Senaste kommentarerna i forumet

Du försöker många gånger, ett bevis på att du inte ger upp. Du vill verkligen få en förändring av ditt alkoholberoende. Flera kan garanterat lätt känna igen sig i det, att fundera över "men hur ska jag lycka då", "vilken är min väg".
Du har en tanke att vända dig utåt för ytterligare stöd ut över forumet och eftersöker nu erfarenheter. Ibland tar det lite tid innan man får svar så jag tänkte bara titta in och hoppas det är ok att slänga in ett förslag, vet inte om det blir hjälpsamt.
Om du känner dig osäker skulle du kunna ringa utan att uppge personuppgifter till den mottagning du funderar på att vända dig till och höra om dessa frågor du funderar kring, eller kanske rent av känner någon du skulle kunna tänka dig ringa åt dig och fråga?

Fortsätt gärna skriv och läs här också såklart.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Du berättar att din man har alkoholproblem och haft det under en längre tid. Ditt inlägg är inte hackigt, du beskriver på ett tydligt sätt hur det ser ut för er, många kan nog känna igen sig i detta och det är vanligt att det känns stort, rörigt och ohanterligt. Fint att du sätter ord på det här. Det krävs mod och kraft att göra det såhär som du gör det, öppet på ett forum. Det ger dig chansen att få stöd härifrån och förhoppningsvis blir något av det hjälpsamt för dig, säkert också för någon som kan läsa ditt inlägg och känna igen sig.

Ni har tillsammans försökt att få ordning på hans alkoholbeteende. Bland annat genom att du satt upp regler och att han har gått till psykolog för samtal. Du nämner en mängd strategier han testat som fungerar periodvis, även strategier för hur du ändrar på ditt beteende (undvika att curla som du beskriver det) för att på så sätt försöka påverka honom. Det låter som du har mycket kunskap om alkoholbeteenden och alkoholproblem och hur det kan påverka människor, både han, dig och barnen.

Vilket jobb du och han gjort och ut över det har ni också varit öppna med vänner om detta som en del av strategin att uppnå en förändring. Förstår att det ställs många frågor kring detta som du parallellt med allt jobb reflekterar kring och som också tar en hel del energi från dig.

En tanke jag får, hoppas det är ok att jag delar med mig. När det kommer till hur barn som funderingar kring, om de märker eller skadas, så märker barn om någon vuxen har ett alkoholproblem. Det man kan göra är att prata med barnen och höra vad de tänker om det och försöka förklara att det beror på alkohol och att det finns hjälp att få kring den eller att det går att jobba med förändring. Vad tänker du om det?

Angående dina funderingar finns det säkert svar att få i många trådar här hos användare, fortsätt gärna läsa runt och skriva här så kommer du hitta svar, på hur det är för andra, och vad andra gjort. Kanske är något av det något du kan göra eller så kommer du fram till något nytt som passar dig.

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet

Vilken karaktär av dig att motstå frestelsen.
Heja ?

Jag startade min nyktra resa på nyårsdagen. Det hade jag planerat sedan slutet av november. Vi har haft det väldigt tufft under de senaste åren, med stora stressorer som tärt på oss. Och vin har varit stresshanteringen. Det har inte funnits tid och utrymme att hitta bättre strategier än den tillfälliga lindringen A kan ge, tyvärr. Nu är vi genom de värsta kriserna, så det är dags att ta itu med alkoholen. Även om livet fortfarande är ganska pressat, så finns det utrymme för mig att tex gå i terapi, om jag bedömer att det behövs. Jag visste hela tiden att A var en jädra riskabel stresshantering att ta till. När jag var yngre festade jag hårt, testade en hel del olika droger, men bara en gång. Jag gillade inte effekten av någon av dem. Men drack gjorde jag, tills jag var redlös och fick minnesluckor. Flera gånger i veckan. Sedan kom barnen, och andra former av socialt umgänge, så jag såg till att bli civilicerad. Men innerst inne har jag kvar samma dysfunktionella förhållande till alkoholen och ruset. Det är bara en tidsfråga innan jag tappar den civilicerade masken och går ner mig totalt om jag inte ändrar spår nu.

Under dagarna består mitt liv av jobb jobb jobb och ännu litet mer jobb... Och sedan oavlönat arbete som speciallärare, terapeut, fritidsledare, ledsagare, insats-samordnare (you name it) till mina ganska stora barn med NPF-problematik. Nu försöker jag få in motion för egen del i ekvationen... Det är kvällstid just innan läggdags som jag nu ska försöka fylla med något annat än att smutta vin i soffan för att varva ner. Man kan tycka att det borde vara enkelt att fylla en ynklig timme eller så med annat innehåll, eller bara genomlida den, eller varför inte lägga sig tidigare bara? Men nej... Det är så förbannat svårt att få tyst på alla tankar som bråkar om plats i huvudet. Det engelska uttrycket "Train of thought" är rätt talande. Jag har typ 50 tåg som rusar i 200 knyck, åt alla olika håll samtidigt, och så kraschar de ihop och flyger i tusen bitar...

Du har hittat hit och börjat skriva då du ganska nyligen fått reda på att din man under många år druckit och smugit med det. Det känns som ett stort svek och du undrar vem du egentligen levt med under den här tiden, kanske känner du dig oförrättad och överkörd. Det du också beskriver är att du känt av att du dragit ett större lass när det kommer till föräldraskapet, att vara tillgänglig och att detta blir kanske del av svaret på det eller kanske hela anledningen?
Tilliten raseras och behöver byggas upp på nytt.

Det är en lång och tuff process för er båda, klokt att du också tar stöd och reflekterar kring vad du behöver oavsett hur det blir framåt. Hur ska du få energi och kraft och kunna ta hand om dig.
Jag får några tankar, hoppas det är ok att jag delar med mig. Utifrån det du berättar låter det som du verkligen finns där för dina barn och att vara ledsen, arg, besviken är också en del av livet. Säkert ser de och förstår vad som händer och att du är en människa som också reagerar på det, att detta är en fas, inte för evigt.

Oavsett är det modigt och starkt att du berättar här, det ger oss på forumet chansen att ge dig stöd. Ibland behöver man skriva flera gånger innan man får svar och det kan också ta lite tid. Hoppas det känns ok ändå!

Igen, välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet

Men vill tillägga till mig själv: 2 flaskor mellanöl (33 cl) under lång middag den 28 december. Och 2 flaskor mellanöl under middag i söndags. Vill bara lägga till det i "journalen". Annars inget sedan i september. Tar någon a-fri öl ibland på middag, men oftast bara vatten.

Min "fyllerace-mätare" för 2017 stannade på en fylla i januari, några dagar i april, och några dagar i september. Detta år skall den inte registrera något alls!?.

Såååå skööööönt!

Jag känner mig bara trött trött trött och gråtmild... Labil. Utmattad. Det är väldigt ovana känslor för mig, som jag verkligen inte kan förlika mig med. Litet halvtokig, positivt laddad duracellkanin är liksom mera "jag". Nu sover jag iaf bättre. Känns ju som jävla skit att man blev ännu tröttare och tossigare då. Det borde väl vara tvärtom? Baaah! Vi får väl hoppas att välmåendet väntar på oss runt hörnet...

då jag ska upp tidigt i morgon på jobb. Trött, men så skönt att slippa vinet. Jag känner mig som en "normal" människa, jag känner mig bättre; alltså sjävförtroendet börjar komma tillbaka. Jag är så eländig när jag är bakis

:-)

Välkommen hit! Vad bra att du redan sökt hjälp! Här finns också massor av stöd! Kram

Efter att ha klargjort för henne att jag inte vill leva med droger varje dag så verkade hon inse allvaret. Det blev ju ohållbart då hon bara var sur och irriterad de dagar hon inte fick röka, och jag hade gjort mig till hennes fiende nummer ett verkade det som... De första dagarna gick bra och jag tyckte att hon mådde bra och var glad. Jag tyckte att det var oerhört skönt att ha henne tillbaka samt att hon var närvarande på ett annat sätt än förut.
Sen talade vi om rökat och framtiden men då fick hon ett mindre vredesutbrott och stark ångest (det kanske bör nämnas att min sambo har fått diagnosen bipolär samt att hon hade druckit alkohol) Det slutade med att hon stängde in sig på toaletten och jag bad till Gud att hon inte skulle röka. Hon rökte inte utan skar sig i armen med ett rakblad. Hon gör detta för att minska ångesten och har även gjort så under perioder av hennes liv.
Sen gick det åter några dagar och samma sak hände igen. Vi bråkade om rökat och hon låste in sig på toaletten varav jag lirkade upp låset och fann henne sittandes naken i duschen med flera blödande sår på armen. Ett var så djupt att jag var beredd på att behöva åka in på sjukhuset för att sy.

Detta var ju inte hållbart och jag hade inget val än att be henne att röka igen. Jag vill inte att hon mår så dåligt så att hon tappar all kontroll. Då är det bättre att hon får röka på helgerna och behålla lite av den.
Detta gick inte heller så då rökat blev flera gånger per dag under helgen och ingenting på vardagarna, det resulterade i att all serotonin hon tömde under rökningen var tomma behållare på måndagen, och vid onsdagen gråter hon och mår dåligt och säger att hon är ledsen och har haft en skitvecka med mycket jobb.
Jag säger att det kanske är bättre om hon/vi bara röker lite på helgen och kanske nån gång i veckan så att det inte blir ett enda stort frenzy på helgen.

Så nu sitter vi här igen..
Hon har bett om att bli remitterad till beroendecentrum där vi bor, även bett om stöd för anhörig till mig så det är den delen jag inväntar nu.

Tacksam för allt stöd. <3

För mig är det 7 v idag. Både min man o jag tvivlade de första 3-4 veckorna på hur detta skulle gå.... Jag var trött och deprimerad, grät o allt kändes hopplöst, både jobbet o privat. Men sedan vände det. Nu känner jag ett lugn o känner att jag vill ge mig själv tid att pröva nykterhet. Känner inte de där akuta: jag står inte ut! Ge mig vin nu!
Är mer stillsamma o djupa känslor som hag kan tillåta mig att känna.
För min del känner jag att hälsovinsterna komner att komna. Just nu äter jag för mkt sötsaker istället f vin. Men tänker att jag snart ska ta tag idet. En sak i taget. Var snäll mot mig själv. Ge mig själv tid o lugn .

Vad härligt att läsa om din resa, Lim och att du mår så bra! Stor kram

Vad skönt att din man stöttar dig ovh försöker hjälpa till! Håller med om att de där tankarna om att man ska avgifta sig och sedan testa är lockande och förrädiska... jag tror vi alla har eller har haft dem. I början var de nödvändiga för mig för att orka hålla kvar vid nykterheten. Jag skrev ett långt inlägg, detta är bara början, valde att publicera resten i min tråd, blev för mycket i någon annans. Kram

Håller med dig, Mary! Vi kan importera goda alternativ och vanor! Utbudet är så stort idag och jag har hittat goda alternativ!
Jag började skriva i någon annans tråd men insåg att det nog passade bättre i min egen, klipper in det här:
Vad skönt att din man stöttar dig ovh försöker hjälpa till! Håller med om att de där tankarna om att man ska avgifta sig och sedan testa är lockande och förrädiska... jag tror vi alla har eller har haft dem. I början var de nödvändiga för mig för att orka hålla kvar vid nykterheten. När man läser här slås man av att de flesta så målande beskriver hur mycket bättre de mår av att avstå a och alla fördelar... och ändå vill vi tillbaka. Det om något är väl ett bevis på hur förrädisk a-djävulen är... ett tag kallade vi honom:henne för Sir Väs här inne, tycker det är en bra beskrivning.
Jag har läst och skrivit på forumet i 2,5 år och följt många fantastiska människor. Vi behöver alla hitta vår egen väg men ibland vill man bara ropa till och försöka få någon att inte göra om misstaget som jag eller många andra gjort. Tyvärr är inte ett missbruk något man vilar sig frisk från. Tyvärr. Vi är så många som vill det, som testar. De som har valt att försöka fortsätta får lägga enorm energi på att hålla intaget på rimlig nivå, mycket energi som lägga på a, samt dikeskörningar.
Jag har följt personer här inne som varit så stabila i sin nykterhet men som efter flera år fått för sig att testa igen... det går kanske bra ett litet tag och sedan är de tillbaka där de var innan eller ännu värre. Själv har jag även varit där. I och för sig kunde jag inte dricka öppet (min man skulle aldrig godkänna det), men trott att jag kunde fixa det själv... detta ledde till så mycket elände och så svårt att hitta tillbaka till platsen där jag själv ”ägde” min nykterhet. Tiden från att jag försökte sluta dricka i smyg tills att jag själv verkligen ville det längst in var fruktansvärd. Jag trodde aldrig jag skulle komma hit igen och nu är jag så rädd att förlora den... jag drack inte ens glögg med a i (tror inte det hade varit någon fara och vinglögg i liten mängd älskar jag), var rädd att a skulle kidnappa min hjärna igen. Detta trots att jag aldrig drack varje dag, bara då och då... jag visste vid det här laget att a hade full kontroll av min hjärna även när jag inte drack. Tiden emellan blev så lätt en transportsträcka till nästa gång jag kunde dricka.

Jag vet att vi alla måste hitta vår väg... jag önskar bara att min text kan få någon som står där och väger att stanna upp och tänka ett varv till. Läs andras berättelser. Ta ett eget beslut (inte styrt av Sir Väs) om det är värt att riskera allt för att ta de där två glasen. Varför vill du ha de där glasen? Mitt svar var att jag inte alls ville ha två glas, jag ville ha berusningen, få känna mig care free och bara vara. Tyvärr innebar detta att gränsen var hårfin och lätt överskreds. Jag var tillbaka och det var INTE lätt att spola tillbaka bandet igen. Nu har jag lyckats. Jag tar en dag i taget och är tacksam för varje dag som jag känner så här. Jag har inte räknat dagar, men gjorde det för skojs skull nu och ser att jag i slutet på nästa vecka är uppe i 100 dagar. Då har jag ändå varit på fest, ost/vinkväll där jag drack fem glas (a-fritt bubbel) utan att någon tänkte på att jag inte drack och framför allt hittade jag äntligen till en plats där jag kunde känna mig bekväm. Jag lade inte en massa tid på att komma på ursäkter till varför jag inte drack, jag kände mig inte utanför. DEN känslan vågar jag inte äventyra för något... och det gäller att komma ihåg det!

Inom vår familj finns, som i så många familjer, en väl förborgad familjehemlighet som mycket få känner till. Mannen och jag har under hela vårt gemensamma liv varit invigda och sinsemellan öppna om detta. Han har länge grubblat över om han borde dela med sig till ytterligare en närstående men hittills valt att inte göra detta. På senare tid har detta börjat plåga honom alltmer men utan att vi gjort något mera åt saken.

Nyligen kom han i kontakt med en fritidsverksamhet som han blev intresserad av. Jag tyckte det verkade som en jättekul grej. Ganska snabbt märkte jag dock hur han gick "all in" och jag kände en diffus oro som jag inte kunde sätta fingret på. Det nya intresset innebär inget som har med alkohol att göra, jag ser överhuvudtaget inga risker, faror eller något olämpligt med det så jag försökte lägga det åt sidan och ägna mig åt mitt. Jag har mina vänner och ett antal aktiviteter som han inte alls deltar i så självklart kan han välja sitt - men jag blev inte fri från min oro och jag blev inte klar över vad den handlade om.
Efter ett tag kom tanken, och orden, att han drabbats av "mental besatthet" och så kunde jag plötsligt formulera att det inte handlade om aktiviteten som sådan utan det att den nästan totalt verkade uppta hans tankeverksamhet. Efter ett par dagars funderande sade jag detta till honom, att det skrämmer mig att se hur upptagna hans tankar är det nya intresset. Därtill att hans funderingar om att tala med en närstående om "det hemliga" hade kommit i skymundan. Han gick inte i försvar (som jag ärligt talat förväntat mig) utan blev riktigt ledsen och alldeles tyst. Mitt hjärta bultade men jag var ändå lättad över att jag sagt.

I går kväll när jag kom hem berättade han att han tagit tag i det svåra. Han tackade för att jag hjälpt honom.
- Jag ser, sa han, att det nya intresset ersätter och följer samma mönster som det här, och det här och det här tidigare gjort i mitt liv. Tack för att du hjälper mig att se!
Jag lovar att det var överväldigande! Jag funderade.... borde jag ha sagt tidigare, om andra saker, för jag tycker mig ha sett precis det mönster han beskrev. Hur han går intensivt in i något och jag har tänkt att det kan hjälpa honom att hålla tankarna borta från annat som tar emot. Men jag väljer att tro på min tanke att tiden inte varit mogen tidigare. Att den rätta tiden var här och nu.

Så tacksam! Än en gång, det är möjligt att ta makten över sitt liv. För den som är villig och har modet att se och möta sina .... demoner. Ja, demoner. Det ordet skrev forumvännen victoria till mig för många år sen. När du möter demonen, skrev hon, vik inte undan med blicken! Tack för de orden kära vän!

Jag vill också tillägga att 12-stegsprogrammet haft och har en stor betydelse i att se, erkänna, gottgöra och få möjlighet att försonas. Det ger en ram och ett stöd i livets kanske viktigaste uppgift. Att försonas med sig själv, andra och livet som det blev. Och så länge vi lever och finns här har vi den möjligheten.
Allt gott till dig forumvän som läser / mt

God morgon
Tack för kloka tankar. När jag vaknade tänkte jag lite åt det håller. Oavsett vad vi möter för svårigheter i livet så drar vi ju erfarenheter av det. Nu vet jag att även om jag kan hålla A på lagom nivå vid något tillfälle så leder det till mer och mer och tillslut har jag svårt att sluta. Så skönt det var att vakna utvilad.
Finns det någon som har tips på bra strategier så är jag intresserad.
Kramar till alla starka och tappra. Känns så skönt att veta att man inte är ensam

Idag är det dag 6 för mig som helt vit, utan alkohol så jag ligger en dag efter dig. Sover inte heller bra på nätterna men känner mig lite piggare överlag. Lite mer klipp i stegen när jag promenerar med hunden. Precis som du skriver har jag inte heller märkt någon skillnad på hälsan direkt mer än att jag kanske ser lite fräschare ut i ögonen. Inga vattniga röda ögon på morgonen längre. Jag bävar inför denna helg, men visst klarar vi det galant!

Superbra med dag 7 snart en hel vecka!!

Tack alla för fina kommentarer!

Dagen kändes ungefär som tidigare dagar, jag börjar vänja mig med att ha tankar på annat och det känns skönt. Det stämmer verkligen att det värsta suget försvinner efter 7-10 dagar. Mannen hade köpt alkoholfri cider åt mig till helgen, det betyder mycket för mig att han också tar det på allvar och accepterar mitt val just nu.

Det enda jag tänker på är om jag någonsin kan börja dricka normalt efter min "avgiftning". Om jag någonsin ens vill börja, jag kanske inte vågar prova. Eller om jag provar och sen märker att det banar utför direkt och så får jag lov att börja om. Det hjälper att tänka "Det behöver jag inte tänka på nu, just nu vill jag vara nykter." Sen försvinner tankarna rätt fort. Förstår ju att det är den lille djävulen som desperat ropar på hjälp. Ytterligare ett poäng till mig!

Jag kommer ihåg när jag väl tog tag i mitt problem. Det var hemsk! Jag visste ju egentligen att jag hade problem men när jag väl erkände det för mig själv, verkligen erkände det PÅ RIKTIGT efter att ha hittat det här forumet, grät jag från och till en hel dag. Sedan väntade ett par veckor av dålig sömn, huvudvärk och rastlöshet. Jag väntade också på de där hälsovinsterna, på att kunna se förändringen på utsidan men de dök ju aldrig upp!

Efter ett tag, fråga mig inte hur länge, så blev det hur som helst bättre. Det gäller bara att hålla ut. Sömnen fungerar från och till, jag tror det beror på hur man sovit tidigare. Det röda och plufsiga ansiktet blir en aningen bättre, speciellt om man kan sova. Vikten, för mig som dras med övervikt, påverkades en del men inte alls lika mycket som jag hade hoppats. Framförallt så släppte en del av ångesten! Inte all ångest, det mörker jag bar på innan jag tog till drickandet finns kvar, men bakfylleångesten är skön att slippa!

Så fortsätt kämpa!

Det är svårt när det gäller alkohol och närmaste familjen. Maken förstår att jag vill dra ner på drickandet, kanske till och med sluta helt. Han har inga problem med att ha några öl hemma och låta dem ligga där. Han har heller inga problem att avstå om jag ber honom, men det känns inte rätt för mig att göra det. Precis som jag nu försöker få till sundare matvanor genom att bland annat låta bli fika, läsk och godis (socker överlag) och då inte förväntar mig att alla runtikring ska avstå sitt fika eller lördagsgodis så förväntar jag mig inte att de ska avstå alkoholen. Det här är mitt problem, det är jag som har svårt att sätta gränser när det gäller (socker- och) alkoholkonsumtion och nu får jag försöka hitta ett sätt att hantera det. Visst är det svårt, kanske gör jag det onödig svårt för mig själv? Jag vet inte, jag tänker att jag måste lära mig hantera det och de flesta dagar vistas jag i en miljö utan alkohol.

Med det sagt vet jag att han där hemma skulle tömma ut hela lägenheten på både socker och alkohol om jag bad honom göra det.

Nykter och sömnlös... Känner inte så många positiva vinster ännu med att inte dricka... Men det kommer väl förhoppningsvis. Så än så länge håller jag i, tänker på allt negativt med att supa sig full varje kväll. Men jag önskar att den förlamande tröttheten och sömnlösheten ville ge sig.. Men imorgon går jag in på dag 7 utan alkohol och det är ju bra, antar jag..

Ja, så länge man tror/tycker att livet blir tristare /tråkigare utan vin så blir det nog svårt att sluta.
Hade själv några veckor i slutet på förra året med snedsteg gällande öl, men är på banan och känner mig stark igen.
Den där a-rösten är listig och falsk, den vill ju förföra oss, men också sakta men säkert också förgöra oss.
Så, vad skulle få er att ändra tankarna och inställningen till vinet/giftet? Som någon är inne på tar det förmodligen ett tag att bli kvitt dom där tankarna/romantiken. Minns att jag under min rätt långa vita period mest var arg på skiten, det lyckades för mig i alla fall. D v s att se igenom och bortom romantiken och den kortsiktiga bedövningen
Hur som helst, vi fortsätter vår strävan mot ett fräscht, fritt och spännande liv, eller hur? ♥️

Tack, vad gulliga ni är som bryr er om mig hur det går för mig! ❤️
Och klart jag minns dig Lerigen! ? Kul att höra ifrån dig!
Jodå, jag hade världens värsta ångest inför måndagen. Hade först en träff med en alkoholterapeut på lunchen - stor anspänning inför det... och träffade inte chefen förrän ganska sent på eftermiddagen, då både kropp och själv var helt utmattade... ?
Men det var ett jättebra möte! Jag berättade om min ångestproblematik och att jag går hos en terapeut (sa inget om alkoholen). Han lyssnade och kom med goda råd om KBT och vi satt och diskuterade antidepressiva mediciner...? Tydligen har han någon nära anhörig med ”liknande problem”.
Han sa det aldrig rakt ut, men jag tror han förstår att alkohol är inblandat, men att han känner sig lugn med att jag har fått hjälp av en terapeut så han ligger lågt så länge han ser att jag mår bättre.
Sen sov jag som en stock natten mellan måndag och tisdag, och efter det har jag mått jättebra! Det var som en stor sten lyftes från mina axlar efter dessa två samtal jag hade på måndagen! ?? Jag har varit grymt pigg och produktiv på jobbet, sovit gott, ätit ordentligt och mått oförskämt bra helt enkelt! Och inget sug efter alkohol överhuvudtaget! ??
Alkoholterapeuten kommer kontakta mig i slutet av veckan för att boka in mig på nån KBT/Mindfulnes-grupp, och det ser jag fram emot! Ska bli intressant och förhoppningsvis kan jag lära mig hantera min ångest på ett bättre sätt.

Ungefär så är läget just nu! Jag blir glad att ni hör av er! ❤️ Jag har varit så trött på kvällarna när jag kommit hem att jag inte varit inne och läst några trådar, men ska försöka uppdatera mig i era snart!

God natt på er! ❤️

Lim .. läser och följer ditt nyktra vita liv .. du är så stark ..
Är inte inne dagligen och läser längre som jag har gjort tidigare ..
men letar alltid upp din tråd och blir uppdaterad om din resa ..
Känner igen mig i så mycket ..
Nu lämnar vi mörkret bakom oss .. och fortsätter våra vita liv ..
mot våren och ljuset .. Många Kramar ..