Senaste kommentarerna i forumet

Som stod emot systemet! Den stoltheten man får av att klara av svåra situationer gör att det blir lättare. AA och forumet låter ju jättebra. Två former av stöd som verkligen hjälper.

Ja jag försöker. Det kommer väl kännas någon vecka till, säkert vara jobbigt på måndag på jobbet men det får gå ändå. Folk får tänka det som gör, kan inte ändra på det. Men visst är det tråkigt att man sätter sig i situationer som får konsekvenser. Men det är därför vi är här! Vi är verkligen värda att må bra! Man är inte sitt alkoholproblem, så man får göra det man kan för att hålla det borta.

Hur har det gått idag?

Kram ?

Du kommer att fixa det för du söker ju stöd i denna grupp och har en tydlig målbild !!! Fattar inte varför vi ska vara så rädda att lämna något som är så destruktivt. Du är bra och förtjänar bra ?

Nalle Puh är bra, Nasse är snäll och omtänksam - precis som du verkar vara. Känner precis som du för forumet här. Det är otroligt fint hur mycket samband man känner med människor man inte känner och hur mycket kärlek det finns här. Jag tänkte alltid att ”jag nog borde vara äldre” för att ha problem med alkoholen men det är ju VERKLIGEN inte sant. Nu är jag dock lite över 30 så inte någon tonåring men det är verkligen unga, gamla, olika bakgrunder - men alla binds samman. Det är något fint i det jävliga. Tänk vad tur vi har som har varandra här. Och det är himla fint att du delar med dig av tankar och händelser som är väldigt utelämnande. Du har gått igenom mycket och du ska vara stolt, för vilken kämpe du är!

Tack för att du skrev i min tråd, det var väldigt fint ❤️

Som rubriken säger. Varför minns hjärnan bara det bra sakerna från alkoholen? Varför minns jag inte ångesten, bakfyllan, nära döden upplevelserna, det dåliga valen man gjort på fyllan när jag tänker på alkohol?

Helger och högtider har blivit ångestfyllda för att hjärnan suktar ett glas vin och kanske en ute kväll. Men det är nolltolerans som gäller, för jag kan inte hantera alkohol. Hela kroppen fylls av sånt välbehag att ett glas är omöjligt att hålla sig till..

Varit nykter 3 veckor nj

Välkommen hit!

Mitt och ditt beteende kring alkohol ser olika ut, men i grund och botten har vi samma sjukdom. Vi kan helt enkelt inte dricka alkohol i måttliga mängder.
Jag satt hemma ensam och krökade och behövde alkohol varje dag för att ens vilja funka, medans du skriver att det blir snett när du är i umgänge med andra/grupptryck.

Superbra att du vågar fundera kring problemet iaf!
Det tog ett bra tag innan jag själv tog steget, så jag vet att det är ett stort kliv i rätt riktning iaf!
Ett bra råd är att vara helt nykter i 3 månader för att känna efter hur du känner inombords. Och läs på forumet här, det är en guldgruva av kunskap.
Du kan också med hjälp av alkoholhjälpens program som du finner på startsidan kartlägga och få bra kunskap om hur du ska undvika situationerna du beskriver ovan, man får handledning och bra tankeställare.

Är det någon i din vänskapskrets som har påtalat att du haft problem någon gång?
Kanske det är bra att anförtro någon du litar på, att ha ett extra öga på dig när ni går ut?

Mod och styrka,
Dee

Önskar dig all lycka i framtiden. Jag hoppas en dag att jag själv hittar styrkan att lämna. Är i botten nu men ska ta mig upp sakta men säkert.
Kram

här kommer en hälsning till dig från en vän som "heter" Mie :
"Hälsa stort GRATTIS från mig & att jag tänker på honom."

är skönt att få vara gnällig ett tag ! Och då är det bra att ta en dag i taget. Och njuta av att du kan göra det.

Vissa dagar tycker jag livet är riktigt tråkigt. Som idag.
Äntligen en ledig dag och jag har krav på mig själv att greja med saker jag inte annars vill greja med, försöka underhålla mitt sociala nätverk och njuta. Egentligen helt onödiga krav. Och krav på att njuta egentligen, skärpning Dee!
Det är det här som har bränt ut mig under väldigt många år - det ska se så jävla aktivt ut på social media, så jävla roligt, snyggt och harmoniskt osv. La tillexempel ut en selfie idag som blev bra med en positiv liten bildtext om hur jävla najs livet är. Egentligen tänkte jag "go fuck your self" när jag tog bilden, men det var inget som syntes.
Det är inte ett dugg jävla najs idag. Inte en sekund najs att va Dee idag.
För jag har inte gjort de där grejerna på min kravlista, jag har kravlat mig ur sängen för en dusch, kaffe och satte på mig smink för att efter 2 timmar senare gå och lägga mig igen vid lunch och här har jag legat.
Jag orkar ingenting.
Jag fick lite slagsida i veckan när man hör av sig till sina bekanta och ingen svarar, sen planerade jag upp en lördag med en gammal kompis som bara låg och gäspade och mumlade att vi kunde höras en annan dag för att han också var trött i telefonen imorse.
Vem fan är inte trött i november?!
Jag vill ut i skogen, men orkar inte ta mig ut, ringde mamma som bad mig komma över, men jag vill inte vara där just nu eftersom min pappa är inne i en av sina perioder med för mycket alkohol. Jag orkar inte se skiten och jag orkar inte påminnas om att vi är så jävla lika när vi blir fulla att det är äckligt åt det.
Och när man tittar ut så är det som ett tjockt grått täcke med noll dagsljus.

Alltså, när jag läser denna text förstår jag varför ingen orkar leva med mig. Haha!
Over and out, nya tag imorgon, det kanske var bra att jag spenderar dagen i sängen och lyssnar på min kropp och äter kladdkaka till middag.
/Dee.

Känner en sådan tacksamhet över att få vara en del av detta forum. Att få skriva av sig sina innersta tankar och få gensvar från så många. ? En av de främsta faktorerna som håller mig uppe och ger mig framtidstro. (Gamlahäst, vilken överraskning, så himla glad över att höra från dig igen. ?)

Sofia, känner mig extra tacksam då någon av er professionella hör av er. Jodå, jag har träffat både en terapeut och en psykolog vad gäller min panikångest. En kort bakgrund:

Första gången panikångesten satte klorna i mig var för ca femton år sedan. Den kom som en blixt från klar himmel och drabbade mig med omedelbar kraft. Jag fick under pinsamma omständigheter lämna rummet jag befann mig i just då. Sedan återkom den för att med oregelbundna mellanrum och många år senare till slut en dag ta över mitt liv helt och hållet.

Jag sökte hjälp via jobbet och hamnade hos en beteendevetare. Hon var säkert bra, men jag som redan plöjt all litteratur i ämnet fann inget nytt att inhämta. Vi tränade på vissa vardagliga scenarier, men jag visste redan innan vad som skulle funka och inte.

Jag jobbade efter dessa begränsade träffar vidare med mig själv och kom långt, otroligt långt, med tanke på min problematik. Helt plötsligt kunde jag handla ensam, gå till biblioteket, till och med åka pendeltåget ibland.

Efter en ny svår ångestattack fick jag tid hos en psykolog. Till en början tänke jag mest att hon som var yngre än jag inte kunde tillföra något. Men tji fick jag, till viss del. Det var hon som efter att jag berättat min historia om mina psykiskt sjuka föräldrar, sa de förlösande orden: Ja, de älskade dig och gjorde vad de kunde, men det räckte inte. Gode värld vad de orden hjälpte mig. För så var det ju, hur mycket de än ville, så klarade de inte av ett fullgott föräldraskap.

Sedan många år stretar jag på med mina egna strategier. Min klaustrofobi är dock ganska svårbotad, så tillsvidare utsätter jag mig endast för de situationer jag kan behärska. Begränsad? Ja, visst är jag det. Men inte värre än att jag kan leva ett fullgott liv. Ok, jag sätter mig inte på ett flyg till Australien. Samtidigt tittar jag på en Jorden runt-resa med båt som innefattar just den kontinenten. Så det går att hitta alternativ. Efter ett tag blir man proffs på det. Jag är relativt resvan, har besökt ca 35 länder, så det första någon förknippar min panikångest med är nog inte begränsning, även om det för mig många gånger är vad det handlar om...

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Kanske att det går att leva ett hyfsat liv trots begränsningar. Att våga även om man är livrädd. Om ni bara visste hur många tunnlar jag passerat trots dödsskräck inför dessa. Varje gång jag kommit igenom är en seger. Liksom varje buss-, tåg- eller båtresa är. Så himla skön känsla när man fixat det.

Som jag nyss skrev till någon, Nasse i Nalle Puh beskriver det så bra: Det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd. Exakt så är det. Varje gång jag utsatt mig för något ångestframkallande och klarat det, den känslan är svår att beskriva.

Sååå... Någonstans inom mig känner jag stolthet ändå. Ok, jag dricker för mycket, men... Ihop med min ångestproblematik hade det kunnat vara värre, mycket värre. Självklart hoppas jag att min nuvarande nykterhet denna gång leder till ett helvitt liv, men som vanligt är jag otroligt ödmjuk inför alkoholens kraft.

Efter detta långa och spretiga inlägg önskar jag alla en fin fortsättning på helgen. Äntligen kom jag också till skott med att kommentera i flera vänners trådar. Tack för att ni finns.

Kram till den som vill ha och behöver ?

Så tänker jag också miss lyckad. Eller ja när han flyttat ska jag sätta ner foten och prata när han är nykter. Egentligen kräver jag inte mycket. Det jag kräver är att han låter bli alkohol om barnen ska sova eller vara hos honom. I övrigt tänker jag så långt jag kan sköta mig själv och fortsätta göra allt för barnen. Hoppas han lyckas bidra och bry sig men gör han det inte så är det som det är. Det är svårt att lära gamla hundar sitta men för mina barns skull hoppas jag såklart på att han ska börja agera mer som en förälder.

Känner mig så otroligt påverkad av mörkret. Det är ju mörkt dygnet runt och det gör mig hopplöst seg.

Men jag och barnen åkte iväg och gjorde en rolig sak idag tack och lov. Så får jag lite mindre dåligt samvete över att jag inte orkar så mycket mer idag.

Barnen och mannen hann se varandra i tjugo minuter idag ungefär. Sedan åkte vi. När vi kom hem var han borta. Jag sms:ade att vi var hemma och att barnen haft det kul. "vad bra" svarade han. Jahapp. Ingenting om vart han befinner sig. Det tycker jag är respektlöst. Är det så svårt att skriva "jag åkte iväg till xxx". Så enkelt.

Så. Han är ledig men inte här. Det enda som sker för min del är att han gör natten osäker. Det är som att det bor en liten snyltare här. Han suuuuuuger energi och kräver husrum men ger ingenting tillbaka. En riktig pappa skulle väl bidra på något sätt med sin närvaro.

Det har alltid varit såhär men det är nu när vi ska skiljas som det går mig på nerverna ännu mer. För det stör mig att jag lever med det här fortfarande. Förr var han åtminstone min man. Nu är han snart min exman men har tar fortfarande upp halva hemmet och halva min energi. Förr kunde jag tänka att det var värt det för jag fick ha barnen heltid om jag bara stod ut med äktenskapet. Men nu känner jag att jag kommer nog få barnen närmast heltid ändå. Han har absolut inte förmågan att ha dem halvtid. Han vet inte hur man gör när man sätter andras behov
före sina egna. Och han har ett alldeles för stort behov av att kunna dra ut på stan.

En gång var han hemma med barnen själv i en natt och nästan två dagar. Han var SÅ sur på mig som inte kom hem snabbare. Och då var jag på en jätteviktig sak och hade absolut inget annat val än att lämna dem. Tror det var 2 år sedan så barnen var inte pyttesmå ens.

Om jag föreställer mig honom ensam med barnen en vanlig vecka med skola, läxor och kläder som måste tvättas osv så känns det som en omöjlighet. Och det pga att han helt enkelt inte har intresset. Hade han haft det så hade han klarat det men jag tror han skulle ha alldeles för tråkigt. Det är det som är grundproblemet nästan. Hans familj (jag och barnen) är alldeles för tråkig. Det är därför vi inte är värda hans nykterhet.

Tack vinäger för det du skrev! Det hjälpte mig! Samtidigt som det ändå pushar mig till att faktiskt anstränga mig för deras skull. Alltså även humörmässigt. Jag får visa att jag är ledsen osv ibland men det här att de får råka ut för min irritation känns inte okej. Men då kanske jag måste bli bättre på att säga i förväg att jag har en dålig dag och det kan hända att jag behöver vara ensam en stund för att inte bli en surmamma.

Ska försöka göra nåt trevligt imorgon också. Känns som att jag måste göra det för att orka med mörkret.

Hade mannen flyttat nu hade jag verkligen grejat med huset och den ommöbleringen jag vill göra. Vi hade haft mycket att greja och dona med. Nu väntar jag på det samtidigt som han ändå inte ens är här liksom. Han bara gör allt så segt och trögt.

Usch. Kanske inte är så konstigt att mitt humör är surigt så fort han inte jobbar. Jag kan inte ens slappna av i mitt eget hus och göra det jag vill.

Jag kanske är otålig men jag kan inte rå för det. Hade det varit sommar hade jag kunnat göra saker om dagarna för att få tiden att gå men nu är det så svårt. Tiden går bara så långsamt. Och man är inne mycket mer så jag hinner ju känna hela tiden hur trångt det är och hur rörigt det är. Ahhhh. Hur ska jag stå ut undrar jag!

Hoppppppas det kommer bra besked nästa vecka angående lägenhetssökandet. Annars blir jag tokig.

Hej raring!

Tack för din post, det värmde. ?
I ärlighetens namn finns inget val, jag hade dött om jag inte slutade, mitt drickande var så destruktivt och jag hade så mycket mörka tankar så mitt val var enkelt. Eller egentligen såg jag det som en prövotid från början - jag skulle prova det sista alternativet innan jag avslutade mitt liv, blev det bättre så skulle jag gå för den mer permanenta lösningen. And here I am ??‍♀️

Tack för dina ord.
Hur har det gått för dig?

Vi ses verkligen i februari! Ska försöka grina mindre då!
Kram! ?

Känner mig inte riktigt så klok alltid, men försöker lära mig av människor med erfarenhet..Det går även att lära sig av andras misstag..Varm kram till dig??????

Hej Vinäger. Jag har läst igenom det mesta i din tråd och vi verkar vara på lite samma nivå. Vi får stötta varandra här. ????

Det var länge sedan jag var utan vin en lördag (och söndag)...har försett mig med lite annat gott att dricka i stället. Just nu en drink på hallon, ananas, mandelmjölk och ingefära.

Det blev fyra glas rött igår till middagen. Ja g hade vansinnigt trevligt. Kände mig som en helt ”normal” vinpimlare
...men ångesten som kom framåt fyra på morgonen påminde mig om att inte låta det bli en vana.

Det blir enklare att avstå om man livar upp sig med annat. Just nu bakar jag brioche till hemmagjorda hamburgare och tänker att Trocadero zero passar bättre till än rödvin. Ska hämta ett barn på träning senare ikväll. Nästa helg ska jag åka med på tävlingshelg och sova över med barnen så det finns ju inte på kartan att jag skulle dricka.

Vi har konstaterat det förr, trots åldersskillnad känner vi igen varandras tankar mycket väl. Jag skriver under även på ditt senaste inlägg, förutom att jag börjar förlika mig med att jag är alkoholist.

Du som är så ung och klok, jag hoppas att du kommer fram till det A-förhållande som passar dig bäst.

Jag är glad för att du är här igen och skriver. Tror att det är viktigt att våga hänga kvar även mör det inte går spikrakt framåt.

Kram

Tänker att träningen är din räddning. Önskar ibland att jag hade något som automatiskt ledde mig på andra tankar än vad A gör.

Du är bra. Du kämpar och är insiktsfull, vilket är grundplåten till att lyckas.

Ha en fin fortsättning på helgen!

Kram

Grattis till giftermålet. ?

Skönt att du får hjälp. Känner igen mig en del i dina funderingar, även om vi ibland spelar på varsin planhalva.

Hoppas hoppas att bröllopet blev som du önskade och att den eventuella alkoholen tillförde snarare än förstörde.

Många kramar till dig

Jag har konfronterat honom och då går det någon dag då han inte dricker och sedan är det samma visa igen. Han är inte den som avbokar saker han ska göra om dagarna som att köra bil, träffa släkt och träna ex. Men mot kvällen börjar drickande. Tycker det känns ovanligt och konstig att ha någon i sin närhet som dricker så mycket.

Låter som om du har läget under kontroll. Bra ändå att du är uppmärksam på tankarna på alkohol. Då har du inte släppt garden. Det verkar som att om vi invaggas i trygghet för tidigt är risken större än om vi är medvetna om risken.

Tror på dig. Kram

Ena stunden har han känslor för mig, ena stunden inte. Känns bara jobbigt är det någon som känner igen sig?

En livsförändring är ofta en bra start för andra saker att ta itu med. Vilket mod du besitter som vågat ta tag i så stora och avgörande saker.

Tror att du med din klokhet kommer att få det liv du eftersträvar - på ett eller annat sätt.

Kram till dig

Att du klarade gårdagen. Om du gjorde det, hur blir det i kväll?

Lite svårt att orka hålla sig nykter om det sker via vita knogar, men så kan det vara i början. Tror ändå att det är grundinställningen som är det viktigaste. Hur får du fatt i den? Den nyktra övertygelsen. Den är inte lätt att finna, det ska gudarna veta, men är ändå övertygad om att den bör ingå om nykterheten ska bli långvarig.

Hur tänker du kring detta?

Kram till dig

Wow, du klarar det, trots att du får kämpa. Det är beviset på styrka. Nasse i Nalle Puh säger så klokt att det inte är svårt att vara modig om man inte är rädd. Översatt till A-språk blir det: Det är inte svårt att vara nykter om man inte har sug.

Håller på dig!

Kram

Känner som Nurture att vi har en del gemensamt vad gäller vårt förhållande till alkoholen.

Tycker att du resonerar klokt, det ska bli intressant att följa dig.

Kram

Riktig gnällinlägg, varit väldigt nära skita i alla löften till mig själv. Vill bara stänga av världen en stund, alla måsten och tankar.

Är i åldern när barnen är vuxna och föräldrarna är gamla, en tid då allt skiftar igen.
Nu är det föräldrarna man oroar sig för, hjälper och ordnar det för.
Min tid och ork känns inte som den räcker och till.
Jobbet som kräver mkt på många plan och känner hur stressen växer.
Så är det årstiden när min värk blir mkt värre och med det blir sömnen kass.
Så allt vad jag ville var bara att stänga ned en stund, när jag gick in här och läste. Hamnade på Berras tråd som firade 11 år, hans ord fick mig över kanten och upp på banan igen.
Det går att leva även om livet är mer bajs än tårta ibland.
Så tar en dag till// kram Strulan