Senaste kommentarerna i forumet

Det stod en blomma utanför dörren igår. Utan kort. Då tänkte jag att kanske... men det var en kompis som lämnat blomman fick jag veta en stund senare.

Tack för grattishälsningarna!

Egoistisk tölp är nog vad han är. Jag bryr mig ju inte egentligen, men det stör mig. Och jag ska nog inte häva blockeringen på Facebook, jag vill inte veta vad som sker i hans liv, och vill inte att han ska veta vad som sker i mitt. Förra veckan öppnade jag en garderob och där låg massor med kläder som han glömt. Jag tog en bild och messade honom ”du måste haft jättemycket kläder som inte saknar detta”. När han flyttade in fyllde han två garderober, medans jag har en enda. Jag har inte orkat sprida ut mina kläder i fler än en garderob, men orken kommer väl någon gång. Har han inte hämtat sina kläder då åker de vidare till Röda korset.

Skönt när man bestämt sig. Det är ju ambivalensen som är jobbig.

Fy fan vad livet suger ibland. Har du ingen vän eller anhörig som kan avlasta dig? Styrkekram ❤️

Ja du MCR, stämningen är väl allt annat än god. Modell finsk tv teater, alla säger sina repliker i väntad ordning men helt utan inlevelse och med ett grått filter över hela uppsättningen.

Han försöker vara som vanligt, jag orkar liksom inte låssas ens mera. Orkar inte vara intresserad i hans prat om sitt, han bryr sig katten i mitt. Jag har sagt att jag är så slut av jobb och allt annat att jag håller på och bryter ihop, han hjälper ändå inte till hemma eller med barnen. Han blir sur för att jag går runt med maniska steg och försöker hinna fixa allt på morgon och kväll, men inte att han erbjuder sin hjälp för det.

En kollega som idag frågade hur jag mår och jag höll fullständigt på att bryta ihop bara av den lilla omtanken ens.

Karusellen spinner fortare och fortare, få se hur länge man hålls på ännu.

Ett stort försenat grattis till dig i alla fall!

Det är klart han kunde bemödat sig med ett sms men jag tror lite Nordäng67 har en point att han kanske inte ville "tvinga sig på" med ett sms om han märkt du blockat honom i andra kanaler. Ett sms från en oönskad person kan ju ge en känslor av krav att svara eller inleda en dialog, kanske han ville bespara dig det? Eller så är han bara en egoistisk tölp som inte fattade bättre än att glömma din födelsedag ?

Svårt detdär när man liksom inte vill veta av dem men samtidigt stör sig man inte hört nåt av dem ?

Amanda, jag vill att du invaderar min tråd. Det hjälper mig att reflektera.
Min man har beslutat att dra ner på sitt intag av a.
Jag tror inte att han kommer att klara det.
Han tog själv upp det med mig ochansen det glädjer mig naturligtvis.
Men jag är inte naiv.
Jag blir inte frestad av min manns drickande, snarare tvärtom.
Han har inte nått någon botten ännu men för eller senare säger kroppen ifrån rejält.
Det känns så bottenlöst sorgligt.

Hej, och tack för att du frågar!
När jag sagt det tuffaste; att jag inte är trygg i att han är ensam med barnen, gjorde han klart att han förstår att han har ett problem och att han ska ta tag i det, men att han inte vill ha med mig i detta. Han packade en väska och drog. Per Holknekt är förresten en j-a idiot, helt plötsligt..!

Detta var i lördags. Sedan dess har vi mailat lite grann, ytterst sakligt om att han vill att jag ska kontakta en mäklare mm. Efter ett par mail slutade jag med mitt "jamsande" om att han är det bästa som hänt mig och att våra första år är den lyckligaste tiden i mitt liv osv, och blev saklig som han.
I tisdags pratade en av hans bästa vänner, en gemensam vän, med honom. De hade suttit i timmar, många insikter och många tårar tydligen. Han har kontaktat en alkoholterapeut och skrivit in sig på ett program. Vännen och jag har bestämt att jag ska få info via honom, istället för att fråga min sambo, under processens gång.

Idag hämtar han barnen, jag ser till att inte komma hem förrän efter läggning. Mer än så vet jag inte. Om han kommer sova hemma, och vill köra dem imorgon bitti, eller om han åker tillbaka till hotellet ikväll, ingen aning.
Jag har gjort det tydligt att han självklart ska träffa barnen, men att jag inte vill flytta ut.

Mitt fokus just nu är: Hur ska jag agera? Jag är livrädd för att göra "fel".

Det känns hemskt att han inte har förtroende för mig, jag vill dock intala mig att det kanske inte är så konstigt? Jag blir ju som en spegel och en påminnelse om alla dumheter och besvikelser.

Om jag inte får stötta och vara involverad, får jag göra vad jag kan tänker jag; fixa allt med barn och hem, och ha respekt för att han har en tuff tid framför sig, som han inte kan döva med alkohol...

Är både lång tid, och samtidigt mycket kort. Minns att jag själv var otålig och ville se snabbare tillfrisknande. Det är inte onormalt att ha ständiga tankar kring alkohol efter långt missbruk. Tankarna behöver ju inte innebära en önskan att dricka, mer bara tankar.
Det avtar men kan hålla sig i länge. Flera år är min erfarenhet. Vi måste helt enkelt låta tillfrisknandet ta sin tid. Någon skrev att det tar lika lång tid upp - som det tog att ta sig ner. Benägen att hålla med, så lika bra att rusta sig för 5 -10 år ?
Men det blir mindre och mindre och efter ett par år är det inget problem mer.
Kontentan blir att ha tålamod, vara envis. Och under inga omständigheter tillföra alkohol i systemet. Varje återfall blir tyngre och det är så onödigt och jobbigt att starta om. Lycka till
//PP

Fröken svår ditt hjärta vill väl, men han vill ingenting. Ja fortsätta sitt beroende och sedan bli ompysslad i sitt elände, det vill han.
Men ärligt talat hans liv hänger på en skör tråd . Med det supandet och de skador han har med ex epilepsi kan han självklart dö i sina kramper och spyor när som helst. Bli ihjälkörd eller dö i andra olyçksfall.
Uppenbart är att din support/ kärlek inte kan hjälpa honom.
Han måste vilja välja själv stå på egna ben vilja leva.
Eller supa ihjäl sej känns inte som om det är långt borta.
Nu har han kontakt med beroendklinilen låt dom hjälpa honom härifrån.
Du ska inte ta mer ansvar släpp honom förläng inte hans beroende till dej, där du ska sopa upp spillorna av honom.
Han kan inte ansvara för en relation eller en kärlel till dej. Hans kärlek till alkoholen är överskuggande allt. Vill du ha den som rival livetframför.
För jag ser också vad någon annan sa du är förälskad i denne man.
Men som sagt du kan inte bära honom på dina axlar ansvara för hans hälsa.
Han måste välja själv, gå vidare med ditt liv ?fastna inte i detta. Det finns ingen lycka i detta

Eller någon annan? Gör du det för någon annans skull så är det svårt.Tänk om någon försöker tvinga en person att banta för att fetma är farligt.Hur motiverad blir den som ska banta...All livsstilsförändring måste komma från personen själv, annars står du kvar på samma ruta ett hela tiden.Du skulle fundera mer på vad supandet ger dig för konsekvenser? Psykiska och fysiska..Det är onormalt och jobbigt att tänka på alkohol 200 ggr om dagen.Hur får du tid att tänka på något övrigt alls? .Jättebra jobbat med din nykterhet!, Läs trådar från början av forumet och ta reda på fakta som hjälper just dig.. Styrkekram..

igen mig när det gäller egotrippat prat: titta här va jag har gjort, titta här va jag har köpt! Jag, jag och jag! Om jag prioriterar barn och arbete framför honom är jag ego! Är man ego om man ägnar tid åt sina barn?? Inte i min värld! Han prioriterar att supa och om jag då ifrågasätter HANS prioriteringar då är jag en oförstående människa som inte begriper hur svårt han har det!

Jag känner mig glad, ändå börjar jag fundera på att dricka lite vin i kväll. Varför liksom? Nä, vet ni vad?! Jag skriver här: Idag ska jag vara nykter! Då var det bestämt! Suget brukar försvinna när jag väl har skrivit in det i min tråd!

Tack för er respons! Det är skönt att höra era synpunkter så här liksom i realtid, när jag är insnärjd för stunden och ni på olika sätt varit där och kanske lagt mer distans än jag har svårt att göra just nu! Jag vet ju att ni har rätt. Jag måste stå fast vid att han inte kan bo här mer. Därför skäms jag nästan för att skriva att jag släppte in honom i natt igen, packad och förtvivlad och full av ånger. Och krokodiltårar.
Ett möte på beroendemottagningen ska han till nu på förmiddagen. Jag tänker inte tro på att han den här gången har ändrat sin syn på alkohol i grunden . Skrev ett argt sms (helt emot mina principer!) till hans kontakt på beroendemottagningen som gick ut på att han 1. Behöver någonstans att bo. 2. Betydligt mer hjälp, motivation och hårdare sparkar i baken. Ångrar det lite nu. Det ÄR ju inte mitt problem. Och ändå...tja, jag grunnar vidare på min egen roll i detta. :)

...igen mig. det där egotrippade pratet om sitt hela tiden. Även om jättestora saker sker i mitt liv så frågas det aldrig, inget intresse alls... Själv maler han på om sina GAMLA upplevelser, sina (före detta) vänner osv.
Skillnaden mellan "din" och "min" är att "min" inte sett fräsch ut på ca 1,5 år och att han aldrig skulle vara så handlingskraftig att själv komma och hämta sina saker, skaffa nytt jobb, katt, lägenhet eller plantor. Och definitivt inte med bil/släp ;)

Typ, att det är starkt och hoppingivande att du trots ditt mående orkar göra det som krävs och att du håller dig kvar i nykterhet.
Men just nu behöver du ju en varm filt runt dig. Vänliga händer. Närhet. En kram.
Du är värd att få hjälp.
❤️

Räkna dagar kan ju vara ett sätt att hålla motivationen uppe.
I början är varje nykter dag en seger och belöningen är att ha klarat en dag till. Sedan kommer uthålligheten. Man fortsätter mer i det tysta.
Även i medgång behöver vi ju bli sedda. Den där till synes betydelselösa siffran kan vara ett sätt att ge belöning dag för dag.
Och när du har 50 dagar behöver det inte bli så att du tänker som du skrev ovan. Tvärtom kanske du tänker ”nu har jag samlat på mig så här lång tid, då kan jag 50 dagar till”
Kram

ville han bara visa dig respekt. Om du har blockerat honom har du ju lite signalerat att du inte vill ha med honom att göra! Bara en tanke. Fast förstår hur du känner. En människa man nyss bodde ihop med skickar inte ens ett grattis typ! Jag blir inte provocerad av ditt inlägg utan tänkte mer ”gud va skönt att ha kommit till det stadiet att man kan bekymra sig för ”normala” saker”!
Grattis i efterskott! ?

För somliga tar det lång tid innan det är färdigdrucket...gott att höra att det aldrig är för sent.
Skönt att höra att du fortsätter leva nykter.
Kram

Och jag ska sluta räkna igen ju. Fara att räkningen blir ett steg närmare ”äh! Ett glas skadar väl inte efter 50 vita dagar”.

Svårt med sömnen igen. Mycket problem på jobbet som snurrar i huvudet. Bit ihop och beta av. Det är faktiskt bara ett jobb. Fokus på allt bra och viktigt i livet - och vit dag.

Kan du vara nykter idag?
I dina första inlägg skrev du om att börja med antabus.
Vad tror du om att använda det ett tag för att få lite mer tid att leva i en nykter vardag.
Två veckor (om jag inte läst helt fel) klarade du ändå, och den tiden har både din kropp och din familj förmodligen tackat dig för.
Jag upprepar det som skrivits förut, i andra trådar. Varje nykter dag räknas.
Ta med dig dina två veckor som ett bevis för dig själv att du kan.
Vad var det som bidrog till att du trillade dit?
I tidigare inlägg beskriver du att det kändes grått och tråkigt. Är det så att du behöver mer stöd för att orka ha de känslorna?
Det är jobbigt att ta sig upp igen. Se det som ett tillfälle att lära känna dina triggers eller en påminnelse om anledningen till att du vill sluta.
Nya tag!

Jag fattar om mitt inlägg ovan är provocerande i all sin enkelhet i detta forum. Folk tvingas flytta från sina hem pga missbruk och jag gnäller om ett sms. Som aldrig kom. Men vi befinner oss alla i olika stadium av den hör resan. Läs hela min tråd innan du dömer mig.

Jag fyller år idag. Har haft en toppendag med min yngsta dotter! På FB har jag dessutom blivit grattad av ett hundratal vänner. Alltid lika kul! Min ex-sambo, som jag blockerat på FB och Messenger, kunde fan ha skickat ett sms åtminstone ? Men inte. Och jag fattar inte varför jag ens bryr mig. Min exex-sambo, tillika barnens pappa, skickade ett grattis-sms. Och vi ska dessutom fira mig och hans mamma på lördag gemensamt. Jag har bra människor i min närhet, jag vill verkligen inte klaga. Men att jag så helt och snabbt raderats ur min ex-sambos minne stör mig verkligen. Jag ska bannemej skicka grattis-sms till honom typ tio år framåt! Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad ?

Wow. Grym berättelse. Mycket händelserik! Svårt det där, men jag kan ju bara utgå från mig. Får jag massa hjälp så måste jag ju kämpa och visa uppskattning samt hålla öcerenskomna saker. I hans fall verkar det som att han är på så djupt vatten så han måste friskna till rätt rejält först! Men det är inte enkelt. Men du måste sätta dig i första rummet.

... några steg åt rätt håll, man kanske av olika skäl halkar till och ramlar. Men man kliver upp, borstar av sig och fortsätter livets promenad. Man lär sig förhoppningsvis till nästa utmaning.