Senaste kommentarerna i forumet

Infinner jag mig.... haft ett kraftigt, eller har, återfall. Såpass jävla illa att jag inte ens befinner mig i svedala utan på solsemester. Alkoholen bokade en spontan resa utan eftertanke. Jag har massor att göra egentligen, möten mm.

Nu har jag sån ångest att jag bara vill dö...

Har sökt jobb på ett boende för ungdomar med missbruk..Hade passat mig perfekt tror jag..Hoppas turen är med mig..Arbetstider och miljön verkar vara exakt det jag söker..Hade sagt upp mitt jobb i kommunen direkt utan att tveka, om jag får denna tjänst..Hoppas ni på forumet har en fin/okey, höstdag..Min oro handlar just nu om jobb och min sons boende v/v. Triviala saker om man ser hur bra det går med min nykterhet..Det ska jag alltid tänka på när något känns osäkert..Kram???✨✨✨

Har också det där maniska drickandet emellanåt.Är ju tyvärr så att eftersom jag har så lätt att sluta när jag bestämmer mej för det och sen kan va nykter längre perioder,så tänker jag att då är man ju inte alkoholist?Då känner jag mej normal rätt fort och förstår inte riktigt oron och misstänksamheten från min man.Mår så himla bra utan alkohol,men vill inte ge upp tanken på att kunna dricka normalt.

Hos mig att vilja kunna socialdricka för hans skull. Han vet inte hela problematiken. Vi har nyss träffats.
Givetvis häller jag inte upp ett glas vin utan jag kommer behöva förklara. Skulle det då visa sig vara ett problem för honom ja då är han inte rätt för mig.

I så fall kanske det känns bättre imorgon;). Jag är bara trött på mitt jobb, på att jag inte kan hitta en vettig man, på att det är stökigt hemma etc. Inget allvarligt alltså, bara "vardagsbekymmer".

Kram och hoppas du sover gott?

.. ja det var en rysare! Men, jag tänkte faktiskt att det var lite märkligt att folk stod med vinglas i handen. Jobbade de liksom inte?? Bra att vi hade en katt som var pigg och nykter iaf?

Vatten, ja det är gott! (Och väldigt präktigt vilket passar bra för mig iaf?)

Kram och hoppas du sover gott?

.. och har svårt att sova. Knaskatten, du har helt rätt- inte alls bra att jobba på nätterna, jag brukar undvika det. Men, nu kände jag att jag bara måste bli klar med en sak till imorgon (det är inte nattskift utan extra nattjobb efter mina vanliga åtta timmar). På ett sätt skönt att jag nu har läget under kontroll, men godisätandet måste också komma udner kontroll. Suck, allt ska vara under kontroll nuförtiden.

Tack för pepp Knaskatten och Mod! Kan tyvärr inte berätta vad jag jobbar med, men det är som sagt inte ett nattjobb annat än när prestationsprinsessan känner att hon måste fixa lite allt möjligt som hennes chef inte tar itu med.

Jaha, ingen alkohol i alla fall och inte ens sugen. Nu ska jag som sagt även sluta med godiset så kanske jag kan sluta gå upp i vikt (SÅ trist att gå upp i vikt när man har kämpat och slutat med alkoholen!).

Godnatt alla fina??

har druckit varenda dag i ca 2 års tid . alltid kvällstid efter jobbet . har försökt sluta flera gånger men inte ens klarat en dag pga av abstinens . nu har jag varit nykter i 3 dagar å inte kännt ett enda besvär alls . hur är det ens möjligt . har druckit mer än 4 dagar per vecka i säkert 8 års tid . känner mig stark nu men är orolig att falla tillbaka

Nej det är inte brist på kärlek till dig. Det här problemet ligger inte hos dig. Ta bort skulden helt från dig själv.
Det är heller inget fel på din man. Det är alkoholen det är fel på. Din man är inte egotrippad. Alkoholen gör honom egocentrerad när han är en dålig period. Han vet. Han känner en enorm skuld och skam för sitt beteende. Han vill inte såra dig. Kunde han så skulle han förmodligen dra iväg i sin ensamhet. Slippa känna ansvar och få dricka ifred. Så fungerar de flesta av oss.

Vet de periodarna som t.o.m tar in på hotell i sina dåliga perioder. Drar ner gardinen och tar sitt race ensam. Vi vill helst dricka utan sällskap. Då ingen ser oss. Med tanke på hur mycket vi dricker så är vi inte ute efter gott sällskap. När perioden är över så ställer vi oss upp, tilltufsade men kan fortsätta som om inget har hänt.

Det är väldigt svårt att förstå.

Mitt råd är att du söker vidare på periodiskt beroende, läs och lär. Allt du kommer över
och observera om du ser tecken. En del planerar in i detalj sitt nästa fylleslag, (min mani
kan komma som en blixt) Det vanliga är nog att personen har en hemlig plan iaf när det är långt gånget.

Likt Märta.T's text om när maken Henry är på väg i en period.

Ha en fin natt

MM

På vilket sätt menar du att du inte dricker destruktivt? Läs din tråd igen. Det är mycket ursäkter, bortförklaringar och beskyllningar. Det är dags att du tar hjälp nu. Du skriver hela tiden att du har alla pusselbitarna. Jag tror inte det stämmer alls. Det kommer inte bli bättre med tiden. Det har tiden redan visat dig. Nu är det dags att du slutar kämpa, lägger dig platt inför detta och blir frisk. Tänk på dina barn. Inga barn ska behöva växa upp i trasiga relationer med missbrukande föräldrar. Kom igen nu! Nystart!

Hej

De lät så ledsen och allt lät hopplöst. Jag blev orolig. Jättekul att det går bättre. Fixar du det själv?

/Ola

Och jag känner igen mig i varje ord!!

Frustrationen är total. I mitt fall så är det så att jag ”tjatar” och det klarar han inte av (har haft två ”allvarliga” försök till samtal) och han vrider fokus till att det är tjatet som gör att han inte kan ha en relation. När vi träffades var han också hyfsat nyskild och under helt äktenskapet hade det ”tjatats”. Jag börjar undra vad det var det tjatades om... :/

Känner mig mest helt tom. Förstår genuint inte hur det kunnat bli så här. Men när man läser runt här blir ju en sak extremt tydlig - det är många som har problem med spriten och oftast påverkar det relationerna negativt, milt sagt.

Har verkligen försökt acceptera hans konsumtion, just med tanke på att han aldrig blir otrevligt eller att något negativt händer. Men har kommit fram till att något negativt visst händer, jag får magont.
Och då jag ändå själv gillar alkohol och är öppen för att vissa kan dricka mer än andra utan att det är problematiskt, om jag ändå då får magont av den där tömda flaskan... ja då är det befogat.

När var det ni bröt? Har du ångrat ditt beslut nån gång? Och har ni kunnat prata om anledningen till att det tog slut, dvs har han förstått?
Tack för kramen, stor kram tillbaka!

Hej,
Och välkommen till forumet. Att sätta ord på sina tankar, känslor och beteenden har en märklig effekt på flera av oss. På ett sätt tycker jag att det är befriande men sanningen blir oxå väldigt påtaglig. Att inse att vi har stora problem med alkoholen och landa i att en förändring bör ske är ett första steg. I mina ögon det viktigaste. Sedan är frågan vad blir nästa steg? Hur känner du kring att ta hjälp utifrån? Att hänga här på forumet och skriva men även läsa om andras tankar är jättebra. Framför allt är min känsla att jag inte är ensam i detta. Jag lever numera som nykter alkoholist men då jag vet vilken stark beroendeperson jag har inom mig är jag inne lite då och då för att inte glömma.
Att bruka våld på sig själv, att gå över alla gränser, att vara destruktiv mot sig själv det leder sällan till något gott. Jag var som aktiv en riktig kick-sökare och älskade bekräftelser i alla dess former. Det är ett beteende jag jobbar med att förändra hos mig själv... och idag har jag inte samma behov av det.
Många börjar sin nyktra bana genom att ta en längre vit period för att sedan utvärdera. Hur tänker du kring det?
Fortsätt skriv här på forumet för vi är många här på forumet.
Ta hand om dig.
Kram
Ellan

.. och inte hör hur han öppnar och stänger skåp. Att jag inte hör hur han gör sitt bästa att dricka ur en stor flaska gin.
Imorgon blir en ny morgon att vakna upp med en make som är bakis, precis som i morse. Känner en sådan enorm trötthet.

Jag känner igen mig i så oerhört mycket av det du skriver om! Som att det skulle vara just alkohol som gjorde att vi gick isär?! Och som bara jag ansåg vara ett problem?! Hade varit så mycket enklare om det hade varit ett mer uppenbart "fel" i förhållandet av typen otrohet eller misshandel. Nu blev det väldigt snöpligt, som en osynlig älskarinna man aldrig hade kunnat "vinna" över.

Det är bara de allra närmaste vännerna som vet vad som egentligen hände. Till folk på jobbet säger jag väldigt svävande att det blev för komplicerat med att han var så nyskild, att det gick för fort osv. När jag springer på honom känner jag mig väldigt kluven. Ena halvan av mig vill ge honom en stor kram och säga att allt är bra, att han är så fin och värd att älskas precis som han är, medan andra halvan bara vill golva honom med en rak höger. Jag vill få honom att förstå hur j-la fel han prioriterar i sitt liv, att han väljer bort en relation som skulle kunna ha varit fantastisk, och det för öl och vin?! Jag vill få honom att förstå hur ratad jag känner mig, hur sårad jag blev, hur oerhört obetydlig jag upplever att jag var om min kärlek inte kunde mäta sig med den från alkoholen. Jag känner så väl igen flyktbeteendet från allt som kunde tolkas som konflikt, offerkoftan som kom fram och attityden "ja men du då?!" när man ville prata allvar.

Jag skickar dig många styrkekramar!

Tack KL! Suger åt mig av varje ord ska ni veta!

Har en nära vän som jag pratar mycket med, och min familj, så känner ändå att jag har stöd.

Med tanke på att vi verkligen kämpat igenom några tuffa år, och att vi älskar varandra på det där sättet man inte får uppleva så många gånger, så känns det så oerhört orättvist och nästan chockerande att det är på detta vi ska falla... oron har ju gått i perioder, men ju mer jag landar så inser jag att det är ett problem, och problemet blir såklart betydligt större av att han inte kan/vill prata med mig om det. Och precis som du skriver - oavsett så kommer jag inte ifrån magontet, även om det tillfälligt kan försvinna och hålla sig borta i långa perioder.

Som läget är nu så vet jag inte ens om vi är ett par längre, han förklarar bara att han inte kan hantera konflikter. Även om han bett om ursäkt efter det senaste grälet så förändrar det ju inget alls om man istället för att kämpa tar på sig offerkoftan och bara förklarar att man inte kan hantera ett bråk.

Nu ska jag inte sväva iväg alltför långt, tack för stöd och pepp! Stor kram

Har inget att rapportera! Gick på valvaka igår, men körde alltså bil. Det kändes lite trist att inte dricka vin som de flesta andra, men också så skönt att ha full koll och sen kunna köra hem sent på kvällen. Och inte vara bakis i morse när jag vaknade! Var ändå så himla trött av att ha somnat till ett osäkert valresultat vid två-tiden, så jag kände mig helt tung i huvudet. Huä. Men väldigt skönt att inte ha ångest, torr mun, illamående, svettningar och allt annat vidrigt som hör till bakfyllan.
I dag vatten till middagen. Gott! Har börjat älska vatten. Så bra uppfinning.

Det är tydligt att jag snart måste agera. Jag känner mig stolt över mig själv då jag kunde få en mysig kväll med barnen trots att jag blir så påverkad av hans agerande ibland, liksom skakar om min själ och man vänjer sig aldrig. Cykeltur, spela musik och plocka äpplen och plommon. Mannen somnade snart efter att han var arg.

Känner verkligen igen mig, läs mitt inlägg ”Är min oro befogad” om du vill!
Kram till dig

Vill bara titta in med lite pepp! Så jobbigt att vara stressad på jobbet. Men försök att få sömn i alla fall. Jag jobbade mycket på natten förut, men kom på att jag funkade så mycket sämre av att inte sova ordentligt. Hjärnan blev långsammare och jag fick mindre gjort på dagarna.
Nu vet jag ju inte om du jobbar nattskift eller om du jobbar över för att du inte hinner med på dagarna. Men är det det senare vill jag slå ett slag för att ändå gå och lägga sig i bra tid och gå upp någon timme tidigare och jobba undan då istället. Då brukar hjärnan vara snabbare och mer fungerande och så behövs inte lika många timmars jobb.
Fattar att det känns jobbigt med sötsuget och godiset också. Men tror att det är bra att ta tag i ett beroende i taget, och alkoholen är i alla fall värst och viktigast.
Var snäll mot dig och ta hand om dig!!! Kram! <3

Det är ju alltid svårt att diagnostisera en annan människa, så egentligen kan jag inte svara på hur gravt deprimerad han är eftersom han inte fått en diagnos. Jag vet bara av vad han själv sagt att han har haft självmordstankar i olika omgångar, hans negativa väldsyn genomsyrar hans tankar och hjärna.

Det jag själv har funderat på är ju förstås vad som är vad. Som du också skriver, hönan och ägget med elkoholism och depression. Jag tänker att för att ens kunna gå vidare med att bota depressionen så borde alkoholen försvinna ur hans liv. Men det är också den som gör det extra svårt. Han har sagt själv att desto mer han försker desto "enklare" blir det att dricka.

Nu får jag iaf vara tacksam, vi fick ett nyktert veckoslut, trots att det var hans födesedag och två storkonsumenter (våra bröder) var närvarande med oss på stugan var vi firade. Han vill verkligen hålla löftet om att sluta dricka då barnet kommer, även om jag har jättesvårt att tro att det kommer att gå utan någon form av hjälp.

Men just nu känns det lite bättre iaf. En dag i taget

Åh, du jobbar natt..
Det är tufft, det har jag oxå gjort.

Vad jobbar du med ( förlåt, det kanske man inte får fråga, förlåt isf)

Kramar till dig

Jag satt av någon anledning och scrollade runt bland mina gamla inlägg på FB. Hittade en text som jag delat för länge sedan. Den var på engelska men översättningen blir något sådant här. "Det finns tre lösningar till varje problem: acceptera det, förändra det eller lämna det. Om du inte kan acceptera det, förändra det. Om du inte kan förändra det, lämna det." För min del kunde jag vare sig acceptera eller förändra situationen så då fanns bara alternativet att lämna kvar. Det var dock inget lätt beslut, jag älskade ju mannen ifråga. Hade det bara varit jag och han så kanske situationen varit annorlunda men nu kände jag ett akut behov att skydda min dotter från ett destruktivt beteende.

Jag känner igen känslan av att tvivla och ifrågasätta sin egen magkänsla. Det blir en konflikt mellan känslorna och förnuftet. Å ena sidan vill man inte förstora något och göra en höna av en fjäder men å andra sidan kan man inte förtränga det man känner heller. Om det är ett problem för dig att han dricker som han gör så tycker jag att du ska respektera den känslan! Jag fick också min oro kastad tillbaka på mig. Som att en ren oro grundad i kärlek och omtanke bara blev tolkad som kritik. Ofta blev det hela vänt så att diskussionen om hans drickande slutade i att han anklagade mig för att må dåligt och överdriva. En skyddsmekanism från hans sida antar jag. Om jag påpekar att han dricker så är jag inne och petar i varför han dricker, vilket ju kan vara oerhört plågsamt att bli påmind om.

Jag tycker att du ska ta tid på dig, tänk igenom vilket slags liv du vill leva, låt dina tankar och känslor få ta tid. Skriv gärna ner i lugn och ro, du behöver inte dela allt här om du känner att du blir påverkad av vad andra tycker och tänker. Ta en timeout i förhållandet om du känner att du behöver tid. Det finns inget facit här, inget rätt eller fel. Du kan inte leva ditt liv utifrån vad andra sätter upp för mallar. Var dock ärlig mot dig själv. Kostar det mer energi och självrespekt än det ger så är det nog inte värt det. Det låter kanske som en klyscha men jag lever hellre ensam i ett liv som är sant än att dela en livslögn med någon annan. Förväxla inte medlidande med kärlek heller. Det är en stor skillnad att vara ihop med någon för att man tycker om personen eller för att man tycker synd om personen.

Hoppas att det blir en bra lösning för dig! Kram!

Allt känns jobbigt..
Irriterad, grinig ( förmodligen sug efter A).

Vad är det som inte känns bra för dig Jasmine ?
Styrkekram till oss alla.

Tack:)!