Senaste kommentarerna i forumet

Mitt enda fokus just nu är att ta en dag i taget och fylla mina dagar med saker som jag mår bra av. Jag har alltid haft svårt att vara i nuet, har alltid lagt min energi och tankar på det som varit eller vad som ska ske i framtiden. Därför vill jag försöka att bara ta varje dag för vad den är. Jag vill inte försöka sia om hur det ser ut framåt men mitt fokus är på att må bra varje dag och just nu är inte drickandet något som lockar. Varje dag kommer ha sina utmaningar och jag måste öva på att hantera dem utan alkohol. ?

Idag har jag ägnat tiden åt att busa med vår hundvalp, tagit hand om våra plantor och dessutom tränat ett hemmapass. Oerhört skön och lugn dag och jag vågar faktiskt säga att jag just idag känner mig harmonisk vilket jag är tacksam för ?

Kram

...stämmer in här.
Har försökt ....hundrafemtio gånger ( säkert fler) att dricka normalt.
Tiden och livet rinner i väg och det är inte roligare att vara bakfull ju äldre man är - i mitt fall har det varit stegrande smärtsamt.
Bra råd av Torn att inte tänka så väldigt mkt på hur du ska förhålla dig till alkohol över sikt utan mer tänka på att inte ta första glaset.
För min del har det också varit en hjälp att tänka att det är det nyktra livet som är nytt och outforskat! ( jag är en rastlös själ) medan livet med alkohol är gammal vana .,.och en vana som bryter ner mig och sätter livet på stopp.

Kan skriva under på vartenda ord faktiskt.

Det är tusen gånger lättare att inte dricka alls än att dricka ”lite”. Tycker jag.

Kram ?

Åh jag e likadan.. älskar älskar mat och älskar även nyttig mat.. men äter för mycket jag med. :) svårt att stoppa när det e så gott och trevligt med god mat. men jag märker att när jag tränar mycket.. när jag löptränar mycket främst som e min passion och mentala livhank... så kan jag äta mycket mer av allt det nyttiga och går ändå ner väldigt fort i vikt.. kanske är det för att jag i grunden inte är en stor person. jag har alltid innan varit smal... hade en period för 12 år sen där jag gick upp 13 kilo pga en massa anledningar.. en dag bestämde jag mig bara.. nu är det nog jag ska bli mig själv .. så jag började springa... och Jesus va jag sprang.. hade kollegor då som tränade väldigt hårt ( iron man ) och sånt.. men det var inte för mig.. men dom peppade mig med min löpning... efter 3 månader... ( jag åt som vanligt men sunt och mycket mat och tog även lite onyttigt ibland... ) så hade jag rasat 10 kilo... kände inte igen mig själv.. och jag mådde såååå bra .. vart så lycklig att jag var fin i mina kläder igen och att kroppen kändes så lätt..jag var stark och pIGG, sprang fort och långt och ja... det var en dröm.. men sen några år senare föll jag tillbaka och där är jag nu... det förstör så mycket om man inte trivs med sig själv.. man känner sig inte bra... och då har jag tagit till A för att döva det istället för att springa... ond cirkel.. men nu är det slut med det.
Tack för all din omtanke... jag mår ok.. piggare, nerverna e lite utanför kroppen och jag e rätt skör.. men jag e nykter.. kroppen börjar återhämta sig och nu dags att göra mat inköp och göra en lista på vad som ska uträttas konkret föra tt jag ska må bättre i livet... struktur e bra. en dag i taget. Jag är glad att du finns min vän. Vi stöttar varandra. Det är underbart. Känner ingeN det där med att alltid ha nån jäkla form av ångest som ska mättas... jag får inte abstinens av alkohol-avslut på det sättet du beskrivit tidigare.. förutom att nerverna ligger utanpå kroppen och jag har mycket " kryp " i kroppen... som myror.... OCH NERVÖÖÖÖS... men träningen dödar det så jag måste komma igång nu.
Natten var bättre jag vaknar flera gånger... men det går åt rätt håll... din sömn e ju också fram och tillbaka men låt oss se om vi kan få bukt med det båda två.. vi får stötta varandra :)
vilken härlig meny du satt ihop idag. Jag har lovat mannen att göra vietnamesiska rispapper-vårrullar till middag med massor med grönt, lite jordnötssås och soja och ska även ha avokado och jätteräkor i mina rullar... lunchen kommer bli en stor protein shake med lite grönsaker att knapra på. dina järpar måste jag ju bara göra nån dag också.
Hur ser din dag ut? ska du hitta på nått särskilt? pratat med barnen? ( vet att detta med barnen e känsligt så berätta bara om du orkar)
Tack igen föra allt ditt stöd min fina vän... jag är glad att vi båda kämpar på...
Dag 4 för mig ren nu ( räknar egentligen inte) men kan bara konstatera att det går framåt. :)
Kikar in igen snart. KRAM !!

Hej igen Sassenach!

Det berör att läsa om din kamp, och hur du måste vänta på att få tillgång till den behandling du behöver. Du kämpar på trots att det är svårt, och du har faktiskt klarat att övervinna din oro och rädsla för att söka hjälp. Det är inget litet steg, det kräver mod. Jättebra att du fortsätter skriva här, finns det något annat du kan göra som kan underlätta för dig under tiden du väntar på företagshälsovården?

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag skulle bara läsa lite här och sedan gå ut och träna i skogen. Ligger redan efter i min morgonrutin. Den är ny sedan corona och jag isolerade mig hos mina föräldrar, för att hjälpa dem. De hjälper även mig. Med trygghet, med service och att vi umgås och äter tillsammans. Promenerar, skrattar och minns tillbaka och är i nuet. Jag utreds för adhd och det är så jobbigt att få syn på allt. Jag har levt med psykisk ohälsa och jag kom ur det mycket genom att jag levde med en alkoholist i 12 år. Jag hade aldrig valt honom om det inte var för att han accepterade mig som jag var. För nästan 20 år sedan insjuknade jag i en bipolaritet och jag kämpade så länge för att bli frisk, medicinerna gjorde mig stabil, men jag var inte levande. När jag väl var stabil och hade insikt så ville jag träffa en man att bilda familj med. Jag dejtade, även en gammal skolkamrat som jag vet alltid haft ett gott öga till mig. Han är polis och jag tänkte att han måste väl kunna höra om min diagnos, det kunde han inte och ingen annan heller, men mitt ex kunde höra och trots att jag förstod att han inte var lämplig med sitt drickande så valde jag honom. Det kom att bli år som du beskriver, fast på ett annat sätt.
Dessa rader du skriver:
"Även om vi inte bråkar så har vi ju heller inget utbyte av varandra." grep tag i mig och jag tänker att alla mina år är en lärdom och erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan, men jag levde ett liv där jag var instängd, isolerad och så medberoende utan att veta vad ett medberoende innebar. Ingen pratar ju om detta och allt ska sopas under mattan! Hans familj vill sätta munkavle och jag tror inte att det beror på skam, jag tror att de är oförmögna att hantera det genom kommunikation och då har varje familjemedlem yrke som läkare, sjuksköterska och socionom och alla har haft och har bra positioner. Det är tragikomiskt, allting.
Alkoholism är ett jävla gift. Som psykopati? Jag önskar jag hade sprungit därifrån tidigare, lärt mig att säga nej, stopp tidigare, men jag behövde min process. Vad har det kostat mig förutom en jävla massa stålar - då jag försörjde honom. Jo, det kostade mig att inte uppleva att bli en förälder. Med min bipolaritet så vill jag inte skaffa barn utan en man som vill bli en pappa och som är lämplig, någon som tar ansvar så jag får sova - jag blir sjuk om jag inte sover. Jag blev till slut medicinfri och har varit det i flera år. Jag är frisk idag, inte friskförklarad, men frisk och jag känner till vilken känslighet jag har.
Utan denna resa med honom så hade jag aldrig blivit medicinfri och det är värt mer för mig än något annat. Det är min framgångssaga som jag lever i. Att jag lärde mig hantera gränssättningarna, att sätta mig före honom och andra och att förstå vad som är viktigt för mig.
Allt handlar om gränser. Att lära sig. Att acceptera som det är just nu. Att vara varsam med sig själv. Att ta en sak i taget. Att förlåta sig själv för att det blivit så. Att plocka fram drömmarna. Att affirmera framtiden. Att leva sitt liv. Att sätta ord på det - precis som du gjort. Fortsätt med det. Ta hjälp av de professionella och du kanske inte träffar rätt i början, men fortsätt tills du gör det. Jag förstår att jag har haft ett medberoende beteende och en psykolog sa, "du har krokar som andra drar i". Jag såg bilden framför mig och så ville jag inte ha det. Hur börjar en då? Jo, ett steg i taget. Andas. Med ett bra stöd, här och en kurator, präst, psykolog, vän, eller annan. För mig har 2 år och 4 månader passerat sedan mitt ex flyttade ut och han ville flytta ut själv. Jag hade lyckats med att sätta så tydliga gränser så att han ville själv dra, efter att ha levt hos mig som en slags hotellgäst och fått allt serverat i 11 år. Jag inser idag att jag var tacksam för att han accepterade mig med min diagnos, han utmanande mig på många sätt och idag är vi vänner och jag fick ett sms på morgonen att hans blodprover ser bra ut. Han har varit på väg att dö i alkoholrelaterade olyckor, han ramlade och slog sig hårt i huvudet - två gånger. Jag bröt all kontakt i februari, sedan kom corona och jag tänkte om. Vi ses inte, utan hörs bara på telefon då och då. Gränssättningarna finns där. Jag lyssnar på mina behov. För att förstå mina behov så behövde jag förstås göra den resan också och utbilda mig till mindfulnessinstruktör. Jag har förlorat väldigt mycket i och med hur jag blev sjuk och varit sjuk, men jag har vunnit något större. Jag har funnit ett lugn. Jag vet vem jag är och jag skulle inte vilja byta ut min erfarenhet mot något. Idag har jag inga krokar längre. Det är knoppar som blommar och varje blomma är jag varsam om och tacksam för. Jag väljer vem jag vill ge dessa blommor. Vem ska få komma in i mitt liv. Vem bjuder jag in i min trädgård. Vem ger jag en blomma. De flesta ger jag till mig själv. Men jag har några riktiga vänner som fanns före jag blev sjuk om som funnits med på hela min resa och som nu får vara en del av mitt liv och kanske få lite stöd av mig. Jag väljer hur jag vill leva och det kan du också göra. Att bära sig själv kan vara tillräckligt svårt, men att bära andra ska ingen behöva göra. Ta hand om dig! Just där du är, just nu, ta ett par djupa andetag och känn hur det känns där du står eller sitter. Ta in rummet. Hur upplever du det? Vad hör du, vad ser du, vilka dofter känner du. Hur vill du att det ska vara? Andningens funktion har all betydelse. Det var genom yogan som jag insåg att jag kunde minska på min medicinering och jag hade en förbannat tur som också har världens bästa psykiater som samarbetar med mig. Jag har haft många som aldrig skulle gå med på den typen av stöd. Det var också hon som gjorde mig uppmärksam om att jag levde i ett medberoende för 8 år sedan och det tog mig 6 år att arbeta för att bli fri från det. Jag började med alanon och det passade inte mig. Då längtade jag så mycket efter barn och en kvinna i min ålder kom och berättade om hur barnets pappa drack. Jag orkade inte höra på kvinnor som satt fast i något som jag kunde riskera att få det om jag inte blev av med honom. Idag är jag så fri och så tacksam att jag fick se detta, även om det har gjort så ont stunder som jag längtat efter barn. Nu är längtan till barn borta, men jag lever verkligen det liv jag vill leva och det är så värt att kämpa för att få det som en vill. Låt andningen och kanske meditationen visa dig vägen.

Som vanligt så skriver jag och tappar tråden. Du skrev "Hur når jag fram" och jag tänkte på hur når du fram till dig själv. Det handlar väl om att du vill leva ditt liv, tänker jag.

Tack för din kommentar i min tråd! Skönt att det verkar gå bra.? Jag såg att du hade som förhoppning
om att kunna dricka normalt, men även insett att du borde lägga av helt. Ett tips är att inte fundera på det nu
utan fokusera på att inte dricka, dag för dag som du gör. Satsa på att vara HELT utan alkohol en längre period, med tiden kommer du få en uppfattning om vad du vill göra. Och ju längre tid du är nykter, desto mindre vill du börja dricka igen. För egen del ångrar jag att jag inte slutade helt innan det gick för långt. Tänk om jag hade lagt av redan i 30-årsåldern och fått må som jag gör nu en mycket längre tid. Nu vill jag absolut inte dricka normalt, en enda bakfylla är en för mycket. Det är ditt val såklart, och jag önskar dig lycka till hur du än väljer i framtiden.
Men en sak är säker, chansen för att du ska klara av att dricka normalt resten av livet är inte stor eftersom du
har insett att du är en alkoholist. Som jag ser det så är det inget att sträva efter att kunna dricka normalt. Varför hälla i sig något som bevisligen skadar kroppen, man mår illa av och dessutom trubbar av verkligheten. Och ska man klara av att dricka normalt så måste man lägga en massa onödig tid och energi på att se till att man inte dricker för mycket, för ofta, vid vilka tillfällen mm. Mycket bättre att inte dricka alls, då behöver man aldrig fundera på sådana saker.? Tänk om man hade insett det här tidigare, vilken vinst! Det är lätt att vara efterklok.

Kram

Man får ge sig själv någon annan belöning. Kanske en långpromenad i solen, en god kopp te eller kaffe eller något annat härligt ??

Vill börja med att berätta att jag är nykter, men har haft några återfall. Inte så stora och inte så många dagar i rad. Jag har tröstdruckit i stillhet för att få hjärnan att stilla sig.
Jag har varit sjuk men är nu frisk. Min man har varit mycket sjuk och är fortfarande inte bra, men bättre.
Jag trodde jag skulle mista honom. Han har intensivvårdats i fyra dygn på sjukhus, men är hemma igen sedan en månad. Han har en lång rehabilitering framför sig. Jag vaknar på nätterna och ser efter om han lever. Andas han för tyst får jag panik. Snarkar han konstigt blir jag jätterädd. Mina nerver är på helspänn och jag skulle nog egentligen behöva få typ traumabehandling.

Jag är nykter och försöker vara ute och gå i naturen för att få vila mentalt.

Just nu längtar jag efter semester och att maken ska få bli frisk.

Jag har läst lite i era trådar men inte orkat kommentera än. Men jag är tillbaks nu iaf.

kram på er
?????

Andas, andas, andas. Jag vet ju att just den här arbetsuppgiften blir klar till slut och den känslan är berusande.

Den känslan, ”äntligen klar”, brukar jag dricka vin på ? Men jag dricker ju inte längre så jag får belöna mig på något annat sätt!

Kram ?

Stort grattis till ett nytt litet barnbarn! Jag hoppas jag får uppleva det någon gång. Nu
gick din motivation till att hålla dig nykter upp ytterligare ett steg.?
Tanken på att aldrig mer börja dricka borde du känna dig väldigt trygg med vid det här laget eller?

Kram

Jag hör mycket hoppfullhet och kraft i dina ord - det glädjer mig. ❤️

Jag tar gärna rekommendation ang program om A-missbruk.

Här är det väl ganska neutralt. Över-åt mycket igår. Mitt problem är inte i huvudsak VAD jag äter, utan hur mycket jag äter. Så har det alltid varit. Jag gillar bra/nyttig mat, men precis som med A är jag omättlig. Och även nyttig mat kan man ju äta för mycket av.
Trött på mig själv som alltid verkar ha någon ångest eller vad det nu är, som måste lindras/tystas ned.

Sovit dåligt, men det är okej eftersom jag fått bra nätter innan.
Dag 19. Jag kommer vara nykter idag.

Hur känns det för dig idag Odette? Och hur har natten varit?

(Till frukost åt jag; Omelett på äggvitor och finhackade grönsaker.

Lunch; Räkor och avokado sallad

Middag; Persiljejärpar med tsatsiki, sallad med b.la cocktailtomater och röd paprika.)

Många Kramar ?

Från att ha varit helt själv och dessutom kämpat med att bli nykter, till att ha flera barn
och rodda detta helt själv är en väldig skillnad. Ta det stegvis, du är ju "bara" på dag 24.

Sköt om dig! Kram

Snälla du, åh vad jag känner med dig. Bra att få ur sig det, här, bland vänner, för du kommer behöva det oavsett vilket beslut du tar. Det finns så otroligt många kloka människor här och jag har valt att skriva om mycket situationer och känslor för att kunna gå tillbaka och påminna mig själv när jag behöver av olika anledningar. Du har säkert redan läst vad som finns att göra, jag har läst, försökt mig lära mig om sjukdomen, varit på al-anon, kommunens anhöriggrupper, psykolog. Psykologen gav mest, dom är kloka dom där och kan sin sak. Lärt mig att det är inte mitt fel, och jag kan inte göra så mycket åt det, förutom finnas. Tagit time out från honom, och det är så otroligt skönt, men självklart ångest. Som du skriver om det där pinsamma, det där som sjuka fysiska grejerna dom gör som generar en själv, och säkert dom också och som i förlängningen gör att dom sjunker djupare ner. Det tycker jag har varit märkligt, att man till slut accepterar det också, gränserna suddas ut, som psykologen sa. För visst är det så, att man lever med en människa som gör grejer som man innan aldrig trodde man skulle ställa upp på. Så jag har försökt att fylla i mina gränser igen, få till kompassen, det är skönt. Sköt om dig

Sonen bor ju med mig igen..Det har han gjort sen hans skola stängde, snart 2 månader..Det är också lite för ”tätt” ibland, att vi går på varandra när jag är ledig..Det är lite lustigt ändå..Först känns det ensamt när han flyttat..Sen när jag vant mig, och börjar uppskatta ensamboende, då flyttar han hem?..Det speciella är ju att han är hemma hela tiden..Han pratar med klasskompisarna via datorn..Jättekul för dom, men det kan bli för mycket..Nåja..Finns dom som har flera tonåringar hemma, och även föräldrar som jobbar hemifrån..Där blir det nog en del gnissel..Jag uppskattar att sonen hjälper till med hundar, och att han pluggar målmedvetet..En riktigt fin son jag har♥️

Just det där att man vet vad som händer i kropp och knopp är så bra att veta för att man skall kunna sluta dricka.
Det är verkligen inte alkoholen som man saknar, utan det är en obalans i hela systemet på grund av den. Känsligheten för naturligt dopamin är nerskruvad, det rättar till sig. Serotoninet är lågt.
Men det fixar sig och man mår så bra sedan! Tror alla tänker: wow! Varför har jag inte slutat tidigare? Behöver inte giftet.
Kram?????

Vilken underbar sida detta är, man skriver ur sitt innersta och så svarar nån som förstår. Ja jag gör bra saker för mig själv, mitt jobb, och nu hemmet. Jag och grabbarna njuter i vårt eget sällskap som igår lillen byggde cykelhopp och äldsten körde gammelmorfars moppe, och jag fick rensa ogräs (som jag älskar) mellan varven man ska hjälpa. Har kycklingar och kattungar och hund, så livet rockar på mellan ångest attackerna. Det är väl som du skriver, dom är bara en beroendepersonlighet till slut. Min man mår så dåligt, men var förbi och berättade att han inte druckit där nere i svackan som varit, varit på 4 AA möten sen söndags, så det finns en glöd, hoppas bara den räcker. Och han tyckte det var skönt, för det var han själv som tog beslutet att kliva upp, inte jag som peppade och curlade. Och inte Spc ( kommunen) slutade med alkoholsug tabletten för han var rädd att den var ansvarig till strulet i fredags. Pratade med min syster igår, och dom är less, vill inte umgås med honom, för dom upplever det som ett hyckleri, att stötta men inte prata om beroendet. Och så vet dom vilken oreda det varit. Vet inte om jag ska säga det till honom? Så han fattar att han har ställt till det för rätt många. Sa härom veckan att jag fick ju fly till huset, hade tänkt time outa på ett vuxet sätt, men att han sa i nyktert tillstånd att jag skulle ut innan han skulle hjälpa mig. Han blev helt knäckt och sa, den där tog. Precis som han inte fattar vad han säger, så skumt. Och jag sa även att det fattar väl alla mina närmaste att det var så det gick till. Kan ha varit det som kickade igång, samvete,empati och gör hans depression värre, och då borde det komma något bra, känns som steg 1 är påbörjad igen. Han kände även sponsor.. Hur har du det MalmMia, tar du hand om dig? Får du sinnesro ibland? ❤

Precis så är det. Lever i limbo. Nu har jag släppt på mig själv igen.

Jag blev så förbannad på att han försökte skylla på mig igen. När det gällde att jag svarat på raka frågor som hans mamma ställt, jag svarade -X dricker igen och jag vill inte det. Då gick han igång om att jag inte behöver oroa dem i onödan, man behöver inte berätta allt. Nej, då jävlar! Det är inte jag som dricker och oroar dem! Då fick jag nog och bestämde att nu är det dags för samtalet. Jag lät mig övertalas igen, jag har det under kontroll under de sista 3 veckorna har det inte gått över styr, jag ska inte dricka på semestern, nu är det ändring, jag vill inte förstöra det här, ge mig en chans eftersom du ser att jag har skärpt mig. Vi har en avstämning om 1 månad! Jag föll till föga och, nu sitter jag här igen. Tänk om det är som han säger, tänk om han faktiskt kan skärpa sig och ha kontroll, kan jag hoppa av innan vi testat allt. Nej, jag klarar inte det. Men nu får han en sista chans och om det går åt pipsvängen så hoppar jag av. Men oron finns kvar, småbråken finns kvar, han har offerkoftan på, han orkar inte göra något åt vare sig hälsan eller huset. Så jag ska fundera igen. Vad vill jag, är detta bra nog, vill jag satsa på detta? Kommer oron att försvinna, kan jag bli glad igen tillsammans med honom?

Är att andas, andas och andas igen. Ingenting är konstant så man får ta sig igenom det på bästa sätt.

Kram ?

Somnade kl 23 cirka och vaknade kl 5 av att min hjärna var igång och jobbade. Inte bra. Inte bra alls.

Just nu lägger jag sommarschema för 50 medarbetare. Den ska ersätta den, som ska ersätta den, som inte kan göra det och så vidare. Många arbetspass ska sitta som en smäck.

Har inför mig själv satt morgondagen som deadline för några avdelningar. Sen återstår några till att göra nästa vecka. Jobba, jobba, jobba.

Andas. Andas. Andas.

Kram ?

Ja, en enorm sorg över att det inte blir som man önskar och drömmer om. Vad skönt att du kunde få tillbaka ditt hus och att det ändå gick ganska smidigt. Bita ihop, ja det har vi nog fått göra alldeles för många gånger. Och ibland är det det enda man kan göra. Men jag hoppas att du mitt i allt detta någon gång kan hitta lite tid för dig själv, en skogspromenad, ett härligt bad eller annat som du kan njuta fullt av och kanske då också hitta tid till att fundera. Vem är jag, vad vill jag, vad får mig att må bra? Hitta stunder av glädje med barnen, där ni njuter av att vara tillsammans.

Mitt i sin alkoholperiod med beroende utan att ha kapitulerat tror inte jag att de tänker på någon annan än sig själv. Så som du undrade om de höjer blicken och ser, nej jag tror inte det. De har inte förmågan eller empatin för att göra det. Hörde att mycket bra kort föredrag på nätet från Ersta diakoni om "Att vilja men inte kunna", titta gärna för det ger en perspektiv på att man själv inte är galen eller har fel så ofta, en alkoholist blir verkligen personlighetsförändrad.

Repetera, repetera, repetera. Det tror jag är det enda som funkar som motgift.

Vill tipsa om Craig Beck på youtube. Jätteinspirerande! Såg en dokumentär om levertransplantation på youtube också och den tog hårt som en magspark.

Kram ?

Byt ut det ordet mot kämpe i stället! För det är det du är. Du kämpar, du luras inte. Vi finns här!

Kram!

Otroligt glad över att du April känner att ”faktametoden” kan funka för dig också.

Håller med om att tankar om ens bristande karaktär och viljestyrka är otroligt knäckande. Att bara få veta att det är fel tänkt är upplyftande som sjutton.

Fortsätt skriv och berätta om hur det går. Vi finns här i både med- och motgång.

Kram ?

Ååhh vad härligt att höra! Tycker du är så stark och blir inspirerad av din beslutssamhet! Stort grattis i förskott??och styrkekramar till dig?!