Senaste kommentarerna i forumet

Jag är inte nykter. Döda mig, gör vad ni vill. Jag har gjort fel. Jobbat hemma ikväll. Nu är jag påverkad av alkohol. Fy fan säger jag.

.

Jag ska alltid ge glädje och lösa problem. Levereras ska ske, jag fixar det. Men för allt ska hända behöver jag ett par bärs. Sen blir det flera. Nykter typ många dagar. Har atros i höger knä och tummarna. Atrosen vill ha sol och värme. Frun har atros i hela kroppen. Hon har jobbat på långvården i ,40 år. Nu ska vi jobba till 75. Ska jag orka behöver jag bränsle?

Flatenloppet tar en timme om du går. Vet det för jag har bott i i närheten. Men hela grejen är att vi med olika missbruk och psykiska problem springer eller går detta lopp. Flera av oss på Irl träffen kommer. Jag kommer och tar med mig frun.

Så tror jag fortfarande inte på att man kan återgå utan att konstant ”jobba med sitt intag”. Dvs man kan inte vad jag sett eller hört återgå till en spontanreglering av intaget (minns knappt att jag nånsin kunnat det). Men jag tänker samtidigt (nu när jag inte ser så svart-vitt) att om man fortsätter försöka och i och med detta i alla fall får mindre fulfyllor och ångest, så kan det ju säkert finnas de som kan leva med en delvis förbättrad situation. Men det blir ju ändå en sorts kamp utan slut att konstant försöka hålla intaget lågt. Inget jag själv kan leva med (längre). Men i ditt fall vinäger så vill du ju helst lägga av och jag hoppas paniken lättar så du kan ta nya tag!

Det finns stödgrupper på olika ställen för personer som vuxit upp i dysfunktionella familjer. Där får man möjlighet att bearbeta sitt förflutna och att förlåta och gå vidare i livet. Vuxna barn grupper kallas det och det bygger på AA s program. Leta på nätet. Du kan även söka dig till Al-anon som är en anhöriggrupp för personer som har anhöriga med missbruksproblematik. Detta kan nog hjälpa dig mycket. Det är mycket motstridiga känslor att hantera . Har själv deltagit i sorgebearbetning för att få möjlighet att inte påverkas så mycket av det förflutna. I en sådan grupp bearbetar man sorgen över, som i ditt fall, en barndom som inte motsvarade det man kan förvänta sig som barn. Hoppas något passar dig för du har säkert mycket att bearbeta.

Tack Strulan, Mirabelle och Vinäger?
Jag skulle vilja skriva något vettigt men huvudet värker efter en krånglig dag.
Mycket på jobbet, fullt upp hemma...
Dag 70 som nykter! Det hade jag aldrig vågat tro när jag gick med i forumet.
Kram och må så gott.

Klart som tusan att du ska dansa.
6 kilo hit eller dit. Det är sånt man bara ser själv. Dessutom är dans bra träning! ?
Det är bara att fake it til you make it. Låtsas ha kul och dras med i berusningen utan att vara berusad. Du har inget att förlora! (Så länge du håller dig borta från alkoholen, så klart, men det gör du ju!)
????

Klokt att du reflekterar kring din beroendepersonlighet och relationen till alkoholen - innan det har gått överstyr.
Hur tänker du om framtiden?
Välkommen till forumet!

Jag kämpar som alla andra här inne från min nivå av alkis. Oki jag faller nog mest in i kategorin stor konsument eller nått annat. Skit samma. Vi alla verkar sträva mot en förändring och förbättring. Vi tar hela tiden små steg framåt och det ska vi vara tacksamma för. Hade vi inte hittat forumet skulle nog många av oss ramla ner i mörkret. Kanske supit ihjäl oss, vad vet jag. När jag sitter på pendeln lyssnar jag på alkispodden. I dag avsnitt 49 som handlar om stress. Helt sjukt vad jag känner igen mig i mitt egna supande. Jag är inte helt vit för tillfället men har minskat min konsumtion avsevärt. När jag dricker dyker frågan om varför upp i mitt huvud. Det tycker jag är ett gott tecken. En dag i taget ?

Nästa fråga är hur jag kan finna ro och umgås med mig själv utan krav och förpliktelser. Har förstått att det handlar om att vara här och nu. Jag mår som bäst när jag lever i nuet. Känner känslor på ett naturligt sätt. Jag jobbar med detta varje dag nu. Alkoholen får mindre betydelse hela tiden. Den gav mig bara kort siktiga impulser. Men att finna denna andlighet som vi alla är född med är svårt. Andlighet för mig är inte lika med religion. Jag gick ur svenska kyrkan för 25 år sedan. Andlighet är för mig att finna sina inre känslor och lita på dem.
Vinäger vet ju att du är gammal svensk fröken. Får nästan ångest när jag skriver. Fattade aldrig vad imperfekt och super verb var.

Å så jobbigt du haft det. Jag som är mamma till 3, skulle vilja ge dig en kram, och säga att allt kan bli bättre. Men jag förstår att du bär med dig dina minnen. Men har du någon du kan prata med? Någon som verkligen förstår? Du skulle behöva prata av dig och börja bli hel igen. Inte bära detta ensam.
Du har ju ingen skuld i detta. Det är bara din mamma som kan ta ansvar för sitt drickande. Du kunde inte göra något alls åt hennes missbruk.

Så bra med 9 dagar! Bara att kämpa på och försöka hitta något positivt att ersätta alkoholen med. Så befriande att kunna leva nyktert och med koll på livet! ??

Ända sen jag börjat förstå och knyta ihop trådarna har jag varit arg. Arg för att mamma lever en traumatisk barndom med alkoholiserade föräldrar och sedan gör samma sak mot oss. Anmälan till Socialtjänsten, "vem var det som ljög?". Hysch, vi pratar inte om det här. Mamma är inte alkoholist. Mamma är trött. Jag är 12 år och vaknar av min mammas skratt i köket, smyger upp och ser henne sittandes själv med vinflaskan vid matbordet. "Mamma, vad är det som är roligt?". Inget svar, hon ser mig inte, hör mig inte. En känsla av obehag som sprider sig i kroppen när jag försöker smyga så tyst jag kan tillbaka till sängen. Jag är 14 år. Min äldsta syster och mamma bråkar. Några minuter tidigare har min syster stått och hällt ut flaskor med vin i slasken. Mamma tar bilnyckeln och åker. När hon kommer hem har hon nya flaskor. Jag är 17 år. "Gillar du inte rött vin eller?". Frågan är enkel, ångesten är stor när killen för glaset under näsan på mig. Doften sprider sig i kroppen lika fort som gråten tjocknar i halsen. Vänner som inte förstår. Vänner som säger att dem förstår. Jag är 25 år. Studerar på annan ort och sover hos min mamma när jag hälsar på hemma. Klockan är 02:30 när lampan tänds och jag sätter mig käpprakt i sängen. "Jag dör!! Ring ambulans!". Pulsen i 180, vart är min telefon? Vad har hon tagit? "Mamma vad har du gjort?". Svaret lamslår mig. Lugnande tabletter och sprit. Min kropp blir iskall, där jag sitter på knä framför min döende mamma, på hennes badrumsgolv. Jag hasplar ur mig vad som hänt för den som svarar på 112, min mamma börjar frenetiskt be mig lägga på. "Det behövs inte, jag behöver ingen ambulans". Förvirring. Kvinnan i telefonen ber att få prata med min mamma, hon börjar lugna ner sig. Vi avslutar samtalet och jag hjälper henne i säng, hon ligger mitt emot mig ihopkurad och gråter, som ett barn. Vill inte leva. Jag känner mig som 12 år igen och försöker vara stor. 6 månader senare går vi en promenad. Hon har börjat gå på AA, hon säger "jag är alkoholist". Jag förstår inte. Får vi säga det nu? Efter 28 års tystnad står helt plötsligt elefanten mitt i rummet. Vi ser den allihopa. Min mamma mår bättre och jag drar mig undan. Lever med ångesten och skulden. Är arg och besviken. Men skulden är värst, den äter upp en inifrån. Hur förlåter man och går vidare?

Ny på denna sida :) Jag har en beroendepersonlighet till mat, träning och alkohol. Dom senaste åren har jag börjat fundera kring hur jag förhåller mig till alkohol och det är inte smickrande det jag kommit fram till. Jag kan verkligen längta till fredagen så jag kan hälla upp ett glas vin sen är festen igång. För det mesta har jag inga bekymmer med att hålla mig borta från alkoholen på vardagarna men helgen är svårt, i alla fall om jag är med vänner och bekanta. Är jag hemma med min dotter är det inte problem för jag har aldrig alkohol hemma - det går inte - jag dricker upp det direkt.
Jag missbrukar inte alkohol men jag är helt klart beroende i någon form till detta gift.

Hej! Jag är tjej på snart 18år, jag bor till skillnad från många av er i Finland men bor i ett tvåspråkigt samhälle. Min pappa är alkoholist.
Känns kontit att skriva de orden eller att ens överhuvudtaget reflekera över de orden. För de orden har varit förbjudna så länge jag minns. Det är inget man pratar om har jag fått lära mig trots att det är en av de vanligaste folksjukdomarna så ska man tysta de hela. Jag har levt ett bra liv hittils och alltid blivit översköljd av dyra prylar och kläder och elektronik jag lagt fingret på. Jag har levt ett bortskämt liv om man skulle fråga vänner och halvsyskon. Samtidigt vet jag att pappas sjukdom lagt sina spår.
Min pappa fyller 60år 2020, och jag vet att han aldrig kommer få uppleva mina barn eller deras uppväxt eftersom att jag vet att alkoholen i det stora hela redan vunnit den här matchen. Jag har accepterat pappas situation det var ja tvungen att göra allt för tidigt. Jag har aldrigt släppt en tår över pappas sjukdom jag har heller aldrig tyckt synd om honom och jag är trots allt en rätt så känslofylld person i det stora hela.
Det jag går runt och grubblar mycket över är hur jag med all säkerhet ska låta mina framtida barn leva ett alkoholfritt liv hur det aldrig kommer vistas alkohol runt dom. Vad ska jag berätta om honom? Att jag älskar honom och han var den roligaste och bästa människan någånsin. Men han va sjuk och det gjorde honom till en agressiv och högljud person.
Hur gjorde ni med era nära och kära när ni kände att de var dags att berätta om hur saker ligger till? Alla korten på bordet?

Idag är jag dödstrött och vill verkligen ha lugn och ro...
Det ser ut som jag får vänta ett tag till på det. Kämpa, kämpa...måste överleva denna vecka också.
Absolut nykter!

Kramar
???

Nu är det dags Ensam1984! Nu backar vi inte längre?, vi tar plats istället! Du kommer få en härlig kväll, chilla kan du göra på söndag! Ta nu tillfället i akt! Hejar på dig! Kram ?

Till flytten! Här passar du. ?
Jag kommer hit om ett par månader när jag har klarat mina tre. Även om jag planerar för ett fortsatt spiknyktert liv vågar jag inte flytta hit innan jag bevisat för mig själv att jag klarar det över en längre tid.
Angående söndagsångest så har jag mest haft det när jag inte riktigt har trivts på mitt jobb. Nu tycker jag att söndagar är okej ändå. Men jag har också jobbat en hel del med att skapa rutiner också. En sak jag alltid gör på söndagar är att tvätta alla lakan och bädda rent. Sen tvingas hela familjen duscha och tvätta håret innan läggdags. Finns inget ljuvligare än att krypa ner ren i en ren säng. Och så börjas veckan på ny kula.
Brukar också se till att planera maten för veckan, storhandla och se till att det finns rena kläder och att hemmet är okej städat. Det låter som en uuuurtrist söndag, haha, men jag tycker att det är så skönt att känna att jag har kontroll på veckan som kommer och att jag är on top of things. Ångesten blir bara värre om det känns tvärtom, att man startar veckan på minus.
Någon form av rörelse och mys är också viktigt! Kanske avsluta kvällen med en film?
Och så positivt tänkande: den här veckan blir kul!
??

I det du skriver...under allt för många år har alkoholen styrt precis allt jag har gjort...mycket tid har lagts på att planera så att det finns tillräckligt med alkohol hemma.
Har även lyckats inbilla mig själv att barnen inte har farit illa av att jag har druckit...inte kunnat skjutsa dom om dom vill göra nåt på helgen. ..
Men nu får det vara nog....jag är inne på min nionde dag idag, och just nu känner jag mig lugn och fri...helgerna är fortfarande ett stort orosmoment...men jag ska göra mitt absolut bästa för att inte falla dit.

Här sitter jag på måndagen och dricker Ramlösa. Trallalaaa. Inget nytt att rapportera, alltså.
Ibland kan hela grejen kännas så knäpp. Jag ser inte mig själv som ”alkoholist” eller som ”alkoholberoende”. Jag ser mig mer som en person som har ett knepigt förhållande till alkohol. Det kanske är världsfrånvänt av mig? Vem vet. Jag vet dock att jag inte tycker om den relation jag hade till alkohol, och det räcker för mig. Jag tycker att alkohol har förstört för mycket för mig, och jag känner att det har varit på väg åt samma håll - fel håll - under en längre tid. Långsamt, långsamt.
Så nu satte jag stopp. Innan det gick alldeles för långt.
Jag vill inte vara en mamma som kör barn till träning tidigt på lördagsmorgnar och hoppas på att inte bli stoppad av polisen för att blåsa. En vidrig känsla.
Jag vill inte vara en vuxen som somnar i soffan framför filmen vi tittar på. Som inte kommer ihåg sista sidorna jag läste högt vid nattningen.
Jag vill inte vakna med huvudvärk, illamående och muntorrhet på morgonen när jag ska till jobbet.
Jag vill inte behöva stressa till systemet. Eller tycka att en helgkväll är meningslös om jag behöver köra hem från en middag eller fest.
Jag vill inte vara en fru som min man behöver oroa dig för. Eller känna att han inte litar på.
Jag vill inte tänka så mycket på alkohol.

Nu tänker jag i och för sig på alkohol nästan hela tiden. Eller nej, det gör jag faktiskt inte. Jag tänker på min nykterhet nästan hela tiden. Den har blivit min nya hobby.

Saker jag funderar på en måndag.
?

Första gången jag söker hjälp för mitt problem
Skilde mig efter 30 år då mitt ex var helgalkis... Samt så pågick psykisk misshandel
Jag tog mig ur detta o var med i en kvinno grupp för utsatta kvinnor
Ville inte trilla dit igen
Träffade en underbar man som påstod haft samma problem som mig
Men efter drygt ett år började han ta en whisky då o då o sedan kunde han helt plötsligt nästan tömma en stor flaska på 3 timmar o blev en helt annan person
Så elak o anklagade mig för allt möjligt hela nätterna
Det hände oftast i sommarstugan på somrarna men nu även hemma
Senast natten till söndag
Han ville göra mig svartsjuk
Tyckte jag var så tråkig som bara drack ett halvt glas vin... Kan du aldrig slappna av o bli full o rolig?
Han kan spy galla över mina barn o hur jag bestämmer hur det ska se ut hemma
Sen vill han ha sex o när jag inte vill så blir han sur o ger mig dåligt samvete att det är då man söker andra kvinnor som ger det man vill ha
Jag la mig på soffan o när han vaknade så ifrågasatte han mig varför jag sov på soffan?
När jag svarade sa han att han är rädd för mig
Jag har hällt ut alkoholen o sedan skyller jag på honom!.
Att jag är en psykopat som smusslar själv o talar osanning... Hur kan jag göra så mot honom?
Att vi måste gå isär... Att det är jag som dricker vin o går på tabletter för jag somnar sittande varje kväll
Jag har en medfödd smörtsjukdom som jag tar medicin för, kliver upp 6 varje morgon för att jag har ont i kroppen
Går o tränar varje morgon
Jag blir trött på kvällen
Han sover till 11 minst när han är ledig o tycker om att sitta uppe o kolla tv o ta whisky som spårar ut allt oftare
Vet han vad han gör eller har han totala minnesluckor o då tror att jag ljuger?
Hur ska jag hantera detta?
Det går inte att prata med honom
Han äter 8 citodon om dagen,, varan pga hjärtop samt epilepsi medicin mot reumatism
Alla säger att jag måste gå
Men jag älskar honom som den han är nykter men livrädd o ledsen när han dricker o sedan gör mig till boven
Jag ska inte dricka något alls mer så han inte vänder det mot mig o ska jag filma honom i smyg för att ge bevis?
Jag gjorde det en gång men han kom på mig o har inte vågat det igen
Vad ska jag göra?

Såg att du förflyttat dig Mirabelle.

Grattis och kul för dig. Jag är ju en bit efter dig, men hoppas också kolla in här när jag nått 100 dagar, så någon gång i början av oktober. Men kommer ju alltid in här för att läsa och hejja på dig såklart

Kram

Ta det varsamt men gå inte på tå för det. Försök undvika krogliv och fester till en början det kan trigga igång suget! Min sambo tog bort all alkohol hemma medans jag var på avgiftning, och det hjälpte faktiskt! Mitt sug försvann ganska fort fast jag tänkte på sprit dygnet om. Antabus är nu en kär vän klarar mig utan men "spritdjävulen" plågar mig så fort han kan,men så fort jag tar antabus försvinner allt sug och tankar efter alkohol pga att då vet jag att det är inte lönt att ens tänka tanken!

Det mest uppenbara positiva den första veckan var Lugnet. När jakten, hetsen och stressen kring A blev klippt. Att kunna fokusera på jobbet, på samtal och träning! Så underbart skönt ?

Det bästa hittills är att jag börjar fundera på om det är så att jag faktiskt tycker om mig själv lite...? Annars skulle jag väl inte prioritera mig själv framför A? Och jag trivs ? (hittills..?)

I dag blev jag utbjuden av några vänner till helgen, att gå ut och dansa. Det är inte 100% att det blir av från deras sida men jag känner mig livrädd. Jag dansar inte ens full. Alltid när jag gått ut har jag satt mig vid baren, snackat med någon okänd person och chillat. Jag känner att jag bara måste följa med ut. samtidigt som mitt inre ensamma jag bara säger - chilla hemma i soffan, det är enkelt och inte utmanande, precis så som du gillar. Men NEJ, jag ska inte sabba för mig själv. Känner mig också så obekväm i min kropp då jag gått upp lite i vikt de senaste 6 månaderna, men måste lära mig att skita i det. Det ska inte få vara en ursäkt. Jag kan få ha kul ändå och även om ALLA skulle döma mig så glömmer de det efter 30 sekunder. Det spelar ingen roll liksom. Sedan känner jag även att jag behöver gå ut för att hålla kvar mina vänner. Och till sist, det som känns bäst - jag känner för att testa mig själv. Jag har ingen plan alls på att dricka, känner för alkohol som för cigaretter just nu, usch.. blä.. och obehag. Men måste testa detta, i ett sammanhang där jag aldrig varit nykter förut. Hur gör jag det? Det kommer bli så in i nordens ångestladdat och jobbigt, men ska bara fixa det. Och kanske kan jag till och med dansa - NYKTER!

I vilket fall. Så känner jag i dag, kanske känns det annorlunda i morgon. Kommer nog vara ganska slut efter denna vecka. Jobbar 12-13h i streck 2 dagar denna vecka. Så är det i 3 veckor framöver, pust. Men jag vet att jag fixar det, för jag är så grym och klarar mig så bra utan A.

I dag är en bra dag!