Senaste kommentarerna i forumet

Har du testat 12-steg?
Hjälpte mig komma till rätta med allt du beskriver som man vill döva med alkoholen.

Har du tagit leverprover/blodprover?
Just levern syns ju via förhöjda värden om den är i dåligt skick eller ej.

som Vanligt stor igenkänning så fort jag läser din tråd. Vad är egentligen att ha ett liv? Jag försöker njuta av varje dag, ibland är det naturen. Ibland Netflix. Ibland min fru. Ibland ensamheten. Att ta bort alkoholen öppnade liksom nån slags möjlighet att ha det liv man vill. Jag kan bli galen på att tänka på vad jag vill eller inte. Så min taktik för tillfället är att inte tänka så mycket och bara fylla just idag med det jag känner för så långt det är möjligt.

som Vanligt stor igenkänning så fort jag läser din tråd. Vad är egentligen att ha ett liv? Jag försöker njuta av varje dag, ibland är det naturen. Ibland Netflix. Ibland min fru. Ibland ensamheten. Att ta bort alkoholen öppnade liksom nån slags möjlighet att ha det liv man vill. Jag kan bli galen på att tänka på vad jag vill eller inte. Så min taktik för tillfället är att inte tänka så mycket och bara fylla just idag med det jag känner för så långt det är möjligt.

Therese77, ja man blir så arg....låter som att om din situation är likadan som min så ja tiden är nog inne för d!
Jag tänker för min del är chansen väldigt liten att han får ha dom o chansen att han vill ha dom är ännu mindre! Men nåt måste hända, för shit vilket humör han har även dagen efter....skriker o har sig över ingenting! Sen på eftermiddagen är allt som vanligt igen o allt är frid o fröjd!
Hur har dagen varit för dig?

Hej miss lyckad ❣️
Fint att du håller din nykterhet och att sonen trivs hos dig.
Att hitta anledningar att dricka känner jag igen. Det är inget svårt alls?
Men när man kommit till en viss punkt så går det inte att lura sig själv längre.
Och även om man mår skitdåligt så vet man ju att det bara blir sämre om man dricker.
Men på något sätt så fixar ju många människor att vända på tillvaron och leva utan giftet alkohol. Och du är en av dem, miss lyckad.
Det är så bra att ni som lyckats fortsätter att skriva på forumet ibland.
Så är ni en slags vägvisare ?
Kramar
???

Vad bra att ni pratar med varandra ?
Då finns det hopp??

Kramar
???

Vi är så måttliga vi kan och vill, så länge vi inte dricker giftet alkohol☠️
Vi är kloka och har sunt förnuft så det räcker och blir över.
Vi nöter in dessa rader innanför pannbenet så ska det nog gå bra ?
Ha en skön helg Fibblan!?? ?

Kramar
???

Blir alltid lika glad när du dyker upp ?
Ja, vägen till nykterheten borde heta Långa Kringelvägen... Det är inte klokt att man ska behöva gå alla dessa omvägar för att till slut vara framme...
Men det är väl någon mening med det också. Att man ska komma till klarhet med sig själv och inse det fullständigt meningslösa att hälla i sig vin för att bli lugn.
Det finns så många andra sätt att lugna sig på. Och man måste träna på att inte glömma bort dem. Och att ladda sina inre batterier.
Många kramar och mycket styrka sänder jag till dig, Fina Amanda??
???
???

Önskar dig en fin och nykter lördag!
Måttlighet..
..Mm
Svårt när det gäller det mesta, håller med. Själv hade jag hoppats på att bli lite omåttlig i så fall till träning..?. Det är iaf hälsobringande ?! Men visst det kan också utvecklas till ett tvång och en sjukdom..
Vi får fortsätta va observanta helt enkelt, som vi är?! Och ibland också bara skita i det..?, så länge det inte kommer till alkohol! Så länge vi håller den garden uppe, ska vi vara mer än nöjda ??!
Stor kram
/Fibblan ?.

Tror att det är viktigt att hitta sin grej att ge hjärnan och själen, det håller ordning på en orolig själ.
Mitt är just nu träning och meditation dvs läka kropp och själ, utforska metoder för att må bra.
Ha en fin helg/ kram Strulan

Fick frågan om jag inte har något liv, tog illa upp och det fick mig att fundera mkt.
Jobbar mkt, tränar går på saker jag verkligen vill men avstår om jag inte vill.
Har en liten snäv krets med nära vänner, men många kompisar.
Frågan kom när vi pratade om att jag lever själv och inte vill träffa någon.
Konstigt jag själv har aldrig mått bättre fysiskt och psykiskt, men det verkar störa att jag inte riktigt passar in i mallen.
Men jag väljer ändå min väg och håller mitt löfte till mig själv, ta inte första glaset.
Kram Strulan ??❤️

På natten är alla problem så stora och de flesta är dödliga. Är själv expert på att börja med ekonomi för att sen avsluta med världsfred och svält.
Lär mig att stänga av, men hamnar där ibland.
Så mkt klokt av dig// kram Strulan ??❤️

Jag är 34 år och har under 3-4 års tid druckit mer än vad andra gör. Osäker på hur länge, men de senaste åren har det eskalerat och blivit var och varannan dag. Toleransen gick upp och jag började få abstinens när jag inte drack.
I början av sommaren fick jag ont i höger sida efter en hård festhelg. Jag drack på tom mage och tog Ipren innan jag skulle sova - på morgonen vaknade jag upp med ont under höger revbensbåge. Det gick över på en vecka ungefär och kollade även blodprov då vilka visade sig vara normala. Skötte mig ett tag men efter en tid föll jag in i samma mönster som tidigare.

Nu har samma problem uppkommit igen men denna gång vägrar det gå över. Jag testade först att dricka mycket måttligare, men problemen kvarstod.
Livrädd! Nu har jag varit spiknykter i en vecka men har fortfarande samma problem.. Mina blodprover visar inte på något tokigt men mina symtom gör att jag är väldigt säker på att jag har en leverskada eller utvecklat kronisk pankreatit. Jag har läst sönder mig på internet om symtom, riskgrupper, sjukdomsbilder osv och jag blir galen av rädsla. Jag har inte varit på jobbet på två veckor pga att jag har svårt att bry mig om allt som finns där pga att jag mer eller mindre är övertygad om att jag har sabbat min kropp totalt. Symtomen är: En konstant molande smärta i buken under höger revben, ibland lite stickande. illamående/yrsel, mycket ljus avföring, blir värre vid fet mat, mörkt urin på morgonen.
Jag vet inte vad jag ska göra! Har kontakt med sjukvården men min läkare är nonchalant och allt går väldigt långsamt.
Har jag supit sönder mig bortom räddning nu? En sak är klar och det är att dagarna av aktivt krökande är ÖVER - oavsett hur detta spelar ut sig. Jag önskar bara att jag vaknade upp en dag och smärtan och symtomen var borta, men hittills har det inte hänt och min oro och ångest är utom kontroll.

Inne på dag 76.
Hittills vandrat på små rosa moln, mestadels iaf. Rädslan över vad alkoholen gjorde med mig och rädslan jag kände när jag bestämde mig för att sluta dricka är större än alla andra rädslor... och det har varit hyfsat lätt att ta tag i saker som legat länge, för i jämförelse med alkoholen är de inte ett dugg skrämmande.
Jag har skapat en hyfsat bra daglig rutin, och planerar framåt. Ställer inte allt för höga krav på mig själv, för jag känner inte att jag har råd att misslyckas.

Så det är väl inte mer lägligt än nu för mina inre demoner att dyka upp? Många av mina problem försvann när jag slutade dricka, och det var ju mina alkoholrelaterade problem, de som skapades av alkoholen. Men jag har ju även andra problem, de som inte är alkoholrelaterade.
Denna vecka har alko-suget varit rätt jobbigt vissa dagar. Jag har varit arg, irriterad och uttråkad utan alko-sug. Idag har jag som jag tolkar det ett fysiskt ångestpåslag, känner inget rent känslomässigt.

Jag känner mig helt uppgiven mot mina inre demoner, kan varken acceptera eller förändra. Kan inte lösa dessa eller släppa taget.

Just nu har jag inget annat sätt än annat försöka (ännu en gång) skriva ner dessa problem för mig själv. Försöka se klart och tydligt på skiten. Kanske finna nån form av med mod inför detta.

Jag har svårt att lita på andra. Det skapar nån form av kontrollbehov hos mig som gör att jag inte tar hjälp av andra. Ska lösa allt själv. Kan definitivt inte lösa allt själv = känner mig värdelös. Kan inte lita på mig själv ens.
Det är bara en droppe i havet av vad som försiggår i mitt liv.

Vad som än händer ska jag fortsätta vara nykter så länge det går. För på fyllan kommer saker bara förvärras. Som nykter ser jag iaf att det finns en liten liten chans att jag kommer kunna bli av med mina demoner och få leva ett fint liv. Kanske inte just nu, men nån gång.

Snart jobb. Och nykter lördag bli det.

Men det är allt annat än olycka, det som händer och sker med mig (och förhoppningsvis i längden, även i vårt äktenskap..)
Har sedan jag vaknade redan gjort massor med "jobb" både för egen del och tillsammans med mannen min..?.
I sprickorna tränger ljuset in..?.
Pratat mkt. Ett bra och alldeles livsnödvändigt steg om vi ska komma vidare..
Ser med tillförsikt på resten av dagen ?️.
En dag som handlar om allt annat än Halloween. Nu är den helgen över och denna dag ägnar vi åt att hedra dem, som inte längre är med oss (åtminstone inte i den form som vi är..??).
Tacksam över livet - och nyväckta inställningen, att leva det fullt ut och göra det bästa av det - utan att artificiellt påverka hjärnan..
Kramar
/Fibblan ?.

kan jag känna samma besatthet som jag gjorde när jag drack och nu är det det helt osannolika ämnet släktforskning :-O
Jag låter helt bli att sätta mig framför datorn under sommarhalvåret för jag vet att jag blir fast men nu börjar jag att tafsa lite på det igen...... jag ska bara..... och helt plötsligt har det gått 2 timmar och röven känns helt stum !!

Ok, det är kul, skadar ingen, blir väl egentligen bara positiva effekter när sambanden tydliggörs men just att jag kan känna ett tvång att fortsätta stör mig eftersom jag har dåliga erfarenheter av det. Alltså måste jag i fortsättningen strukturera upp tiden och sätta gränser......och det känns ju igen från förr med typ vita dagar :-(( Jag kan sluta när jag vill....näe så enkelt är det ju inte, det vet jag ju.

Man kan inte tro det men nåt så "fjantigt" som släktforskning kan röra upp samma känslor som när jag drack : En våldsam sorg när jag ser hur många bebisar som dog direkt, hur kvinnor behandlades av de som hade makten, hur tidigt i livet de var tvungna att börja jobba (det är ju bara ca 110 år sen barn jobbade i Falu Gruva tex...) , hur de fick slita för brödfödan, och på senare tid : Varför i helvete skrev de inte namnen på de fina porträttbilderna de lämnade efter sig ???? Precis som med alkoholen så ställs inte rätt frågor när man har möjligheten !!

När jag kollar runt lite så är det många saker som fungerar som alkoholberoende, kan vara en slump, kan vara att jag är mer observant men kan också vara så att jag ständigt och för all framtid är en beroendepersonlighet vilket nog är den mest troliga förklaringen. Och så länge jag inte går till ytterligheter så är det helt ok, tom nyttigt i vissa fall.

Men nu ska jag inte gå in på släktforskningssidorna på några dagar iaf :- ) Så det så !!

Kram till dig Nordäng67 ?

Om jag får säga det själv, så är jag rätt impad av min stresshanteringsförmåga så här långt in i nykterheten. De senaste nätterna har jag vaknat kallsvettig med hamrande hjärta pga en problematisk situation som kvarstår att hantera efter vår traumatiska tid. Situationen är av stora ekonomiska mått. En av anledningarna att jag drack var bla att få fly mentalt från just denna omständighet. En stunds lindring. De senaste nätterna har jag identifierat orsaken till ångesten, resolut tänkt ”Tjaaa, det är ju pissigt, men jag löser det inte mitt i natten iaf. Jag oroar mig imorrn istället.” Sedan har jag vänt på mig och somnat om. Nykter och utvilad i dagsljus inser jag att om än det är ett kännbart jävla aber att hantera situationen, så är det långt ifrån den livshotande katastrof som ger sådan ångest nattetid. Skit, men görbart. Märkligt det där, hur stresshormonerna löper amok mitt i natten. Men det är visst hanterbart. Även utan vin.

Lördagmorgon med kaffe och korsord. Så underbart! Tacksamheten flödar över. Jag har varit uppe några timmar och sitter och filosoferar över var jag befinner mig i livet just nu. En bra plats. En trygg plats.
Önskar er alla en fin allhelgonahelg! ?

Sonen en del hos mig nu, och det är mest mysigt..Tyvärr vill han inte till sin pappa, så det är hos mig han väljer att vara..Hans pappa och den nya kvinnan har hållt sig nyktra 1 månad, enligt exet..Det har sonen svårt att lita på.Något att tänka på när det gäller tillit till våra nära..Det går snabbt att riva ner och förstöra tilliten till partner och barn, på grund av fylla..Men det tar väldigt lång tid innan förtroendet och tilliten byggs upp igen..Då hamnar många i att, okey lika bra att dricka då, det är ändå ingen som litar på mig..Det är bara alkoholisthjärnans försvar för att få alkohol..Vi ska ju i första hand sluta dricka för vår egen skull, då kan inte a-hjärnan komma med det argumentet..Höstkram???

Igår lämnade jag in ett arbete jag levt i 1,5 år. Jag känner självtvivel och tomhet. Nu ska jag ta en vecka ledigt.
Jag har också passerat året. Tycker inte om att räkna dagar, men det borde kanske uppmärksammas.
När jag vaknar ur post-deadline-döden ska jag ta en stund till stoltheten. Ett år nykter. Vilket år.

Försöker att inte tänka så mycket, vara snäll mot mig själv. Men känner mig allmänt otillräcklig och förvirrad just nu. Har ingen ork att vara inne på detta forum som varit en sån räddare för mig. Tror mycket på att ge tillbaka, och har nästan lite ångest just nu för att jag inte har orken att göra det här. För att jag inte kommenterar i andra trådar, orkar knappt läsa just nu. Men det får bara vara så. Tror på ett plan att alla hatar mig för det, men det rationella jaget vet att det inte är så. Det rationella jaget vet att personerna som är här bryr sig om varandra och tillåter varandras operfektionism och oengagemang.

När man läser om utmattningssyndrom så känns det helt ärligt som att jag har haft det ett år. För det var för ett år sen som det började bli riktigt jobbigt. Det var då jag hade sådan yrsel att jag inte kunde stå upp, hade jättelågt blodtryck och en vilopuls på 45. Jag är inte elitidrottare, snarare tvärt om. Men inga prov visade på konstigheter förutom att jag hade problem med sköldkörteln. Men sedan dess har jag varit trött på ett helt annat plan. Jag har gjort saker på samma sätt men har tappat minnet och varit allmänt förvirrad myket mer ju längre tiden har gått. Speciellt de senaste månaderna, men tänker att det säkert har med stress att göra - lägenhet, utredning, renoverinhg, pengar, mycket på jobbet.

Jag gick ju in i väggen när jag var 23-24, men blev ju aldrig långtidssjukskriven, så kanske inte kan kalla det just det ändå. Minns inte så mycket från det, har över lag svårt att minnas hur jag mådde förr, lättare att tänka och komma ihåg interaktioner med andra, men mig själv har jag typ förträngt. Konstigt. Så vet inte om jag kände mig så mentalt trött som jag är nu, men känslan just nu är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur allt. Det är för många komponenter som måste ordnas för att allt ska flyta på. Får väl flytta hem till päronen ett tag så att mat, städ, tvätt och allt det där inte är något som jag behöver tänka på. Endast jobb och sen hem och vila. Många kanske tänker att det är ju inget liv, men sånt är mitt liv. Men är jag hemma har jag ständig ångest för att jag inte gör allt det där som jag borde göra, som en normalt funtad person "bara gör".

Men tror inte jag har något utmattningssyndrom, orkar faktiskt inte ens tänka tanken på att det skulle vara det också. Är inte apatiskt, hela tiden, så det är ju ett gott tecken :)

Allt detta i mitt huvud får mig att vilja dricka än mindre, samtidigt som det skulle vara skönt att släcka allt i huvudet så känner jag bara att nu är jag medveten om att jag har så mycket "krångel" med mig själv, eller så många behov som inte tillfredställs så att dricka skulle bara vara ännu ett. Drickande kan jag kontrollera (och är relativt enkelt att kontrollera - jag dricker bara inte), allt det andra är inte lika svart/vitt. Det andra är mer komplext och det går inte bara bestämma sig för att hjärnan ska fungera som den gör. Att bestämma att nu har jag energi - tro mig, jag har försökt.

Så väljer att inte dricka i dag, istället så sitter jag och drömmer om Jeffree Stars och Shane dawsons nya palett och läppstift som kommer i brevlådan på måndag - vilken lycka!

Sen sist har jag varit nere i hålet ett tag. Men fy fan, dit vill jag inte igen... Han kan stanna där nere, min man, men han drar i mig. Jag känner det som om han vill ha mig där nere, jag trodde jag skulle kunna leva med honom och samtidigt ta hand om mig själv. Det går nog inte. För 6 dagar sedan sa jag att jag vill inte dricka varje dag. Ok sa han och vi köpte inget på fyra dagar men tro på faan att i onsdags när jag kom hem från jobbet är vinet upphällt till mig t om... Jag börjar på allvar tro att han är helt dum i huvudet. Igår var vi bjudna på halloween fest till våra grannar och tillika hyresvärdar. Jag ville gå för min yngste sons skull då där var massa barn. Tidigare på dagen hade min man smsat mig och frågat om han skulle handla ”lite gott” till kvällen. Jag vet vad det betyder så jag skrev att köp inget till mig och jag skrev även att vår äldsta son och jag mår dåligt av allt drickande men att han gör som han vill när det gäller honom själv. Vad händer? Jag och lillen går till festen och maken och äldste sonen är hemma. Maken dricker både whisky och cider och är sådär dryg och lättretlig som han blir när han dricker just whisky.
När jag sagt att sonen mår dåligt av det.
När han vet att de kommer vara ensamma tillsammans hela kvällen.
Fy fan.
Jag ångrar att jag inte tvingade med min son på festen. Där dracks det inget alls, festen var ju för barnen... Jag märker så tydligt att mina barn gillar att vara ensamma med mig så nu har jag en till, ny, drivkraft att vara nykter: att använda min nykterhet för att ta mig ur den här dödfödda jävla spritfälla.... jävla idiot...
Kram på er alla!????‍♀️

Har aldrig gjort det förut och grunden är väl att man inte vill bli dömd eller inte tagen på allvar. Jag och min man har väl i det stora hela det ganska bra periodvis. För det är väl antagligen det han är.. en periodare. Eller så är det vad jag intalar mig själv. Jag har tagit upp det så många gånger o frågat -har du druckit?
Och varje gång säger han -ja men de är bara en öl.
Kontrar med att de kan inte bara vara en öl då du är en du längre.
Sen kommer de fram att de är fler.
Kan ibland när jag kommer hem från jobb se hur han står o vinglar i köket klart påverkad då han inte ens kan hålla balansen då han står still. Fast att jag vet nu att de inte lönar sig att ifrågasätta så gör jag det ändå. Och han blir sur.
De flesta gånger när han är påverkad o ljuger om allt sitt drickande då är det mig felet ligger hos. Jag är krävande o ständigt i behov av närhet o bekräftelse.
Ställde i våras ett ultimatum att han söker hjälp hos någon han kan prata om sitt missbruk eller så skiljer vi oss. Förklarade att jag orkar inte leva med någon som ljuger för mig hela tiden att han inte dricker fast att jag redan nu vet att han gjort de bara efter 3 öl. Att man hittar olika sorters spritflaskor i källaren som han slängt i en säck med ölburkar.
Först skulle han bortförklara sig att han inte dricker så mycket längre och sen kom alla mina fel o brister upp igen. Han visste att han älskade mig men kunde inte se en framtid med mig. Han förstod inte hur vi skulle funka i längden.
Där o då var jag nog mest trött på allt med hans bortförklaringar och sa bara bra. Då skiljer vi oss.
Dagen efter bad han om ursäkt för då hade han överreagerat o känts sig påhoppad. Men han skulle då ringa o boka tid för samtal.
Som aldrig hänt.
Nu ska vi dock på parterapi på måndag o det känns väldigt skönt.

Jag ber om ursäkt om mina rader låter patetiskt i jämfört med era egna. Men jag orkar inte hålla det inne länge. Har försökt prata med hans familj om de men dem ringer bara honom o han säger att så är det inte alls o då är det ändå jag som blir skurken.
Ville bara få skriva av mig.