Senaste kommentarerna i forumet

Jag har tänkt mycket som du.
Men nu går jag på fester, middagar etc och det börjar funka riktigt bra. Segt första timmen tills andra fått i sig några glas. Sen släpper liksom stelheten för både dom och mig. Jag brukar vara med tills festen övergår till ”fylla”. När folk börjar fastna i samma resonemang, upprepa sig osv brukar jag gå hem. Supernöjd med den trevliga stunden och lyxen att ha dagen efter oförstörd.
Börjar hända mycket bra saker nu efter snart ett halvår men 12-stegen har verkligen hjälpt för mig nu på slutet.
Hejar på dig! O ska heja på våra svenska tjejer ikväll också :)

Nästa vecka så ska jag få hjälp att lära mig att sätta gränser. Idag så pratade vi om hur jag ska ska bygga upp en skyddsmur runt mig.

Trösten är att det blir bättre i morgon och om 1-3 dagar är den helt borta! Ångesten alltså.
Jag laddade med massor med mat innan jag skulle nyktra till, så jag slapp gå ut på några dagar. Gick enbart promenader själv i skogen. Kämpa så går det över, jag lovar.

Ja eller hur Mirabelle!!! Frustrerande och avtändande var orden... Då hade det faktiskt varit bättre om han sagt att han jävlar-i-mig inte tänker sluta och skiter i att han har problem. Ett beslut och att han stod för, det hade jag kunnat respektera. Inte det här jävla mesandet och total blindhet med en stor skopa självgodhet.
Ber om ursäkt på förhand till många av de män här inne som med all säkerhet också tillhör kategorin Vita Medelålders Män men som inte alls bör ta åt sig av följande beskrivning: Vita män i en viss ålder som anser sig ha rätt att bete sig på ett visst sätt, har någon slags företräde på alla plan i samhället, enbart pga att de just är medelålders män och vita. De behöver inte stå i kö, de behöver inte be om ursäkt, de behöver inte visa hänsyn, de behöver inte använda blinkers eller tacka när de får sin mat på Mc Donalds, de skiter fullständigt i om deras ungar gräver med händerna i lösgodiset på Coop och att bacillerna sprids till alla andra som handlar där... Och egentligen har de inte bidragit med något till samhället utan de har helt enkelt bara fötts till rätt samhälls klass, i rätt del av världen, med rätt hudfärg och rätt kön. Jag blir så arg att jag gnisslar tänder men samtidigt så skäms jag för jag har ju insett att jag är gift med ett praktexemplar...
Nu ältar jag igen men det skiter jag i, det känns bra att få spy galla även om detta inte direkt har med min alkoholkonsumtion att göra så har det i allra högsta grad att göra med hans. Och hans överdrivna tro på att han skyddas av sitt privilegium och därför aldrig kommer drabbas av alkoholens konsekvenser. Att han ibland kör bil trots att han inte borde. TROTS att han tidigare åkt fast för rattfylla två ggr agerar han som om det inte kommer hända honom.
Väldigt märkligt tycker jag...
Hursomhelst, det här jävla alkoholen ska inte få kontrollera mitt liv längre. Vem vill leva med ett tvång? Vem KAN leva med det när människan i grunden egentligen alltid strävar efter att få vara fri?

Och hur skicklig artisten vi såg igår än är så verkade han inte särskilt fri han heller.. Min full-gubbe radar gjorde utslag redan när han klev upp på scenen. Den där tomma men lite trotsiga blicken, putandet med den svullna magen och de överdrivna handrörelserna talade sitt, för mig, tydliga språk. Att han efter en timme ungefär viftade till sig en flaska vin som han sedan under resterande (20 min) föreställning ogenerat hällde i sig var föga förvånande...
Det var så uppenbart och jag tror han sket fullständigt i vad publiken tyckte, han hade något uppkäftigt över sig och tyckte nog att alla jävla borgarbrackor till kärringar i publiken gott kunde sitta där och känna sig orespekterade. Det var iofs rätt kul, jag anser inte precis att jag tillhör just det klientelet och jag tycker det som driver med överklassen är vansinnigt roligt. Dock kan man ju tycka att det finns andra sätt än att bli på fyllan rakt under näsan på dem, det får i slutänden en motsatt effekt...
Det ironiska i situationen var dock min mans uttalande när vi satte oss i bilen.... "Vad trist att han skulle dricka så på scen, man tappar liksom lite respekten för honom...."
Jag kunde bara titta på honom och det enda som dök upp i mitt huvud var orden "bristande självinsikt"...
För vad gör vi när vi dricker? Vi respekterar inte oss själva och ger andra en anledning till att inte heller göra det....
Men hörni, all den fantastiska insikt alla här på forumet besitter, det är den som tillslut kommer göra att vi får tillbaka kontrollen över våra liv. Till slut. Så ge inte upp snälla.<3

Jag visste redan innan jag och min man blev ett par att han genomgått behandling för sitt missbruk. Kort efter att vi blivit tillsammans var det dags för ett rejält återfall... Och så har det fortsatt. Då och då är spritnöden total. Han dricker aldrig i flera dagar i rad. Men han dricker ofta just nu. På kvällen. Efter jobbet. Kör bil onykter mellan varven, helt respektlöst. Har vid några tillfällen blivit högröstad och arg, helt personlig.
Men till 90 % är han klok, snäll, omtänksam och kärleksfull. Jag älskar honom djupt. Han kämpar med sina demoner. Jag lider av det förstås. Men jag har aldrig haft en tanke på att lämna honom. Han är mitt livs kärlek.
Vi är medelålders vi också.

Tack för att ni bryr er, det betyder väldigt mycket.

Femina - Vad fint att du tänker på en främling, jag skänker dig en tanke också. Jag mår bättre idag, rätt trött och sliten men känner mig ändå hoppfull och glad över att ha vaknat upp igen. Kanske för sista gången? Förhoppningsvis.

Mirabelle - du har helt rätt. Det krävs en vilja, men också ett val. Jag vill inte dricka. Jag väljer att sluta. Jag vet inte om jag har nått botten men jag vet att jag inte kan fortsätta såhär. Det är inte ett liv och det kommer bara bli värre.

Amanda - Jag var nykter runt 2 månader som längst. Jag jobbade dagligen med min nykterhet - läste böcker/lyssna på podcasts/hängde här eller annat forum osv. Det är vad som funkar för mig, att alltid vara på sin vakt och reflektera och fundera över tankar som romantiserar alkohol. Jobba med cravings, så som att låta dem ligga där utan att agera. Leva i stunden och inte oroa mig för framtida situationer. En dag i taget - absolut det bästa rådet såhär i början.

Du får tvinga i dig lite, fyll på med vitaminer också. Du mår nog illa av att inte äta, bara få igång systemet igen.

4 dagar utan alkohol och står inte ut! Illamående, kan inte äta och känner mig svag. Vågar inte gå ut. Ord till tröst?

Jag tyckte jag hade mer värk under första månaden, men nu när det gått 4 månader är kroppen så bra den kan vara efter 54 år. Jag provade att ta bort mjöl och socker, vilket säkert också har en del i det. Men värk mer första tiden tror jag är när levern börjar avgifta kroppen, den har ju tid nu när det inte kommer massa alkohol ner hela tiden. Kram Strulan

Låter det orättvist mot dig. Alla har lämnat honom (säkert delvis för att han inte tar tag i sina problem) men du förväntas stanna kvar och ta vad som helst? Du har gett honom lösningen till problemet, ett sätt att slippa vara ensam. Om han vill ta det är hans val. Det är klart att det är enklast om han får fortsätta bete sig som han vill och du bara accepterar det. Självklart är det det för honom. Han får både äta kakan och har den kvar. Var försiktig med att flytta dina gränser och börja om din resa. En hel del pekar på att du bara har det här livet, oavsett så är det så ett bra tag framöver, så gör vad du anser är nödvändigt för att du ska slippa bli nedtryckt och illa behandlad under den tiden. Kanske till slut kräla i stoftet för lite positiv uppmärksamhet. Du förtjänar bättre. Det gör alla. Och de som inte förstår det förtjänar ingen plats i våra liv.

Det fanns alltid lite positiv energi att hämta ur ölglaset. Tyvärr blev livet oftast ännu hårdare efter den pausen. Det är lindring men motsatsen till lösning. (Eller om man bortser från att det löser upp kroppen)

Och fula ovanor man skapar när livet är hårt fortsätter att göra livet hårt när kampen är över och allt borde vara tipptopp...

Berätta mer om din situation (om du känner dig bekväm med det). Här på forumet finns en hel kaskad av livsöden samlade. Det finns alltid någon att spegla sig mot och ta goda råd ifrån. Välkommen!

En negativ konsekvens av att jag slutat dricka är att kroppsvärken jag tampats med i många år har förvärrats. Det är främst nacke, axlar och mellan skulderbladen som värker konstant. Ibland är det så illa så jag inte kan hålla upp huvudet :/ Men värken har även spridit sig till andra leder... Höfter, knän, fotleder, handleder... Smörjer allt som gör ont med Ormsalva, och det hjälper mig att stå ut. Vanliga receptfria värktabletter som tex Ipren eller voltaren har inte hjälpt något vidare. Känner mig som en 80-åring! Har nu köpt receptfria läkemedel mot artros, ett långtidsverkande naturläkemedel och en mot akut smärta i leder. Det lindrar rätt bra.

Jag har hört att alkoholmissbruk kan ge just kroppsvärk... Borde inte värken börja gå över efter en månad nykter? Iaf inte förvärras? Nu kanske inte alkoholen var boven bakom värken i mitt fall iofs. Den kan ju ha maskerat värken istället. Är det bara så här det är att passera 40? Någon som känner igen sig?

Jag har inga bekymmer med måttlighet i sociala sammanhang. Gör som du, slutar dricka när alla andra börjar bli plakata. Sen fortsätter jag när jag är ensam, för att ”varva ner”. Lustigt nog kände jag inget som helst behov av det sedvanliga nervarvandet när jag gick på fest spiknykter för första gången i mitt vuxna liv (och hade något så in i vassen kul). De där nervarvningsglasen man tar måste vara ytterligare ett listigt sätt A-hjärnan använder för att supa ner oss helt efter att vi tagit det där första glaset...

Ah du har också en sådan ”mammas unge” hemma... Ja, det är litet på gott och ont. Man har ju alltid någon att umgås med, men det tär också eftersom man aldrig får vara vuxen ifred, särskilt när de blir äldre och fasen är vakna dygnet runt. Två av mina är sådana ”mammas ungar”. En är 12 och en är 19. Min man och jag brukar bara titta på varandra och skratta uppgivet när de avbryter oss för femtioelfte gången när vi försöker se en film, även om vi är i vårt sovrum med stängd dörr. De turas om att komma in med diverse ”ska bara” berätta, fråga, undra, kolla läget, meddela, tjata, hämta en kram... Ungefär var tredje minut lyckas de med gemensamma krafter söka vår uppmärksamhet. 19-åringen börjar prata om att flytta hemifrån. Jag tänker att det blir jävligt långt att gå för att störa var tredje minut ;)

För att det är sjukt frustrerande! Förstår att det blir svårt att behålla respekten för ”snack och ingen verkstad”. Är det något jag har svårt för så är det just den typen av självgodhet. Kvittar om det gäller alkohol eller något helt annat. Det är så extremt avtändande.

Vad fint du sätter ord på hur det känns just nu. Du är less på situationen och nu vill du något annat, något nytt, något som ger energi. Din förmåga att fånga känslorna och beskriva dem är en styrka och något som kan vara hjälpsamt framåt. Du har tidigare klarat av att vara nykter under en längre period, vilket visar att du har en stor dos beslutsamhet! Vad kan du lära dig av det du upplever just nu? Vad skulle vara hjälpsamt för dig framöver?

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Peter1970. Det gör ont ett tag. Och det är okej. För när man öppnar sina ögon och blickar inåt. Så upptäcker man saker. Jag har riktigt ont just nu. I striden för att orka blicka inåt mot mig. För mig gäller det att inte fastna i självförakt. Men våga erkänna vem man varit och vad man gjort är liksom vägen framåt för att bli den man vill vara. Så tänker jag. Och det är obekvämt, snårigt osv. Jag tänker främst såhär. Varför tillät jag mig själv att utsättas för sådant. Jag drog mig inåt. Vårdade mina sår. Det finns något jag får ut av det beteendet också. Det är en offerkofta, det med. Den är lika bekväm för mig som för honom. För valet fanns. Att säga ifrån. Att vara ännu tydligare. Jag får förlåta mig själv för att jag inte såg det då. Jag får förlåta mig själv för dem hårda ord som jag sa.

Men inte mer av liknande. Fast jag får kämpa som bara den.

Vad vill jag ha sagt. Kanske det att våga låta det göra ont. Insikter. Som du säger viktigast är förståelse. Men viktigast för dina nära. Som du kanske sårat. Det är att dem arbetar på sitt eget isberg. Och det är du inte ansvarig för. Hoppas du förstår hur jag menar. Du har ditt ansvar. Dem sitt. Det är alltid två.

Om jag hade känt något likande förståelse från den personen som jag älskade. Som sårade mig. Hade jag inte haft lika ont. Men jag får bara försvar. Och jag förstår nu mer och mer varför. Och att allt har sin tid. Och att jag kan gå vidare på min resa på egen hand.

Jag tänker att du ger dem något finare än förlåtelse när du arbetar med dig själv. Du ger dem någon som förändras.

Något viktigt jag formulerar för mig själv här. För jag har fått ändra i texten flera gånger.

jag har läst Skål Ta mig fan och tyckte också den var bra. Jag är rätt så säker på att min sömnbrist beror på för mycket alkohol. Jag tillhör inte dem som dricker varje dag och har sett ett mönster med min sömn, vaknar ofta i gryningen de gånger jag druckit för mycket och kan då inte somna om, natten efter och ibland två svettas jag och sover väldigt lätt. Nätterna efter det tills jag lägger mig full igen sover jag väldigt tungt och har svårt att komma upp när klockan ringer. Min stress vet jag inte riktigt hur den började, min förra arbetsplats tror jag, i vart fall inte av alkohol men jag tror absolut den blivit värre av den. Har läst din tråd och jädrar vilken resa du gjort och gör? Jag blir sjukt peppad och imponerad men samtidigt lite dämpad när jag förstår hur satans svårt det är att sluta med giftet. Jag har liksom byggt upp en bild att bara jag slutar och kommer igenom de typ tre första månaderna så kommer allt bli bra sen? Får jag fråga om du tycker det känns enklare att vara i sociala sammanhang där alkohol är med i bilden nu en alldeles i början? Jag har väldig ångest över just sådana tillfällen och har ett rätt stort umgänge som gärna vill att jag ska vara med på aw, middagar och annat. Just nu vill jag mest vara själv eller med min familj.

Idag har jag hittills haft en bra dag. Jag känner mig tacksam över min fina familj, tacksam över att vi är friska och tacksam för att jag har er här på forumet. I eftermiddag är jag rätt så säker på att mitt sug kommer då det i stort sett alltid gör det när onsdagen är här och jag fått sova en hel natt med bra sömn. Det blir helt enkelt till att kavla upp ärmarna och ta en fight! De jobbiga timmarna är mellan 16-19 så då får jag vara på tårna.

Ha en härlig onsdag och glöm inte att heja på våra fantastiska fotbollstjejer ikväll?? För min del blir det cola-zero i mitt glas, innan hade det varit givet med öl både före, under och efter matchen.

Kram
Liten tjej

Här är det likadant också.
Han blev av med sitt jobb förra sommaren och drack under flera månader sen. Höll uppe lite och sen igång igen. Nu fick han sommarjobb men var där 3 dagar och sen supa i 3 veckor, jobba 2 dagar och nu är han hemma igen.
Så fruktansvärt jobbigt att se det och ta ansvaret hemma att allt blir gjort och fram för allt att det kommer i pengar på kontot. Jag har tröttnat på riktig och ska titta på lägenhet imorgon. Det får vara nog nu eftersom det aldrig blir npgon bättring.
Hoppas du också hittar kraften att lämna gör det är inget riktigt liv vi har när vi bara går och väntar på de enstaka bra dagarna.
Kram

Exhale går inte att beskriva det bättre än du gör nu.
Nu var jag inte direkt verbalt elak, men sårade ändå genom tystnad och andta ombeskrivningar.
Jag kom undan länge med detta. Men i dag som nykter kommer jag inte undan och slåss med dessa demoner.
Jag har ej sökt förlåtelse av dem jag utsatt för detta elände.. Jag har sökt förståelse vilket är mer värt för mig.
Vad hjälper det dem att förlåta mig, för mina handlingar sitter fortfarande kvar i deras tankar.
Mv. Peter

”Livet är en gåva vi fått för att vi dör...” Så citerade en herre en annan herre under en krogshow på en krog vid havet igår kväll.
Vi var där, jag och mannen. Vi gör inte sådana saker tillsammans särskilt ofta, sisådär en gång var tionde år kanske. Jag antar att vi helt enkelt inte gillar samma artister... Men kvällen igår var bra, mannen på scenen har en fantastisk röst och många av låtarna var riktigt bra, live musik är något speciellt. Även när man är nykter.
Jag körde och jag kände mig lugn, jag har de senaste två veckorna börjat känna något slags accepterande, känna att det är ok. Det är ok att jag är såhär, att jag inte kan dricka och kan inte njuta av lagom mycket alkohol. Men visst, det kan ändras, acceptans idag kan bli frustration och ilska imorgon. Dock tror jag att jag till viss del har en grund att stå på från det år jag var nykter, en del av arbetet är gjort. Och det får mig att känna mig ganska lugn idag.
De senaste två veckorna består av 13 nyktra dagar och en som inte blev det. Jag valde att dricka, idag kommer jag inte ihåg varför men det som sen hände var ändå bra. Låter knäppt men jag ska förklara:
Jag har tidigare trott att min man har fattat. Att hans eget drickande också är sjukt. Att han någonstans kommit till insikt. Men NEJ!! Icke...De saker han sa under den kvällen när jag resolut hällde i mig två flaskor vin fick mig att fullständigt häpna.
Alltså, jag fattar verkligen INGENTING???
Huuur kan man tro att det är fullständigt normalt att dricka varje kväll? Hur kan man tro att ett sug är ett medvetet beslut som man kan kontrollera när man gång på gång agerar på det genom att dricka? Jag trodde verkligen att han förstod men att han bara inte visste hur han skulle hantera det, att det fick honom att må dåligt men att han försökte dölja det. Men det tror jag inte längre.
Han tror på fullaste allvar att han inte har något problem, hans höga tolerans menar han innebär att han ”tål” alkohol. VA??!
Så enligt hans logik har man inte alkoholproblem OM man kan dricka mycket utan att bli plakat???‍♀️??‍♀️??‍♀️ Totalt förnekelse kallar jag det men visst, detta har jag skrivit om honom här tidigare kom jag på nu. Jag har bara inte velat ta in det, jag har förnekat hans förnekelse helt enkelt...
Nu ska han dock minsann hjälpa mig genom att inte dricka så mycket. Jag minns att han sa något om att han inte ville förlora mig osv.. Vad sa jag den kvällen?? Minns inte men jag hoppas jag sa som det var: fortsätter han att dricka på samma sätt lämnar jag honom. Det är möjligt att jag sa allt jag velat säga men vad spelar det för roll?
Dagen efter satt han i solen och drack upp det som var kvar, började runt lunch, ett gäng starköl plus lite mer än en halv sjuttis whisky. Jag kom tillbaka från stan och satte mig och tittade på honom. Frågade hur det gick med drickandet... Ska bara dricka upp det här, sen är det slut, sa han.
Jahaja... Igår på showen blev det både öl, whisky och cider. Jag vet, jag vet. Varför ältar jag ens det här?

Själv ska jag till vår huvudstad idag med mina barn. Hälsa på min närmaste vän som har en alldeles egen alkodrake att slåss med. Vi har erkänt för varandra hur sårbara och blodiga vi är efter våra strider. Vi har pratat om att inte ge upp. Vad som händer de kommande dagarna vet vi inte, när vi släpps lösa tillsammans. Jag vet att jag kan bestämma mig för att dricka men jag kan också bestämma mig för att låta bli. Vet inte än.
Kram på er❤️

Idag är det min sista hela dag på landstället. Det är en solig men ganska kall dag och jag sitter inne och äter frukost. Det känns ganska overkligt att jag ska lämna det här stället som jag har älskat så mycket. Men jag har mått väldigt dåligt här stundtals och jag kommer inte att sakna de där hemska nätterna när jag vaknade av hög musik och en aspackad man som raglade runt. Det värsta var nog att han ville pussas och kramas. När jag ryggade tillbaka för att han stank sprit och kändes så obehaglig så började han håna mig för att det var så synd om mig som var så älskad. Med tiden så tvingade jag mig att stå ut med hans pussar för att jag inte orkade med hans hån som sen ofta följdes av tårar för att han tyckte att vi hade ett så kärlekslöst förhållande. Det är smärtsamt att inse vad jag lät mig själv utsättas för, för att det inte skulle bli drama och väldigt skönt att jag aldrig mer behöver vara med om det igen.

I morgon åker jag härifrån och kommer inte att komma tillbaka igen, inte helt lätt att ta in.

till medaljen ! Alla grupper har tyvärr inte månadsmedalj vilket jag tycker är synd för den är trygg att hålla i handen när livet känns bråkigt. En del väljer att ge den vidare vid nästa medaljträff medan andra väljer att behålla den och ha den som ett fint minne. Jag har sparat mina medaljer.
Fortsätt med en dag i taget !

blev dåligt väder tider :-) Jag håller på att förbereda mig för semester och det ska bli sååå skönt. Så mycket att göra och när tankarna snurrar hit och dit med planering blir man ju trött i huvudet och somnar som en stock kl 21.30 på kvällarna, för att sen börja snurra vid 3/4 tiden. Det är planering med packning, tvätt men framförallt hur planeringen blir att OFF knappen stannar på OFF och inte hamnar på ON. "Back in the days" så blev semestern alltid ett fritt spelrum för då fick jag röka och dricka vin varje dag vilket jag nu känner att jag alltid gör, eller har gjort, ska ju bli ändring på det. Inga cigaretter hemma nu vilket är skönt. Vin har jag men försöker verkligen välja bort det.
Morgonstund = morgon på forumet.
Hjälper massor.

Lustigt men jag fungerar så att när andra dricker sig berusade stoppar jag och fortsätter med vatten. MEN när jag kommer hem till lugnets hemmavrå som kan vara på båten eller hemma, eller landet ja då häller jag upp ett glas vin och tänder giftpinnen. Det är ensamheten och avkopplingen jag är ute efter, ingen som pladdrar och pratar eller ropar. Jag behöver känna mig duktig och inte misslyckad. Om jag skippar, avkopplingsmomentet, vilket har hänt så känner jag mig duktig på morgonen när jag vaknar. Jag skippade den i fredags när alla gäster gått och jag gick och la mig istället för att hälla upp ett glas vin och pufffa. Kände mig superduktig på morgonen och dessutom piggare än de andra och det triggar mig.

Min son frågade mig om jag skulle bli tråkig på semestern? Vad menar du med det måste man ju fråga tillbaka? Ja ska du lägga dig tidigt varje kväll eller kommer du vara uppe lite?
Han är väldigt beroende av mig och vill alltid att jag ska vara med oavsett vad han gör. Gulligt? Både ja och nej eftersom det blir väldigt jobbigt för mig eftersom jag känner mig ständigt påpassad.
Nåväl, min skrift är lite luddig, "gäller att få ur sig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt". Ha en underbart fin dag! Kram

Vilken seger! Fint att krama sponsorn, hon torde veta vad du tar dig igenom. Den där månads’illusionen’ är välbekant. Kan du tänka en dag i taget, ’bara för idag’? Och så läser du väl santorinis tråd?
Ha en fin dag idag☀️ / mt