Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Fint att du fått hjälp! Jag har inte spelmissbruk så jag kan inte uttala mig om det, men så mycket av mina mentala svårigheter har stabiliserats av att inte dricka (tom så jag efter sommaren vill sluta medicinera mot depression). Du är alltså på helt rätt spår för att hitta en mycket bättre version av dig själv. Låter som du kanske skulle behöva någon psykolog eller liknande att prata med. Har du fått den hjälpen? En i min släkt fick det mot sitt spelmissbruk bla, men du kanske kan få en kombo med alkohol/spelmissbruk?

Häng i, det blir bättre och bättre när man slutar mixtra med kemin i kroppn mha alkohol.

Låter som en plan! Glöm inte att den viktigaste att kämpa för är dig själv. Den inre motivationen är din bästa vapendragare, och den kommer att se till att din familj får den bästa Christer. Måttligt intag, vet inte ens om det finns längre? Många jag känner bara ökar sitt måttliga intag från år till år, som jag själv gjorde, men i lite snabbare tempo.

Kämpa på och låt oss höra mer om hur det går!

Låter som en plan! Glöm inte att den viktigaste att kämpa för är dig själv. Den inre motivationen är din bästa vapendragare, och den kommer att se till att din familj får den bästa Christer. Måttligt intag, vet inte ens om det finns längre? Många jag känner bara ökar sitt måttliga intag från år till år, som jag själv gjorde, men i lite snabbare tempo.

Och när/om de håller sig nyktra och man äntligen slappnar av så kommer ens eget mående ifatt - och alkoholister orkar INTE stötta. Och, som Anxiete klarsynt konstaterade, så kommer det ett "Du bara klagar ju hur jag än gör, jag kan ju lika gärna dricka då" så fort det händer.

Jag tror det är mycket därför förhållanden spricker EFTER att alkoholisten blivit nykter; den medberoende är fortfarande trasig, och har inget kvar att ge, och alkoholisten förstår helt enkelt inte, utan ser sin EGEN strid och vinst som "slutet gott, allting gott"

Så man Måste nog helt enkelt ta hand om sig själv hela tiden. Jag är inte där ännu, så jag ska inte predika. Men jag jobbar på det.

Rymmaren...tack snälla det värmer denna morgon att läsa dina ord.
Ja starka är vi och jag inbillar mej ju att kärleken är starkast av dem alla...både på gott och ont och hat å kärlek är en hårfin linje ibland.
Min resa har varit att försöka se till mej och hur jag själv väljer att göra för att kunna må bra i allt kaos, men även jag "fallerar" då jag
börjar känna att jag konkurrerar med A...väldans lönlöst och så även att försöka göra min egna röst hörd för den som inte vill höra eller
förstå. Jag vet ju att hen begriper och ser sitt egna mönster men har ingen lust/vilja att göra nått åt det, verkar också ha inställningen
att så länge man "sköter" sej och inte hamnar på gatan så är man inte beroende utan bara lite självmedicinerande när det behövs, man
vet inte om man ska skratta eller gråta, men har gjort båda. Den attityd man möts av är det jag upplever som värst, men inser att jag kan
stånga huvudet blodigt, bli både irriterad, trött, orkeslös, förbannad, ledsen och likgiltig men inget av det hjälper utan suger bara livet,
glädjen och lusten ur mej. Det blir också för hen en alldeles yppans anledning att ta sej en hutt eller 2, att skylla på mej och mitt beteende
går bra i alla väder och situationer...men NO MORE...jag har försökt att se till att "hålla ryggen" fri men har misslyckats, så idag är jag boven
i dramat så jag har flytt för att ta bort mej ur ekvationen. Hen får göra vad som passar när det passar och jag vet att det inte i grunden beror
på mej...innebär inte att kärleken dött eller att inte saknaden finns, det bara innebär att jag väljer mej själv och ett liv jag önskar där jag kan
vara mej själv och bejaka den jag är, få stop på karusellen som bara snurrat snabbare varje vecka... En bamsekram behöver jag så tusen tack
och stort kram å tack för din respons. Idag är en ny dag....

Åh men så skönt, jag hann bli lite nojjig och hann gå igenom mitt inlägg 10 ggr för att försöka hitta om jag skrivit något tokigt.
Jag har gjort 4 dagar nu helt nykter och det måste jag säga är det längsta jag klarat på 3-4 månader iaf. Jag mår inget vidare just nu, det är varmt som attans och jag svettas dubbelt såklart. Inatt var en pärs. Men det vänder väl nu gissar jag. Har tagit mig ut på morgonpromenad 3 dagar i rad och det ger lite riktning framåt under dagen. Men vid middagen är sommar-dricka-suget så starkt och orken försvunnen. Men jag kämpar på. Hade väl hoppats att jag skulle se direkt på vågen en liten förändring och få motivation där, men damnit om jag inte har svullit upp istället. Men det borde vända.
Tack för att ni svarat mig. Ja jag ska skriva lite svar till folk här nu när jag äntligen skaffat en användare. Har smugit omkring här och tjyvkikat ett tag. Är väl lite rädd att någon ska känna igen mig på något sätt åxå... Men tack ska ni ha! Ska kolla om AA-möjligheter efter semestern.

Huvudet på spiken, vad är jag själv beredd att göra. Jag vet inte faktiskt, och ärligt vet jag inte om jag är värd att må bra faktiskt.

Avslöjade allt mitt mörker för partnern igår, som har samma problem men lite annorlunda. Vilket jag ångrar nu, känner mig mentalt förföljd, fan vad sjukt det låter. Jag är så misslyckad och ledsen, patetisk självömkan. Ska snart iväg här... sminket sitter, LRL sitter som smäck, leendet likaså. Jag är en bluff som ingen gillar.

M

Ja visst kan det vara hönan ägget? Vem vet.
Jag drack ganska ofta under hösten förra året in till sen höst. Mådde inte jätte bra pga skilsmässan som pågick då. Det blev väl någon typ av coping strategi. Jag bodde inte hemma i vår lägenhet så mycket, utan flöt omkring hos vänner 5-6 nätter av 7, tills jag fick möjligheten att flytta in i denna lägenheten som jag bor i nu.

Där tror jag redan jag var lite deprimerad men kände mig fast i hjulet av jobb, som var väldigt nä jävligt stressigt. Med en chef som inte ville ge rätt resurser. Så jag fortsatte att dricka regelbundet, må bra i stunden och kämpa mig igenom dagarna tills jag kunde komma hem (till någon) igen och kollapsa.

I januari började jag förstå att jag inte kunde dricka så mycket som jag gjort under hösten, så jag drog ner på tillfällena. Mådde fortfarande inte bra. Ledsen tjej var ledsen. Stressad tjej var stressad. Helvete vad stressad jag var. Sen blev jag gravid, abort, mer krav på jobbet, våldtäkt, polisförhör och BAM väggen.

Så jag vet faktiskt inte vad som kom först kriser vs depression eller tvärt om. Det jag vet är att alkoholen hjälpte mig och stjälpte mig mycket under vissa perioder.
I slutet drack jag mer sällan och mindre än vad jag brukade. Men konsekvenserna av mitt drickande gick ändå ut på andra, och mig själv. Samt att det aldrig var tillräckligt. Ett glas är nästan aldrig tillräckligt.

Jag är väldigt skeptisk till mediciner överlag. Har redan gått på ssri i min ungdom. Men aldrig något som påverkar dopaminet/noradrenalin.

Igår grät jag under kvällen igen. Kanske är det ett symptom på depressionen, kanske är min kropp ledsen. Jag saknade honom. Kanske är det ett stadie i att gå vidare. Jag vet inte och det är okej.
Men jag vill ha ett liv där man inte gråter varannan kväll, så nu ska jag ringa till mottagningen igen och försöka få tag på min läkare.

Fridens! ?

Ser att det var längesen jag skrev. Just nu sitter jag själv på morgonterassen i nya huset och tar det lugnt. Flyttlasset gick i måndags. Stressigt, men inga större problem. Dagarna innan däremot. Jag slängdes fram och tillbaka mellan olika lösningar. Kvällen innan gav jag förslag om flytt tillsammans, som han först sa ja och sen nej till. Till slut enades vi om avstämning varje vecka. Är lite orolig för den dagen. Vet inte till 100 % var jag står. Spännande och skrämmande är vad jag känner just nu.

Om så än bara för en stund.. Mannen fortsatte dricka igår.. hällde i sig nästan en hel tetra vin under em. Jag motstod impulsen att gå i taket, hälla ut. Bara satt där och konstaterade att det är ingen mening.. Det dränerar min energi och där vi befinner oss finns det ju mer runt hörnet. Jag tittade på min man och såg någon annan. Hör vi ihop? Han som sitter där och luktar fylla? Som har spillt vin på tröjan? Som varvar kväljningar av ångest med att hälla i sig vin? Var är min man??
Han jag skulle ha en fantastisk semester med.. Sol, bad och mysiga restaurangbesök
De senaste 9 dagarna har vi ätit ute en gång.. La mig tidigt. Låg flera timmar och tittade i taket oförmögen att sova. Vaknade ett par timmar senare med en stor klump i magen
Mannen har redan börjat döva sin ångest med mer vin. Jag sitter ute, ser ut över havet, funderar.. Bestämmer mig för att den här dagen ska jag släppa taget..
Gå och handla mig en god frukost, hoppas på att solen tittar fram så jag kan gå ner till havet med min bok, duscha, gå ut och äta en god middag.. Sätta mina behov först! Han dricker ju oavsett
Som medberoende ger man så mycket om och om igen. Man finns där och lindrar ångest, tar hand om.. Tills man tappat bort sig själv och sina egna behov totalt. När nykterheten kommer och ångesten slår alkoholisten med full kraft förväntas man finnas till. Det finns sällan utrymme för egen sorg och ångest
Bara han är nykter är jag lycklig!?!?
Mitt eget dåliga mående sopas under mattan, glömmas.. För om jag mår dåligt får min alkoholist ännu mera ångest.. Jag måste vara glad så han kan vara nykter
Tills man brister och går sönder.. Vem tar hand om mig då?

Hej Tösabiten! Har läst de senaste posterna och känner precis igen mig. Rädslan för ensamheten och tankarna på livet på flytt. Jag har precis flyttat ut på landet, köpt huset själv, men är utan jobb. Det var meningen att jag skulle göra allt tillsammans med sambon. Nu blev det inte så. Jag har börjat vänja mig vid tanken att det kanske bara blir jag. Ensamt här, men det var det egentligen redan innan. Skönt att få lite lugn och ro (än så länge). Så uteslut inte möjligheten. Dina beskrivningar av allt tjabbel om drickande var träffande. Ta hand om dig!

Jag är helnykter sedan januari. Jag är Ganska övertygad om att det hjälpt. Det betyder att hans drickande blir helt hans eget; han kan inte skylla på mig, eller på att "Du får ju" eller "Du hade sprit hemma som jag inte kunde låta bli"

Jag ser det lite som att leva med en allergiker - inte fasen skulle jag skaffa katt om det var katter han blev sjuk av. Så varför ska jag dricka, när han blir sjuk av att dricka? Bara ett val som funkar för mig; om mitt liv inte duger utan alkohol, hur ska jag någonsin kunna hjälpa honom att vara lycklig utan det?

Så rätt FinaLisa. Skammen.
Jasmine, jag brukar också ljuga när jag vill nyktra till. Erkänner inte hur illa det är.

Jag har en djupt rotad skam redan från tidig ålder eftersom min pappa var periodare och mamma utvecklade alkoholism tidigt. När jag var 10 var min mamma alkoholist. Hon gömde sprit i mitt rum. Jag var tyst. Jag målade upp en fasad till omgivningen. Jag sa att mina föräldrar var nykterister. Det sa min pappa i sina nyktra perioder. Den andra svarta perioden som alltid kom, den fanns inte på riktigt, skammen, den ljög vi om. Jag har själv nu utvecklat alkoholism. Min skam från barndomen och min egen skam idag, gömmer jag med bra utbildning och jobb. Genom att vara reko, lojal, arbetsam, skötsam bygger jag en fasad för att inte visa min skam. Jag ska nog börja jobba med skammen genom att våga öppna upp min perfekta fasad. Lite. Kanske i nåt lägligt sammanhang. Är det i skammen lösningen finns? Om man vågar visa skammen? Kan man arbeta bort alkoholismen då? Är det den knuten som måste lösas?
Tack för era kloka tankar och för att ni ger mig insikter!
??☀️?

Jag tar ett helnyktert år själv för att utesluta att jag är en del av problemet.

Och en sak till; jag tror att det hjälper MIG att min omgivning VET.
Han vet inte att de vet, utan det är helt för MIN skull jag valt att berätta för min familj och mina vänner. Att jag vägrar skämmas och gömma.

Något i mig vill samtidigt ursäkta sig. Jag är inte "bättre" än någon annan här - vi är fantastiska allihopa, som ger och ger och ger och ORKAR.

Jag tror att det egentligen är poängen jag vill dela; insikten där på slutet - OM någon aktivt väljer att sumpa allt det fina vi är och ger...Då borde vi kanske låta dem gå, och använda vår magi någonstans där den uppskattas...

Also - seriöst; ni som lever med "kroniker" som VILL bli friska, prata med dem om Naltrexone, och Sinclair-metoden. Det kan verkligen inte skada att prova. Jag hade bara tur som hittade Claudia Christian's TedTalk, men jag önskar att fler kände till det här...Jag tror på riktigt att det fungerar!

Inser att det var ett risktagande att tillåta mig dricka på festivalen och att dricka vin med min man.
Det väckte verkligen mina gamla sommardrinkminnen till liv och nu tänker jag på alkohol varje dag.
Men jag dricker det inte.
Var i Köpenhamn med en väninna och drack en melonsaft istället för drink.
Sen en kaffe istället för ett glas vin.
Det var JÄTTESVÅRT att låta bli, det är så lätt att tänka "bara ett glas".
Men jag gjorde det inte.
Jag gjorde det inte.

Då var det slut på semestern då. Tvärförkylda och trötta bägge två.
Men innan post-semester-deppen sätter in så måste han på Arbetsförmedlingen. Det blir imorgon.

Insåg en sak igår, som känns lite obekväm, men som jag undrar om han ens reflekterat över. Nämligen:

Jag är en gudinna - en jävla urkraft värdig epos och ballader. Det borde finnas TEMPEL i mitt namn!
Här har jag tagit en daily-drunk alkoholist utan driv och mål, och "plötsligt" så:
1. Dricker han i SNITT en dag i veckan (jo, det blir mer ibland - men han har haft flera hel-nyktra veckor också, så det jämnar ut sig)
2. Dricker han inte till blackout längre.
3. Har han fullföljt sin utbildning - och blivit DUKTIG.
4. Får han jobb - som han TÖRS ta, ty Någon har byggt hans självförtroende sten för sten. (OCH jagat ut honom på det första jobbet som ledde till resten)
5. Tar han ansvar för sitt missbruk genom att ta medicin (som samma Någon hittat åt honom)
6. Har han börjat STÄDA och behandla sitt hem som ett HEM istället för ett gömställe.
7. Har han börjat utveckla andra intressen.
8. Har han börjat röra på sig mer.
9. Har han tagit tag i att skaffa körkort.

Om han väljer bort MIG för alkohol så...Nej, då ÄR han inte värd mig.

Jag är ju helt sjukt underbar.

Jag hoppas att han aldrig inser det här. Det vore inte nyttigt för hans självkänsla - han själv ÄR ju svinbra på nästan allt, bara att han fastnat i klorna på ett beroende.

Men jag fick lite lust att fira migsjälv - allt det där har jag dragit igång, MEDAN jag samtidigt hållit i min egen utbildning, bibehållit kontakt med vänner och familj, klarat av jobb, och i stort hållit mig flytande.

Jag är en urkraft. Fan vad jag älskar mig <3

Sedan har jag missat skriva om det kanske allra viktigaste - motivationen till förändring. Varför har jag startat nu? Jag har ju vetat om mina problem länge, liksom effekterna de har på mig och mitt liv. Och ändå inte startat med att förändra något.

Liksom jag antar för flera andra så accelererade min konsumtion, och jag hade två dagar på jobbet där jag helt ärligt inte trodde jag skulle klara dagen utan att svimma. Det var något helt annat än baksmälla (vilket jag normalt sett inte får). Mycket obehagligt och det skrämde mig en hel del. Fixar jag inte jobbet så faller allt. Det är en del i min motivation. Den andra delen är att jag oroar och sårar min flickvän. Det är en sak om jag vore själv, där bryr jag mig rätt lite, men när jag ser hur min flickvän oroar sig, det går bara inte. Det är den andra delen av min motivation.

Vad jag vinner i övrigt på att minska min konsumtion ser jag som bonus. Jag tror och hoppas att jag är klar med blackouter och fyllesamtal/fylleskriverier. Det sistnämnda är ju hur pinsamt som helst...

Vilken intressant diskussion och ’twist’ på tråden !

Rent vetenskapligt/kemiskt är aspartam en aminosyra och därför en protein. Ev beroendeframkallande är den söta smaken, inte substansen i sej. Livsmedelsverket tar in EU’s lagstiftning om tillsatsämnen och kan inte klandras. Tillsatsämnen är ett otroligt och ständigt forskat område och jag personligen är mycket räddare för de mögelsporer jag får i mej om ett livsmedel tex inte innehåller tillräckligt med konserveringsmedel. De vanligaste konserveringsmedlem som vi betraktar som naturliga, citronsyra, askorbinsyra och pektin har alla e-nummer. Det är inget hokus pokus. Livsmedel som jag undviker är norsk odlad lax ( innehåller färgämnen tillsatta fodret - förbjudet inom EU och Norge behöver inte tillämpa hela EU’s regelverk ) och ägg från bur eller innegående höns av etiska orsaker. Köper gärna kött från Irland då kossorna betar gräs. Alkohol är en typ av socker och förbränns allra först av levern. Så om vi äter en stadig middag och dricker vin till stannar levern upp all annan förbränning tills dess att den processat alkoholen. Därför blir vi alkoholfeta...

Lät jag som syster duktig nu ? ?

Ang meditation har jag som sagt svååååårt att finna ro för det men det är ju det som är själva kruxet. En psykolog med KBT-specialisering lärde mej ett enkelt trick: mindfulness kan vara att koncentrera sej på ett sinne i taget. Jag sätter mej i en trädgård eller park, blundar och fokuserar bara på hörseln. Lyssna, bara lyssna och försök stänga ute tankarna. Intressant !

Tror annars att tidigare generationer var mer upptagna och bättre på att ’ha tråkigt’ än våra är. De hade en massa ungar, längre arbetstider och sämre ljus inne. Kvinnorna handarbetade, konserverade och tog hand om djur. Männen hade sina jobb, kanske en gård och en massa saker att laga och ta hand om. Vi har så tråkigt att vi tar husbilen till Ullared och shoppar eller slötittar på tv. Mycket med tid och tankar att slå ihjäl. Vi är arbetsdjur, genetiskt.

Bara några tankar, hoppas de inte lät för högtravande, det menade jag inte ?

Styrkekramar till oss alla

Vad vi går igenom alla vi som lever/levt med alkoholister! Och vad starka vi nog egentligen är som personer som orkar, Min ork tog slut till sist, jag gav upp och mer eller mindre rymde från allt med barnen. Känner igen det du skriver med imorgon är en ny dag, så var det för mig alldeles för länge. Men även jag förlorade mot en konkurrent som inte går att mäta sig med! Och det är mycket mer smärtsamt än jag trodde efter allt hat man känt. Ta hand om dig! En Bamsekram kommer här!!

Förstår inte hur min hjärna fungerar just nu mer än att den inte alls beter som jag trodde. Mannen jag lämnade kände jag inget för längre när pysandet av ölburkar pågick och den respektlöshet som fanns mellan oss ska vi inte ens nämna. Jag tyckte att han ”skulle få igen” så jag straffade honom genom att köpa riktigt mycket öl när han bad mig åka och fixa. Allt det dåliga glömmer jag bort och nu sitter jag här och tänker på hur han är när han faktiskt fungerar och är nykter. Nu känns livet väldigt lugnt och kvällarna tråkiga när jag är själv med barnen. Vår hund är kvar med husse så jag behöver plötsligt inte längre ta ansvar där heller. Inga tidiga mornar eller sena kvällar för att hinna ut och rasta.
Men när jag läser här på forumet så skriver många om sina liv och situationer som liknar just hur jag hade det.... och jag inser att det var ju inte så jag orkade leva längre. Jag kommer nog att vara här ett tag och läsa och skriva en del. Jag tar till mig dina kloka ord Nordäng67 och kämpar på vidare även om det just nu känns förtvivlat tungt! Kram

Vilken underbar, och nykter, semester du och barnen verkar haft! Så roligt att läsa!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Idag är för övrigt en lågriskdag. Ska jobba elva timmar och sedan byta om och träffa vänner. Blir nog en öl där, men inte mer. Inte illa pinkat!

Hej och tack för reflektioner!

Ja, den lilla a-djävulen känner jag till. Bra benämning det där. Och praktisk plan är bra, det brukar funka ok för mig att sätta möten lite senare på dagen, då dricker jag inte alls eller iaf mycket mindre.

Jo, misslyckanden får man nog räkna med - men jag ska analysera dem framöver och se vad som gick fel. Klarade iaf en kväll förra veckan, när jag kom hem fly förbannad. Där brukar det gå åt en del, men jag klarade mig på en flaska vin istf tre. Jo, en flaska är fortfarande för mycket, men tre är definitivt för mycket. Jag har även klarat av två högriskdagar i rad (när jag är ledig är högrisk). Jag körde på att späda ut vinet med hälften kolsyrat vatten, och det gick två flaskor vin per dag - istf sex flaskor. Fortfarande för mycket, men en rätt rejäl minskning. Som första steg ser jag det som rätt bra framgång.

Svettas gör jag över hela kroppen, när det brakar loss. Det verkligen rinner om mig.

Har funderat på vätskeersättning, men tar vitamineralpiller just nu. Och jag håller helt med om att ökat behov av att kissa inte behöver betyda att man druckit tillräckligt med vatten. När jag är på det så blir det många toalettbesök.

Jag tror det med att skriva sämre är abstinens, ja. Händerna darrar så jag inte har kontroll över rörelserna. De senaste två veckorna har jag dock bara upplevt det en gång. Har dessutom lagt till en tolkning av abstinens - det är en bra reaktion, för då har jag klarat att dricka MINDRE dagen före! Naturligtvis är abstinens inte bra i grunden, men det hjälper mig att se att jag gör lite framsteg.

Fallskador är helt klart kopplat till för mycket. Rätt nyligen vaknade jag upp och hade otroligt ont i svanskotan. Och minneslucka från dagen innan. Tror att jag ramlat och inte kom ihåg det.

Och för depressionen har jag i samråd med läkare ökat min dos medicin, till en dos jag tidigare haft. Hjälper en hel del, är aktivare nu och gör mer aktiviteter.

Trist att du är urdålig just nu, men testa igen! Så länge det finns liv finns det hopp! Jag håller tummmarna.

Ha det gott (eller så gott det går som jag brukar tillägga när folk inte mår bra)!

/P