Senaste kommentarerna i forumet

Jag sitter här i natten med min oro. Nu måste jag försöka ta steget ur det här förhållandet. Till alla gå en anhöriggrupp om er kommun har det.

och dina behov. Min pappa är alkoholist, men har aldrig varit elak eller våldsam. I många, många år mådde jag så dåligt av att träffa honom och prata med honom(han var ju alltid full). Men jag vågade inte konfrontera honom, och jag vågade inte bryta kontakten. Jag var livrädd att han skulle ta livet av sig, eller supa ihjäl sig. Men till slut fick jag nog, och idag har vi ingen kontakt. Det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. Det har tagit mkt tid, och så har det hjälpt att läsa på detta forum, men idag plågar det mig inte så mkt. Jag sörjer att min pappa drabbades så hårt av denna fruktansvärda sjukdom, och att han inte klarat att ta emot hjälp. Men jag känner också att jag måste ta ansvar för mitt eget välmående, och därför har jag ingen kontakt med honom. Jag känner så med dig som haft det 100 ggr värre än jag. Och jag önskar att du sätter dig själv och dina drömmar i första hand, det är bara ditt eget liv du har ansvar för. Massor av kramar

Så jävla bra är du ????????????? Men det är bra att du tänker på skräckminnena ibland, för att aldrig hamna där igen!

Dagarna bara flyger förbi och glad är jag för det. Flytten tillbaka till Sverige kommer allt närmre och det känns spännande men också tryggt.
Känner också en viss trygghet i min nykterhet. Saknaden av fyllan börjar släppa sitt grepp och jag tänker oftare att jag inte BEHÖVER vin. Behöver inte alkohol för att må hyfsat bra. Ibland kan jag till o med känna att jag snuddar vid lycka, ibland...
För någon vecka sedan ville jag bara försvinna, gömma mig för mig själv, stänga av allt. Sluta vara jag.
Det gick över. Nu försöker jag aktivt förändra hur jag tänker angående mig själv. Har läst och läst igen det ni skrivit och kanske har jag till slut förstått. Varför skulle jag inte förlåta mig själv? En mening som gång på gång återkommer här ibland kommentarerna: var snäll mot dig själv!
Har trevande börjat prova detta lite då och då. En ny känsla. En känsla av att det kan leda till något bra!
Jag tänker på er alla som sliter med detta jävla gissel och önskar er alla allt gott???❤️

Dag 2. Inget sug efter alkohol. Jag har mest avsky för det just nu. Men kroppen har varit rastlös nästan hela dagen. Liksom oroskänslor. Som om man är kallad till sin chef av okänd anledning. Framtiden känns ömsom ljus, ömsom svart och obehaglig. Tar dag 3 först.

Bra där Almaa! Låt min dag 3 bli din dag 2 också. ?

.

Jag läser dina inlägg med tårar i ögonen. Du kunde lika gärna beskriva mitt liv!
Vi hade goda och dåliga perioder, men det gick alltid ett steg framåt och två steg bakåt. För mig kom gränsen emot och vi är nu frånskilda.
Det har varit en tung tid, men nu går det två steg framåt och ett bakåt.
Kämpa på! Kom ihåg att du är värd att må bra! Att vara trygg i ditt eget hem!
Att inte behöva smyga på tå för att inte göra honom arg!
Att få göra vad du själv vill, när du vill!
Du är starkare än du tror!

Jag har ofta funderat kring alkoholberoende som sjukdom. Har en anhörig som har insulinbehandlad diabetes och själv har jag alkoholberoende. Det finns flera likheter med sjukdomarna om man jämför, t ex att båda sjukdomarna kan uppkomma i olika grader, att de påverkar och kan ge komplikationer i de flesta av kroppens organ. Dessutom är de oftast kroniska, man får dras med dem livet ut. Det är också upp till den som har sjukdomen, att ”sköta behandlingen”. Men detta är bara mina funderingar.

Tack för de snälla kommenarerna. Det är bara så otroligt tungt när alla tycker att det är mitt fel. Till och med barnen ser hans drickande som normalt och han har hjärntvättat dem att tro att jag är elak.
Ena veckan kan han vara så fantastiskt snäll och göra allt för att vi ska komma överens, nästa vecka gör han allt han kan för att bråka med mig. Någon hade i en annan tråd skrivit att det är som en labyrint och det stämmer. Varje gång hittar jag ut lite snabbare för jag lär mig vägen bättre för var gång. Jag har lärt mig att se mycket kritiskt på hans snälla vecka och kämpar att inte trillat dit varje gång han säger ett snällt ord.
Men hur kan man vara så korkad att man bara vill se allt gott i honom. Hjärtat säger en sak medan hjärnan säger en annan...

Mest arg på honom blir jag om han verkligen lyckas skärpa sig och bli nykter. Arg för att han inte kunde göra det förän det var försent för oss. Men det är lång väg dit...

?

Dina inlägg genomsyras av styrka. Vilken kämpe du är! Hoppas verkligen att du blir frisk snart och att tanken på att ta något "stärkande" (som tenderar att bli sänkande) inte tar över. Stort lycka till!

Hej. Nu är jag tillbaka. Ingen jätteförbättring här. Han dricker ff(hade ett uppehåll på 13 dagar) sen tyckte han att han behöver inte bevisa mer...
Men jag klarar knappt av något fysisk/känslomässig närhet med honom mer. Varför vet jag inte?!
Vi bråkar alltid. Idag så skulle ungarna lägga sig. Köket såg ut som jag vet inte vad. Då ska han börja sätta upp ljusstakar. Sa bara att det behöver vi väl inte göra nu,fönsterna behövs putsas.
Skitsur! För jag gnäller när han inte gör nåt & sen gnäller jag när han vill göra något. Sen gick han & lade sig i soffan med sin whiskey. *suck*
Blir såååå trött när dom beter sig som barn!
Fan vill du sååå gärna sätta upp stakarna så gör det men näääää då ska det suras ?

Wow, vilken resa du har gjort. Är djupt imponerad. Känner igen mig i din beskrivning av eländet runt alkoholen. Ser mig nu som en av dem som lägger detta bakom mig och blir otroligt peppad av att läsa inlägg som dina. Än en gång - grattis! ♡

Du skriver så vackert om dina funderingar över alkoholen. Du har insikten och du är medveten om och har respekten för riskerna för återfall. Men styrkan lyser igenom.

Jag tror starkt på dig!

Du skrev så fint i min tråd. Häng på mig, vetja, så kör vi tillsammans. ? En härlig framtid som nyktra väntar på oss. Kram

Tack för din kommentar, Bittebit!
Visst är jag tacksam för att jag har klarat mig utan skador. Att jag har tagit mig hem trots minnesluckor.
Fattar också att ansvaret är mitt. Det var inte meningen att skylla på nån. Samhället hjälper ju många på olika sätt.
Tänk så mycket pengar det går åt att rädda en skottskadad som har hamnat i kriminell värld.
Önskar bara att det hade funnits mer hjälp för oss som har drabbats av denna sjukdomen och vill bli friska.
När egna krafter inte räcker till......

Tänk att jag vågade ta steget att berätta till slut. Jag vill dock verkligen framhålla att det till största del var ni på forumets förtjänst. All pepp och konstruktiva ifrågasättanden. TACK! ♡♡♡

Blir också rörd över era fina ord i de senaste kommentarerna. Trots att jag inte skrivit här så länge förstår jag att gemenskapen kan bli mycket värdefull.

Två saker har jag funderat över. Det ena är att jag faktiskt visste att min man skulle ta det bra, men ändå inte kunde berätta tidigare. Det hela kändes så skamfyllt även inför honom. Vi som har stöttat varandra i vått och torrt i trettio år och gått igenom både svåra sjukdomar och annat jobbigt. Fruktansvärt att just alkoholproblem är så tabubelagt, trots att så många (vanliga) människor lider av det.

Det andra är förstås varför jag lät det gå så här långt. Vi har verkligen haft det bra tillsammans och därför känns det extra knepigt. Jag vet förstås att en del av oss utvecklar en beroendesjukdom, men ändå... Tror att vardagsdövandet började så smått när jag drabbades av panikångestattacker för några år sedan. Från att smygdricka någon enstaka vardag eskalerade det till att bli så gott som dagligen. Stressfyllt arbete som innehåller en del obekväma beslut har självklart inte gjort det lättare.

Nåja, bara grubblerier som jag antar att många känner igen sig i.

Just nu finns inte en tillstymmelse till längtan efter alkohol och jag är tacksam så länge det får kännas så enkelt att låta bli. Vet att det kan ändras fort. Är dock en riktigt envis jä*el så hoppas och tror faktiskt att detta kommer att gå vägen.

Kram på er alla fina. ♡ Hoppas ni får en härlig och nykter kväll.

...är jag ännu övervägande övertygad.

Att vara medveten vid det tillfälle det blir skillnad är skrämmande. Tror ändå att det är det jag är. Medveten om att jag nu gör skillnad.

Det viktigaste är att du lär känna dig själv och vad som händer just dig. En del människor ska avstå helt, andra klarar att dricka utan att återgå till ett beroende. När jag själv läste en sån här kommentar när jag kraschade och insåh att jag hade problem så snöade jag in på att det kanske går- och visst det kanske går (finns forskning) men igen, det viktigaste är att du själv hittar vad som är bäst. Om du varit i 12 stegs program och inte tycker att det passar så behöver du tänka om helt (svart/vitt vs. Grå)
Lycka till!

till 2 år i frihet.

Javisst är det underbart att ha lämnat A-eländet bakom sig, att friskna till, få tillbaka livsglädje, kunna känna riktig glädje, kunna ta motgångar utan bedövning, kunna göra nyktra och sunda val, etc. etc.

Gläds med dig, och alla andra som gjort valet att leva nyktra här inne.

Hoppas också att du även har framgång med ditt projekt med Amors pilar Miss Lycklig.

Tack Bedrövadsambo:-) Just nu lite tungt dock. Har ett jobb där jag verkligen måste vara på topp med jämna mellanrum vilket är omöjligt just nu eftersom jag är sjuk. Dåligt samvete naturligtvis eftersom jag "borde" vara på jobbet men måste bli frisk till helgen då det gäller.
Plus alla pengar spm försvinner eftersom jag är egen... Lite stress inombords mao. Skulle bli lite lugnare med en rejäl virre.
Blev påmind om mina "lyckopiller" som ligger och väntar på apoteket igår när jag var där för att hämta ut andra mediciner.
Var ju nära att börja äta men blev avrådd av min fru pga av biverkningarna som var hemska sa hon. Känns på något sätt bra att inte äta dom även om jag känner flera som äter och mår mycket bättre.
Letar fortfarande efter något som ska ge mej den där glädjen och lugnet som alkoholen ger. Det borde ju räcka med underbar fru och fantastiska ungar men ....
Utan A nu i över 3 månader. Hoppas det går bra för dej Bedrövadsambo och alla ni andra!!

Du kan läsa om det i min tråd,jaha och nu då.
Sorgen är fruktansvärd och oförmågan att ta tag i sitt eget liv annat än bitvis.
Enda vägen är att börja gå åt annat håll.
Om han tar tag i sitt liv så vet han var du finns.

Kanske börja avvänja dig så sakta.
Ring varannan dag,sen var tredje osv om du inte klarar att bryta direkt.

Han vill inte sluta! Du sja som ovan nämnt fokusera på dig. Klipp bandet annars kommer han bara fortsätta, vilket är stor risk även om du klipper banden.

Wow, vilka framsteg du gjort! Jag blir imponerad, bra jobbat.
Det här med att folk kommenterar och frågar varför man inte dricker, det blir ju påfrestande men jag tror också att en del blir skrämda/avundsjuka av att du faktiskt vågar avstå och gå emot normen. Säkert inspirerade du någon där på festen.
Det gick bra för mig, jag drack men gick inte över gränsen. Höll mig till det jag bestämt. Jag har resonerat lite runt det i min egen tråd, läs om du vill och orkar!

Det går bra men det är väl till helgen suget sätter fart. Får så bra stöd av min fina man som tror på mig trots allt som varit. Får sysselsätta mig med träning o promenader o ev lite julpynt då den där rösten försöker övertala och släta över att en flaska eller åtminstone en halv flaska vin inte gör någon skada.
Kämpa!
Ha en fin dag alla ♡