Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner också så igen mycket av det du skriver. För min egen del kan jag konstatera att jag inte heller i mitt andra förhållande förstod varningstecknen, jag lyckades krypa in i ett till förhållande med en man som jag först långt senare förstod att också har alkoholproblem. Så olika kan alkoholproblemen vara mellan olika personer, att man på mils håll skulle könna igen tecknen men sen ändå totalt missar varningsflaggen för att det ser annorlunda ut än de tecken man tror man letar efter. Så efter år i mitt andra förhållande där spriten får allt mer spelrum, börjar jag äntligen se sanningen och letar en väg ut för mig och barnen.

Önskar dig därför lycka till framöver, starkt att ha lämnat men se upp så du lärt dig nåt sv det som varit så du inte obemärkt halkar in i ett nytt förhållande med samma problem fast på ett annat sätt. Vi medberoende har nog lika mycket läkande och lärande att göra som de som vill sluta dricka.

Gott nytt år!

Japp, nu är jag tillbaka - på rätt sida dessutom! Körde aldrig över den helstreckade linjen. Nykter, förutom två folköl, under 41 dagar. Bestämde mig för att inte kalla det ett återfall, utan ett varningsfall. Har ju ingen betydelse för någon annan än mig själv, hur jag väljer att se på det.

Mår bra igen! Åtminstone jämförelsevis.

Gott nytt vitt år! ☄?☄ Nu håller vi i det här!

Dina ord hjälpte mig att somna tillsist....❤️Du har så rätt, upp och på't igen! ?
Mår lite småpyton nu på morgonen men försöker att inte stressa upp mig och få ångest utan dricka massa vatten och kanske somna om en stund. Ska bort på lunch och ska ta mig igenom den här dagen....Har en flaska alkoholfritt vin som väntar till kvällen och just nu föredrar jag den smaken hundra gånger mer än det fylliga vin jag drack igår...en hel flaska bara rakt upp å ner.
Fan vad lätt de va att trilla dit!
Men då börjar jag om då.......dag 1 här kommer en lite stukad jag.

Spinning igår och min underbara, älskade kropp svarar direkt på musiken, trycket i tramporna och tränarens röst. Vid stretching känner jag dock hur illa jag har behandlat mig själv under en lång tid. Muskelknutor och celluliter, spänning i hela kroppen gör sig påmind. I bastun efteråt försöker jag slappna av men det kommer att dröja ett tag innan leder och muskler repar sig. Det får ta tid. Köpte nytt träningskort som alla andra som vill starta det nya året hälsosamt. 14 månader har gått utan träning och normal rörelse - det kommer nog att ta det samma att komma tillbaka i fin form. Lägger undan vinpengarna på ett eget konto som heter Välbefinnande - det kommer att bli råd till mycket Välbefinnande om några månader.

Mentalt är jag helt slut-hjärnan är så trött, så trött. Massor av tårar ska ut och jag tackar mig själv för att jag har tagit semester en vecka till. Ett par dagar får jag alldeles för mig själv. Jag har ännu inte bestämt om dessa ska spenderas i sängen med täcket över huvudet eller om jag ska tillföra någon aktivitet.

Igår efter en riktigt tuff dag tog mannen fram en flaska vin och frågade om jag ville ha. Hans förnekande kring mina alkoholproblem är så stort att det inte går att komma igenom. Jag sa vänligt; nej tack! Oj, sa han. Då tar jag en öl om det är ok? Varför det är så tror jag inte är viktigt just nu. Det enda viktiga är mitt; nej tack!

Imorgon är det nyårsafton och jag har redan sagt till gästerna som kommer att jag kan skjutsa hem dem på natten. Kvinnan i den familjen hade inte heller tänkt dricka då hon är nyopererad, så hon sa bara att hon tar med en flaska alkoholfri champagne. Inget mer med det. Jag misstänker att det jag tror är uppenbart - mitt alkoholberoende - inte alls är uppenbart. Jag har nog lyckats dölja det bakom mitt leende och stängda dörrar. Läskigt!

Tankar som far hit och dit. Oro finns i kroppen och i mina tankar. Idag är jag ensam hemma några timmar - fri tid bara för mig. Det känns jättejobbigt men jag ska anstränga mig och göra det bästa av den tiden.

Tre hela dygn nykter - hur i hela friden kan det vara så jobbigt?

Coco, jag räknar också.. och hoppas en dag kunna dricka normalt igen. Men jag vet innerst inne att det inte kommer att gå. Så jag peppar mig själv och försöker tänka att det är lätt, fast det är svårt.

Du har klarat ett och ett halvt år! Så starkt av dig! Åh jag önskar att du inte tänkte så rationellt kring ett återfall. Jag tror verkligen du kan fortsätta utan. Du är ju inne i det, tänker jag. Kanske en drink men inte idag. Håll fast vid det!

Jag ser tillbaka. I 25 år har jag misslyckats med att ta det lugnt. Vissa minnen skrämmer skiten ut mig och jag är otroligt tacksam att jag fortfarande lever. Dag för dag bryts minnena ut mot nya. Längtan efter det sträva vinet får ersättas av känslan när jag sprungit ett bättre tempo än förra gången. Minnet av kvällen på krogen får lämna plats åt en riktigt god brunch, utan bakfylla.
Och när suget blir för starkt, att få känna GT'n svalka strupen så ska jag ta fram minnet tillsammans med bilden av mina barn när de får veta att jag släpper mitt löfte. Då är det inte lika svårt att låta bli. En dag till.

Coco allt gott inför det nya året. Vi ska nog klara det också.
Kram

Hej Amanda,
Tack för din pepp - det kändes svårt att ta emot dina ord vid första läsningen men sedan föll det in - jag är sträng mot mig själv. Jag måste bli lite snällare och leva som jag lär. Förlåta mig själv. Det gör ont och tårarna kommer igen. Jag ska läsa din tråd lite senare idag när jag är ensam hemma.
Kram

Hej..
Jag känner igen mig i de du skriver när j hade varit nykter i ca 2 månader.Men för mig så försvann de bara helt plötsligt utan att jag "märkte det" man får bara vänta ut det. Tröttheten var frustrerande pga man inte fick någon gjort. Och att gå runt o vara gråtmild kändes hopplöst.Men som sagt det kommer att avta så ge inte upp ❤️

Han var inte full den 20 december utan narkotika påverkad. Det börjar kännas som att det är dags att säga hejdå

Han hann inte leka så mycket med kälken den dagen, när alla formaliteter var överstökade hade det börjat mörkna. Några åk hann han i alla fall med. Eftersom stugan låg i en sluttning kunde han starta direkt utanför dörren och dåna iväg nerför fjällsidan med en fart som fick hans mamma att bli orolig. Eftersom snön var djup så blev det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att traska upp igen med kälken på släp, så pappa rådde honom att köra upp en bana som ledde i en vid vänstersväng; på så vis skulle han komma fram till vägen som ledde upp till stugan. Den var plogad och mycket lättare att gå på. Det var väldigt roligt men han fick nog medge att han frös en hel del när han kom in. Han hade ju varit tvungen att använda sina gamla skidbyxor; de var tämligen slitna och hade hål på mer än ett ställe sedan han i påskas hade åkt omkull på skidorna och kanat ut på barmarken.

Morgonen därpå vaknade han med feber, hosta och rinnande näsa. Han hade ingen som helst lust att lämna värmen under täcket, men Rudolf måste ju få komma ut så han släpade sig upp ur sängen och öppnade ytterdörren. Vilken tur det var att han inte behövde följa med hunden ut här uppe, hemma hade det varit snart sagt omöjligt att ge sig ut på promenad i det tillstånd han nu befann sig. Han stod innanför den halvöppna dörren och huttrade i väntan på att Rudolf skulle komma tillbaka, men just idag verkade det som om han tog extra lång tid på sig. Eller kanske han bara inbillade sig; han var ju trots allt sjuk. Nåväl, så småningom kom hunden i alla fall åter och han kunde återvända till den nu kyliga sängen, där de blev liggande tillsammans tills mamma sent omsider dök upp.

Det blev ett väldigt hallå när hon kände på hans panna, hon väckte pappa och de satte igång med att göra soppa åt honom; han hade ju inte mäktat att göra frukost åt sig själv, så trots febern var han lite hungrig. Han fick några böcker att läsa och pappa rullade in TV’n och videobandspelaren i hans rum så att han skulle ha något att göra. Själva var de fullt upptagna med att förbereda nyårsfestiviteterna, även om de låg några dagar bort i tiden, det blev kanske lite ensamt men han var ju van, och så hade han förstås Rudolf att prata med. Han hoppades ändå att han inte skulle behöva stanna i sängen för länge; han längtade ut, längtade till att fortsätta åka på sin nya kälke. Han hade hört föräldrarna prata i köket och förstått att det var hans eget fel att han hade blivit sjuk så han gjorde sitt bästa för att friskna till så fort som möjligt.

Fortsättning följer…

Hej Buffeln och alla ni andra. Jag hoppas att ni har haft en trevlig jul.
Ser att det här är en äldre tråd. Hoppas att det går väl för dig Buffeln. Tänkte sticka in med min erfarenhet av Baklofen. Till att börja med så har jag inget alkoholsug alls förutom att jag uppskattar ett litet glas rökig maltwhisky kanske en gång per månad. Och tidigare så tyckte jag att det smakade gott med ett glas kall öl till grillmaten på sommaren. Livet gjorde en vändning och jag skadade ryggen så illa att den är opererad nio gånger hittills. Min diagnos är neuropatisk smärta. Dvs skadade nerver i rygg/höft i mitt fall. Innan alla ingrepp så fick jag äta hela listan av mediciner som normalt ska lindra. Såsom Gabapentin Lyrica, alla slags opioder och till och med Metadon. Ingen av dessa gav önskad eller liten effekt på nervsmärtan. Nu var alla mediciner provade som tog lång tid med dessa insättnings/nedtrappnings scheman för att hindra bieffekter som lik förbannat man ändå drabbades av. I början av året erbjöds jag möjligheten att få en Baklofenpumpen inopererad i kroppen då det inte i dagsläget finns något som hjälper min situation. Genomgick en tredagars utvärdering på sjukhuset då Baklofen sprutades rakt in i epiduralrummet, tomrummet i ryggkanalen. Fick olika doser varje dag varav placebo en dag. Jag upplevde att det gav hyffsat bra effekt på smärtan. Säg att den lindrade smärtan med ca 20% vilket är en halleluja upplevelse för mig. Då jag reagerade positivt på Baklofenet togs beslut om permanent inläggning av en pump. Pumpen opererades in på höger sida straxt under revbensbågen. En ganska så rejäl bula på magen. Från pumpen drogs en tunn slang in i epiduralrummet och slangen går hela vägen upp och mynnar ut ungefär vid hjärnbarken. Började med en låg dos som sakta har höjts under året. Biverkningar i mitt fall har varit att jag efter en höjning i höstas tappade kraften i båda benen och balansen påverkades såtillvida att jag ramlade omkull många gånger och skadade mig. Dosen sänktes något och det stabiliserades. Till saken hör att jag är långt ifrån den dos som ska hjälpa mot min nervsmärta. Men nu sitter pumpfan där och är inställd på att resan till lindring kommer att bli lång. Nu har ni läst så här långt och undrar säkert vad jag babblar om. Jo! Bieffekten av Baklofen och alkoholsug. Som jag skrev från början så hade jag inget större sug efter alkohol tidigare heller bortset från avnjutning av en rökig maltwhisky och en kall öl någon gång. Nu efter att jag har Baklofen i kroppen 24/7 så har till och med tanken på alkohol försvunnit helt. Jag har vid några tillfällen tvingat mig själv att smutta på dessa annars så goda droppar av whiskyn eller ölen, men det bara går inte. Det smakar inte gott som jag minns det utan det slutar jämt med att jag får hälla tillbaka det i flaskan igen. Jag tog upp ämnet med min läkare som kände till det men att någon egentlig forskning inte har gjorts i ämnet i Sverige i alla fall. Så jag tror att Baklofenet säkert skulle kunna hjälpa många ur sitt missbruk. Nu är inte jag något skolexempel på hur det gör nytta men finner inget annat samband än att det är medicinen som påverkat kroppen/knoppen till det här resultatet. Jag kommer att ta den här disskusionen med min neurolog för att få mer kött på benen och berätta om det senare om någon vill höra. Nu hoppas jag att jag inte sabbade din tråd helt här Buffeln. Jag och många fler är nyfikna på hur det är med dig idag. Skriv gärna en rad eller ett hej om du orkar så att vi vet att du är med oss. Förlåt den onödigt långa tråden men blev så till mig när ämnet kom till tals. Sköt om er allihopa och ha en trevlig helg och passar på att önska er alla ett gott nytt år. /Jari

Jag går oxå och gråter, men just nu känns det ganska befriande.
Jag oroar mig för nyårsafton med. Jag har tackat nej till en bjudning och har inte åkt till stan för att lockas av att besöka systemet så har nada hemma. Känns tryggast så.

Hoppas du kände litet lyckorus efter spinningen!

Amanda har helt rätt ang hudlyster. Bara nykter sen i ons och huden känns mkt fräschare redan!

Hej Buffeln!
Hur går det för dig?

Styrka kommer inte från att vinna. Din kamp utvecklar din styrka. När du går igenom svårigheter och beslutar att inte inte ge upp, det är styrka:) 3 veckor utan giftet är jättebra och nu snubblade du till lite så var inte för hård mot dig själv utan borsta av dig och fortsätt på den nyktra vägen du började gå från början:) Styrkekram

In i värmen och gemenskapen Vissly ? Bra att du kommit till insikt att du vill förändra ditt drickande och att du är villig att försöka kämpa för ett liv utan ångest och dåligt mående som alkojävlen skapar. Styrkekram ?

Där kom det. Nästan tre veckor utan. Så skulle jag unna mig ett glas. Som blev fyra, som blev fem glas.
Och livet känns toppen fast ändå inte. Då skulle jag väl inte loggat in och skriva om det här?
Hatar den välbefinnande känslan. Hatar att jag känt mig så glad, säker, trygg och stark.
Vilken fejk jag är. Jag älskar vinet som bubblar i mig. Och hatar vad det gör mig till.
Ångesten imorgon. Pluffset.
Inte starkare än så.
Ledsen. Glad. Sorgsen. Ångest.
Fan fan fan.....?????????

Mina nyktra perioder har varit helt vita. Folkölen är ett bestående inslag när jag väl dricker. Dricker inget annat än öl och nuförtiden då endast folköl.
Det jag märkt är att jag när börjar dricka igen dricker jag mindre än innan.
Men sen tenderar det att långsamt öka igen och då är det dags att återigen avstå.

Detta började vecka 8 i år och det enda jag kan säga är att det senaste året har jag druckit avsevärt mindre än åren innan.

Kanske bara tillfälligt, kanske är det en återvändsgränd. Jag har lovat mig själv att välja den andra vägen om de negativa konsekvenserna av mitt beteende blir större.

Detta är mina erfarenheter men jag tror det är viktigt att utgå från övriga medlemmar i detta forum. Har man passerat en gräns finns det nog bara en väg att gå och bara du kan avgöra det.

Men alldeles oavsett så sätt ett mål på en vit månad och fatta sen ett nytt beslut. Det kostar dig ingenting och personligen tycker jag att stoltheten i att klara det är en fantastisk morot utöver själva nykterheten. Du kommer inte ångra det!

Gott nytt till dig också pi! Och Ellan så klart! Och alla ni andra där ute!

Kanske att jag använder min situation med stor familj osv som en undanflykt att ok många barn klart du måste fly undan...
Hoppas vi kan stötta varandra och andra i detta,
Jag börjar med antabus om en vecka och lovar att återkomma❤️

Snille42. Låt mig gärna veta hur det är att ta antabus när du har börjat med det. Jag är inte där. In än i alla fall. Men klarar jag det inte själv så behöver jag ju hjälp. Bra att du tar emot den. Starkt gjort även om du upplever att du inte har något val... Jag är livrädd för att gå ner mig ännu mer, börja missköta jobbet, köra rattonykter osv. Har inga barn själv och kan inte ens föreställa mig att ha sex barn och vara duktig flicka. Jag har fullt upp med att vara singel, barnlös och duktig flicka... Men jag tror att boven är duktig flicka faktiskt. Det är nog lite kopplat till personlighet. Håll mig gärna uppdaterad och så stöttar vi varann. Kram.

Är där själv.Tror att jag ska fixa att sluta själv med alkohol men jag fixar inte det.
Min läkare såg igenom mina bortförklarningar om hur mycket och när jag drack i samband med sjukskrivning.
Togs leverprov och bpeth som visade överkonsumtion.
Blev erbjuden/tvingad till beroendemottagningen där jag gått i 3 månader men står och stampar på samma ställe och idag så tyckte de i samband med ett besök att jag skulle börja med antabus...Jag tackar Ja ...för att det är vad som förväntas av mig som en sexbarnsmor och duktig flicka..
Ger det svar de vill ha.
Jag känner att jag ör uppdelad i två personligheter en som vill dricka vin och en som vet hur fel det är..
Hoppas du hittar styrkan att fortsätta kampen och att vi kan göra det tillsammans här!

Vinäger, ja det är det klassiska "duktig flicka" syndrom. Hmm... Får mig att tänka på alla relationer med män som jag haft där jag alltid varit den starka. Ibland har jag blivit lämnad, ibland har jag lämnat. Men oavsett så har jag burit fram andra och det är inte så att jag beklagar mig. Snarare så att det oftast har känts som att jag haft ett syfte eller en uppgift som alltid har handlat om att hjälpa fram andra. En enda gång har jag lutat mig mot en annan och visat mig svag. "Svagheten" bestod av att jag blev sjukskriven i 12 veckor för stressymptom kopplat till jobbet Lärde mig av det och har sen dess - det här var typ 15 år sen - bett om hjälp på jobbet när det har blivit för mycket. Men det gör mig fortfarande besviken och framför allt arg när mannen jag då var tillsammans med dumpade mig med orden att "du är inte den starka kvinna jag trodde att du var"... Det var så fruktansvärt orättvist. Men hans förlust antar jag. Så blir det övermäktigt med att sluta dricka då ska jag ta hjälp (vilket jag i och för sig gör på detta sätt). Jag gjorde det när det var jobbrelaterat så det borde väl gå nu också...

Tack Flasklilja_!

Att alltid vara den starka. Att alltid se till att alla andra mår bra. Inte undra på att vi inte alltid orkar. Inte undra på att vi duktiga flickor ibland tar till något som dämpar, ger oss lite flykt från vardagen, från livet...

Självklart VET vi att det är en förrädisk flykt, en falsk tröst, och att det skadar oss mer och mer för varje gång. Ändå fortsätter vi... och fortsätter...

Men vi har också ansvaret och möjligheten att stoppa - innan det är för sent! Lättare sagt än gjort, men ändå det enda alternativet.

Problemet är att vi ofta är så inne i vår roll att vi minsann ska klara av att sluta dricka på egen hand. Vi behöver ingen hjälp, vi som tar hand om allt och alla fixar väl lätt en sådan här sak - eller?

Nej, ibland behöver även vi få vara små och sårbara. Blir det övermäktigt, ta hjälp!

Det här blev längre än jag tänkt. Välment svammel. Lycka till!

Heja Vissly!

Tack Ullabulla
för det du delar med dig av här på forumet;
din egen resa och dina tänkvärda ord till andra.
Jag har fått upp ögonen för det jag själv står i.

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År 2018.
Vänliga hälsningar /R

Tack Ellan! Jag vet att jag måste bryta innan det får allvarliga konsekvenser och logiskt sett måste jag börja med mig själv. Det är svårt dock när jag alltid varit storasyster och tagit hand om alla, och generellt också den som folk vänder sig till. Men jag ska kämpa, lovar, och tack för dina stöttande ord!