Senaste kommentarerna i forumet

Ja, jag vet att det är det ända rätta.

Jag är lyckligare och känner mig friare när jag är ensam när han har sina ”perioder” hemma hos sig. Bara den meningen säger allt, jag vet!

Starkt av dig att lämna din man <3 du är på rätt sida.

Kram

Nej, släppa garden är det sista jag kommer att göra. Jag kan närsomhelst falla tillbaka i gammalt beteende igen - och dit vill jag inte. Jag fortsätter att gå till kliniken en gång per vecka.

Du får härda ut, du är stark och är snart på benen igen. Men börja inte träna för tidigt. Det kan vara farligt så ta det lugnt ?.
Kramar ???

...att det är DAG 40 idag!!!???
Är såååå nöjd och glad?

Hahaha ?, nä det kan man undra..
Jag är snabb som en vessla när det gäller ?! Och så kanske jag lagt väl mycket tid här inne..?.
Men det ger ju så mkt, både att ge och få?! Umgås inte så mkt med vänner IRL heller nu förtiden. Det är jobba, familjen, och hänga här som är mina prio. Men förra veckan hann jag ju t.o.m med träning med, vilket jag är så glad över. Nu är jag dock sjuk tyvärr..??.
Jag blir typ av arg av det, jag som var så på G ?..
Jag är också så glad för Vinägers skull ???!
Och DIN ?! Grymt bra jobbat igår, med lyckad alkoholfri (för din del) bjudning! Så bra gjort ?! Och såsen blev ju lika bra utan ??!
Heja dig ?!
Hoppas du fått sova gott i natt och att du kan unna dig en slapp dag idag ?! (Eller vad som passar dig bäst ☺️!)
Stor kram
/Fibblan ?.

Ville bara titta in o höra hur det är med dig??
Kram
/Fibblan ?.

Argh.. så tråkigt, så jobbigt ?. Feber. Blir precis som du där. Helt utslagen. Frustrerande är det. För jag har så mkt som skulle bli gjort innan jobbveckan idag. Men blir ju ändå inge jobb imorgon om jag mår så här..
Nåväl, nykter är jag ☺️.

Önskar dig en fin dag ?!
Kram
/Fibblan ?.

Panikattack och panikångest, är det samma sak tro?
Jag har en variant som yttrar sig som kramp i bröstet, precis som jag tänker mig att kärlkramp känns. Det liknar också känslan av att ha svalt något stort och som inte går ner i matstrupen utan gör ont mellan brösten.
Och det kan komma närsomhelst, ofta föregås det av att min hjärna fått för mycket att bearbeta...
Har du någon strategi för att hantera din panikångest?
Och hur ofta kommer den?
Själv måste jag lägga mig eller sitta och andas lugnt och det brukar klinga av efter ca 15 minuter.
Så jag är inte längre rädd att det är hjärtat som det är fel på för det undersöktes för ett år sedan.
Jag hoppas verkligen att du ska få hjälp att hantera ångesten utan alkohol!
Önskar dig en fin söndag ?
Kram ?

Hoppas du inte är alltför sjuk idag. En vanlig förkylning går väl an men det är värre med influensa.
Feber är ju skitjobbigt att ha, jag blir helt utslagen vid 38 grader.
Men hursomhelst så önskar jag dig en fin söndag oavsett om den blir snorig..?
Kramar ???

Hoppas på ?
Lycka till, miss lyckad ??
Du är värd en fantastisk prins ?
Kram ?

Är nog lite spänd och förväntansfull..Jag ska träffa en gammal ungdomskärlek ikväll..Det är massor av år sedan vi sågs sist..Jag har talat om för honom att jag inte dricker alkohol..Han har ett jobb, som gör att han har väldigt tidiga mornar jämt, även helger..Det verkar inte som att han dricker särskilda ofta..Vi får se hur det känns ikväll..Är detta en grodvän eller prins?

Åh, tack, Garageper och Vinäger!
Ni vet ju hur det är, man samlar mod och kastar sig ut i en bekännelseresa - och sedan kommer ruelsen. Varför skrev jag, alla kommer att tycka att jag är patetisk och inte alls i "tillräcklig" knipa för att yttra mig och sätt detta och mycket till på repeat tills jag inte vågar öppna sidan för jag ändå kommer att få bekräftat att ingen bryr sig. Vad dumt av mig! Jag blir alldeles rörd.

Jag fick barn sent i livet men jag ska inte beskriva det som "tur". Jag visste att jag behövde bli av med en massa energi och göra dumheter innan jag kunde ta ansvaret. Idag har jag den fördelen att jag inte alls är sugen på att ge mig ut i vimlet och för det mesta är alkoholen inte i vägen för att vara en närvarande morsa. Alkoholen kommer in som en ventil, katalysator och dämpare när jag känner för mycket. Jag känner för mycket på kvällar och nätter när barnen har somnat och jag har som sagt förmågan att sova lite eller inte alls när "flygarkänslan" kommer, dvs när glädje, sorg, smärta nästan katapultar mig ur min kropp. Kvar finns hjärna och nervtrådar, en brännmanet med en popcornmaskin till hjärna. Inte så irrationell som det låter, men tillräckligt för att andra har svårt att följa och det i sin tur gör att jag känner mig ensam. Detta är säkert anledningen till att exmaken lättade ankar, men nej, jag fick ingen förvarning. Men jag förstår att han drog - och jag är glad att han gjorde det - men förlåter aldrig _hur_ han gjorde det eftersom det skadade mina barn. Jag är glad att han lämnade eftersom jag lät honom vingklippa mig. Jag trodde nämligen att det skulle vara bra för mig att leva som halvdöd, för som inledningen visar, är jag ganska säker på att min intuition alltid är fel. Att jag ändå gör en himla massa rätt, biter inte på självkänslan. Det är ruggigt hur självkänsla och självförtroende är så vitt skilda saker. Mitt självförtroende är det nämligen inte så stora fel på.
Eftersom jag har varit öppen med min självmedicinering mot läkare, nära vänner och utvalda familjemedlemmar, som min bror, är det jobbigt att ha ögonen på mig. Jag vill både försvara och fördöma hur jag använder alkohol, beroende på vilken sida av drickandet som jag befinner mig. Jag fattar att detta är det allra vanligaste som en alkoholist känner: försvar och ånger. Min bråkande bror beskriver sitt användande som att han har alkohol-ADHD, dvs att alkoholen frigör en ostopplig energi. Så kan jag också känna. På fest är jag den som dansar till solen går upp, men i ett dåligt äktenskap kan jag bråka lika länge. Kruxet är att båda får mig att känna skam.

Att få en diagnos, vilket jag alltså för ett halvår sedan inte hade en aning om att jag skulle få, betyder ganska lite för andra. Men jag märker att det har betytt mycket för mig. Dels har jag läst på, förstås, och både identifierat mig med och förkastat andras beskrivningar och dels har jag sörjt att inte ha haft förståelsen tidigare. Men framför allt har jag fått insikter om mina mönster. Nu när min bror har bråkat livet ur framför allt min mamma, har jag kunnat titta på mina reaktioner. De är ju inte mer avancerade än fight or flight, men adrenalinpåslaget är enormt. Jag höll emot nästan hela vägen utan att försöka utplåna känslorna. Det var när brorsan tvärvände mot mig (för att han till slut i spritångorna förstod att jag inte försvarar honom), klarade jag det inte längre. Men den viktigaste insikten är, och en väninna pekade med hela handen på den, att om det hade funnits någon annan som hade tagit hand om mina barn, hade jag slungats rakt in i känsloinfernot med allt vad det innebär. Insikten är alltså att jag har en spärr. Jag har kontroll. Kanske behöver jag ändå inse att jag inte är en maskin - jag har av olika anledningar mycket kaos i mitt liv. En del är påkallat genom den jag är, annat kommer flygande utifrån för att jag jag inte sätter sunda gränser. Men jag tror att jag kan lära mig.

Garageper, det är ju självklart att jag inte ska tillåta min bror, exempelvis, att göra mig illa. Men om man tror att man är en maskin som kan bära allt åt alla, suddas gränser ut. Skam och skuld suddar också ut gränser. Det blir otydligt vad som är rätt och fel. Men i den här diagnosresan tillsammans med alla andra mentala resor genom åren, tydliggjordes en gräns som i alla fall han aldrig har upplevt från mig. Jag har vidtagit åtgärder som hans fyllestinna hjärna föraktar mig för, förstås, men som i långa loppet ger honom möjlighet att leva ansvarsfullt. Jag skäms naturligtvis för att jag gör honom illa nu, men hans hat underlättar det lite för mig. Det låter kanske konstigt. Men han är mer än vuxen och ska bära sitt eget liv. Mitt i detta säger folk "amen du'rå" och fine, mina änglavingar bröts av för länge sedan, men jag tar konsekvenserna av mitt handlande. Och, vet ni vad, jag är den enda i familjen med papper på min dårskap. Bläcket må knappt ha torkat, men jag är uppriktig med mina tillkortakommanden. Det är fanimig en styrka.

Jag är glad att jag hittade hit. Varje ord från er och varje ord som jag formulerar till er, förändrar mitt liv. Ensam är just ensam. Tillsammans är ofantligt mycket bättre.

Hej
Jag heter sessi och är närstående till en kille med missbruksproblem sedan 2016. Jag kommer alltså ifrån andra sidan, av detta forum.
Ibland virvlar tankarna runt i huvudet på oss som är på båda sidorna av missbruket. Vi närstående känner ofta frustration över erat drickande, och ni känner kanske att vi inte ger er det stöd ni behöver.
Jag fick en idé om att jag skulle kunna vara ett stöd för er på denna sidan av forumet. Det är kanske enklare att bolla tankar och frustration med någon som inte står er lika nära som era anhöriga.
Vad säger ni om den idén?

Jag är närstående till en person som blivit av med körkortet. Sista gången var november 2016. Man blir besviken, eftersom ni har utsatt er själva och andra för fara. Samtidigt så var jag lättad sista gången min närstående körde rattfull utan körkort, att han överlevde.

Jag hoppas att era närstående kommer att vara ett stöd för er. För det är det ni behöver.
Om ni behöver stöd på detta forum av någon som inte är beroende av alkohol, så finns jag här för er. ♥️ Om ni behöver bolla tankar.

Min kommun har inget anhörighet stöd utan vi hänvisas till grann kommunen. Jag har ringt sedan maj månad, lämnat namn och telefon nummer, men ingen ringer upp.
Det känns som att ingen bryr sig om oss anhöriga/närstående. Det har skrivits insändare om det i lokal tidningen.
Jag har sökt dem sedan maj, kvinnan som skrev insändaren har sökt dem sedan slutet av april.
Får ni hjälp?

Tack snälla du. Du har så kämpigt själv, men du ger så mycket till alla här.
Hoppas du också får det lugnt snart?

Låter helt tröstlöst ärligt talat. Härjade i tio timmar... Det spelar ingen roll vad du säger. Viljan att lägga av måste komma från honom

Gästerna har gått, jag har diskat undan och ligger nu i sängen.
Nöjd med den a-fria kvällen/ölen och maten blev bra även om såsen är godare med riktigt vin i....men jag ville inte köpa hem vin ifall jag skulle få för mig att smutta på det som skulle bli över efter såsen var gjord.
Men gästerna tyckte den var god hursomhelst och då får jag också vara det?
Det var många som skrev i trådarna ikväll men orkar inte kommentera nu då jag är så trött. Men mina tankar går främst till Miss Hyde som åkt ner i ett svart hål och jag önskar verkligen att hon ska ta sig upp oskadd och fortsätta på den vita vägen igen.

Vinäger, du är aktiv ikväll och jag är så himla glad att du är tillbaka. Det känns helt overkligt och fantastiskt kul att vi ganska snart ska ses IRL!!?
Fibblan är ju också helt makalös fantastisk på att peppa och stötta alla härinne på forumet ? fattar inte hur hon hinner ?
Men nu ska jag sova och vakna imorgon med lätt huvud??
Kramar
???

Jag har också noterat datum för hans drickande men de har blivit längre och längre genom åren. Det har gått 8 år sen drickandet började bli ett riktigt problem.
Detsamma gäller perioderna...... Nu vara de upp till 3 månader och den längsta nyktra perioden var 8 månader. Annars 5, 4,2 och ibland bara några veckor.
Så det har eskalerat så mycket o h hänt så mycket drama att jag nu lämnat honom sedan en månad. Jag har flyttat o lämnat in o skilsmässa. Det fanns inget annat att göra och gick inte att rädda .
Det blev aldrig den sista,,,,, det är alldeles för svårt för dem att sluta o h åt klara det själv är näst intill omöjligt.
Mitt enda råd jag kan ge är att du släpper kontrollen på honom och sätt dig själv i första rummet. Sen kan du se vad som händer
Kram Azalea

För varje dag och varje vecka och varje månad kommer du att bli starkare, lugnare och fridfullare .
Det var inget riktigt liv utan antagligen bara en överlevnad du hade tidigare, liksom alla vi andra.
Det är inget lätt val att lämna men ett nödvändigt sådant.
Du har kommit en lång väg och det är du så väl värd.
Kram Azalea?

Skriver av mig

Hade tanken på att skulle de va taskigt att vara med en man efter mitt ex. Nu menar jag inte bli tillsammans utan ses ibland?
Varför skulle de va taskigt frågar jag mig, kan inte jag få gå vidare och göra det jag bestämt för!?? vill jag träffa en man och va intim de har inte han eller någon annan med att göra

Tror de är vanligt att känna så i början. Att på något sätt få dåligt samvete, som tankar som fy va elakt och respektlöst gentemot mitt ex.

Andra tankar kommer med. neeej du är singel troja! Ingen kan säga du gör fel, du har inge förpliktelser gentemot någon än dig själv. Gör vad du vill nu och tänk inte att det är något fel.
Det är väl tusen gånger bättre att vara med en annan man vid sånna lägen än att gå hem med ditt ex

Hoppas du sover gott! Jag måste gå in och kolla på Bergets hemsida, såg det vackra trädet, ljusbäraren - den har jag på kort hemma - och tänker att ljuset brinner i den röda ljusstaken på altaret. Berget som det var när jag var där, stämningen och rytmen i dagen... Numera salig Syster Ingrid och hennes katt i boklådan. Jag hoppas du får mycket inre läkedom och kraft med dig. Kram, kram / mt

Dagarna går. Försöker hålla mig borta från mannen. Skriver inte till honom, men han skriver till mig. Skickar kort på mig, på oss. Han skriver att han älskar mig. Men jag skriver alltid att jag kan inte leva med dig när du dricker som du gör. Då skriver han inte mer.
Kämpar för att hålla distansen och att läka.
Gick in här och löste för många år sedan, när jag började skriva här. Allt var likadant som det är nu, bara att det blev värre.
Är så tacksam att jag fann styrkan att gå. Hade jag fortsatt hade det kanske blivit ännu kämpigare, och ännu mer fylla.
Det är värt alla tårar, alla sömnlösa nätter, alla gånger jag skrivit här, för att få råd, allt prat med nära och kära. Man kommer så småningom ut på andra sidan. Jag säger inte att jag är klar, men jag är på god väg.
Och varenda gång känner mig ensam så tänker jag på hur ensam jag satt på helgen när mannen valde att dricka i garaget. Så skönt att slippa det.
Hoppas jag kan inge lite hopp till alla här som kämpar med att stanna eller gå.
Det finns hopp om ett bättre liv??

Prästen talade idag om hur bikten "försvunnit" ur vår lutherska lära senaste århundraden. Vi tror ofta att bara katolikerna biktar sig. Men bikten är på återingång i vår kyrka. Bikten är viktig för vårt andliga liv. Bikten är ju samma som steg 4-5-6 i tolvstegs programmet.

Jag har gråtit mycket idag med. Hade ett enskilt samtal med retreat ledaren. Till och med han verkade överväldigad när han mycket kort lyssnade till mig och mina bördor. Han tyckte jag levde för mycket i det förflutna och i oron för framtiden. Han rekommenderade fokus på nuet och göra sånt som får mig att må bra. Det vet jag ju redan men det är svårare att göra när jag känner mig handlingsförlamad utav ångest.
Nu ringer det till kvällsbön! Godnatt. ?

Förvånad o på nåt sätt tacksam att höra att du saknat mig ??