Senaste kommentarerna i forumet

... och ni ligger lite före. Ni alla här i tråden startade 1:a januari men jag valde medvetet bort det i år. Jag är med er i alla fall trots att jag springer efter, det peppar nästan mig. Jag bävar inför helgen, bävar inför fredagen när jag kommer hem och ska laga god mat och inte får hälla upp ett glas vin. Det ni beskriver är fantastiskt då det känns som att det är jag själv. Mitt drickande av vin, bara vin inget annat, har eskalerat de senaste åren och jag har bara blivit tröttare och tröttare. Aldrig spårat ur utan alltid lyckats hålla en fin och god fasad. Men dagen efter, när man måste blåsa i alkomätaren för att åka iväg en lördag fm eller söndag fm, känslan är hemsk. Det har alltid funnits en anledning till ett glas eller två. När jag gjort något bra, när jag blivit ledsen och arg. Som sagt jag är inne på dag 4 och ni har klarat en helg så det blir ju galant för er alla att klara en helg till då jag behöver ösas med superlativ om hur skönt det var att inte dricka vin under helgen. Jag har inte sagt till någon och till min man har jag sagt att jag inte ska dricka dagen innan träning och eftersom jag tränar nästan varje dag blir det lätt för honom att fatta att; ja okej träning ja. Min kropp orkade inte att dricka vin och sen träna. Redan dag 4 nu har jag känt en lättnad i kroppen vid fysiskt aktivitet och det är sååå skönt. MEN det stora MEN! Mina väninnor som jag nämt tidigare, dom vet inget och de bara väntar på att få träffa mig och dricka vin och snacka. Har ni tänkt på hur mycket social samvaro alkohol skapar. De dricks alltid vin? Idag bjuder man knappt på kaffe längre utan det blir ett glas vin. När mina föräldrar var små och vi åkte iväg på semester då tog de med sig 1 flaska vin och delade på en weekend. HerreGud EN flaska!!! Om vi skulle åka iväg en torsd-sönd packas det ner massor. Dels för att dricka själv och sen kunna bjuda.

Ja hittills har jag bara känt en win win situation och jag är sååå glad att ni alla också är här och känner vacklandet inför vinet ibland för det är lätt att känna sig ensam! Tack för att ni finns och delar med er! Idag väntar en tisdag och jag känner mig glad! Kram på er alla!

hundlös under veckan. Han har varit på semester hos min son och det är honom väl unt; där nere rasar det inte snö från taken så att det dånar i hela huset och han får för en gångs skull traska på i snabb takt under promenaderna. Han blir matad med prinskorv på kvällarna och får ligga i sonens säng och mysa så mycket han vill. Jag inbillar mig att det känns ungefär som när jag var ung och fick åka och campa med kompisarna på egen hand, utan vuxna. Hela världen låg för våra fötter: allt var möjligt och allt var inom räckhåll.

Själv stod jag här en morgon, på förstubron med kaffekoppen i handen och plötsligt överfölls jag av en nästan fysisk känsla av ensamhet. Det var som om jag stod på en bergstopp och resten av mänskligheten på en annan; jag visste att de fanns där, kunde se hur dom umgicks och hade kul men jag hade ingen möjlighet att ta mig dit. Det är den värsta formen av ensamhet tycker jag: att tro sig veta att man är den enda som är ensam. Jag har valt att leva ensam och trivs bra med det; men jag vill gärna ha andra människor inom räckhåll, bara utifall.

Då slog det mig; den där känslan är inte okänd för mig, precis så har jag känt det under mina dryckesperioder. Nu när jag tänker efter är det nog den värsta delen av drickandet: den där känslan av total ensamhet. Det spelar ingen roll om jag har haft andra människor i närheten, jag har ändå känt mig isolerad, oförmögen till normal samvaro. Den hemlighet jag burit på har byggt en hög mur mellan mig och andra. Det är nog därför de gånger jag har varit på behandling eller på AA har känts så befriande, jag behöver inte vakta min tunga, jag är bland vänner. Inget jag berättar utlöser höjda ögonbryn eller föraktfulla blickar, ingen ifrågasätter. Precis som här på forumet.

Ha en bra dag alla!

Tack Vinäger! Det är roligare att skriva när man vet att någon läser och att man dessutom kanske kan hjälpa andra som funderar på hur det är att ta bort en del av sitt levnadsätt och ersätta det med annat. För min del handlar det inte så mycket att ersätta, jag gjorde ju mycket ändå fast med berusning i kroppen. Men jag satt igår och sydde små lavendelpåsar (att fylla med torkad lavendel till sommaren och ha bland sängkläder eller garderob) och kom på att det var roligare att göra det nykter för då blev det ju finare. Tänk så många små projekt jag hålla på med som började så bra men blev fulare och fulare ju fullare jag blev och sen slängde jag såklart allt för att det inte blev bra. Jag försöker koncentrera mig på det positiva som det här ger, för visst finns en sorgdel här och skaver. Hur ska det bli när...och när...men sen när...

Dag 8 hade jag inget sug alls för jag var tvungen att jobba över så 16-perioden som är värst gick förbi utan att jag märkte det. Jag kände mig pigg! Framförallt kände jag att det var skönt att kunna andas normalt när folk närmar sig mig och inte behöva hålla andan (för säkerhets skull) för att de inte skulle känna bakislukt från mig. Mycket skamkänslor som inte behövde finnas, jag kände en stor tacksamhet för att jag valt rätt. Folk vet ju om, och undrar säkert hur det går, jag har inte pratat om det så mycket på senare tid. Men nu behöver jag inte skämmas i varje fall, för nu har jag tagit tag i det ordentligt och denna gång ska jag inte falla tillbaka så lätt!

Och det bästa, det bästa av allt är att slippa känna den hemska bakiskänslan!

Tjänsteresa.

Dagen igår blev lång. Jag hade bokat ett hotell på "fel" sida stan och fick åka 30 minuter med buss. Maten på hotellet var extremt dyr och jag gick över till en närbutik och köpte lite kvällsmat. I baren satt endast 1 person med en stor stark framför sig.

Jag var trött, uppvarvad och lite stressad efter att ha haft rätt så tuffa samtal med personal.

Tanken på vin snuddade vid min hjärna när jag såg personen i baren, tanken på vin snuddade vid min hjärna när jag trött och ensam på rummet inte ens orkade sätta på TV:n. Ringde hem och kröp i säng 20:30. Inget vin och ingen abstinens. Idag har jag bara lite huvudvärk av min bihållsinflammation

Det vidare livet, så det är utan bedövning. Hårt arbete, ensamma resor och en underbar familj som väntar hemma. Vad kan bli bättre?

Tänker på dig, hoppas allt är bra! ♡ Kram

Läs gärna min tråd om du har tid och lust att göra en livsstilsförändring.
Det finns många andra trådar här också som kan hjälpa dig.
Stort lycka till nu.
Allt är möjligt, din resa kanske börjar idag?

just nu.
Jag har varit nykter i drygt 6 v. Första 4 mådde jag väldigt dåligt o kände mig väldigt deprimerad. Som om livet tagit slut. Grät massor.
Kring nyår vände det! (Även om själva nyårsfesten delvis var jobbig)
Suget har definitivt avtagit,

Jag har vid flera tillfällen hållt upp i två månader med målet att sedan börja dricka måttligt, typ ett glas i sociala sammanhang. Men varje gång har det sedan eskalerat i både mängd o frekvens. Denna gång har jag bestämt att detnog är nödvändigt med 1år och sedan får jag se vad jag bestämmer då.
Läs gärna min tråd. Vi är många s delar erfarenheter!

Så lustigt, har just läst boken som Kjell Olof skrev... är inte på samma nivå som han var..snarare där han är idag och då tycker han att det är måttligt...hmm..
Ett halvår känns som en evighet, jag måste ta en vecka åt gången så får vi se..

Grisar var det ju utlovat, inte folk ;) Ja nu lägger sig den här lilla kultingen i snarkofagen och inväntar insomnandet med barnslig förtjusning ;) Vi är skibra!

Som sagt, jag känner mig stolt. Hör till dem som tycker att det var klart lättast att avstå i början. Var så oerhört stark i mitt beslut.

Överlag har det gått över förväntan, men nu på slutet har det varit riktigt tufft. Det är överhuvudtaget inte många timmar under de har femtio dagarna jag inte tänkt på alkohol. Längtar till dagen då dessa tankar inte upptar lika stor del av mitt liv. Men antar att det är något jag ska igenom.

Jaja, hellre tänka på än dricka skiten... Nu håller vi i det här! ♡ Kram

Ja, det gick bra. Lite trött men stolt över mig själv. Tänkte att har jag kunnat släpa mig till jobbet när jag knappast hunnit nyktrat till förut, borde man väl klara det här.. Tycker vi är jätteduktiga som håller i det här ? Så hoppas vi att vi sover som små grisar inatt ???

Och minnen ibland som nästan känns overkliga. Låter konstigt men idag finns inte skuld eller skam kvar. Bara tacksamhet över att det ligger bakom.
//PP

Hur gick det? Jag fick mer eller mindre dra mig själv i örat hela vägen till jobbet imorse... Man får väl vara glad att man inte var bakis ovanpå måndags-sjukan... Sen blev jag som vanligt inspirerad och har istället svårt att sluta jobba och ta ledig kväll :P Måtte vi få sova som folk inatt!

Vilken dag...

Hej o tack för att du delar med dig av dig berättelse, så mycket som är så likt mitt egna liv läs gärna min historia om du vill.

Jag tänker att du precis som jag behöver nån utifrån och professionell att prata med, i vår kommun finns nåt som heter Anhörigcentrum, dit kan man komma oavsett vad man har för problem så länge man har en nära anhörig med problematik kring missbruk eller annan svår sjukdom...det va vad jag gjorde o har bara varit 2ggr men det va ett första steg till förändring o förbättring för MIN skull! Kolla upp det...

... att du skriver en liten hälsning. Verkar ju ha gått rätt bra för dig under hösten!

Hej tråden! Här är jag igen. Denna gången är jag inte tillbaka för att jag druckit för mkt igen och har ångest. Denna gången är jag tillbaka för att kika in och säga Hej. Jag har inte varit helt nykter sedan sist, tyvärr, men jag dricker väldigt lite. Det kom en perioder då jag enda dagen drack en öl, efter det går det några dagar och så blir det två öl och två glas vin och så eskalerar det tills jag en kväll dricker mig full och sedan vaknar upp med bakfylleångest. Det var mellan jul och nyår och sedan dess har jag inte den minsta lust att dricka.

Det underlättar att jag har fått jobb i en helt ny stad och veckopendlar. I den nya staden finns inga förutbestämda rutiner att falla tillbaka på (=en öl på kvällen för att jag varit duktig). Här är jag utmattad när jag väl är klar på jobbet och har gått den långa promenaden. Här dricker jag kaffe och vatten och mår bra av det.

AlkoDHyperD Hej där! Jag mår rätt bra faktiskt. Jag är klar med skolan och har börjat jobba, som jag skrev här ovan. Ska kika in i din tråd nu för att se hur du mår!

En vecka har gått utan fylla och nu har han blivit träningsfanatiker istället. Jag kommer på mig själv med att skämmas för att jag letar boende. Tänk vad fort man inbillar sig problemet är borta för att det varit lugnt några ynka dagar. För mig har liksom inget ändrat ändå, för jag vet nästa fylla kommer tids nog. Kanske blir en längre paus nu på några veckor, kanske till och med en månad, men den kommer. Han verkar tro vi har det bra nu. Han har ju börjat träna. Som om det skulle lösa problemet. Men spriten har varken diskuterats eller några löften från hans sida avgivits. Och jag mår illa av bara denna väntan även om allt skulle vara bra egentligen. Jag har blivit sjuk av hans beroende. Så enkelt är det. Jag kan inte förmå mig att tycka om den nyktra personen mera heller, när den fulla sidan av honom behandlar mig så illa däremellan. Och det är nog det som avgör att vi inte kan fortsätta denhär dansen längre, stegen bakåt är alltid fler än stegen framåt och det orkar jag bara inte med mera. Behöver ro. Tid att vila. Tankerum. Andrum. Glädjerum.

Och att jag ens sitter här och försöker skriva nån sorts försvarstal till varför jag vill flytta förklarar väl en hel del också, den medberoendes förbannelse och den godtrognes eviga tro på att det ska ordna sig. Vilket det inte ofta gör när det är alkoholism man har att göra med tyvärr. Om jag kan få in det i min skalle, att jag inte behöver motivera mig: att jag Vill ska vara mig tillräckligt motiv!

Ett bra och viktigt steg mot ett hälsosammare och fräschare liv.
Tror det är bra att bestämmer dig för en period, låt säga 6 månader utan giftet och gör en utvärdering efter det. Hur du mår och vad du vunnit på att inte förgifta dig.
Har varit på forumet ca 1 år och som jag uppfattat det är det väldigt väldigt få som lyckats dra ner på sin konsumtion till en oskadlig nivå, när man väl byggt upp en skadlig konsumtion.
Fortsätt att läs och skriv, här finns många kloka och stöttande personer.

Hoppas du mår lite bättre MCR, att sjukdomen släppt sitt grepp och orken blivit lite bättre. Och att du inte dömer dig själv för att du för en gångs skull vågade be om hjälp, må så vara av barnens pappa. Hoppas han var karl nog för uppdraget denna gång bara, så det inte blev ännu värre för dig!

ger förmodligen en mindre komplicerad och i genomsnitt mer lycklig tillvaro Dionysa.

Att ständigt ha det bra och vara lycklig är inte säkert att det är det bästa. Då blir man bortskämd och kanske inte tål minsta motgång.

Att glida fram genom tillvaron på en räkmacka är inte enbart positivt. Majonnäsen blir klibbig mellan tårna, och citronskivan ger torr hud.

Ha en bra måndagskväll!

Det kommer säkert fler och bättre svar än mitt. Visst går det att bryta dåliga alkoholvanor, ändra sin inställning till ruset osv. Men. Det beror ju alldeles på omständigheterna. Ta t.ex fd politikern (och suputen) Kjell-Olof Feldt, som gick från en enormt hög alkoholkonsumption där han ställde till det för sig, till en något lägre - men dock rätt kraftig. Det var både han och hans fru så nöjda med att de skrev en hel bok om det! Jaja. Han ville uppenbarligen behålla alkoholen i sitt liv, och så blev det.

Spontant kan jag tycka att "ett par glas" vilket kan betyda allt ifrån två små glas till fyra rätt rejäla? så är det mer än vad man behöver för att uppleva den goda smaken. Och, som 55+ medveten fyllerist - anser jag att alla glas efter det där första handlar mer om effekten? För mig skulle det också kännas svårt att bromsa när man väl kommit dit. Men, det som är positivt med synen på alkoholism och beroende idag är att man är mer vidsynt än tidigare. Det finns inget svart eller vitt. Utan handlar om att själv komma fram till ett bra sätt att leva, med eller utan alkohol.

Steg 1 är i vilket fall som helst att leva minst ett halvår, kanske ett år helt utan att dricka något. Dels tar det minst 3-4 månader för hjärnan att ställa om sig och få tillbaka någorlunda normala nivåer av signalsubstanser och hormoner. Sedan behöver man lite mer tid för att uppleva livet utan alkohol på riktigt. Inte bara som en trist transportsträcka tills man kan börja igen.

Om du är van vid att ibland avstå, inte har vant dig vid ett dagligt drickande menar jag och dessutom har positiva erfarenheter tidigare i livet då du frivilligt har låtit bli att dricka så ser det väl rätt positivt ut. Aldrig fel att ta hjälp ändå, via hälsovård/beroendecentrum m.m. där man också kan få hjälp att reda ut sina tankar om livet, och vad som gör att alkoholen har tagit för stor plats i tillvaron. För till slut så gör den ju liksom det! Det är därför vi hamnar här på det här forumet också. Hoppas du får fler svar, och mer konkreta råd på vägen.

... eller nästan iaf hur du känner. Välkommen säger jag också som är nygammal här. Jag har en son med Asberger, ospecifierad ADHD samt ångest/deprisson, den sistnämnda har dock lagt sig men jösses vad jag har haft det jobbigt med honom samt försummat mina äldre killar något kopiöst. det blev, precis som du skriver, så himla skönt att ta till vinet på kvällarna. Fick aldrig vara själv utan sov med honom, var med honom hela dagarna när han inte gick i skolan. Träningen blev en tillflyktsort samt vinet och ciggen. Nu har jag inte rökt eller druckit vin sen fredag 5/1 kl. 23.45. Jag har heller inte vågat gå till läkaren för att kolla mina värden, vill inte ha skäll. Tror inte att dina organ är slut, jag har trott detsamma men jag tror inte mina är det heller. Dock vet jag att helgen kommer bli jättejobbigt samt att jag har resan framför mig men jag vill inte sabba allt med att vara bakis. Hatar att vara trött rödögd och skakigt i benen. Vi kämpar tillsammans Kram

Jag hakar på, ligger liiiite efter men ändå?stort grattis o bra jobbat

Wow!!! Grymt jobbat!