Senaste kommentarerna i forumet

...men det är sååå svårt! Denna vecka har varit himla jobbig och jag har känt mig totalt ur fas. Det snurrar så mycket om omkring mig med födelsedagar, mingel och tillställningar nu. Är så glad att mitt arbete inte gör att jag dessutom ”måste” gå på AW´s. En ny strategi, men hur? Jag vill verkligen inte dricka mera vin. Vatten gör mig galen. Julmusten från Lidl är gudagod, noll öl och alkoholfritt vin smakar inte gott. Beundrar och gläds med alla som samlar dagar, månader och t.o.m år. Just nu skulle jag vilja mumifiera mig några veckor, men ja jag vet att det är bara jag som kan göra jobbet åt mig själv. Kämpa, kämpa...

Jag drack också varje dag men är inne på dag 5 nu.
Lycka till och var beredd på att vissa stunder så är det tufft men hitta dina metoder som passar dig så löser du dom :)

Jadu du liksom jag har fått lära oss via den hårda skolan.. Skönt att det gick bra och antabus är ju bra för då kan man inte dricka.... eller jo det kan man men du kommer bli röd som en kräfta, dunkande huvudvärk och hjärtklappning... Så tänk inte ens tanken... Bra med fyra veckor. Nu börjar kroppen att reparera sig. Ta hand om dig nu och din man/familj...

Kan det vara att man har fått tid att hämta andan och ställa sig på fötter under tiden man varit själv? Man får lite perspektiv på saker. Kanske bra att du träffar honom och får känna precis det du känner nu. Eller det du inte känner rättare sagt.

Tack Luddrigt, skönt att höra att det fungerar för dig, hoppas att du kan fortsätta på samma bana! Att Antabus kan sitta i upp till 2 veckor ser jag bara som positivt! Och som du säger, alkoholen är mycket skadligare för levern, så om jag tar en var 3:e månad typ så borde det varken göra från eller till. Kanske på sommaren att det känns jobbigare och då kan jag tänka mig att jag kanske tar en varann vecka, men är långt tills dess och många vita dagar mellan då och nu.

Jag tror inte att jag kommer söka mig till en beroendemottagning. Nämdemansgården kändes väl dyrt men jag kan tänka mig att betala för en psykolog om jag känner behov av det. Men som det känns nu så kommer jag fixa detta med hjälp av antabus och forumet. Lite orolig inför att ta antabus imorgon kväll, ska köra ett konditionspass efter jobbet, undrar om det gör någon skillnad. Kan man köra dagen efter? Annars kanske det är bättre att ta den på lördag lunch, för barnen har aktiviteter lördag morgon.

@ en annan Micke.....hur vet du vad ALLA andra vet? Jag har druckit hemma, ensam, vid enstaka tillfällen...mitt problem är inte att jag dricker för ofta utan att jag dricker av utmattning och stress och då dricker på tok för mycket vid ett tillfälle...jobbgrejer dricker jag max ett glas vin, för jag är rädd att det ska gå överstyr, jag är ALDRIG på krogen, går ut och äter med min man ibland men eftersom han inte dricker blir det då också max ett glas vin till maten. De som vet om mina problem är min man, av förklarliga skäl och mina föräldrar, för att jag berättat själv hur jag känner. (Mina föräldrar dricker mer än vad jag gör, men de har inga barn att ta hänsyn till. Mamma har tex alltid en BiB hemma, det har aldrig jag...)
Vad det gäller hur många veckor det skulle ta att komma upp i samma summa som Nämndemansgården så har jag räknat på det istället för att killgissa....eftersom jag i snitt dricker en gång per månad, ibland oftare men har också månadslånga uppehåll, senaste var okt-april, men säg 1/månad och jag köper då två flaskor vin, så 200 kr. Då skulle det ta 500 månader eller 41,5 år att komma upp i den summan...

Jag är glad för din skull att AA-funkar för dig. Men vi är alla olika. Kanske får jag äta upp detta senare, men jag tror faktiskt att jag kommer fixa detta. Jag känner hopp...det som gör mig så otroligt ledsen är att barnen fick se mig så elak och ful mot deras pappa. (som inte heller uppförde sig speciellt trevligt...men han var sjukt besviken på mig, med all rätt) Mitt mål är att aldrig mer dricka alkohol, för vad är meningen med det egentligen? Det är någon slags falsk bild som målas upp av media och sociala medier att det är roligt och trevligt, men den bilden är inte sann....så när min känsla av att jag kan "unna mig" lite avkoppling, lite "sällskap" smyger på, då kommer jag smyga i mig en antabus och logga in här.

Mysig kväll hemma idag. Läst och umgåtts med barnen. Vi har bestämt att vi ska ta det lugnt och inte träffa någon i helgen och bara vara med varandra, känns bra.

Förstår precis vad du menar med att ta bort saker men jag har inte koll än på vad eller hur..... Min man är äldre än jag och jobbar inte och kommer inte jobba nåt mer. Ekonomin typ hänger på mig, mitt jobb gör mig glad och ger mig energi. En av de få positiva sakerna i mitt liv känns det som. Jag tycker inte om att vara mamma just nu. Det känns så jobbigt. Speciellt åt min äldsta som tar så sjukt mycket energi :( det är bara negativt och klagande hela tiden, problem..... känns väl inte så bra med min man med. Att han inte fått uppehållstillstånd än och all tid från varann har verkligen påverkat vår relation negativt..... du har så rätt.... mer egentid. Mitt inte skriker efter det. Men hur.... ofta ensam med 3 barn.... är så svårt. Och att skära ned på jobb..... Det är ju det som jag verkligen trivs med att göra just nu. Familjelivet och vardagen tycker jag är jobbigt. Helgerna trivs jag inte med alls :( vill helst bara bort. Jag har typ 1 diabetes och det är som en till väldigt krävande bebis 24/7. Tack fina ni. Blivit 1 glas vin idag än så länge. Orkar bara inte.

Finns inget bättre. Tycker lite synd om de på forumet som utan att ha varit där säger att de inte vill ha med ”gud” att göra. Som om det är det som AA handlar om ( det är det inte ).

Men att ha med alkohol att göra, det är minsann ok..

Ja, det är lättare sagt än gjort, och jag ingår också i skaran som använder A som energiboost/ångestdämpande. Har lärt mig att man måste ta bort saker, men ännu inte lyckats förmå mig att ta nödvändiga prioriteringsbeslut. Nu talar jag av egen erfarenhet och det kanske inte alls stämmer på dig, men jag tror att det är svårt att ta bort A med kviven på strupen. Jag tror att man måste ta modet att skita i alla måsten och vara beredd att riska vissa saker på obestämd framtid för få en chans att fixa sig själv. Du skriver om behovet av egentid. Ser du hur du kan få till det eller vad tror du behövs för att få till det? Vill du skriva om din kroniska sjukdom och hur det påverkar dig finns vi här och lyssnar.
Hoppas du mår OK nu❤️

Jag känner precis som du dricker för att döva min ångest men tyvärr blir den ju värre dagen efter.
Man fastnar i ett ekorrhjul, jag har minskat från att dricka varje dag och jobbar på att sluta helt.

Men hade helst gett en kram irl.
Du är inte ensam.
Alla dessa tårar kanske kommer med nykterheten? Att du är ”for real” nu. Du är relativt nyskild. Du har en ny relation. Stora förändringar. Inte konstigt om känslorna får spatt.
Fick ni en fin utflykt, du och barnen?
Och har du hunnit julpynta än? Vilket är ditt favvopynt?
Än en gång stor, stor cyberkram❤️

Har inte lyckats sluta men kämpar på minskat iaf.
Jobbfest nästa fredag alla fick frågan vad de ville ha att dricka till maten...dvs öl vin
Jag så läsk eftersom jag tar värktabletter för ryggen...men undrar om jag fixar att umgås i en miljö med alkohol nu när jag tänker sluta.

Han är i England nu, jobbar men utan guld och gröna skogar. -Konstigt nog var inte allt supererfekt där. Nykter verkar han i alla fall vara. Men ledsen och med hemlängtan.
Både skönt och jobbigt att han inte är här. Lugn och ro är bra. Tomt, tyst, ingen att prata med, allt ansvar för barnet. Skäms när jag tänker tillbaka på vilka vansinnigheter jag accepterade när han drack... Hur ska jag någonsin kunna berätta för någon??Jobbar på att sätta gränser. Att bara hjälpa när han ber om det (om det är nåt vettigt). Han ringde hem med panik igår och ville låna pengar till yrkesleg han behöver för att kunna jobba. Skickade pengar, till nåt vettigt i alla fall. Han lovade att han ska betala tillbak. Och det brukar han. Men var det ett vettigt beslut? Min ekonomi är ju stabilare än hans just nu men han kanske ballar ur och börjar supa igen och aldrig kommer tillbaka? Då skulle jag sakna de där kronorna. Men han behöver gå lyckas med någonting nån gång. Men är det mitt ansvar? Nja.

Att det jag vill är viktigt. Han är ju bara jag jag jag nästan hela tiden. Så svårt att ställa krav på alkoholister vare sig de är nyktra eller ej. Alla krav ör för mycket. Fast själv får han ha 10000 olika man ska leva upp till.
Vet inte var vi kommer hamna. Men just nu är det lugnt. Försöker att inte vara besatt i om han hör av sig eller inte. Det är inte sunt. Måste väl vara rimligt att höra av dig en gång per dag. Det hade jag gjort i alla fall. Nej, koncentrera mig på mig. Inte han. Jag och barnet är viktigast. Sedan han.

.

❤️

❤️

Jag faller igen.
Jag är ensam och sjuk, jag gråter ett hav. Varför går det så snabbt, varför har jag så mycket tårar i mig?
Jag vet inte vad jag ska göra nu.
Jag bråkar med min kärlek igen. Det är som att verkligheten försvinner när han är arg på mig. Jag förstår inte vad som hände, jag hänger inte med.
Jag kommer inte att dricka, för jag kommer förmodligen aldrig ta mig upp ur sängen igen.
Herregud, jag känner nästan inga människor.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Hej på dig,

stort och varmt grattis på din årsdag! Fantastiskt väl jobbat av dig! ?? Zorry för att gratulationerna kommer så långt i efterskott bara...?

Hur har du det? Mår du bra?

För egen del mår jag så mycket bättre och känner mig mest som Glada Fisken.?‍♀️ Kröp till korset och fick medicin. Den gjorde (och gör) verkligen underverk.?

Ta hand om dig vännen! ?

Inte skrivit något i din tråd förut men jag vet hur det känns. Jag har aldrig velat ta mitt liv men jag vet hur det känns att vakna och bli besviken över att man fortfarande är i livet.
Problemet med depressioner är att man inte är kapabel till att se klart på sina problem eller vilka lösningar som faktiskt finns. Nästan så de bra lösningarna är osynliga. De finns där, absolut!
Fortsätt försöka att få akut hjälp med din depression, sen kommer lösningarna att finnas där. Det finns fler metoder och mediciner att testa. Av det jag sett i din tråd (har tyvärr inte läst hela) så verkar du ju inte isolera dig. Det är väldigt bra! Att träffa andra människor är väldigt viktigt för att bli frisk. Häng i, din hjärna är inte helt under din kontroll.

Skriver av mig

De här jag skriver nu är inte alls nåt jag är ledsen över!!! Tvärtom

För det första så har ja träffat han igår, åter igen ser han inte sitt beteende, han bad inte om ursäkt heller, jag sa att de är ingen ide att ens få dig att förstå hur du än en gång beter dig så vi lämnar det.

Nåväl så drack han igen
Måndags en liter vin, tis, 5~6 starköl, och igår 5~6 starköl plus att de finns flera dagar kvar denna vecka.

Han går smygande tillbaka till de han är van vid. Han skiter verkligen i sig själv och spenderar alla sina pengar på öl o spel. Han har gjort av med sin lön redan efter halva månaden o nu lever han på dricks. Va det den här mannen jag trodde det skulle gå och leva med???? Va har ja hållt på med ???? Blind, gett alla mina förhoppningar och kämpat och försökt fått han o bli bättre, inte konstigt ja vart trött o låg, han vill ju inte ens för sin egen del....

Jag är glad att jag bor kvar i mitt hem och att vi INTE är tillsammans nåt mer

Har alltid använt mig av alkohol för att dämpa ångest och stress... funkar ju såklart för stunden men sen blir det ju värre, mkt värre. Testade Wim Hof metoden och det hjälper också för stunden men slipper ångesten.
Lycka till

Ja jag känner mig lite fast, men de är klart de försvinner ju inte på en gång

Jag är på bägge sidorna i detta.
Jag levde i det du beskriver under många år, till sist gick det inte längre, jag var tvungen att ta mig ur, bära eller brista.

Det bar lite och brast lite, vår relation fortsatte men inte som ett par och inte på daglig basis.

Jag tycker också om att "ta ett glas" då och då i denna fortsatta relation, samtidigt som den andra fortsatt att kröka tills det inte går att dricka mer.
Det är en sida av problematiken för jag själv är ingen duvunge direkt, jag har ett annat problem med samma gift, jag dricker ofta, ibland varje dag.
"En öl efter jobbet" kan bli allt från 1 - 10 och ibland rullade det nån whisky också, i min ensamhet framför TV´n.
Jag hade ju haft det så stressigt på jobbet...mmmmmmmmm.

I går var vi på vårt första AA möte, vi gick dit tillsammans för nu har vi kommit att vårt drickande - även om det är på olika vis - leder åt samma håll, utför.
Jag presenterade mig med "Hej jag heter Micke, jag är inte alkoholist", gissa om att det drogs på munnar i lokalen, hade de hört den förut, jag säkert tusen ggr.
Men herregud, jag har inte druckit en droppe alkohol på tre månader, jag har huset fullt med vin/sprit utan att jag känner tvånget att ta något.
Jag har inte supit bort körkortet, suttit i fängelse, har eget hus och ett bra jobb. Inte fasen kan jag vara alkoholist?! Eller?
Kvällen gick fort och alla delade med sig av sina erfarenheter, en man som varit nykter och besökt AA i 30 år sa att detta var ett av hans bästa möten, för att vi hade kommit dit. Han sa att vi påbörjat en lång resa som vi inte visste vi skulle göra och som vi inte riktigt vet var den kommer landa.

Tankarna malde i mig i går kväll, i natt och hela dagen i dag, jag vill gå tillbaka, jag vill dela...
Jag tror att jag nästa onsdag kommer presentera mig med "Hej, jag heter Micke och jag är nog rädd att jag är alkoholist"
Varför denna ändring då? Allt ovan till trots, jag har väl ändå självinsikt och koll på mitt drickande?

Njaaaaa, har jag det?
Jag insåg i dag att jag faktiskt i vissa lägen gjort ett aktivt val att dricka i stället för annat.
Jag har försakat mitt (vuxna) barn som jag har på annan ort och som när jag varit på plats låtit bli att hälsa på för att i stället gå ut att ta "en öl" med jobbet.
Den insikten är ganska smärtsam, kan jag säga.

OJ, nu inser jag att jag förlorat mig själv i min egen situation och missat själva tråden, ursäkta mig.

Åter till ordningen :-)
Din skuld i det hela är enbart utifrån om du INTE reagerar.
DU ska INTE avgöra hur mycket HAN kan dricka, ena dagen kanske han kan dricka nästa inte.
Du ska tänka på dig själv, han tänker på sitt drickande, det är hans val, inte din skuld.

Om du vill ge honom (och kanske dig) en chans (till) ta med honom på ett AA-möte, där kan de plocka ner honom direkt och genomskåda hans lögner.
Efter det kan de också hjälpa honom att resa sig och bli en bättre man.

Vill han inte ge dig det så är han inte redo, då har han mentalt skiljt sig från dig och gift om sig med giftet.
Då kanske du ska göra som vi, skilj er men ge inte upp, ni kan fortsätta vara vänner utan alkohol och senare i livet komma i väg till AA.
HAN kommer att fortsätta sitt drickande oavsett om du är där eller inte, då är det bättre för dig att vara där på distans.

Lycka till :-)

för att du "lägger dig i" och påminner mig om var ansvaret ligger!
Det är ju lätt att halka i skuldfällan och ta på sig ansvaret, men du har så rätt - det är hans ansvar och inte mitt.
Tack!

Vill börja med att säga att du kommit en bra bit på vägen men...

Du lindar in dig i väldigt många utsvävningar och gömmer dig bakom att det skulle vara pinsamt "om folk fick reda på..."
Snälla du, ALLA runt dig vet att du har problem med alkoholen, det som de INTE vet är hur de ska hantera detta problem.

Det har gått så långt att du påverkat dina barn men du är inte ens i det läget beredd att "ge allt", nej det är för dyrt och det kan hindra din karriär och du har inte tid.

OM du fortsätter dricka, hur lång tid tar det innan du druckit upp de 100 000 som nämndemansgården kostar?
OM du fortsätter dricka, hur lång tid tar det innan din karriär på arbetet är över på grund av drickandet?
Hur lång tid tar det innan din familj vänder dig ryggen?
Hur lång tid tar det innan du inte längre orkar träna?
Hur lång tid osv osv...

Du har alltid tid för att dricka, men hur mycket tid tar ditt drickande från annat du "måste " göra?
Dagens liv är krävande inget snack om saken, men ingen har väl tvingat dig till att skaffa alla dessa måsten du målar upp.

Släpp hörnflaggan och våga vara ärlig mot dig själv. ta steget och gå på ett AA-möte.
Det tror jag kommer få dig att vilja gå på ett till och ett till...
Om det är så pinsamt att erkänna problemet för sig själv så kan du alltid åka utsocknes.
Jag var på mitt första i går, utan ångest, utan pinsamheter utan självömkan men med en bra känsla när jag åkte därifrån.
Jag längtar redan till nästa vecka för jag ska gå tillbaka.

Som jag ser det så är det först när man erkänner för sig själv att man har ett problem, det är först då man kan hantera det och vara ärlig med andra om det.
Att erkänna sina svagheter är en styrka, var stark, ta hjälp, sluta gömma dig bakom ursäkter och alkoholdis.

Du är aldrig ensam i detta, tänk på det :-)
Kram

No problemo ;-)