Senaste kommentarerna i forumet

Tack så mycket för era inlägg, det känns bra att känna att jag inte är den enda som går igenom det här.
Idag kom min sambo tillbaka från USA efter en månad där. Det känns så skönt att han är tillbaka och samtidigt var suget efter vin den värsta på hela veckan. Det känns bara som om kvällarna alltid är så himla roliga med vin och allt. Så jag behövde verkligen sitta ner och fundera om det verkligen är sant och i så fall varför.
Jag kom fram till att det är sant bara i början - efter de första 1-2 glasen, för då slappnar jag av lite. Efter det så är det nog kanske bara roligt för mig. Dessutom blir jag trött så tidigt och oftast somnar jag i soffan. Jag föredrar också att prata mindre och mindre ju mer jag har druckit (mest för att det blir svårare), så oftast tittar vi bara film. Så egentligen är det kanske inte så himla roligt att dricka så mycket vin...
Så jag bestämde mig istället för att ta den vin-fria kvällen för att njuta av hans sällskap istället - prata, gosa i soffan, förbereda min dotters födelsedag, ...
Det gick väldigt bra och var en trevlig kväll - tror inte att det hade varit så himla mycket roligare med vin. Den hade nog bara gjort mig trött och jag hade nog inte blivit klar med att slå in presenterna.
Men suget fanns ändå i backgrunden hela tiden. Jag vet att den kommer gå bort om jag bara står ut längre, men som sagt så var det svårt idag.

Tack Strulan!

Jag har varit inne här förr när jag känt att det inte blev så bra när jag drack. Tyvärr klarade jag bara någon vecka och skrev sen inte mer.

Denna gången måste jag klarar det! Jag är vidrig på fyllan, otrevlig och arg! Jag förstör för alla och allra mest för mig själv. Min man kommer lämna mig om jag fortsätter. Sen har jag minnesluckor på flera timmar, helt svart i 6 h kan det vara när jag dricker.

Jag skäms så för mitt beteende. Skäms något fruktansvärt.

Denna gång ska jag klara det, det finns inget annat alternativ.

Kram

Ja man kan bli tokig av alla tankar, min har varit nykter i en månad. Han ställde då till det ordentligt. Jag kommer hem efter ett dygn med väninnor. Han luktar sprit, vet inte om det är bakfylla. Han förnekar att han druckit. Hittar bevis i garaget och jag vet att han har jour. Tänker att jag tar time out, imorgon en vecka. Man vill så gärna ha råd om hur man ska göra

Ett bra första steg är att skriva här och läsa andras trådar, finns även ett bra självhjälpsprogram här.
Hoppas du skall hitta stöd här// kram Strulan

Hej alla modiga därute!

Jag har efter en helg av för mycket alkohol igen och med den obligatoriska ångestattacken dagen efter insett att jag har problem. Denna ångestattacken var så kraftig så jag höll på att ta livet av mig.

Min familj har efter denna helgen också insett det och de har sagt åt mig att det blir inte en droppe mer. Om jag inte vill att hela mitt liv ska gå åt helvete. Även mina föräldrar och syskon har varit förbi idag och sagt samma.

Här kommer lite bakgrunds info. Jag är en 30 årig kvinna med hus och familj. Jag dricker bara på helgerna. Det blir alltid för mycket. Slår aldrig fel. Jag är alltid och har alltid varit den som blir fullast på fest mm. Min farfar var alkoholist som vägrade ändra sig. Så det ligger i generna.

Hela min familj har sagt att jag måste sluta dricka nu på ett år i alla fall. Jag känner mig ok med det, valet är ju enkelt i huvudet. Men kanske blir svårare än jag tror. Jag ser mig inte som en alkoholist eftersom jag inte dricker på vardagar utan bara en dag på helgen. Kan aldrig dricka bakis. Men jag ser ju också att jag har ett alkoholproblem. Jag mår inte bra och känner inte igen mig själv.

Jag hoppas jag kan få stöd av alla er som genomgått eller genomgår samma resa. Jag ska läsa igenom trådar nu ikväll och så hoppas jag att i morgon är första dagen på resten av mitt liv.

Allt gott.

Strulan :) Kul att höra att någon uppskattar min delning.
Jag funderar ibland om jag är stark eller svag, vad betyder att vara stark egentligen?
Det var starkt gjort av mig att sluta dricka, måste påminna mig varje och varannan dag. Jag har en vän som är terapeut och han säger ofta, att jag har gjort det omöjliga, slutat utan att gå på AA, fått terapi eller medicin. Ju, det var inte lätt, men det funkade.
Sen ska jag gå och träna och känner mig sååå himla trött och sviker min kropp genom att strunta i det. Svaghet? Ångest?
Sen äter jag vaniljglass och blir deprimerad för att min socker är hur hög som helst.
Kanske en puzzelbit som fattas, att älska sig själv mer, mer och mer.
Ok, min starka sida är också att jag inte ältar i det gamla, gjort är gjort, massa idiotiska saker, massa som sårade mina närmaste, men det som jag inte kan ändra, det struntar jag i totalt.

Så starkt av dig att ta hjälp nu och resa dig igen. Finns ju inte ord för vad du gått igenom, så att ta hjälp med att bearbeta det är klokt. Styrka, mod och vilja till dig// kram Strulan ❤️???

Vet exakt hur ni känner, lyssnade på ljudboken djävulsdansen och den här hjälpt mig i veckan. Hjälp med att hantera känslor. Men det värsta är, vad gör man, ska jag gå? Nu redan ikväll?

Hej å välkommen

Jag har också gjort det, alltså fått för mig att jag kunde dricka igen. Höll upp i tre år, innan jag började. Gick ju kapitalt åt skogen. Problemet var att det nu var riktigt svårt att sluta, höll på att gå riktigt illa innan jag fattade. Har nu varit helt nykter i mer en ett år och tänker aldrig ta en droppe igen, oavsett. Jag tror att om man som jag har använt alkohol på ett destruktivt sätt så går det aldrig att drick normalt igen, vad det nu är.

Smart med pengarna, det ger en klar blid vad det kostar ekonomiskt.

Mvh

Startade dagen med jubileumsmässa i samma kyrka som igår. Jättefint med två körer och jag är extra förtjust i gospel. Efter det åkte jag ner till strandbadet och gick längs stranden i en timme och talade i telefon med min syster. Solen lyste, höstluften känns krispigt sval och lövens färger glöder. Jag var inte ensam. Jag hade både änder och gäss som sällskap!
Väl hemma bakade jag en smulpaj på årets sista rabarber. Fikade med barnen. Maken låg bakfull och sov i soffan hela dagen. Han brukar vakna till på eftermiddagen och ta första glaset vin. Intet nytt under solen... Jag känner mig ganska normal idag. Mår garanterat bättre. Har målat naglarna. Googlat på recept inför kommande veckan. Funderar på att söka samtalsstöd inom kyrkan hos präst eller diakon. Jag kommer fixa det. En dag i taget. ?

Känner igen mig i det du skriver. Är ny här och söker på nätet i ren desperation för svar och stöd på något sätt. Man vill inte öppna upp sig för familj och vänner som dömer och inte förstår på samma sätt.
Har kommit till en gräns nu att jag exploderar av ilska. Jag håller mig i timmar men tillslut så tar det över mig och jag får panik och blir så arg och ledsen att jag puttar och till och med sparkat honom för jag blivit så arg!
Min ångest efter det går inte att beskriva. Mår så dåligt för jag känner inte igen mig själv! Jag blir ett monster som jag hatar! Det går alldeles för långt och jag vet inte om det går att ”rädda” eller är det redan förstört nu pga av att jag bär på så mycket ilska för hans beroende och kärlek till alkoholen.

Vilken styrka du har, en riktig hjälte. Var nära att skriva vem fan hade inte viljat dricka vin då, men är ju det sista du behöver. Så starkt att inse snabbt att det är fel och rätta upp allt igen. Hoppas du förstår hur viktig du är och din delning ger perspektiv på livet. Många kramar Strulan ?❤️????????

Tack, tack alla för goda råd! jag skrattade lite över det att jag skulle börja spela ett instrument, jag är så totalt icke musikaliskt att det var roligt att föreställa sig, ha ha. Det skulle bli en katastrof.
Först ska jag berätta hur det gick. Jag köpte en flaska vin, drack upp det och insåg att jag är definitivt fortfarande alkoholist. Pratade med min man hur idiotiskt jag var och fick stöd. Nu känns det väldigt bra, trots allt är jag nykter och suget är mindre. Det var varken dramatiskt nederlag eller en vacker seger, det var som det var.
Jag tror att jag är i en känsligt period av mitt liv och då blir det så. Ett år efter en mycket seriös operation, gungar jag i förtvivlan mellan hopp och hopplöshet. Ska jag kunna leva vidare? Klarar min kropp detta? Jag saknar en njure sedan jag var bebis (cancer). För ett år sedan tog de bort en binjure pga adenomas, ett skit som tillverkar kortisol, stresshormon. En bit av bukspottkörtel pga en cysta och min mjälte. Jag har några organ kvar, fast på höger sida för det mesta.
Idag är jag någorlunda ok, det som spökar mest är diabetes. Jag tar inte sprutor än, men det kommer nog, min tillverkning av insulin går ner. Jag är extremt smal, väger 39 kilo, 150 lång. Försöker äta bra, men det är så himla svårt, sockersuget är så häftigt stark. Ärligt talat, om jag ska välja mellan vin och princess tårta, väljer jag det andra. Fast båda är dödlig för min kropp. Vin finns bara på vissa ställen, inte på jobbet iaf. På jobbet har man den här jävla fikan hela tiden...
Ja, det krånglar en del på jobbet nu, vanliga konflikter, men jag kanske fick en annan perspektiv de sista åren också. Varför måste man fokusera på små saker när livet är så bräckligt?
Och min mamma som har ont, det är så svårt att se en person som man älskar och inte kunna hjälpa.
Jag tappade energi, både fysiskt (tufft att träna), men också min karisma, min energi som jag lever på.
Tänker mycket på döden, på att allt är bara en kort upplevelse och att bättre än idag kommer jag inte att ha. Det blir bara sämre, med att åldras och försvinna.
Av positiva saker: jag lever. Två gånger har jag smitit ifrån döden och egentligen hela mitt liv är bara en bonus.
Jag tycker om mitt jobb och har en extremt bra man, som står ut med mig.
Jag har en del vänner och mitt hus är sällan tom, det är alltid någon som äter, sover över, bara finns.
Inte helt meningslöst att finnas till.
Jag ska kanske fortsätta en stund till, kanske sakta ner lite, tänka innan jag stressar mig för att någon säger någonting dumt, få mer perspektiv.
Ja, tack för stöd :)

Känner så igen mig i det du skriver, har varit i samma sitts som du de senaste 6 åren och vi har 5 gemensamma barn ihop.

Har börjat inse att jag inte kommer att kunna leva ihop med min man då jag inte litar på honom längre. Har tom flyttat från honom pga hans drickande i smyg.

För tre veckor sedan kom mitt avgörande beslut om att lämna in skilsmässan du kan se i mitt tidigare inlägg fembarnsmamman

Så tråkigt att det skall gå så långt innan man inser att man behöver bryta.

Lycka till.

Och det känns bra. Haft en lugn o härlig husvagnshelg. Första nyktra. Hade bunkrat upp med alkoholfri öl o bubbel. Känns enkelt samtidigt som jag känner en viss tristess när jag drabbas av tankarna ”jag kommer inte kunna aldrig mer dricka” men då får jag bromsa mig o tänka en dag i taget o jag har bara sagt 3 månader sen får jag se. Ha en fin söndag i höstvädret ??

Både när det gäller lägenheten och sömnen. Hoppas du har en skön och rofylld vsöndag! Kram ♥️

Tack för ditt svar och dina råd!
Han har givit sin tillåtelse till sin handledare på soc att jag får reda på hur hans behandling går, så jag tänker ringa henne och rådfråga lite om hur jag ska gå tillväga, ifall han fortfarande går på behandling och är nykter eller om det är tomma hot från hans sida.
Min son förstår väldigt mycket och vi har pratat en hel del om hans pappas problem, på hans initiativ. Jag har inte tagit upp mer än nödvändigt, utan har frågat lite grann, medan han har fått pratat öppet om hur han känner. Han har Adhd och asperger oxå, så att vara hos en förälder som inte har den trygghet och struktur som behövs för att hans vardag ska fungera är jättesvårt. Han har bitit ihop hos sin pappa och varit "skötsam" där, medan han har fått väldiga utbrott och brutit ihop hos mig. Det har dock blivit lugnare nu sedan han bor hos mig på heltid.
Familjerätten ja.. Har varit i kontakt med soc förut, men det har inte riktigt fungerat. Anteckningar har inte gjorts när jag ringt tidigare, eller på möten när vi varit där osv. Men jag lär ju kontakta dom igen såklart för att reda ut hur umgänget ska se ut. Det svåra är att enligt min sons far så låter allt så himla självklart och bra när han talar med olika folk från soc, försäkringskassan mm. Han ska sköta sig med att träffa sin son, han ska givetvis betala underhåll mm. Men i slutändan blir det ingenting av det alls, han bara struntar i det och kommer med bortförklaringar.
Jag försöker verkligen samarbeta och det känns som att han givits massvis med chanser, men jag får ingenting tillbaka.
Han har kontaktat oss på fyllan flera ggr och trakasserat oss med sms och telefonsamtal trots att jag tidigare varit klar och tydlig med att han absolut inte får kontakta oss. Jag har till och med suttit med polisens telefonnr framför mig för att jag har tänkt anmäla honom för olaga hot, men samvetet kommer ikapp mig och så har jag struntat i det.. Jag vet att det är otroligt korkat att inte göra det, men det är ett stort steg att polisanmäla sitt barns far..

Jo, jag behöver både Al-Anon och ACA. Jag ska ta tag i det så fort jag orkar. Just nu får jag ta det viktigaste först, min egen nykterhet. Tack för omtanken. ?

Det värsta som kan hända är att du slösar bort en timme av ditt liv eller så blir det något riktigt bra// kram Strulan

Hej lilla Anna och välkommen hit! Grattis till ditt beslut, du kommer må bra av att inte dricka varje dag. Tro mig, jag vet. Men det kommer inte vara lätt. Jag gör precis som du, tar en dag i taget. När man fastnat i alkoholens ekorrhjul är det svårt att hoppa av, men det går. Om du läser olika trådar här kommer du att finna flera som klarat det och det kommer förhoppningsvis stärka dig. Själv finner jag stöd och tröst både i de historier som liknar min egen historia, och även i de berättelser där det går bra. Jag försöker också dra lärdom av de berättelser som beskriver när det går mindre bra och jag lär av mina egen misstag och felsteg. Här finns det ingen som dömer dig. Kram på dig lilla Anna och Lycka till!

Hej, detta blir mitt första inlägg. Jag började dricka klockan ett igår, drack hela dagen utan stopp, hamnade på krogen och kommer inte ihåg hur jag tog mig hem. Min man är så arg och besviken på mig. Min familj är världens finaste men jag har inga riktiga vänner där jag bor och trivs verkligen inte. Trött på allt, tror att alkoholen hjälper men som alla ni här vet gör den ju inte det. Känner mig låst och uttråkad men måste sluta med det här djäkla supandet..

Jag känner mig mer närvarande och lugn. Jag kan sitta still och meditera men Yogan vill inte riktigt än. Ställer mig på mattan, men det vill sig inte. Jag får söka upp nån Yogaklass så jag får igång kroppen igen. Jag behöver få motivation, inspiration och lust, resten klarar jag själv.
Lite låg, inget att skriva...

Sitter och funderar på om jag ska gå på ett AA-möte, tror ju inte att det är min grej, men där jag bor känner jag ingen (ska ju iof flytta snart) så skulle ändå vilja testa. Det finns ganska många möten. Är inte rädd för att gå dit själv, själv har jag varit hela mitt liv - det är inga problem. Men är rädd att komma dit och inte se någon som mig. Att inte se en tjej under 40 som är hel och ren, lite proper. Inte bara massa rynkiga föredetta parkbänks-alkoholister.

Jag vet att detta är mina fördomar som spökar, men så är det bara . Jag vet inte, jag avvaktar nog lite tror jag. Jag har ju detta forum, det räcker bra :)

Vilken försäkring använder du för det?

Känner dessvärre igen mig i det.. jobbar också 8-17 känner sug efter 6 dagar typ och ibland dricker jag även på vardagen, och jobbar dagen efter. Jag känner igen mig också i att försöka göra annat på helgen men det gör också att jag bara byter dag.

Är du kvinna eller man?