Senaste kommentarerna i forumet

Kan inte nog uppskatta den underbara känslan av att vakna nykter, utan några som helst spår av bakfylla. Så tacksam.

Dionysa skrev i min tråd för längesedan nedanstående tänkvärda ord, vilka jag nu vill dela med mig av, då de sammanfattar det många av oss eftersträvar. De går ut på att...

Välkomna en ny dag. Inte alltid problemfri, men nu möjlig att leva med.

Kram på er

Du skriver att du inte orkar mer, att du inte kan slappna av och bara vill få njuta lite av semestern. Inse att det är ett lömskt, destruktivt hjärnspöke som försöker lura dig att ta till flaskan... Jag har själv haft väldigt liknande tankar den här dagen. Varit så duktig, hjälpt andra hit och dit, grejat med allt mellan himmel och jord. Hade suttit fint att få landa i trädgården, som just nu är helt ljuvlig, och smutta på ett glas vin.. Ingen förbjuder mig från att göra det. Men så kommer det tillbaka, förnuftet. Som påminner mig om att jag inte vill vandra den vägen igen. Jag vet ju precis vart den leder. Och tyvärr hamnar jag i diket, förr eller senare, om jag väljer bort nykterheten.
Jag vet inte vad du kan göra för att hitta lugnet inom dig. Ett sätt som jag provat är att skriva ner fem grejer jag är tacksam för på kvällen, berömma mig själv lite grann också (är alltid väldigt självkritisk annars). Yoga och meditation stillar ibland tjattret i huvudet. Egentid, ägna sig åt ett eget intresse på egen hand. Sätta på favoritmusiken och dansa loss som en galning. Börja skriva en bok om ditt liv eller något annat läsvärt?
Jag tycker att du ska försöka upprätthålla din jogging, varva med promenader eller intervaller. Kanske medicinsk hjälp behövs för din del, kanske inte...
Mina "tips" må verka fåniga och ogenomtänkta, men de är välmenta.
Hoppas att du väljer att fortsätta vara en nykter, närvarande förälder, som tar hand om sig själv på bästa vis, denna semester!
Kram

Det var ta mig tusan det bästa jag hört på länge och så fruktansvärt sant!
Det är verkligen något jag själv börjat förstå för sent i livet. Genom att alltid ha hållit på mitt hårda pansarskal och försökt dölja alla misstag och personliga underligheter som skamliga har jag fått få nära vänner. När jag vågar blotta mina brister och mänskliga svagheter så närmar sig människor.
Skulle vilja skriva och reflektera över de fina orden i mängder men nu ska jag gå och lägga mig, nykter. Jag vann idag!

Som Barney Stinson (How I met your mother) förklarade hur man springer Marathon:

Step 1: Start running.
There is no step 2.

Fast översatt då till:

Step 1: Stop drinking.
There is no step 2.

(Jag tycker att de flesta i den serien borde följa mitt program i stället eftersom de näst intil bor på puben i källaren)

Allstå ett 1-stegsprogram. Andra har fått god hjälp av 12-stegsprogram. Men det funkade för mig till slut.
Men det viktigaste i den förberedande träningen var att verkligen, verkligen vilja.
Jag hade testat att dra ner, vita månader, ”ta det lugnare”, ingen starksprit och det mesta annat. Men när botten var nådd så var det den enda och självklara lösningen. Jag körde lite AA i början och det var bra. Jag läste allt jag kom över. Jag skrev här. Jag skrev dagbok. Jag försökte medvetet observera alla positiva förändringar. Jag pratade med vänner och min fru om det. Och jag motionerade.
Det var jobbigt, ibland väldigt väldigt jobbigt. Men sen blev det mindre och mindre jobbigt.
Jag springer än, men det gäller att inte stanna (hitta på ett ”Step 2”).

Min filosofi är att man kan bli omtyckt eller beundrad för sin yta av fullständighet, men man blir älskad för sin ofullständighet.

Vet inte exakt varför jag skrev det här, men det var något i dina inlägg om att våga släppa in folk.
(Och jag är ganska säker på att någon vis människa sagt det bättre, men jag har ett uselt källminne)

Om du vill prata med dem så gör det.
Du kan ju säga att du inte tror att de kan göra annat än just vara dina vänner om det känns bäst? Det är ju du som i så fall måste ”dra ner dem i skiten” för att det ska hända. Och jag ser inga indikationer på att du håller på att göra det i ditt inlägg. Tvärtom verkar du klarsynt i frågan. Jag har berättat för mina vänner, och det kändes bra. Har inte dragit med dem i nånting än så länge. Vi pratar om det ibland och de visar respekt genom att inte truga, tjata eller visa besvikelse över att jag inte dricker. Var inte orolig, det krävs en del för att ”dra med dem i skiten”.
Ingen är perfekt. Du har dina problem och de har sina. Skäms inte för det, många hamnar där av olika skäl och betyder inte att du är en sämre människa eller ”misslyckad”.
Jag är alkoholist, problemdrickare, glad i spriten eller vad man nu vill kalla det, men jag känner mig rätt lyckad i mina ögon. Alkoholen gav mig lindring från press och stress och smörjde sociala situationer. Det känns nästan oundvikligt att jag hamnade där (här?). Men jag skäms faktiskt inte för att jag slutat (fortsätter sluta?). Inte nu längre. När jag drack skämdes jag mer för allt jag ställde till. Kanske också för att jag nog fattade men inget gjorde.

Tyvärr kan jag inte tipsa om böcker men, jag tror kanske du skulle fokusera på böcker om din sida av problemet. Att hjälpa dig själv? Tror också att det är just det som besvarar frågan om vad de vill höra, att du vill hjälpa dig själv. Men viktigast är ju att du verkligen vill. Men eftersom de är dina vänner önskar de ju att du mår bra och tar den hjälp du behöver för att nå dit. Det är ju skillnad på att ta hjälp och utnyttja. Jag tror du vet skillnaden.
Lycka till!

En kraftig infektion som legat och lurat under lång tid bröt ut ordentligt för ett tag sedan. Bröt ihop totalt. Kämpar glöden dog ut och mörkret kom tillbaks. Den reserv som kom i det hopp som lysts upp tidigare försvann.
Möjligheterna att ägna mig åt de där stärkande bitarna i livet fanns inte längre tillgängliga. Sjukdom bröt ner allt hopp om att hitta tillbaks till den styrka jag en gång haft.
Nu börjar jag igen. På nytt. Svagare än innan.
Idag satte jag mig i bilen och åkte långt tillsammans med sonen. Eftersom jag inte kunnat lita på mina kognitiva förmågor på längen så var det en stor utmaning för mig. Livrädd, svettig, skakig, stammandes satt jag där och körde bil. (löjligt eftersom jag alltid varit en utmärkt bilförare) Körde som en "gubbe i keps" första tre milen.. ?
Sen märkte jag hur ångesten sakta tynande bort. Började tänka i banor som
- jag fixar ju det här!!?
-skulle lätt få plats med ett tält, övernattningsprylar o lite mat i bilen.. Kan ju lägga upp en rutt på småvägar. Ta en roadtrip med sonen. ❤️

Den här dagen gav så mycket!
Av någon anledning hamnar jag annars så lätt för mig att hamna i negativa tankar och mönster. I ren desperation eller frustration (omedvetet eller..) ta till alkoholen för att dämpa, döva.
-En klarar så mycket mer än en tror! (som alla säger när svårigheterna följer tätt vid ens sida)

Det kräver dock insikt och mod, att klara mer än en tror.
Även om det är en så enkel sak som att för min del köra bil. Det är en tröskel, en början för min del. Alla har ju olika referenser och verkligheter att förhålla sig till. Essensen är dock densamma tror jag.
Vilket jag för en stund fann idag ?❤️
-Upp och stå!!
(Tänker jag i mig själv)(get up stand up!! Dansar i mitt sinne)
Önskar att jag kunde dela lite av den känslan till alla er här på forumet ❤️

Just nu ringde mannen.
Han jobbade 3 timmar och gick sen hem för han var"vimmelkantig" får också 3 veckor mindre jobb sen är det slut. Alltså denna och 1 vecka till.
Det han ringde om ikväll vid 22 tiden var för att säga att han beställt taxi för att åka 5 mil till nästa stad. Där kommer han att ta in på hotell??!!
Ska gå till sjukhuset säger han.
Va fasen då åker man väl in med bil på morgonen. FY fasen så arg jag är nu. Undrar om han inte gör det för att reta upp mig@%#€£@
Förlåt, var bara tvungen att avreagera mig.

Idag är jag på vippbrädan.
Även om jag är fullt medveten av vad som händer i mitt huvud känns det väldigt svårt att stoppa.
Kvällarna har känns likadan under två veckors tid, det blir inte bättre, jag kan bara inte slappna av.
Orkar inte med detta mer just nu, vill bara njuta lite av semestern.
Träningen ger inte den effekten den gjort längre, jag har inga verktyg kvar just nu.
Kan jag inte låta bli idag finns det inget som visar att jag kan låta bli imorgon och hjulet är på väg neråt igen.
Men jag orkar inte mer just nu, kanske behöver jag medicinsk hjälp att få lugn.
Jag kan dricka nu bara för det är semester, jag är värd det, jag kan sköta det snyggt och måttligt.
Det är bara en lögn, jag vet att trappan startar direkt neråt, även om det går sakta i början.
Energin försvinner sakta och tillslut tappar jag träningen, humöret och all sjävkänsla igen.
Men jag orkar inte mer just nu, jag har inga verktyg kvar just nu. H J Ä L P

I dag röjde vi i huset. Gick ganska bra. Åkte ett ärende och då passade mannen på att handla alkohol. Måste ju få dricka när det är semester. Kändes skönt när jag inte behövde ta ställning mot alkoholen. Han bestämmer nu själv.
Mannen blev senare ledsen. Tyckte det var ledsamt att sälja hus och så. Annars brukar jag tycka synd om honom. Men jag sa att jag också är väldigt ledsen och att jag trott att han skulle göra ett annat val. Jag la tillbaka på honom istället för att känna skuld själv. Det kändes bra att jag stod upp för mig.

Ang filmen så minns jag inte. Troligen men länge sen. Kanske borde damma av den :)

Inte hört på den podden men jag lägger den på listan. Jag glömmer oftast bort poddar eftersom jag lyssnar på många ljudböcker (och läser). Har ibland tre på gång samtidig :) så poddar kommer sällan till ytan.

Ljög jag, hmm. Antagligen för mig själv eftersom det tog lång tid att fatta att det inte gick så bra att dricka. Ljög väl en del till och från om hur mycket jag druckit för min fru. Hände väl att jag smygbytte en öl när hon var på muggen på restaurang exempelvis. Slm sagt, tänkte inte så mycket på det annat än att ”jag gillar verkligen öl”. Smög kanske ner nått alkoholhaltigt ibland när hon gått och lagt sig. Men tänkte nog inte speciellt mycket på det. Men jag hade aldrig några ”gömmor” och drack inte ofta före 17.00 (utom på utlandssemester). Hade mer problem med att när jag börjat, kan jag inte sluta.
I efterhand har min fru sagt att det är skönt att inte behöva oroa sig när jag är ute. Den tog, för det hade jag inte riktigt fattat att hon gjorde.

Funderade på vad jag gjorde när jag var barn, eller även ungdom då jag inte drack ofta, nästan aldrig innan jag var 18 år. Man lekte väl mycket och höll på med hobbys, men jag har aldrig haft någon, ja förutom antikviteter och smycken/juveler, som jag än håller på med lite vid sidan av mitt arbete, bara för att det är kul. Minns att jag var ute mycket som barn, ute i skogen - nu bor jag i stan, mne önksar kunna komma ut mer. Ska ju flytta och då kommer jag närmre skogen, mina päron och min hund som jag inte har haft de 2 senaste åren pga. att jag inte kunnat ha honom då jag jobbat så mycket och pendlat 2,5h per dag. Nu kan jag ha honom mycket mer. Han, hunden ska komma i morgon till mig och det ska bli så skönt att kunna fokusera på något/någon annan :)

Har ju alltid valt att vara mycket ensam men omge mig med mycket personer/vänner i skolan/på jobbet men med en viss distans. Är den där roliga, trevliga, hjälpsamma som ingen direkt har några problem med och ofta ger beröm. Men djur är verkligen min grej :)

Men gud vad starkt, grattis!!!

Det är ingen liten grej. :)

Skrållan och kram tillbaka ?

Hej hur svårt är det att bli nykter? Ni som har erfarenhet av att dricka destruktivt och sedan kommit till rätta med det, hur bar ni er åt tacksam för lite pepp.

Har inte druckit på hela dagen i dag. Det är första gången på jag vet inte hur länge (år).

Så bra du hanterade situationen. Förstår att det var jobbigt att se honom. Vad bra att vänta en stund för att ge honom svar. Det ska jag tänka på. Ett bra råd. En stor kram

En nyöppnad box in i kylen. Ska jag hälla ut den? Känner bara avsky när jag ser den. Tänker inte ens tanken att jag ska ta ett glas. Tänkte kanske att jag ger bort den. Jag vill inte ha.

Tack, det värmer och stärker att höra det!

Har inspirerats mycket av att läsa om din beslutsamhet! ?Man får ha målet i sikte liksom så man vet vart man ska! Att ge sig själv tid och utrymme att tänka och känna efter är så himla viktigt! Kram

Ja det kom så plötsligt och oväntat och då är man ju inte ett dugg förberedd! Fast visste väl att det skulle hända förr eller senare! Tack för hälsning och en somrig kram tillbaka och hoppas du har det bra ?

Har lyssnat på alkopodden no 57.
Har du hört den?
Blev rädd...
Så långt bortom ölgubberomantik och uteliggares liv.
Mitt i mitt liv. Bra jobb, fantastisk våning, bra lön med med en lögn. I alla fall ser jag det så.
Ljög du mycket?
Ljög du för dig själv?
Smusslade du för andra?
Jag gömmer mig bakom att jag behöver det.
Att jag inte är alkis men nu ikväll, på Sicilien, undrar jag allt.

(Tack Adde, sweatpea och Vitutanvin för era inputs, bra sånna, jag lugnade ner mig och kunde sova efter att jag skrivit tidigare inlägg - jag ser att jag inte överreagerade såhär i efterhand, men igår va jag så ilsken att det inte riktigt gick att resonera med mitt eget huvud!)

En av mina grundpelare i nykterheten har jag insett är att jag hela tiden är ärlig mot mig själv och bejakar vad jag känner. Det har jag inte gjort på det här viset tidigare utan jag har snarare tryckt undan saker och tänkt att jag överreagerat, eller är för känslig och kanske jämfört mig lite för mycket med hur folk i min närhet tar olika situationer, försökt hamna på någon slags känslomässig våglängd med vad jag tror är normen på något vis, eller vad jag tror att andra tror att jag känner, eller för den delen vad jag tror andra tror jag känner och därefter agerat antingen så som jag tror de vill eller bara tvärtemot vad jag tror att de tror att jag känner. (Haha, jösses, det där lät ju hur invecklat som helst)
Jag har pressat mig enormt hårt under flera års tid där känslor som att jag inte klarar av saker, eller är helt slut och egentligen behöver vila har tryckts undan och istället fått mig att jobba ännu hårdare och ännu mer, eller när jag känt att "nu går det sjukt bra, fan jag borde vara stolt" har fått mig att racka ner på mig själv och istället tänka att jag borde prestera ännu bättre. Eller i sociala sammanhang där någon sårat mig har jag direkt felsökt vad jag själv gjort för fel istället för att faktiskt vara ärlig med att det som hände faktiskt sårade mig. Det behöver inte vara något jag gjort för att skapa sånna situationer alltså. Jag felsöker typ alltid allt hos mig själv och skuldbelägger mig själv ofta, även när det är obefogat.
Ja ni fattar kanske.
Jag har inte riktigt vågat vara eller egentligen kanske inte sett mig som en central person i mitt liv, utan snarare alltid som en sekundär, där jag försökt tillfredsställa andras behov och känslor tills jag någonstans slagit knut på mig själv.
Det här blir alltmer tydligt ju längre in i nykterheten jag kommer.

Att jag imorse vågade stå upp för mina egna känslor och faktiskt på ett vuxet sätt konfrontera kollegan med att jag faktiskt tog riktigt illa upp under gårdagen när han inte frågade hur jag mådde, var riktigt starkt gjort av mig själv må jag säga!
Han bortförklarade sig, men jag stod på mig, han bad inte om ursäkt utan jag fick en gliring att jag var "jobbig" senare under dagen, men jag struntar i det. Det viktigaste är att jag tog upp en för mig relevant sak, som påverkade mitt humör imorse.
Det kändes bra, även fast jag hamnade i ett gammalt beteendemönster efter att han slängt åt mig att jag var jobbig, med att söka bekräftelse på mitt osunda sätt igen. Vilket som vanligt ger ett gensvar där jag blir bekräftad, eftersom jag vet vilka knappar jag ska trycka på.
Dessa beteenden jag själv såg hos mig idag har jag lovat mig själv att jag, när jag får råd till det, ska försöka bearbeta i terapi, för jag tror att om jag inte får hjälp att bryta sånna här beteendemönster och inte hittar mitt egna värde, kan jag nog lätt hamna tillbaka med min f.d partner in crime, Herr Vinflaska.
Jag är så tacksam för det jag äntligen lyckats se idag!

Jag jämför alldeles för ofta personen jag verkligen är kär i, men som typ vinner en Guldbagge i att spela död (haha!) men den här manliga kollegan som säger sig tycka om mig mycket. Jag vet att Mr J (dönicksspelaren) faktiskt geniunt tyckte (eller tycker?) om mig men att han verkligen inte mår bra med allt som han har i bagaget för närvarande, och jag tycker så fruktansvärt mycket om hans sätt att vara runt omkring mig - han är nog den allra första som verkligen behandlat mig med värdighet och respekt, vår relation gick så mycket djupare mentalt, än vad den här snubbens relation till mig någonsin kommer att göra, och att när jag jämför beteenden så är det ganska glasklart vad syftet med att etablera en relation till mig har varit. Tyvärr inte att lära känna mig för den jag är om jag säger så, så kan du som läser läsa mellan raderna.
Mr J fick mig verkligen att känna mig fin..
Det här inser jag nu, har varit ett tappert försök för mig att gå vidare från en kärlek jag typ grämt mig över att den fick ett sånt abrupt slut i december, men som istället har påvisat mig att det var jävligt äkta, det Mr J och jag hade, och att det överst på min to do list är att försöka få säga´t till honom.
Bara satsa det jag har och få det sagt, för jag tror han behöver höra det.
Sen blir det va det blir av det.
Jag vill vara ärlig med vad jag känner, inför mig själv, men också inför Mr J.

Det är bra att inte agera direkt. Jag har lärt mig under den här perioden att inte svara direkt på X:ets olika SMS, mail, etc, utan vänta tills jag lugnat mig lite och fått distans.
Ja, visst är det tufft att leva ensam när det är sommar och det känns som att alla andra lever mysigt familjeliv.
Men sen vet man ju aldrig vad som finns bakom kulisserna, alla i vår omgivning var helt övertygade om att vi var det perfekta stabila paret.....

Vilken fin text Nordäng67, jag tror jag ska göra precis så och gå till den plats vi gifte oss, skriva och sen ta avsked.

Tack och kram!