Senaste kommentarerna i forumet

Tack ”tackohej”,

Tack för tipset om bok, jag beställde den och ser fram emot att läsa den.
Helgen har varit en testperiod av nedtrappande för mig, det har varit otroligt jobbigt, men jag är ändå stolt att jag lyckats trappa ner enligt det mål jag satte. Jag tänker baby-steg...

Var fick du en sponsor ifrån - här på detta forum eller aa kanske?

Vänliga hälsningar!

Var på akuten idag. Blodprover såg bra ut, urinprov såg bra ut. Läkaren ville inte fortsätta utreda för han såg absolut inget som tydde på allvarliga sjukdomar i vare sig lever, bukspottkörteln eller galla. Vet inte om man ska lita på det eftersom symtomen kvarstår... Han trodde iaf att det var stressrelaterat

Du behöver troligen hjälp att bearbeta det du tidigare varit med om så det inte stör dina kommande relationer. I första hand kanske du ska ringa din vårdcentral och be om en samtalskontakt. Alanon, leta på nätet, är också bra för där kan du få förstålse för dina upplevelser som du bär med dig. Börja med detta är mitt förslag, ❤

Skönt att få en lägesrapport då och då? vill ju så gärna att du ska må bra.
Men du får kämpa förstår jag och det är ju en process som vi så många gånger konstaterat.
Du hade ju en lång period av nykterhet så det är självklart att du kan fixa det igen.
Fina, gulliga, kloka, starka, roliga Vinäger, du som är så stöttande och inspirerande för andra, måste ju också ta en paus ibland.
Ta hand om dig❣️?

Kramar
???

Tack för svar och ditt svammel, som ju inte är svammel ?, men fattar känslan när man skriver av sig från hjärtat ☺️!
Jag är så glad att du hör av dig! Full förståelse för att det inte finns kraft till att kika in hos var och en! Vi växeldrar - det har vi kommit överens om?!
Vad bra att du efterhand som du skrev landade i precis det jag tänker;
Du är bra!
Du är insiktsfullt!
Analyserande!
Har många, många vita dagar bakom dig totalt!
För du ger aldrig upp!
Du är en fighter!
Och du har så många att kämpa för, som älskar dig!
Jag ger heller aldrig upp min tro på dig❤️!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Ja såklart, smartare med en tråd. Tänkte inte ens på det. Fortsätter skriva i den här tråden. Nu har det gått 1 vecka och 1 dag. Har varit på 3 AA möten. Nästa är imorgon. Fått jättebra stöd där.
Det enda jobbiga är att jag börjat äta massa godis. Jag som har typ 12 kg övervikt. Vill gå ner i vikt. Imorgon ska jag försöka vända på det med. Nyttig mat, springa 2-3 gånger i veckan och AA 3 gånger i veckan.

Tack Soffi! Verkligen!
❤
Och jag själv har faktiskt rätt...

Jag har tänkt att jag ska gå på möte nån gång när tillfälle ges. Men nä. Jag måste nog forcera det. Får se om det går.

Vad jobbigt för dig att allt blev nattsvart, känner verkligen med dig. Men det är ok att gråta och vara arg, mycket bättre än att ta till flaskan.

Varför du ens försöker eller hoppas? Jag stal ett citat från ditt eget inlägg ovan:
"Vad som än händer ska jag fortsätta vara nykter så länge det går. För på fyllan kommer saker bara förvärras. Som nykter ser jag iaf att det finns en liten liten chans att jag kommer kunna bli av med mina demoner och få leva ett fint liv. Kanske inte just nu, men nån gång."

Jag har själv inte vågat gå till AA. Men jag tror att med AA's hjälp så kan vägen till det fina livet bli lite mindre gropig.

Starkt av dig att vilja gå dit och få hjälp.

Sänder allt stöd jag kan!

Från rosa moln till nattsvart.
Jag visste att det skulle komma. Förmodligen kommer det flera gånger om jag bestämmer mig att fortsätta leva för mig själv. Alltså ett nykter liv.

Just nu känner jag mig inte värd mer än ett liv som som råalkis. Jag förstår faktiskt ingenting. Har bara gråtit och varit arg idag.

Har bokat tåg fram och tillbaka till en närliggande större stad i veckan för AA-möte. Jag vet inte varför jag ens försöker eller hoppas.

.

.

.

Liten, svag, misslyckad, värdelös, eländig, skamfylld, blä blä blä... Så har jag känt mig ett tag. Går in ibland och läser om allas fantastiska framsteg - gläds av hela mitt hjärta med er och känner mig ofta stolt å era vägnar. Ni är så bra och så himla värda den framgång ni skapat.

Själv har jag haft fullt upp med råge och då fokuserar jag på att "överleva". Hur trevliga saker det än handlar om tar det på krafterna och då behöver jag hushålla med dessa. Klarar inget annat än absoluta måsten just då. Förlåt!

Panikångesten kommer och går. Den senaste veckan har den varit lite snällare mot mig. Det gör att jag tror att det blir lugnare vad gäller alkoholen. Som vanligt dricker jag inte så att någon annan märker, dock alldeles för ofta - och med tanke på toleransen, på tok för mycket.

När jag nu beskrev mina inledande känslor tänkte jag faktiskt: Varför ska jag skämmas och känna mig värdelös för att jag inte på egen hand lyckas bota en svår sjukdom? Ja, alkoholism är faktiskt ett sjukdomstillstånd. Har börjat förstå det på allvar. Äntligen. Bättre sent än aldrig...

Har också blivit rädd för de fysiska men mitt drickande kan få/har fått. Det vore ju så j-a onödigt att dra på sig obotliga skador på grund av alkohol. Det finns så många runt mig som faktiskt älskar och behöver mig. Då kan jag väl åtminstone låta bli att påskynda min bortgång.

Så många tankar just nu. Ostrukturerat svammel, vilket jag som vanligt bjuder på.

Försöker intala mig att jag är bra, trots allt. Har fortfarande många fler nyktra dagar än motsatsen sedan jag började skriva här för två år sedan. Är insiktsfull och analyserande vad gäller mitt A-missbruk. Och framför allt...

Jag ger inte upp. Aldrig. Någonsin.

Tack som f-n för att ni finns, stöttar och inte ger upp hoppet om en sådan som jag. Skulle vilja svara er en och en, men just nu förmår jag inte. Hoppas ni har överseende med detta. Växeldragningen, ni vet...

Har sagt det förr, så mycket klokskap som finns här på forumet är svårt att hitta någon annanstans.

Massor med kramar till er alla, oavsett var i kampen, läkningen och helandet ni befinner er.

Så härligt o höra västligvind ☀️!
Du är solen - Du är vinden!
Och efter bråkiga vindbyar, så blåser den i din riktning igen?️?!

Stort GRATTIS till dina 4 veckor ?!
Det är verkligen superbra gjort!!
Heja dig❤️!
Stor kram
/Fibblan ?.

Läste ikapp lite i din tråd nu.
Vad jobbigt du haft det inför helgen. Men, vilka bra resonemang!! Du kommer att klara att hålla dig fortsatt nykter, bara du vill, och kunna fortsätta ha roliga aktiviteter inbokade på helgerna.

Hejja dig!

.. av all sorg och oro så förstår jag helt och fullt att du funderar på att ta några glas för att få slappna av. Men jag tror samtidigt att du vill ge dig själv omtanken att faktiskt fortsätta vara nykter.
Jag känner ju igen mig i att psykisk belastning oro och sorg tar sig uttryck i fysisk smärta och för mig hjälper det ju att ta hand om kroppen. Jag har ju tex min fantastiska naprapat. Men nu när jag läste ditt inlägg så kom jag på ytterligare något som jag hade glömt. För ganska många år sedan när jag gick igenom en stor och svår sorg så tyckte jag att det var skönt att gå till simhallen där de hade en varmbassäng, där kunde jag ligga och flyta och låta kroppen värmas och mjukna - och ingen kunde ju se att tårarna rann i floder eftersom hela jag var blöt. Det var jätteskönt!
För det funkar faktiskt på något märkligt sätt att minska de psykiska spänningarna genom att ta hand om de fysiska. Sorgen däremot, ja, den måste läka i sin takt, den tillhör ju livet.
Så, har du något som du tycker är skönt att göra och som får kroppen att slappna av? Då tror jag att du kan hitta lindring iaf.

KRAM!

Snart är min nionde helg till ända. Lördagsmiddagen igår var mysig "som vanligt" och jag saknade fortfarande inte att få dela den där vinflaskan som gubben öppnade. Jag drack mitt alkofria.
Men nu är det söndag eftermiddag, och söndagssuget är jag fortfarande inte fri ifrån. Det är inte jättejobbigt, men det finns där; tänk om jag haft en flaska rött att koppla av med, jag är lite för trött för att göra något vettigt och lite vin och en film skulle vara mysigt. Men, nej, jag har inget hemma och dessutom så vill jag inte dricka, även om suget finns där.
Skriver här istället. Ska kika in på era trådar också idag, har inte riktigt haft ork eller tid det senaste.

Nä, man ser alla andras liv, där man kan lita på sin partner. Ha långsiktiga framtidsdrömmar och man funderar på varför man aldrig själv får uppleva det.

Känner igen känslan om hopplöshet! Man vet inte hur ens liv blivit på d hör sättet....men vet inte hur man ska ta sig ur d heller, man vet bara att man är fast för stunden! Som att man är bakbunden!
Nåt som hjälpte mig mkt som jag även funderar på att ta upp igen är att prata med en anhörigterapeut! Man får ge ord på sina känslor för nån som inte dömer, inte stryker över genom att säga att man ska ändra sig. I mitt fall eller vårt fall, säger han sånt för o slippa prata om det mer. Jag kanske mår bättre då om han säger sånt så vi kan gå vidare med våra liv....d blir inte bättre, jag varken mår bättre eller han dricker mindre

Nu måste jag trappa ner mitt drickande, även min Sambo dricker för mycket. Har pratat med henne om det och hon håller med, men säger aldrig nej till ett glas.
Nu skyller jag inte på henne utan vet att jag måste ändra mitt beteende.

Dricker mest på helgerna och är mycket på krogen.

Tjänar bra och vi har ett gott liv men dricker för mycket. Det går i vågor men jag känner att nu måste jag agera.

Vill nog ha stöd och råd.

Har ett behov av att skriva av mig och få ut det.

Har insett att jag är alkoholist.
Har tidigare haft ett drogmissbruk men vart fri från de sen fem år. Tänkte att jag skulle klara av att bli fri från alkoholen själv, som med drogerna. Men det har inte funkat så bra. Har tagit kontakt med en beroendemottagning och väntar nu på tid. Är 29 år och känner mig så jäkla misslyckad, trots en masterutbildning, bra jobb, köpt en egen bostad. På utsidan ser ju allt så bra ut. Har dock haft problem länge och jag tror dem började under studietiden. Så nu ska jag ta tag i det, på riktigt denna gång. Även skrivit till mina närmaste vänner hur det ligger till, och dem är så stöttande. Så får börja nu.

I förmiddags passade jag på att kolla alkoholåtgången för denna veckan när sambon var ute.
Inser att det gått två bag in box på fem dagar. Bryter ihop. Känner att det är nattsvart. Blir så otroligt ledsen. Lägger mig i sängen. Känner att det gör oerhört ont i kroppen, mest runt hjärtat, svårt att andas. Jag ser mig själv utifrån. Vet inte hur länge detta pågår. Men det är en ny upplevelse. Som både gör fysiskt och psykiskt ont, jag blir rädd. Kanske fem min håller det på.
Min sambo kommer plötsligt hem och hittar mig i detta tillstånd. Jag hör mig själv säga att jag inte orkar mera att jag ger upp nu. Det var inte detta liv jag ville ha.
Han ser livrädd ut.
(Konstigt då han typ alltid blir förbannad när jag gråter, vilket jag gör sällan när han ser)
Säger att han ska ändra sig, säger att han lovar. Jag hör hans ord men orkar bara svara....
Tack...

Söndag- ångest! Gråter när min man berättar hur jag betett mig när vi var ute i helgen. Ont i bakhuvudet för att jag ramlat.
Tänkt så många gånger- nu ska jag inte dricka så mycket, vill bara ha roligt. Men det slutar alltid med redig fylla och massa minnesluckor. JAG VILL INTE MER?

Ja så kände jag också, men han super inte inför för dom och jag vill inte att dom ska känna rädsla osäkerhet om dom inte uppfattat något än. Om behandlingen lyckas, han är inne på v4 så kommer ju allt lägga sig. Som min son säger, han har aldrig sett en full människa i verkliga livet. Och så tycker dom om honom och allt är frid och fröjd, så långt. Men i helgen tror jag som sagt att han hörde dörren snälla igen i hans ilska

Söndag- ångest! Gråter när min man berättar hur jag betett mig när vi var ute i helgen. Ont i bakhuvudet för att jag ramlat.
Tänkt så många gånger- nu ska jag inte dricka så mycket, vill bara ha roligt. Men det slutar alltid med redig fylla och massa minnesluckor. JAG VILL INTE MER?