alla inköp på Systemet och tänkte tillbaka på alla det dagar jag legat platt i sängen, dagen efter en redig fylla, oförmögen att ta mig upp eller ta mig för något.

Ur mitt självförakt och min skam föddes en vilja. En vilja att verkligen leva! Att leva MITT liv utan att alkoholen skall styra.

Jag tar en dag i taget och njuter varje morgon jag vaknar nykter. Jag har svårt att säga just nu ”aldrig mer”, det blir så definitivt, för mig blir det mer lätthanterligt att säga ”en dag i taget är jag nykter”. Jag säger att jag ”avstår” just nu. Då behöver man inte förklara för alla utomstående heller så ingående. För jäklar vad folk frågar när man INTE dricker?

Har du saker du gillar att göra som du inte gjort pga att du dricker? Ta upp dem igen. Det är bara du som vet vad du gillar att göra?

Och välkommen in att skriva så mycket du orkar!

Välkommen Kattsingen!

Kram

Dag 20

Äntligen är klockan efter fem så jag vågar posta inlägget.... Kanske börjar den här gubben bli lite väl morgonpigg, idag vaknade jag redan strax efter klockan fyra. Nåja, det är ju så jag brukade vrida dygnet, så det är säkert ett tillfrisknande också. ?

Solen har börjat kika upp över grantopparna, och kaffet är kokat, ska sitta en stund och fundera och ta in mitt liv idag. Bläddrar i min dagbok och ser ju hur kampen mot A och ensamhet varit de senaste åren, allt har varit så förutsägbart. Göra något - råka slinka in och smyga hem med halvfin öl i glasflaska(köper ju sånt så det ser bra ut, en som är beroende köper ju burköl... host...)- fly bort (skönt) - må dåligt dagen efter, lova mig aldrig igen - repeat.

Några motorvägar in till bolaget för mig har varit ensamhetskänslor, uppgivenhet (det är inte lönt), men jag tror mycket har handlat om en enkel flykt oavsett vad, och en given belöning oavsett vad. alltså kortslutning på allt normalt och vettigt.

Nu är det slut med det, kanske inte flykten helt. Men jag har åtminstone under dessa tre veckor aldrig en gång legat i sängen och mått skit en hel dag, av att jag varit bak... eller bara arg och skamsen och less på mig själv. Det är faktiskt en jätteskillnad.

Jag hade inte klarat det helt själv i min ensamhet, att få dryfta tankarna här, vara lite transparent om det som rör sig i skallen, få sätta ord på det inför andra som faktiskt är i någon liknande situation gör ju hela skillnaden. Tur ni finns :)

Förutom löftet till mig själv/Beslutet som hjärnan ska lyda: Idag ingen alkohol, så ska jag bara ha vilodag från träning, och vara utomhus så mycket jag känner för det.

Jag är glad över gårdagen, att jag inte gjorde som impulsen sa till mig att göra. Jag tror risken där och då var relativt liten - priset hade varit ganska högt. pinsamt köpa ut, några timmars ”skoj”, och sen börja om från ruta noll. Det enda jag skulle fått ut av det var att jag slösat bort en värdefull kväll. Okay, det enda värdefulla jag gjorde igår kväll var att jag styrketränade, och låg och lyssnade på musik. MEN det var ju saker som jag fortfarande kan se tillbaka på utan att skämmas eller må dåligt över. Hade jag fyllat dit mig igår hade jag raderat bort kvällen ur mitt medvetande, åtminstone efter jag skrivit om den här. Rackarns så onödigt det skulle varit. Detta sista stycke skriver jag mest för att påminna mig om hur smal hinnan in till dimman egentligen är, jag kan ju välja den när som jag vill. Men när jag inte väljer så väljer jag livet istället för konstgjord glädje och ångest.

Jag vill förtydliga att jag tar medicin vid behov och jag älskar olanzapin, OM jag någonsin inte har lyckats bromsa min uppvarning i tid, så tar jag olanzapin direkt. Det är en del jobbiga biverkningar, som viktökning och en hunger som alltid finns där. I alla fall för mig.

Den fungerar som stämningsstabiliserande vid bipolaritet och den tar ner en på jorden direkt vid en hypomani/mani. Den fungerar även utmärkt på kvällen, för att få en bra sömn under natten.

Människor svarar olika på den. Jag kan förstå att någon tar den livet ut. Den räddar många att leva utan att vara "uppe". Jag har stått på den i perioder, under lång tid.

Varför jag inte ville ta den senare, var för att den ska absolut inte tas som kvinna om en vill bli gravid.

Underbart att du springer. Det gör jag också.

Massor av kramar!!

Hej.

Jag är vuxen dotter till en pappa som under hela min uppväxt haft problem med alkohol. Jag har alltid hanterat det ensam, men situationen har dock eskalerat iom att jag blivit äldre och hans missbruk ännu värre. Jag känner så mycket ansvar, och kan inte sluta ha skuld och samveteskänslor över att inte kunna hjälpa honom.

Han kan inte hantera någonting I sitt liv, han har skulder, inget fast arbete. Han tänker och pratar enbart på sig själv och sina egna "affärer". Lever i en drömvärld. De senaste veckorna har han druckit 1 l sprit om dagen. Ofta när han blir full hamnar han i ett psykotisk tillstånd och tror att alla är ute efter honom. Hans flickvän ringer Mig hela tiden och berättar varje detalj om hans drickande och hans beteende. Har fått köra dit flera ggr på nätterna för att skjutsa bort henne från min pappa. Tar så mycket energi.

Är arg på honom men samtidigt är han min pappa och någonstans älskar jag honom. Är så rädd att han ska hamna på gatan utan något som helst skydd. Vet inte vad jag ska göra...

Fler tips på tuben:
? Is it normal to feel depressed in early sobriety?
? Britains secret drinkers
? Ben Affleck on depression, addiction...
? 12 lessons from 4 years sobriety
? Alcohol cravings explained
? Why is it so difficult to quit drinking?

Kram ?