Senaste kommentarerna i forumet

blev också helt matt och omotiverad. 10h / dygn sovandes och när jag var vaken var jag konstant trött. har du/ni nickelallergi? enligt en finsk studie är det lättare att då drabbas av biverkningar. drabbades också utav bölder men vet inte ifall det berodde på antabus eller för att jag inte orkade aktivera mig fysiskt under de tre månader jag medicinerade. jag avslutade min antabus-behandling och bytte istället till blodprov 2 ggr/vecka istället då jag inte fungerade ordentligt.

Hej alla. Tack för er omtanke och oro.

Jag och barnen har varit med min mamma idag. Jag berättade lite om natten (inte allt) och vi kom överens om att jag kan komma och sova där med barnen om det behövs. Så hon är standby.

Vi ska vara med henne imorgon också.

Min man går runt här som ett spöke.

Jag ska leta fram en nyckel att ha i sovrumsdörren. Och ska han ut och dricka så ska jag åka med barnen till mamma. Vill inte ta en enda fyllenatt här.

Jag håller med er alla som skriver. Samtidigt vill jag kräkas. Är det såhär vi har det?!? Jag kan inte fatta det.

Vill förtydliga en sak jag skrev om att jag inte ska vara rädd för hans idéer och humör. Jag menade att jag inte ska vara rädd så att det hindrar mig från att skiljas. Jag ska våga ändå. Rädsla ska inte stoppa mig.

Jag har en klump i magen. Hur kan han ens tycka han har rätt att fortsätta bo här. Han borde krypa ut med svansen mellan benen.

Jag gör mitt bästa för att få bort mina barn från detta. Jag lovar.

I dag är jag ledig. Sitter och pysslar med sånt som jag inte behöver pyssla med men som känns bra. tar det lugnt, stressar inte. Har inga planer. Jätteskönt.

Det skulle vara gott med lite vin, eller några öl, men det blir inget med det. Jag kommer överleva ändå. Får sådana där infall fortfarande men det är mer sällan än förr. Och det är lättare och lättare att bara säga NOPE, det blir inget med det.

Ska däremot unna mig några A-fria öl i kväll, Melleruds, de är så himla goda.

Väljer att inte dricka A i dag, istället njuter jag av det dåliga vädret (som gör att man har ännu mindre dåligt samvete för att sitta inne i mysbyxor)

Jag har en klump i magen efter att jag läste dina inlägg. Det här kan sluta riktigt illa, en trängd desperat människa som dessutom är påverkad av alkohol och redan tidigare uttalat hot... ALLA varningsklockor ringer! Han balanserar på en tunn tunn linje nu och de flesta som gått över gränsen och fysiskt skadat en familjemedlem har aldrig för sitt liv kunnat tro det om sig själv innan. "Det bara slog slint" är en standardfras...

Oavsett vad så är den psykiska och verbala misshandeln nog. Ta dina barn och fly om du inte kan låsa om dig. Kämpa för ensam vårdnad tills han fått behandling, han kan ju inte ens ta hand om sig själv i nuläget, era barn är värda trygghet.❤

Visst ger det mycket att peppa andra, men ibland går det inte för att man måste ta hand om sig själv. Ingenting att få dåligt samvete för eller att be om ursäkt för.

Skickar styrka och hoppas att du får en helg med god återhämtning!!

instämmer helt med de andras inlägg !!!

Ta dig därifrån med barnen innan det snurra till helt hos mannen !! Du hade sannolikt tur denna gången att han inte fullbordade tanken !

Och ring polisen UTAN att lägga på !! Du har inget alls att skämmas för, det är ditt och barnens liv i bokstavlig mening här !!!!

Styrkekram !!!

Men det hjälpte inte.
Han klippte telefonledningar och dyrkade upp låset.
Och skulle till varje pris in för att vi skulle tala ut.
Då flydde jag genom fönstret och han stod kvar i hallen och gapade.

Och aldrig under hela vår relation så lyfte han sin hand.
Men där och sen därefter förstod jag att han var kapabel att skada.

Han plockades in av förståndig polis som näckade och kroppsvisiterade honom och sen fick han sitta en natt i arresten.

Likafullt stod jag där med skuld efteråt.
Att jag gjorde honom så illa så att han "behövde" flippa ut.

Det tog länge innan jag vågade tro att jag var fri från relationen.

Jag skriver ur eget perspektiv.
Inte för att på något vis förminska ditt här och nu.
Men för att jag stått där du står med en förtvivlad människa som tappat kontrollen och inbillat mig att mitt lugn skulle kunna minska lindra eller avhjälpa situationen.
Det gjorde den inte.

Som kloka Mulletant skriver. Du får inte förminska och negligera mannens
hot och agerande. Du måste ta hoten på allvar Lim. Det händer att det fullständigt
rasar i en människa hjärna. Han är extremt labil nu när han börjar förstå
att han har förlorat sin familj. En orosanmälan vore på sin plats - eller att
att polisen kommer och tar honom därifrån med anledning av hot och våld.

Det är fruktansvärt jobbigt när det händer för alla men på ett sätt bra att allt kommer
upp till ytan. Tänker mest på ert skydd i det läget. I andra hand hans vårdbehov som
kan leda till en nykter pappa. Tyvärr tappar han SÅ mycket tillit till barnen på vägen
dit. Denna tillit tar lång tid att bygga upp igen.

Han håller på att rasa helt mentalt. Om han går ut och du misstänker att han
kommer att dricka ta dig från huset. Dels för att sätta dig i skydd dels för att barnen
inte ska behöva bli så skrämda.

Du måste gå därifrån. Eller låsa honom ute. Tror dock att åka därifrån är det bästa.
Även om det är jobbigt så är mammas soffa bättre än att ni tar sådan skada.

Det där är ett farligt beteende. Han är på ruinens brant och har börjat fatta vad som händer.
Tillsammans med en drogad hjärna så kan det bli riktigt allvarligt.

Var inte rädd för att ta hjälp av din mamma, hon är din mamma och
hon är förmodligen mer oroad över din situation än du tror. Mammor
ser igenom. Hon förstår men vågar kanske inte fråga.

Åh Lim. Lova att du inte stannar kvar när han dricker?
Kan du försöka ha en plan hur du ska agera när det händer igen?

Det händer så mycket med mig just nu...
Jag har varit så gnällig sista tiden. ALLT är jättejobbigt. Jag är så TRÖTT. INGENTING fungerar, allra minst jag, när jag inte dricker. Jag har börjat fundera på om jag har bokstavsdiagnoser som jag dränkt och gömt under alkohol hela mitt liv.
Jag vill hitta förklaringar, svar på omöjliga frågor och möjligen undermedvetet ursäkter för att börja dricka igen.

Igår kväll trillade en insikt in. Fastän jag vet att alkohol gör mig avtrubbad så hade jag ändå inte fattat att jag får skärpta sinnen när jag inte dricker. Nu VET jag.

Situationen var sådan att jag hade tagit med mig en flaska alkoholfritt vin till middagen hos min särbo. Jag drack det till maten medan gubben tog en halv flaska av mitt tidigare favoritvin. Så föll det ur mig att: "-Det här alkoholfria vinet är faktiskt riktigt gott! De jag provat tidigare har mest smakat saft." Varmed han frågade om han fick smaka, vilket han självklart fick. Han tittade lite undrande på mig, för han vet ju hur mycket jag uppskattar ett gott vin, och sa att "Jovisst men det saknas ju nå't, det är ju inte vin, du borde smaka lite på mitt nu när du inte druckit på så länge så att du kan jämföra". Sagt och gjort, även om jag kände mig lite orolig för vad det kunde leda till så tog jag en liten sipp ur hans glas (mindre än en halv mun, så nej, jag tar inte upp det som ett återfall). Sedan kom chocken - vinet brände i munnen!! Hjärnan larmade om att jag fått i mig gift!! (Och jo, hjärnan hade ju rätt, som kemist vet jag ju att alla alkoholer är giftiga för människor, men det är ett sån't där faktum som jag tidigare inte riktigt ville kännas vid.) Jag var tvungen att ganska snabbt skölja ur munnen med vatten. Vad hände? För bara sju veckor sedan drack jag just det vinet med 14% alkohol som saft, en flaska räckte sällan...
Det handlar nog helt enkelt om att jag inte är dövad av dagligt drickande längre.
Jag har ju de senaste veckorna märkt av det, men inte kopplat. Jag känner lukter tydligare, har förklarat det med "hormon-obalans" då lukter brukar plåga mig under PMS. Men i övrigt har jag ju inte haft några tecken på obalans i min cykel...
Jag har blivit mer ljudkänslig, vilket jag trott beror på tröttheten, när jag är trött vill jag ha tyst omkring mig.
Jag orkar inte umgås med folk i större grupper - för trött för att sortera intrycken...
Och så nu - allt smakar så mycket mer!

Stackars min lilla hjärna! Inte nog med att den jobbar på att hitta en ny kemisk- och hormonell balans. Den får också så många fler intryck från alla mina sinnen.
Jag får nog sluta upp med att gnälla - det är klart att jag blir trött!!
Jag får helt enkelt lägga mitt hopp till att en ny balans infinner sig snart där jag klarar att hantera intrycken. För just nu, i skrivande stund, känns det verkligen inte lockande att lära sig dricka den där brännande medicinen igen för att döva allt.

Sök stöd och hjälp för skydd! Det är märkligt att det är så svårt att ta in att det verkligen händer våldsdåd. Dödligt våld inför barns ögon. Obegripligt men sant. ”Jag måste sluta vara rädd för hans humör och idéer” skriver du. Helt tvärtom vill jag säga dig, mycket tydligt! Du har alla anledning att vara, ja just rädd, för hans humör.
Känns jobbigt att skriva detta. Inte första gången här på forum och det har hänt att jag fått ’Tack’ efteråt.
Ta hand om dig och ta ansvar för barnen! Faktum är att skulle jag vara på mitt tidigare jobb och hört detta skulle en barnskyddsanmälan vara min skyldighet och dessvärre berättigad.
I djupaste respekt och största välmening! / mt

Blev inte nyktert för mig igår men det blev inte för mycket och jag minns hela kvällen. Hoppas att jag kan hålla nollan nu till nästa helg om det kommer något tillfälle då. Hur har det gått för dig, kämpe??

Först; Välkommen hit!
Läste igenom din tråd och känner igen mig så mycket.
Jag är också superkänslig och analyserar folk och situationer in absurdum. Något som blivit mer än övertydligt sedan jag slutade dricka. Letar också efter något annat än alkohol för att trubba av det, för det kör ju slut på en.
Jag har också upplevt fler "bakfylledagar" sedan jag blev nykter än jag hade när jag drack. Tror att det har dels att göra med att kroppen och hjärnan börjar ställa om till annat bränsle och det tar kraft samt att man verkligen behöver hitta ett alternativ till alkoholen för att få stopp på skallen så att den inte övervarvar dygnet runt.

Vi kan ju hjälpas åt med tips vad man kan göra!?

Sedan det där med att skriva ner sina mål. Fick också göra det för många år sedan på en kurs. Vi skrev ner våra "ouppnåeliga" mål/drömmar i ett brev till oss själva, Fick sedan en stund för oss själva att fundera över dem och sedan uppmaningen att "glömma" dem. Som alltid när man lämnar en kurs så tar ju vardagen över alltför snabbt och man glömmer nästan vad man varit med om.
Brevet damp ner i min brevlåda 5 år senare - blev nästan bestört över att jag då levde i min dröm!! Häftigt hur man fungerar!!

Slutligen; Grattis till en vecka! Starkt jobbat!

Jag vet hur svårt det är att vara i stormens öga.
Jag har flytt genom fönster och släppt ned mina barn före.
Jag har sovit med kniv under kudden för att kunna freda mig.
Ändå så led jag med min dåvarande kärlek och försökte jämka och mildra.

Situationen är allvarlig och jag skulle önska att du har kraft att handla för att skydda dig och dina barn.

Sök stöd och hjälp för skydd.
Det eskalerar snabbt när alkohol och dåligt mående sätter förnuftet ur funktion.

Åhhh jag får en sån klump i magen av tanken på hur du hade det inatt....man blir så arg, ledsen och besviken. Där o då skulle man vilja göra allt för att d bara tar slut!

Har han vaknat o mött varandra?

Här går allt bra så länge barnen är med, men märker irritation så fort de inte är i närheten....men idag känner jag mig mer stabil än igår så tar d inte så hårt med hans ilska. Försöker bara intala mig att d är HAN o inte jag! Ska omfamna mig av familj o min närmsta vän idag, behöva tanka lite kärlek!

Hur har du det på d sociala?

Ledningen på nya jobbet har vaknat till liv och tar kontroll över en ohållbar situation som fått fortgå och förvärras alldeles för länge enligt strutsmetoden. En djupt problematiskt situation jag ”ärvt” från min föregångare, som i brist på professionellt självförtroende har mörkat allvarlighetsgraden. Nu händer det grejer. Med buller och bång. För mig har det varit en känslomässigt svår situation, då den innebär att jag måste välja min ena hjärtefråga framför den andra. De frågor jag vanligtvis krigar för står här i direkt konflikt till varandra. Pest eller kolera. Vilken skada går att leva med i det långa loppet. Människor kommer att fara illa i olika grad oavsett hur situationen löses. Och lösas måste den, då alla inblandade annars far oändligt mycket mer illa. Ledningen går i den riktning jag leder dem, eftersom jag har bäst inblick i frågan och överblick över sammanhanget. Jag försöker glädja mig åt att jag fått så stort förtroende redan att ledningen väljer att nypa åt mellanchefer som stått i vägen för att gå på min linje. Men jag sörjer situationen som sådan, att den uppstått alls, och att jag tvingas svika ett av mina ideal för att freda det andra. Mitt gamla jag skulle ha druckit på den inre konflikten. Nog har alkodjäveln viskat litet försiktigt om ett par glas vin, men jag känner mig tillfreds med att välja nykterheten. Jag är en sån som inte dricker. Och jag är nöjd med det.

, precis så känns det. Vendetta, du beskriver det exakt som jag känner. Distansen till alkoholen, duktig syndromet, glad och energisk.
Lurar mig själv att nu kan jag nog ta ett glas eller två, det är ju ingen fara. JO, det är en stor fara, mönstret är ju detsamma varje gång jag tar det där första glaset.
Nu är det 16 dagar utan alkohol, mår prima. Jag går och pratar med en terapeut på beroende kliniken en gång i veckan. Känns skitbra. Börjar förstå vad det är som gör att jag vill ”försvinna” in i dimman. Döva min ångest. Det finns en röd tråd genom hela mitt liv som sitter som en klump i bröstet. Den klumpen ska nu lösas upp med hjälp av att skriva av mig här, ta del av era berättelser och min underbara terapeut . Lösas upp med hjälp av insikt, hantera mina känslor m.m. Det kommer bli en lång och tuff resa men ska göra vad jag kan för att det ska bli bra och hålla mig på banan.

Tack för att ni finns här ❤️

Ikväll blir det inget iaf. Ensam med kidsen så är det stort No No. Skall gå in nästa fredag och läsa här så kanske man har förstånd att avstå.

Nu vaknade han till. Det första han sa till mig var "ringde du polisen inatt?!". Då sa jag "är det det första du säger. Inte förlåt eller nåt?". Sedan sa jag att det här MÅSTE vara sista gången han gör nåt sånt här. Jag frågade vad han ska göra hela sin ledighet för det funkar inte att han ägnar tiden åt att göra såhär. Han sa att han inte ska göra det igen. Men det betyder ingenting alls för mig att han säger så.

Hans ögon är nästan bruna i ögonvitorna. Han ser fortfarande berusad ut. Började äta kall mat ur kylen som jag lagade igår. Snart lägger han sig igen förstås.

Jag får bara inte börja skuldbelägga mig själv för att jag ringde polisen inatt. Han kommer göra det så det räcker och manipulativ som han är kommer han lyckas få mig att tro att nattens bråk var helt pga mig och att JAG gick över en gräns som ringde polisen.

Så fort han inte är tvärfull så går det inte längre att få ur honom nåt. Jag håller monolog och han vägrar öppna sig. Men kl 4 på natten helt full vill han prata om allt mellan himmel och jord och gärna upprepa samma saker tjugo gånger.

Inatt när min son sa att hans pappa skrämmer honom så sa han "jag är inte din pappa längre". Alltså fattar ni?? Han har bett om förlåtelse massa gånger men vilket barn glömmer en sån natt?

Jag börjar känna att han kanske behöver flytta till nån kompis fram tills han hittar en lägenhet. Han är ju ändå nästan alltid hos kompisar. Jag skulle vilja att han gjorde det och att jag kan packa hans saker och att jag får nyckeln av honom så att han aldrig kan komma hit igen.

Annars kan jag bo hos mamma med barnen men det känns mer negativt för barnen. De ska inte behöva flytta på sig.

Jag måste sluta vara så rädd för hans humör och idéer. Jag vill vara vänner men det finns en gräns ändå. Jag ska försöka vara saklig i allt. Och säga att jag kommer inte kontakta varesig polis eller socialtjänsten om han skärper sig. Det är helt upp till honom.

Börjar han göra mitt liv till ett helvete och försöker förstöra och det påverkar barnen negativt så kommer det en dag då jag kommer att ansöka om att få egen vårdnad om barnen. Han ska inte ha makten över oss i 10 år till.

Jag känner att risken börjar komma då barnen kanske vänder sin aggression mot mig. För att jag misslyckas med att skydda dem helt. Jag måste få bo utan min man för det är så jag kan börja hjälpa barnen att läka.

Tack och lov för detta forum säger jag igen. Jag lovar att utan denna plats hade jag skyllt på mig själv igen och försökt ordna allt.

Så är det för mig också. Tänker på honom, och undrar också. Det tar nog tid. Men jag känner ju ändå att det går framåt.
Hur går det för dig Spinoza?

Nu är det en vecka sedan jag kapitulerade. Och så vaknade jag med jordens huvudvärk, känner mig ordentligt bakis, yr och lite illamående. Inte en droppe alkohol, hoppade tom över likörgodiset igår. Känns så orättvist, det är ju lördagmorgnar som man vill känna av nykterheten som mest. Får väl bara acceptera att den här återhämtningen kommer ta tid.

Det jag kan konstatera är att jag aldrig någonsin vill gå igenom en sån här vecka igen. Alla undantryckta känslor har emellanåt lamslagit mig och det här är ju bara början. Och usch så lättretlig jag har varit?, trodde jag skulle självantända när jag hade städat och upptäckte nåt stort svart ludd på toamattan, skrek till maken att han kan hämta sitt navelludd i storlek av en j-a hamster för den kommer inte få vingar och flyga till sopkorgen... ?!? Alltså det är INTE jag. Jag brukar extremt sällan reagera på skitsaker. Kan ju bli lite orolig för vad det är för människa som gömt sig i alkoholdimman... eller så beror det kanske på den nya situationen i livet, som en övergångsfas få man verkligen hoppas. Ska bita ihop och göra en bra lördag, skjutsa barnet på träning och boka bord på en restaurang ikväll som jag tar bilen till ?.

Trevlig helg!

Vilken bra insikt du har i ditt riskbruk. Kanon bra att du insett att du vill göra en förändring. Det är faktiskt bara vi själva som kan ändra på våra vanor. En dag i taget tanken har funkat bra för mig. Jag har dragit ned på mitt drickande rejält sedan jag gick med i forumet. Här inne stöttar vi varandra i kampen mot alkoholen.
/Mrx

Å vad skönt att han bara gick och lade sig även om han kom sent.

För mig var det ett helvete. Bråk och skrik och ledsna barn kl 4 på natten. Har skrivit i min tråd som ligger i det vidare livet "alkoholist och nykterist i samma kropp" heter den.

Längtar till han inte bor här längre. Mår så dåligt hela familjen nu.

Hoppas ni får en lugn dag idag ♥️ jag har bara så ont i magen..

God morgon allihopa.

Jag hade en magkänsla igår att det kunde bli bråk inatt. För han var så låg och tyst. Såg inte pigg ut och inte glad när han stack iväg för att grilla med sina kompisar.

Jag hoppades att lågmäldheten berodde på att han liksom höll på att smälta läget eller nåt. Men jag kände innerst inne att det var nåt annat. Jag bävade inför att lägga mig igår och gjorde det inte förrän kl 23 (det är sent för mig).

Strax innan kl 4 kom han hem. Öppnade dörren började puffa på mig. Barnen vaknade direkt. Men han trodde att om jag klev upp skulle jag kunna göra det utan att väcka dem. Men så funkar det inte. Han blev tokig på mig. Han ville skicka ut mig ur sovrummet, han hatar mig, han skrek åt barnen, en av dem grät och då blev han ännu argare. Barnen blev ledsna och då applåderade han åt mig som om allt var mitt fel?? Jag vägrade lämna barnen med honom och mitt ena barn gick på toaletten (för att komma undan) och jag följde med för han ville det. Min man kom efter ett tag och började prata där inne. Min son grät. Min man ville att jag skulle lämna honom ensam hemma med barnen (för att jag är med dem jämt men inte han... Hans val alltså men tydligen är det mitt fel att han aldrig är med sina barn). Min son tittade bedjande på mig och jag gjorde det klart för alla att jag inte ska nånstans. Då säger min man att han ska ordna problem och hämta en kniv. Det har han gjort förut också kan jag tillägga men inte när barnen varit så stora att de märker det. Jag tog telefonen och ringde polisen. Då blev min man helt vit i ansiktet. Han fick panik. Jag sa till polisen att det var lugnt. Lade på.

Min man lugnade sig. Han grät och bad om förlåtelse. Sa att han har alkoholproblem. Undrar om jag gett upp om oss. Han sa att han inte kände igen mig osv. Och grät lite till. Sa att han aldrig skulle skada mig. Kunde inte förstå att jag ringde polisen. Han var chockad sa han. Men då sa jag att jag är chockad också. Över att det ska gå så långt att jag ringer polisen.

Känner mig helt slut idag.

Mannen sover och jag och barnen ska snart ut och iväg. Jag har ingen större lust för det känns som jag går runt med en stor hemlighet. En hemlighet om hur fruktansvärt vi har det här hemma.

Jag står fast vid skilsmässa. Han får rasa ihop i en hög utan mig om det blir så. Han frågade igår om kärleken var slut och jag sa ja. Kärlek tar slut när man lever såhär. Då sa han "om jag vetat att det kunde ta slut av sånt här hade jag ändrat på mig". NU inser han att jag är allvarlig. Han har i alla år bara tänkt att han kan fortsätta göra mig olycklig utan att jag skulle få nog. Nu inser han att HAN blir olycklig. Då blev det plötsligt ledsamt.

Nu känner jag mig redo för att börja packa hans grejer. Ordna flyttkartonger och förbereda. Vill han sluta dricka och ändra sig vore det jättebra. Men då får han göra det utan mig. Det kommer ta många år av oavbruten nykterhet från hans sida för att jag ens ska kunna lita på honom igen.

Usch. Om jag ser en risk att detta ska ske igen nu under hans ledighet så flyttar jag med barnen hem till mamma ett tag. Det svåra är att jag inte ens törs säga hela sanningen till henne. Men det mesta har jag sagt i alla fall.

Kram till er därute

Har inte skrivit på några dagar, men det håller än. Fortfarande nykter och det funkar bra, inget särskilt sug, mer känslan att det är lite tråkigt kanske. Maken tog en whisky och en rom å cola igår, sen var han nöjd. Ja, det är så med folk som kan hantera alkohol, jag kan inte hantera det och behöver avstå.
Vi fick samtal från ett par vänner som vill komma över kväll och träffarna med de här vännerna är detsamma som bubbel och vin för damerna och rom för herrarna. Jag ska ner på bolaget strax och köpa alkoholfritt bubbel. Jag kommer vara öppen med att jag kör sober october, det kommer dom att köpa och inte bry sig nåt speciellt om. Jag har inte berättat för maken om mitt seriösa försök med att bli nykter eller om det här forumet. Han vet ju att jag dricker för mycket och har problem men han tror att jag bara kör lite hälsosamt ett tag med lite viktnedgång och så och han börjar bli lite taggad han också ? Han tycker det är skönt med stillsamma helger med mig och ytterst lite alkohol. Ha en skön lördag ?