Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror det finns många varianter av alkoholism och att man inte kan dra alla över en kam. Vi har alla problem, men på olika sätt. Jag vill inte tro att jag är obotligt sjuk och aldrig mer kommer kunna dricka, jag hart fortfarande föreställningen att jag kommer kunna hantera detta. Jag vet att det kanske låter konstigt för någon som dricker så mycket som mig, men jag kan fortfarande hålla mig inom rimliga gränser så länge jag håller mig undan spriten och inte sitter och dricker för mig själv. För att inte ta mig vatten över huvudet och misslyckas direkt så ska jag som första steg sluta dricka hemma i veckorna, och absolut aldrig dricka sprit hemma. För att detta skall lyckas måste jag även ändra på mycket i mina rutiner, jag är hoppfull och tror att det skall gå. Om det inte fungerar så kanske jag blit tvungen att kapitulera, men jag är inte redo för det ännu.

Funderade på att fira ett avslut på jobbet, men främst var det nog bara för att jag var nyfiken på om upplevelsen fortfarande var något positivt. Skickade mess till älsklingen om att ta hem en flaska bubbel från landet men det hade han missat. Vi pratade, bollade, funderade. Jag ändrade mig. Vi åkte och storhandlade. Frågan kom upp igen, men då bestämde vi oss för att skippa det. Det blev bubbelvatten o en massa ost när vi kom hem istället. Vi bromsar varandra. Tror att båda ser fördelarna med att skippa a. ??

raderade...

Ger hopp och kraft! Tack för dina inlägg stumpan ??

Men vad?! Kanske skulle börja träna ändå, ge det en chans. Att förändra krävs nya vanor.

Goda vanor.

De nyktra vanor jag levt sedan i juli sitter där.

Drack vin i lördags och söndags, men det var inte gott och jag fick en emotionell baksmälla. Ett djupt obehag. Sov mer än vanligt.

Det vara bara skönt att återgå till vanliga ( vidare ) livet i måndags, då det är så jag vill känna mej.

Styrkekramar ?

Jag hör att du skäms men hur mår du ? Har du någon hos dej ? Om du behöver, tveka inte att gå till en sjukstuga.

Önskar jag kunde vara där.

Styrkekramar ? Låt oss veta.

Ja i allafall har det pågått en månad nu han har börjat på antabus, jojopar d hår bra för honom iaf?

På alla punkter... jobbet får inte gå ut över sömnen, att korka upp vin en random vardag känns helt otänkbart och jag är tacksam över att det finns folk som vill styra landet...

Sov gott?

Mitt nattjobbande fortsätter, men uppgifterna minskar inte. Inte sugen på alkohol, men måste verkligen ta itu med mitt godisätande... Idag blev det lösgodis och kladdkaka. Måste nog göra likadant med sockret- sätta ett mål och börja räkna dagarna. Men,d et får jag ta itu med imorgon;)

Har bokat ett yogaläger torsdag till söndag, men känner bara för att vara hemma efter att varit bortrest fyra helger i rad.

Knaskatten?- hoppas du sover nu!

Kram till alla där ute som kämpar!

Ja vi fattar ju att vi är alkoholister under en dålig period. Eller precis efter. Detta gör det skört, vi är bara mottagliga för att ta hjälp direkt efter ett en period med drickande. När vi fortfarande är omskakade av perioden.

Sen är ju livet under kontroll igen. Även om vi tar hjälp så är det lätt att vi avbryter behandling när vi har läkt ihop. Man tycker helt enkelt att folk pratar skit. Jag är ju nykter 9 månader på ett år, jag kan inte ha alkoholproblem. Det blir ju svårt också att ta hjälp när man har varit nykter i nån månad, då finns ju inte problemet. Så vad ska man då söka för?

Det gäller att ha med sig, även när det gått tid ... att man inte glömmer, att man lär sig att se konsekvenserna (jag fick det via KBT) och det kan vara en brist på att kunna hantera impulser. Vi är ofta on off varianten i fler avseenden är alkohol, jag gör nästan allt med ett visst manisk beteende - eller inte alls. Träning t.ex. Tränar i perioder. Sen lägger jag ner. Måla tavlor. Målar nätterna igenom flera veckor i sträck - till att släppa och det blir tråkigt. Då finns inget intresse i att måla. Hålla bra kost - kör på med all hälsokost som finns, läser artiklar och klipp. För att nästa dag gå över till skräpmat och inte ha en tanke på att äta hälsosamt.

---------------

Jag ska läsa lite till i din tråd, jag fastnade i den delen med husbilen.
Fick lite mani just på det kapitlet ;) ska läsa mer och mer fokuserat.

Tillbaka i gamla dåliga jobbvanor här också. Suck! Man funkar och mår så dåligt utan sömn. Ta tag i godisätandet när du har en lugnare period. Kram!

Tillbaka i gamla dåliga jobbvanor här också. Suck! Man funkar och mår så dåligt utan sömn. Ta tag i godisätandet när du har en lugnare period. Kram!

Har blivit för mycket jobb igen. Usch! Får inte låta det gå ut över sömnen såhär.
Ikväll tänkte jag på hur snabbt det har gått för mig att tycka att det vore HELT sjukt att korka upp en flaska vin till middagen på en tisdag. För bara några veckor sedan skulle jag ha gjort det utan att blinka - det var min måltidsdryck. Nu tänker jag inte ens tanken. Det känns lika knäppt som att dricka till frukost.
Vardagsdrickandet har jag inte alls svårt att hålla mig ifrån. Skönt!

Valvakan ja, fy vilken rysare. Hu. Och inte är det över än! Nu ska det förhandlas hit och dit, det kommer säkert att ta ett tag.
Angående om folk ”jobbar” eller ej på en valvaka, visst finns det människor som gör det. De dom sköter kontakt med media eller är representanter till exempel. Men många andra har gjort jobbet och kan bara invänta resultat. Ta en kväll och fira att man har kämpat i månader för att få ihop allt. Sen är det i de flesta fall tillbaka till jobbet dagen efter. Tur att det finns folk som vill styra landet. ?

Ja du, samma här...! fler som reagerat (inga som jag talat direkt med dock..). Skrämmande likt på alla sätt!

Exakt, problemet är ju knappast att den som älskar en är orolig..
senast vi pratade öppnade sig en liten lucka, han sa något om hans orimliga reaktion på en oro grundad i omtanke och kärlek...
Men om grundproblemet kvarstår och att det i slutändan ska handla om att han inte är ”redo” att ha ett förhållande (vilket vi alltså redan har...), ja då blir det bara ett limbo-tillstånd... dessutom verkar viljan att dra ner på alkoholen helt obefintlig, även om han till slut kommer kunna förstå och acceptera min oro.

Vi provar med lite nya spam-skydd nu. Om det inte hjälper så får vi nog lägga in ett steg där vi granskar nya trådar innan vi publicerar dem.

/magnus

Har jag märkt i detta nu.
Vi har och har haft en sjukt hårt intensiv kalender bokad enda sedan semestern tog slut, vartenda dag bokad ibland två saker samma helgdag.
För några helger sedan avbokade vi en femtioårsfest vi blivit bjudna på för att vi helt enkelt inte orkade med det det, vi behövde en vilodag.
Men det var bara en dag av alla anära, och så fortsatte det...

Förra veckan kunde jag pricka av en snart 20 år gammal önskan som gick igenom.
Jag hade länge önskat att få ta med mina barn och visa dem utrotningslägrena Auswitz och Birkenau, dels för min egna del men mest för deras skull.
Det som hände där för bara 70 år sedan ska aldrig få hamna i glömska, nu när de överlevande börjar tyna bort och högerextrimistiska grupperingar börjar åter få ett fäste så är det väldigt bråttom att åtminstone mina barn fått sett vad hat och ondska kan ställa till med om det får härja fritt.
Ingen ska någonsin kunna säga till dem att det aldrig har hänt, inte utan ett sju jädrans mothugg.
Barnen har blivit vuxna nu så att deras respektive följde också med på resan, så vi blev sex stycken till Krakow i Polen.
Kan tyckas konstigt att välja ett sådant mål, för det var knappast en nöjestripp, men en oerhörd historisk och högst påtaglig resa.
Och jag är ganska så säker på att mina barn med sina respektive aldrig skulle supporta någon sådan politisk linje efter den resan.
Bara två dagar efter att vi kom hem så gick vi alla till valurunorna.
Allting var så hemskt men ibland så verkligheten mycket värre än det man har läst sig till, hur länge resten av världen inte ville se det som hände.
Hursomhelst det är en mycket intressant resa som sätter minnen för livet, inget frossande i annans död utan mer respektfullt deltagande.

Krakow har precis som Prag som vi var till för 2 år sedan också ett väldigt gott utbud av alkoholfria alternativ, mest öl inte så mycket på vin sidan dock.
Intressant historiska gamla platser i staden som akompajeras av ungdomarnas suckar dock, men så är det när mamma och pappa har bestämt destinationen, allt är inte flamsig glättande på heta badstränder.

Hursomhelst, blev lite raspig i halsen när vi var därnere på resan, fortsatte dock i samma tempo här hemma med utlovade galleribesök med min mamma osv, så när väl valdagen kom så blev det den enda gången jag gick utanför dörren när vi skulle rösta, resten av tiden var mellan feberattackerna.
Det var i söndags och det har inte blivit bättre än, känns som om toalettborsten har sopat rent i strupen för den är sårig och luktar sk.t, huvudet håller på att sprängas av snor och snart tar jag av frugans tamponger och stoppar upp i näsan för den rinner konstant.

Det finns inget som är så sjukt som när en man har en förkylning som ni vet, vi söker ömkan hela tiden.
Men det tar längre tid att bli frisk numera, snart en vecka, det som tidigare brukade ta tre fyra dagar.

Men....jag borde ha fattat, kroppen pallar inte att ha veckans alla dagar bokade, får den ingen vila, så skapar den sig en, vare sig man vill eller inte.

Förr kunde man slappna av på syntetisk väg med alkoholen, man jackade ur all hjärnkontroll med en fylla.
Men det tog ju alltid någon dag extra innan hjärnan kopplades in efter det, kanske var det det som blev vilan?
Hursomhelst, jag är glad att jag är "sjuk" på ett riktigt sätt, och inte bara fyllesjuk, vilket hade varit värre.
Naturligare än så här kan det ju inte vara, man bygger ju upp motståndskraft mot nästa bacillattack.

Mors Berra!

... hade också en sån där period i livet där han självmant till slut flyttade ut från ett kollektiv för att han höll på att dricka sig sönder och samman. Det var lördag hela veckan där tydligen. Men jag vet även att hans ex hade haft åsikter om att det var vin varenda helg långt senare än det så jag är inte den enda som reagerat på hans beteende. Just vetskapen om att detta är ett beteende som hållit på under en lång tid och att fler reagerat på det gjorde mig mer motiverad att lämna. Om han hade velat sluta så hade han gjort det på egen hand eller med hjälp för länge sedan, tänker jag. Om jag reagerar för att jag bryr mig, hur kan då det vara det som blir problemet?!

Känns verkligen skönt, om än att det är under mindre roliga omständigheter, milt sagt.
Så fint att kunna bolla med dig!

Jag har funderat en del om mitt magont hade varit lika starkt om han inte hade berättat om den perioden i sitt liv (som jag inte vet hur lång den var...) när han drack stora mängder på kvällen för att kunna sova... ett beteende han slutade med för att han själv insåg att det skulle gå åt h-vete. Kanske hade jag utan denna vetskap inte reagerat så starkt, jag vet inte. Men i mina ögon har han ju inte slutat, för han dricker ju fortfarande mycket. Men å andra sidan har han ju aldrig druckit några uppseendeväckande mängder när jag är med. Samtidigt som jag ser tomma flaskor och burkar (i mitt tycke för många för att vara ok). Så där är mitt tvivel - kanske är han en ”sån” som kan dricka mycket utan att det är någon fara? Eller så dricker han måttligt (och med måttligt så är det ändå betydligt mer än vad jag dricker) med mig för att han vet att jag ser, så att säga. Men när han är ensam så är det whisky som gäller. Men jag VET ju inte. Även om jag anar. Och jag vet att han dricker mer eller mindre varje dag, eller kanske snarare kanske 4-5 dagar i veckan.
Sen är ju steg 2 i problemet att vi inte kan prata normalt om detta. Han blir så oerhört arg och sårad. Jag når inte fram. Och nu är vi på en nivå i vår relation att jag känner att jag liksom måste veta om vi ska kunna gå vidare. För magontet blir ju inte bättre när man känner att det är förbjudet att prata om, om man säger så...
Steg 3 i problemet är att vi ju de facto har väldigt olika syn på alkohol, och jag VILL att han dricker mindre (och som vi alla vet, man kan inte bestämma över någon annan..) Samtidigt har han enligt mig inte så uppenbara alkoholproblem att jag liksom kan säga ”det är spriten eller mig, välj själv”. För det skulle bli helt absurt. Gah man blir ju galen...

Däremot har vi umgåtts helt nyktra ofta, tex dagtid. Och jag upplever att vi är lika nära varandra då och kan prata lika innerligt och djupt som om vi delat en flaska vin. Och han har som sagt aldrig betett sig illa under påverkan, aldrig någonsin.

Men som du säger, oavsett det blir alkoholen som ett filter. Uttröttande, både psykiskt och rent fysiskt. Känner såååå igen mig i det där med att rannsaka sin egen reaktion!! Har aldrig tidigare känt ett sånt magont gällande alkohol, och då har man ju ändå träffat folk som både dricker mycket och lite och allt där emellan.

Och den där så vidriga känslan när man scannar av diskbänken, på pricken samma här.. så kan jag inte ha det. Och visst- släpp det då, skulle man ju kunna säga. Skit i att kolla. Men problemet är att nu går min hjärna och syn per automatik när det gäller det här. Vilket har lett till olustkänslor i att vara i hans lägenhet.
Vilket leder till mer magont. Och så är man där igen.

Kramar!

Nu har jag varit extremt rastlös i över en vecka, promenerar över 2 mil om dagen och går till gymmet minst 3 gånger i veckan men det hjälper föga - en motorisk rastlöshet håller i sig även inomhus så fort jag stannar upp - det känns helt uppriktigt som en av faserna av alkoholabstinensen, kanske inte de mest akuta stadierna, men samma vilt stirrande, armslängande rastlöshet kommer över mig.

Sömnen fungerar hjälpligt än så länge, mellan 4-8 timmar per natt, inga mediciner eller droger av något slag.

Hittills har jag inte hittat en enda sak som är dålig med att vara nykter, men det bästa är att jag inte haft ångest över något sen sist jag var bakfull. Just det är jag tacksam för idag❤️

Ja, det verkar ju onekligen som att både vi och våra män är väldigt lika varandra i sättet och tankarna. Jag bollar gärna vidare med dig om du vill längre fram. Känner själv att det lättar lite för varje dag som går men att det är tungt och tufft. Å ena sidan känner jag en väldigt stor frihet och lättnad. Jag behöver inte oroa mig för hur mycket han dricker, jag behöver inte svepa med ögonen över hans diskbänk för att se hur många flaskor där står så fort jag kliver in i hans lägenhet, jag behöver inte kämpa mot magkänslan och försöka lura mig själv med bortförklaringar. Men å andra sidan känner jag en sorg, ilska och saknad. Tror att det är samma känsla som om man blivit bedragen. Man blir snopen och bitter, men samtidigt fortsätter livet. Jag försöker nog se det som en lärdom, nu vet jag att jag ska lita på varningsklockorna snabbare om jag skulle hamna i samma sits längre fram i livet.

Har du funderat på varifrån magontet kommer? Jag fick också en obehagskänsla i magen så fort vinet åkte fram. Jag kände aldrig att han blev odräglig, gråtmild eller jobbig på något sätt egentligen men ändå reagerade jag så väldigt starkt på att han tyckte att det var så fullkomligt självklart att det skulle drickas. Jag ägnade mycket tid åt att försöka förstå min egen reaktion, vad spelade det för roll egentligen? Vilka konsekvenser fick det? Förutom att det var ett beteende som skulle normaliseras för min dotter så upplevde jag att det blev falskt. Som att sitta och prata med en människa som har en mask på sig. Att aldrig kunna prata djupa tankar utan alkohol i kroppen. Att inte vara ihop utan ett filter emellan. Ja, många tankar blir det som du märker. Känns skönt (men tragiskt!) att veta att det finns fler som upplevt samma sak, att man inte är ensam om att känna som man gör.
Kram!

Återigen, tack för ditt svar och tankar!
Så väldigt många likheter... känner igen mig i nästan allt du skriver...
Så bra beskrivet, att liksom inte ta sig igenom en dag utan alkohol... Missbruk/riskbruk/bruk eller ej (och spelar det egentligen nån roll börjar jag känna, jag vill inte ha det så).

Och exakt samma känsla - när vi (han) för en gångs skull inte dricker utan bara tar vatten till maten, ja då känns det annorlunda. Och så får man magont av det istället...

Vi har någon sorts timeout, finns även fler saker än detta som vi måste jobba på, saker som jag är redo för men tydligen inte han. Fastän jag nu, efter 2,5 år, trodde han var det. Så när även alkoholen tornar upp sig som ett problem, ja då blir magontet ännu svårare att försöka bortse ifrån... och kanske är alkoholen grunden till dessa andra saker, jag vet inte. Jag vrider hjärnan ut och in och det är hemskt. Extra hemskt med vetskapen om hur bra vi skulle kunna ha det, men så resonerar väl många...

Känns så jäkla hemskt, detta är min själsfrände och älskar honom oerhört. Men siar jag in i framtiden i vårt förhållande under rådande premisser, ja då ser den faktiskt inte så ljus ut :( hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.
Förnuftet och sen tusen miljoner känslor.

Stor kram!

PS. All heder åt ditt beslut, starkt gjort! Kan tänka mig hur svårt det är att lämna någon man älskar och fortfaramde är kär i, bävar... :(

Jag är nykter?
Jo, alla dessa vardagsbekymmer, det tar oxå på krafterna.
Idag har jag arbetat i 14 timmar, jag lär väl stupa i säng ikväll?

Kram till er alla ?

Har aldrig tänkt på att inte fokusera så mycket på just ordet sjukdom men när jag läser dina ord håller jag med!
Tack ??Ang acceptans.. Jag har accepterat min mans missbruk men jag accepterar inte att han inte tar itu med och försöker bekämpa det.. Men samtidigt tillåter jag det. Tanken på att lämna gör för ont och tycks omöjlig även om jag i hans dryckesperioder tänker att det kanske är den finaste kärleksgåva jag kan ge. Att gå och låta honom ta eget ansvar. Mitt förnuft säger så men mitt hjärta säger stanna. Sista återfallet agerade jag dock lite annorlunda.. De första dagarna lyckades jag ta mig till jobb, hemma försökte jag lägga så lite fokus och energi på honom som jag kunde.. Även om det var svårt! Så svårt!
Tills han en morgon själv insåg att han behövde hjälp. Då fanns jag där och jag hade inte klarat av att agera annorlunda.
Antabus var hans initiativ och jag var ganska tydlig att jag inte ville agera ssk eller övervakare. Ett STORT steg för mig
Tack för boktips! Den ska jag läsa
Min man fick antabus men är annars inte den pratsamma typen..Vi kan prata om det men inte på djupet.. Tror det handlar om skam och skuld. Att vilja glömma
På fyllan kan han bli sentimental och dra upp saker från sin egen uppväxt med en alkoholiserad, idag nykter far. Det bor smärta som borde komma ut i nyktert tillstånd.. Han har tidigare gått till psykolog men osäker vad som ventilerades där. Och när han är nykter mår han ju bra, glömmer att han är sjuk och finner ingen anledning att söka hjälp tyvärr. Men än är inte kampen över hoppas jag
Den där taskiga knuffen du pratar om kanske kommer lägligt snart ☺
Och själv måste jag nog lära mig att bara säga saker jag menar och inte komma m tomma hot. Och lära mig att kampen inte är min! Jag uppskattar att du tar dig tid att svara/ dela med dig.
Jag följer din tråd med stort intresse.
Svårt att identifiera mig med många andra.
Kram ❤