Senaste kommentarerna i forumet

Idag provade jag en annan kör i en annan kyrka. En kör helt utan krav eller kostnad. Dock var det inget för mig men det vet man ju inte förrän man har provat! ?

Ikväll har jag varit på Livsstegen igen. Man får en sådan respekt och ödmjukhet av att lyssna till varandras "life stories". Det är berikande. ?

Jag har just läst "Tid att vara ensam" utav Patricia Tudor-Sandahl. Hon är bra. ?

Tröttsamt tjatiga tankar...

Förbannade förhärligande, förenklande, förnedrande, förpestande, förringande, förvandlande förhandlande...

Fy f-n...

Förstod att det förbaskade förhandlandet och tankarna på tvivel skulle komma ifatt mig till slut. Som de alltid gjort, tydligen alltid gör.

Inget reellt sug dock, alltid något. Men den där tjatiga rösten går mig på nerverna. Den som viskar att det inte var så farligt, som hojtar om ett par glas, som tjoar om liiite fest, som ropar högt om ickeexisterande A-problem.

Visst känner jag igen den. Tyvärr. Det är den som till slut fått mig på fall efter förhållandevis lång nykterhet. Måste hitta strategier, ursäkter, motbud, vad som helst som hjälper.

Just nu funkar det. Inga problem.

Men jag litar inte på mig själv, inte ett dugg. Kaxiga jag, som när jag vill brukar kunna flytta berg. Nu sitter jag här med lite småsten framför mig och vet knappt om jag orkar ta mig förbi den.

Vad säger jag? Vad hände med målbilden? Den med den fräscha, nyktra, levnadsglada kvinnan.

Skärpning!

Det är klart att jag kan ta mig förbi skiten. Tala förstånd med A-hjärnan. Trotsa tvivlet. Förebygga förhandlandet. Tro på mig själv.

Tro-på-mig-själv!

Kram på er

-----

Har inte orkat kommentera hos er andra, därför inte skrivit något själv heller. Det där dåliga samvetet när man inte kan peppa andra... Men jag har ju själv varit drivande till att växeldragningen här på forumet är viktig. Så jag gör just det, hoppas ännu en gång på draghjälp, så ska jag nog vara i form för lite kommentarer och stöd hos er andra snart. Läser och trycker små hjärtan här och där i alla fall. Ni är så himla bra. Fel, Vi är så himla superbra. ?

#Charlie70, #Rosa-vina och #mulletant
Tack, snälla ni! ?

Känner verkligen igen mig i det du skriver ? det var ju alltid enklare att dricka lite när det kändes jobbigt i livet. Hoff vilket spån man har varit.

Vaknade som planerat inte bakfull ?
Joo det hjälper verkligen. Hade glömt bort hur illa ångesten kan te sig. Fick sån panikångest idag. Precis som sist men denna gång tyckte jag att jag drack mycket måttligare.
Jo en dag i taget ?

Starkt otroligt starkt jobbat tjejen med tanke på hur tufft du haft det med ??
Förstår oron med stora fester o massa flera helger med. Men visst hade du en plan att du skulle köra? Det går säkert bra bara man gett sig sjutton på det o det har ju du!! Jag kör något mellanting just nu dricker lite vin o tränar som en besatt galning massa...att träna så här mycket var länge sen så något bra där ?
Det kommer gå bra i helgen!! Håller på dig härliga fina PimPim ?? kram kram

Det låter bra, jag blir lätt obekväm om jag ska vara i centrum.
Jag gjorde slag i saken och ringde min VC idag och berättade hur jag känner.
Jag fick en läkartid redan i morgon!

Du har helt rätt i att jag har självmedicinerat.
Det har nog alltid varit så, jag har nog aldrig mått bra.
Jag kommer ihåg när jag bodde hemma hos föräldrarna fortfarande när jag var 16-17 år och hade sprit och vin välgömt under sängen, hur jag kunde dricka det på nätterna när de andra i familjen låg och sov.
Jag har alltid försökt fly ifrån mina egna tankar och verkligheten.
Men jag är bestämd nu, jag ska vara öppen för hjälp och kämpa för att få må bra

Hej!
Tack FinaLisa och Charlie70 för er stöttning! Så här nu efter en månad utan A så är min nästäppa och därmed ytterligare ett beroende borta - Otrivin Menthol. Så jäkla skönt att slippa få panik så fort näsan täpper igen och behöva ha nässprayet tillgängligt. Jag är fri från det ena, men det är jag ju inte direkt från alkoholen på så kort tid. Det blir man aldrig.

På lördag blir mitt första möte med alkohol i socialt sammanhang sen jag slutade vid årsskiftet. Sen kommer alla helger i februari innebära detta och min partner förstår inte riktigt att jag inte riktigt vill detta för jag är jätteorolig att jag inte kommer klara det. ? Känner att jag inte riktigt blir lyssnad på och vet inte hur jag ska gå vidare...

Kram PimPim?

Jag känner igen mig exakt så som du beskriver det! Känner att jag verkligen måste ta itu med problemet nu! Är också orolig för den där djävulen som helt plötsligt dyker upp när man mår bäst! Dricker ju inte för att jag mår dåligt utan för att jag mår bra!??‍♀️?

Grattis till dem Ensammenintestark! Tiden flyger iväg här inne, dag läggs till dag...

Idag är det torsdag, igen.
Dagarna tuffar på med väldigt få inslag av sug efter vin, däremot fortfarande mycket reflektioner kring de här första veckornas erfarenheter.
Jag vet inte varför det är annorlunda för mig den här gången, jämfört tidigare vita januari. Men i samma stund jag skriver det så inser jag ju att det som ÄR annorlunda, är att jag skriver och läser här.
Det är i det närmaste trolleri, även om det handlar om grundläggande saker som:
Gemenskap. Att vara lyssnad på/läst. Uppmuntran. Stöd.
Helt enkelt (fast svårt) det som människor behöver för att kunna skapa förändring i livet. Ingen människa en ö.
Många gör den här resan på egen hand.
För mig är det milsvid skillnad i perspektiv och horisont, i och med detta forum.
Makes you think. Andras erfarenheter, möten. Det är ju så vi människor blir till från allra första dagen i livet.
Det jag vill säga med det, är egentligen tack för att ni finns här, läser och tänker, åt varandra ibland. Stöttar när någon halkar. Tar emot när någon faller. Och puttar på när någon tvekar.
Så för mig har erfarenheterna så här långt, inte bara handlat om att klara av mina vita dagar. Utan också nya insikter kring vad det betyder att få dela med sig.
Oavsett hur våra vägar löper framåt, parallellt eller åt olika håll, så kommer jag alltid känna mig berikad av de insikterna.

Ja, mina tankar rör sig mellan evigheten och fredag kväll.
Inte konstigt att det svindlar till ibland, inte de vanliga perspektiven.
Jag känner inte att jag slåss mot något. Inte ens suget. Jag känner mig arg ibland, över den situation jag befinner mig i, arg över sånt jag missat. Men jag försöker verkligen ha en holistisk syn på mig själv. Alla delar hör ihop, allt är jag, men jag kan förändras. Upplever inte heller någon kidnappning. Än.
Jag är dock varje dag väldigt ödmjuk. För mig är tricket, så här långt, just detta: En dag i taget. Att plocka sönder ”evigheten” till ögonblick som jag förhoppningsvis- och om jag bestämmer mig för det- vart och ett kommer att kunna hantera.
Livet är ju megastort och magiskt, och på samma gång:
Ja eller nej till det där glaset.
Varken större eller mindre beslut än just det.
Kram alla som läser, och kämpar!

Fyra veckor är ju jättebra???
Kram ?

Jobbbat natt nu några dagar och idag när jag körde hem höll jag på att bli ihjälkörd. Jäkla dåre som på krokiga vägar prejade mig av vägen, som tur var så var det bara backspegeln som gick? Men hade jag då haft sprit hemma hade jag åkt dit, betalat vad som helst för en whisky när jag kom hem.
Kommer det alltid vara så att man vill hälla i sig när det händer något hemskt.
Har inget sug men blir lite trött på att det hela tiden hamnar tillbaka till glaset för lugn, tröst och flykt.
Kanske sitter de så rotat i oss att man helt enkelt får leva med den känslan och lära sig hantera det.
Men skall inte ta några fler nätter, för det är verkligen inte bra för mina sömnproblem.
Men lovar mig själv att vara nykter vad som än händer idag// kram Strulan

Har lagat lasagne och pratat med en PT idag, chillaxar i soffan med vovven. Bröt ihop igår lite snyggt sådär på bussen med blöta kinder. Men det är okej, jag skäms inte. Det är en naturlig reaktion, en av stegen i chockhantering. Idag känner jag mig inte längre arg på samma sätt och det är ganska skönt faktiskt.
Jag är inte en arg människa och tycker inte om den känslan. Är ändå glad över att jag har tillgång till den känslan också. Speciellt när det är befogat.

Att hantera en kris utan alkohol är skönt, stärkande. Tryggt, fasten det suger. Jag litar på att jag inte kommer skada mig själv på något vis eller säga/ skicka saker i affekt. Självtillit.

Fantastiskt vad livet kan slänga på en för olika situationer och prövningar egentligen. Ibland känns det orättvis att behöva vara med om så mycket konstigt. Men samtidigt vet jag att folk har det sämre. Alla dealar med sitt egna lixom och jag med mitt.

Jag vilar i tryggheten om att min anställning fortfarande är pågående, trots att jag är utan jobb. Det finns ingen stress. Försöker verkligen vara i nuet och acceptera detta, göra något gott av det. Hålla mina rutiner och fortsätta ge näring till mig själv genom promenader och sömn. Försöker växa ur detta i lagom tempo.

Det måste finnas någon mening med detta också.

Fridens ?

Vilken pepp från er! Tack! Verkligen!?

Idag, dag 30, känner jag mig dock så orkeslös. Sån känsla jag skulle druckit på innan. Men nu, låter jag kroppen vara orkeslös.
Fyller på med mat. Yoga.
Men ikväll ska jag träna ett tufft pass på gymet! Får se hur jag orkar. Eller kanske just det som behövs.

Jag har inget sug efter alkohol.
Konstigt! (Varför?)
Skönt! (Befriande!!)
Skrämmande! (Var lurar A? Triggern?)

Kram och styrka till er alla!??
Vi surfar på!!

Tack för inkik i min tråd, och tack för fina ord. Jag följer dig och håller hårt på dig!
Glad att vi har varandra. Ett lite löst virkat skyddsnät att landa i.
Din forskare använder jag mig av då och då. Kram!

Espadrill, förnumstighet nej tack.
Ej heller moral eller pekpinnar.
Inget av det är verkningsfullt på den här planhalvan.
Som så mycket annat i livet så behöver viktiga beslut i någon mån vara lustdrivna eller hur?
Det svåraste om jag kokar ner några av tråk-effekterna av ett nyktert liv är möjligheten till lite socialt accepterad glömska. Men det måste finnas vägar runt det, tänker jag.
Och något stort som jag har upptäckt i nykterheten och som är nytt för mig:
NÄR jag inte dricker minskar behovet av den där glömskan.
Finns helt enkelt inte så mycket jag behöver glömma bort.
Jag behövde inte vila från tankarna på;
Hur det med min kropp
Hur är det med mitt minne egentligen
Hur är det med min handstil
Hur är det med min energi på jobbet
Hur är det med min vikt och när vägde jag mig senast.
Glömskan är helt enkelt inte så central som den har varit.
Jag har aldrig uppfattat det så tydligt under mina tidigare vita månader, eller vita vardagsveckor.
Och om jag är på gott humör så känns detta som en skatt att hålla nära eller en karta som vecklar ut sig, lite dag för dag.
Önskar dig en fin dag!
Kram.

Sa tydligen stopp till avgiftning idag. Det passar bättre på måndag.

Vi pratar lite i telefonen och jag säger uppenbarligen något obehagligt. Han lägger på för att ringa en stund senare. Som om ingenting hänt.

Hallå på er!

Mitt gamla konto ”Jajamänsan” är borttaget eller spärrat, och orsaken vet jag inte. Men av traditionen, så ska jag givetvis skriva mitt årliga meddelande. Och i år är det väldigt speciellt.

För imorgon 31/1-20, så är det exakt 7 år sedan jag påbörjade min resa. Och imorgon är jag ”klar” med mitt löfte: Jag skulle vara nykter lika länge som jag söp.

Visst, jag hade kunnat göra det för länge sedan och hela tiden, men nu ”får” jag parta till det igen. Men så kommer det inte förbli, utan jag tänker att fortsätta med att vara nykter.

Och med detta sagt, så vill jag bara tillägga:

Kan jag göra detta, så kan alla!

Detta är den bästa och mest lärorika resan i mitt liv. Jag skaffade mig så många nya perspektiv på livet och omvärlden, och vilka möjligheter ett liv utan alkohol erbjuder. Jag fick börja på scratch i många livsdelar och jag hade många blåmärken att bearbeta, men jag klarade allt och tog mig upp. Och jag fortsätter att klättra, och jag kan skrytsamt säga att jag fortsätter upp till imponerande höjder ur min egna synvinkel.

Så om du tvekar: Ta detta steget! Du ska inte vara rädd för lycka, klappa dig själv på axeln eller att bli fin!

Hej,
Hoppas att allt gått bra för dig och din dotter med att tömma lägenheten och visst skulle ni bo på hotell några nätter och få ha egentid tillsammans. Har tänkt på vad alla kämpar med sina "störande" moment i sina liv och så påminner jag mig själv om att jag tillåtit störande moment störa mig. Det är fint att bli påmind om att varje ny dag, varje nytt andetag ger en möjlighet att känna efter och att ta ett steg till något som är hjälpsamt för en själv. Allergin släppte för mig, då jag var tvungen att stanna upp och stressa av eller ta medicin varje dag. Stressa av gör jag bäst genom att vistas i skogen och bara vara och det gör något väldigt gott med en.
Kram till dig

.

till nykter tid??????? / mt

Bravo svagis att se festen som erfarenhet av din nya identitet som nykterist ? Dit har jag inte kommit själv än, har inte heller haft tillfälle att praktisera. Ser fram emot att höra hur du upplevde det?

Jag vet ingenting om din fysik och om eventuella skador pga a men kan det inte till viss del vara så att kroppen passar på att skrika extra högt nu när vindimmorna lagt sig? Det bästa du kan ge dig och din kropp oavsett är nykterhet, det ser man ju tydligt i din tråd?

Skickar så mycket heja rop och varma kramar din väg! Fan vad duktig du är!! ❤️❤️ Det är inget som låga känslor kan ta ifrån en. Från någon annan som kämpat med just den biten så går ju såna känslor över, även om det är så svårt att tänka så i stunden. Januari = skitmånad. Du kommer att komma ut på andra sidan. Kommer du iväg och får träna något? Även fast man inte är sugen när man mår dåligt så har det hjälpt mig jättemycket.

Tuffa på i samma spår; du är värd din nykterhet! Tänk på lilla lejonet där inne.

Stor kram

Det är tyvärr inte så i vården att en får hjälp serverat när en behöver det. Jag har förstått en del under mina år inom psykiatrin. Det akuta kommer alltid först. Jag har även gått en del privat och så har jag sökt mig till andra kommuner där vårdcentral har erbjudit psykologstöd när jag bett om det och jag var tvungen att be om det, för det var jag tvungen att förstå det och det tog en massa år innan jag förstod hur jag ska be om hjälp.
Om du inte upplever att personen var bra, så ska du lyssna på det och söka vidare. Det finns en del som verkligen är mindre lämpade att prata med. Jag vet av egen erfarenhet och det är människor som köper sina utbildningar på stan, men saknar kunskap om att möta en människa i kris.
Jag vet också av egen erfarenhet att när jag fick hjälp med ett trauma då krävdes det att jag jobbade stenhårt med det, för att klara att komma vidare. Det är jättetungt att gå in i den processen och det kan vara därför att de anser att du inte är redo för den idag. Nu behöver du stöd i din situation som anhörig till en missbrukare.
Jag hade en vårdgivare som jag upplevde så fräck, hon sa "han måste ut" och jag behöll han längre pga hennes kommentar. Jag har förstått mycket i efterhand. I mitt fall var det så att för att jag skulle få samtal och arbeta med mitt trauma, så behövde jag fullt fokus på mig och så länge jag hade en medberoende problematik så fick jag inte den hjälpen. Jag behövde först bli fri från mitt medberoende innan jag ens fick ställa mig på kö. Jag valde att söka vidare på andra vårdcentraler än tidigare tills jag fick hjälp. Idag är jag fri från mitt trauma. Det går att bli fri.

Det finns för få psykologer på våra vårdcentraler. När du är redo för att arbeta med ditt trauma så skulle jag uppmana dig att be om ett läkarmöte på vårdcentral och där säga att du vill bearbeta ditt trauma med psykolog. Får du inte gehör så går du vidare tills du får hjälp, om du verkligen vill arbeta med ditt trauma. Jag väntade i 11 år med mitt trauma och jag behövde göra en massa förändringar för att ens komma så långt att jag kunde få den hjälpen, som att bli symtomfri i min sjukdom. Bara det var en lång resa.

Bra att du står på dig med kommunen och anhörigstödet!

Ta hand om dig!