Senaste kommentarerna i forumet

Bra sammanfattning tycker jag Morgondag. Det är precis det som är det svåra, motiga och tunga. Vad mycket lättare det är att sjunka ner i soffan och dricka vin, till att börja med. Men sen kommer passiviteten, ångesten, kontrollförlusten, den kraschade ekonomin osv. Just därför måste vi igenom den smala krokiga vägen, ändra vanor, gå mot strömmen, inte vara som alla andra. Ta det jobbiga nu för det blir enklare sen. Det som kan tyckas enkelt blir svårt, det som kan tyckas svårt blir enkelt.

Det kommer ups och downs såklart. Men att sitta stilla och se på när gräset växer är en bra föresats när man har noll energi. Det är helt ok att ta det lugnt ibland och inte agera hela tiden, varesig på det ena eller andra. Keep safe <3

Tycker absolut att du är på rätt spår även om det blev ett snedsteg.

Om du nu har druckit varje/nästan varje dag i 15 år kommer du nog att få kämpa länge för att det ska bli normalt att inte dricka. Tyvärr är det tålamod som är enda hjälpen där.

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Drack i bilen innan jag gick in, gömde sprit i verkstan och sprang ut och smygdrack. Hittade alltid sätt att smyga, gömma, ljuga... hatade mig själv och mitt beteende till slut men bara fortsatte.

Har två små barn och en stöttande fru, jobb, hus och allt som anses "normalt " men kunde bara tänka på när och hur jag skulle kunna dricka.

Du är i början av en stor förändring. Var stolt över att du påbörjat förändringen och var inte för hård mot dig själv. Det kommer att ta tid.

Kolla om det finns nån AA-grupp i närheten. Ganska skönt att bara gå dit och lyssna på hur andra jobbar med sin nykterhet. Vill man prata av sig eller söka stöd kan man göra det.

Funkar inte för alla men många blir hjälpta av den gemenskapen.

Kolla på www.aa.se , där kan du söka efter alla grupper i Sverige.

Du har gett honom på tok för många chanser. Jag vet att det är en sjukdom, men om man får den hjälp han fått måste man ta sitt eget ansvar och bidra. Om du fångar upp honom gång på gång kommer bara du själv dras ner i träsket. Er relation är oerhört destruktiv, och du har inga som helst skyldigheter mot honom. Han utnyttjar din godhet. Den enda gång jag kan tänka mig att göra liknande insatser är om mina barn hade drabbats. Fast jag vet att det inte ens är rätt då. Men då hade mina känslor tagit över förnuftet, och det har det gjort för dig. Stort tack för att du berättade, du beskriver verkligen pendlingen mellan solsken och misär strålande bra. Precis så var det med min pappa hela min uppväxt. Så många gånger hoppades jag, lika många gånger blev jag besviken, tills han dog 61 år gammal. Så mkt insatser från sjukvård och annat, till ingen nytta. Fy fan vilket jävla skit alkoholen är.

är inte alltid helt trivialt, speciellt när man inte mår bra...
Jag trodde mig ha en läkarkontakt, men det visade sig att hen hade slutat och att jag därmed fallit ur systemet. Man rekommenderade mig att söka hjälp via vårdcentralen istället. Min vårdcentral har inte psykiatrisk hjälp så de tyckte att jag skulle ta mig till psykakuten.
Alltså får jag ta semester de halva dagar jag inte är sjukskriven på nu och hoppas på att jag mår lite bättre så att jag orkar söka hjälp nästa vecka när jag hu inte är sjukskriven alls. Grejen är ju att jag behöver hjälp för att ta mig ur det här och det skulle ju vara kalas om jag inte blir av med jobbet på grund av att jag blivit sjuk...
Förra gången jag blev sjuk jobbade jag på en firma med företagshälsovård. Där jag är nu skulle jag tydligen ha tecknat en privat försäkring för att ha företagshälsovård...
Funderar kring om jag orsakat det här genom mitt drickande. Kanske har jag det, men det spelar mindre roll egentligen. Nu dricker jag iallafall inte.

Men är fortfarande nykter
Hoppas alla ni andra också lyckas hålla er från flaskan.
Det är fantastiskt och aldrig försent.
Idag träffade jag en man som druckit i femtio år, han slutade för tre månader sen och va helnöjd och frisk :)

Trevlig kväll till alla

Tänk att när man nått vägs ände, och vågar byta horisont, för att förändra sitt liv då är man modig. Det tycker i alla fall jag. Låter som du nu tar avgörande steg nu. Men shit egentligen, om vi bara står hemma under köksfläkten och dricker vin...

Har hamnat i en riktigt trög svacka.

Sover och har huvudvärk mest hela tiden.

Var på möte med en annan gammal grupp igår. Ungefär hälften av personerna kände jag igen sen för fem år sen.

Ska försöka hålla båda grupperna levande så att jag kan välja som jag vill och vad som passar. Bor mitt emellan tre små städer och har fyra grupper att välja mellan men det blir för splittrat att gå till alla.

Försöker tänka på framtiden men jag har noll energi just nu. Sjukskriven en vecka till... inte läge för några omvälvande beslut de närmaste dagarna.

Ni är så fina!

Och vi är bara människor.
Det är en annan klokhet mon son har lärt mig.

-Mamma. Jag är ju bara människa.

Jag hoppas att ni fick prata något i helgen. Berätta gärna hur det gick och hur tankarna går nu.

Har du funderat mer på morgondagens evenemang?

Jag vet för egen del att även lite dricka sätter igång hela karusellen igen och de vita dagarna skulle vara borta. Nu hade det knappast blivit lite dricka för min del om det varit god tillgång... men oavsett, det är så tradigt att starta om just när man kände sig lite duktig.

Hoppas du hittar en lösning som iaf. känns ok. Kanske inte bra men iaf. ok för tillfället.

Lycka till!

Fortsätter läsa i din tråd framöver.

❤

Starkt gjort av dig att säga att din gräns är nådd nu. Och att du inte gjorde det i affekt. Så starkt av dig!

Husflykting. Det var sista gången nu. Jag minns det där så väl. Att fly sitt eget hem för att där inte fanns trygghet. Så otroligt tungt att inte kunna vara i sitt eget hem. Du ska inte behöva fly ditt hem mer! ❤

Hur är stämningen hemma nu då?
Har du någon kraft?

Kram

Det har gått bättre med A. Men stora problem som måste lösas. Sagt upp mig, tagit psykolog hjälp mm. Så jag har mycket att jobba med framöver. Men jag kämpar på. Kram på er alla ❤️

...verkligen att du brottas med alla dessa tankar... det är vi nog många härinne som gör/gjort :)
Vad jag vill säga är att du måste ju inte vara i det, utan hans närvaro i ditt liv så du slipper allt ältande och kan använda din energi till betydligt bättre saker.
Klart att jobbiga tankar kommer hänga kvar ett tag, men så småningom blir man fri, och då har man nästan svårt att fatta hur man kunde fastna i den mörka smeten. Du vet det ju redan, det märks på din text. Så du behöver kanske bara lite knuffar i ryggen? Ta dig upp ur den där grytan innan du får brännskador.

jag vrider och vänder på varför jag känner ett behov av att hjälpa honom. Beror det på att jag är nån slags jävla godhetsknarkare? Kanske. Jag är ju ockuperad i tankarna! Är det kanske så att jag försöker fly från något hos mig själv genom att engagera mig? Är jag - hemska tanke - kanske stärkt av hans hjälplöshet så att jag kan framställa mig själv som visare och klokare i hans sorgliga dager? Eller handlar det bara om ren mänsklig medkänsla? Eller är det just han som gör att jag engagerar mig, för att vi hade ett ytligt förhållande som jag avslutade för tio år sedan? Skulle jag göra det samma för random människa på stan? Varför engagerar jag mig i hittekatter och flyktingar och trafikskadade djur och Gud vet allt när jag ända har rätt mycket med bara mig själv?
Sånt brottas jag med. Och så brottas jag med om jag varit alldeles för snäll. Eller alldeles för kall och hård? Om jag har gjort rätt eller fel och framför allt vad jag ska göra/säga härnäst om han fortfarande lever och hör av sig? Eller borde jag höra av mig till honom?
Massor med frågor och samtidigt en stilla förundran över hur snabbt det kan gå att trassla in sig i medberoendeproblematiken. Jag hoppade lyckligtvis ned i en gryta där vattnet redan kokade och jag känner till en del om mekanismerna...Så antagligen kunde jag ha varit mer illa ute, det märks ju inte minst när jag läser på detta forum!
Tack för lycka till!

Kan känna att jag är stark just nu, men vet av erfarenhet hur snabbt det kan ändras. Är ödmjuk inför det faktum att suget kan komma snabbt. Ska verkligen försöka stå emot den här gången. Tycker ju att det gått långt över förväntan den första veckan, så håller i det så långt det bara går. Strategin blir just nu alkoholfri öl. Ha det gott!

...känner du ett behov att att hjälpa den här killen?
Läser mellan raderna att du är förälskad. Du vill att han saknar dig och du vill "dra upp honom ur träsket". Du är sjukligt upptagen av hans mående (citerar dig själv). Du skriver att du haft dysfunktionella mänskliga relationer men ingen med missbruk inblandat... Tro mig, det är inget man vill ha i sina memoarer.
Två råd från mig: Lägg benen på ryggen och SPRING!
Läs här och allt du kan komma över om medberoende.
Lycka till!

Så igen lät jag honom stanna. Han var ångerfull och jag i krisberedskap för kramper. Jag lanserade att vi skulle leta eget boende som han kunde ta vägen till om han tänkte fortsätta dricka (och att vi så klart skulle fortsätta vara vänner) Han såg skräckslagen ut och förklarade att han behövde mig för att klara det, att han inte pallade att kämpa själv. Tre dagar senare var han borta igen. Han skickade ett meddelande mitt i natten om att han missat bussen, att han sov hos en kollega och att jag inte behövde oroa mig. Han skulle komma hem i morgon.
Det var nu en vecka sedan. Det kommer då och då ett sms. Ibland totalt obegripliga, ibland fullständigt normala. Han saknar mig "och kommer hem i morgon". I förrgår, när han hade varit tyst ett dygn, packade jag en liten tygkasse med ett ombyte av rena kläder som jag lämnade in på hans jobb. Han hade varit ledig ett par dagar och var inte där. Jag åkte till lasarettet och frågade om han fanns där. I receptionen hittade de honom i datorn. "Han är inlagd på avdelning xx". Panik och nån slags lättnad infann sig. På skakiga ben tog jag mig till avdelningen, men där visade det sig att han inte fanns. Han låg fortfarande kvar i datorerna av misstag sen han hamnade där efter sina kramper, kanske för att han aldrig blev utskriven.
I går skickade jag ett sms där jag frågade om han kanske hade tänkt planera in något konstruktivt och bra framöver, som att tex ta en fika med mig., med en massa smileys och hjärtan. Sent i går kväll plingade telefonen: "Förlåt" (Felstavat).

Trillade dit igår blää bara o börja om

Nu har jag läst hela din tråd och det har varit stark läsning.

Tack för allt du delar. Fantastiskt resa!

Jag hittade inte din styrka i mig själv men fick, och tog emot, hjälp och är på banan nu.

Fortsätter följa tråden och hoppas att fortsätter väl på den väg du valt.

Jag googlade och fann att antabus inte är verksamt på alla människor. Jag fastnade i en flodvåg av känslor och insåg själv att jag snabbt och friskt marscherat hamnat i en medberoendesituation. Igen, kan man väl säga. Jag har ett förflutet med dysfunktionella mänskliga relationer (dock inga direkt missbruksrelaterade) och är vid det här laget ganska välterapiad (men tydligen inte tillräckligt!). Vad jag bland annat lärt mig är att jag ska prioritera mitt egna liv och sätta gränser mot andra. Så för ett par veckor sedan började jag återuppta mitt vanliga liv, träffade kompisar, tog en öl på krogen...Jag kunde ju inte vakta honom och ändå var det det jag hela tiden ville. Jag var sjukligt upptagen i tankarna om vad han gjorde och hur han hade det när jag inte var i hans absoluta närhet. Jag kände mig som en svikare. Jag gav honom inte längre antabus (eftersom, vilket han ju hade rätt i, ändå inte funkar) och kände att jag delade hem med en osäkrad pistol.
På morgonen efter att han kommit hem alkoholdoftande men inte full tog jag sats. Jag förklarade att jag visste att han drack igen och att jag inte trivdes med det, att jag inte kunde hindra honom från att dricka men om han ville göra det fick han hålla sig borta från mitt hem för att sådan var inte vår överenskommelse. Gjorde mig verkligen mån om att inte anklaga utan lägga det utifrån hur jag kände och tyckte. Han blev ändå irriterad - tyckte att det inte var så farligt att han tog ett par glas. Och nä. Egentligen inte. Jag frågade mig själv om jag kanske kunde leva med det? Han var ju inte märkbart full? Ändå insisterade jag på att han inte kunde bo hos mig även om han drack aldrig så normalt. Jag kände mig Så förfärligt kall och grym! Han sa okej, jag fattar, vi ses i kväll" och jag svarade -Jag hoppas det! Sen såg jag inget av honom på fyra dagar. Jag mådde förfärligt dåligt. Jag förstod ju att han drack, men inte hur mycket, om han tog sig till jobbet och framför allt var han sov. Kände att det var mitt fel, att jag liksom hade stampat honom på fingrarna och puttat tillbaks honom i det träsk jag hade försökt dra upp honom ur. Tillslut stod jag inte ut längre. Jag skrev att jag tänkte på honom och tyckte om honom och att jag skulle försöka ringa honom efter jobbet. Jag jobbade kväll och han skickade ett sms (felstavat) . Andemeningen var att han bad mig förlåta honom (?! Jag hade ju inte ens varit arg!) och att han nu satt på min trappa och frös . Jag försökte förklara att jag inte kunde lämna jobbet. Han ville då att jag skulle ringa mitt äldsta barn, som LYCKLIGTVIS befann sig hos sin pappa den här kvällen, så att hen kunde låsa upp. Jag vägrade. Fyra timmar senare kom jag hem och hittade honom utslagen på trappan bredvid två tomma vinflaskor och brutna cigaretter och fimpar, i mörkret och kölden. Denna gången inte blodig men som det visade sig knäckt revben och blåmärken. På vägen hem den kvällen i bilen funderade jag på om jag i konsekvensens namn ringa polisen eller köra honom till lasarettet. Men när jag hittade honom där på trappan i sina tunna kläder räckte jag fram en hand till honom för att hjälpa honom att ställa sig upp. Han tog den inte förrän jag sa med skärpa: HÄR -TA MIN HAND, jag ska hjälpa dig att resa dig". Då lyckades han fokusera på mitt ansikte och sluddrade fram: förlåt - jag trodde att du hade spottat i handen". Så outsägligt sorgligt. Jag kände så mycket av hur han trodde och tyckte om sig själv och det gjorde så ont!

att du förmodligen klarar denna höst bättre.D-vitamin kanske du redan äter för måendet. Det finns ju massor av goda och nyttiga frukter och bär även på vintern. Jag brukar kolla i frysdisken i affären.Dom har massor att välja på.Jag tror mycket av vårt mående kan påverkas även av vad vi stoppar i oss.Kan mågott-hormoner påverkas av vår omgivning och av motion, så tror jag att även maten påverkar oss psykiskt.Mycket är ju forskat kring också.Du får gå till badhuset mer..Där finns både ljus och värme (bubbelbad, bastu)..Kram

På morgonen gick vi gemensamt till beroendemottagningen. Jag var inställd på att han skulle nyktra till hemma hos mig, en självklarhet liksom. Samtidigt gjorde det mig livrädd. Jag hade hans kramper i färskt minne och det är inget jag vill vara med om igen. Och inte heller ville jag INTE vara med om det igen. Vad skulle hända om kramperna kom när jag var på jobbet? Skulle han kvävas i sina spyor? Krampa och drunkna i badkaret? Falla illa med huvudet?
Själv log han blekt och sa att jag inte borde oroa mig så mycket, men jag såg att han var rätt orolig själv. På beroendemottagningen berättade jag om min oro och terapeuten tittade på honom och frågade om han hade möjlighet att vara hos någon annan om jag jobbade. Jag insåg då att han inte alls berättat att han faktiskt inte hade någon annan i hela världen att ta vägen hem till.
Jag hade inget annat val, han fick vara hemma och jag åkte till jobbet, utom mig av oro stod vi i tät sms-kontakt. När jag kom hem sent på kvällen gick jag och lade mig bredvid honom, sov ingenting - det ryckte i hans kropp i sömnen, ibland riktigt kraftigt. Jag fick hjärtat i halsgropen gång på gång, men han klarade sig utan anfall. Jag sov nästan ingenting de fyra dygnen jag läst mig till att delirium kan inträffa. Han tyckte att jag var för dramatisk och orolig. Se - det var ju ingen fara! Sa han själv på dag fyra och jag såg att han själv var rätt lättad över det.
Så, vi började om igen. Jag var mer noggrann med dagarna jag gav honom antabus. Vi var båda tystare, drabbade av plötslig tankeställare mitt i solskenshistorien. Vi pratade inte om hans förlorade jobb och fylledränkta turné. Det gick ett par veckor. Jag fick intrycket att han gick på vita knogar. Han fick ett annat jobb i närmaste staden. En kväll, dagen efter att han tagit sin antabus som vanligt, missade han bussen hem från jobbet. Han missade nästa också. Han skickade några sms som var helt rättstavade men som inte var riktigt likt honom till form och innehåll. Han kom hem. Det syntes eller märktes ingen berusning. När jag kramade honom luktade han först tandskölj och i nästa sekund en omisskännlig doft av alkohol. Igen. Inte märkbart full. Men han hade druckit. På dag två av antabus. Jag sa inget men var vaken en hel natt igen. Fattade inte hur det var möjligt? På antabus??
Egentligen var detta nästan värre än sist. Han ljög ju egentligen inte, men han undanhöll mig den uppenbara sanningen.

...med 9 dagar :) har inga råd att ge då jag som mest har hållit upp en månad men du verkar stark i din vilja, håll dig kvar där. Fundera ut lite strategier om någon frågar om du vill dricka på övernattningen. Jättebra att ta med dig egen alkoholfri dricka! Lycka till

DetGårBättre: Svårt att skaka av sig ångest men jag ska absolut gå nästa vecka! Det här var sista gången jag skippade en klass. Jag måste verkligen sluta med det (lägg det på rad efter alla andra dåliga vanor jag har) förhoppningsvis kan jag göra upp vad jag har missat... mejlade min lärare. Är det inte ansvar man ska ta när man är vuxen? Usch.

Idag mår jag lite bättre i alla fall... fyfan, igår var en skitdag. Höll på att börja gråta stup i kvarten typ. Skönt att den dagen är över. Sov ganska dåligt men det är okej, mycket kaffe blir det idag.