Senaste kommentarerna i forumet

Ska tillägga att jag har ungefär samma utgångsläge som du. Har inte på allvar försökt ta itu medvind alkoholkonsumtion tidigare...

... att du lyckas för då kanske det även kan fungera för mig:). Så tacksam om du skriver ärligt här så kan jag få inspiration. Jag vill ju uppnå samma läge som du, alltså "tårtdrickande" med inte alltför stora bitar;)

Saga, vad bra du beskriver dina känslor och hur de dövas med vin. Det är liknande för mig, använder vin för att "glömma" allt som känns jobbigt. Och det är ju ingen bra stategi i längden. Så fortsätt på din nyktra väg och skriv ner dina rädslor här;)

Kram till dig!

... om din 'otränade' självkänsla? Den byggs upp bl a av att man inte bedövar sig med giftet. Då växer också självrespekten och självtilliten. Och den raseras av motsatsen, d v s att man dricker.
Finns ju också en del böcker i ämnet hur man bygger/tränar sin självkänsla

Jag vet! Varför lever jag inte i nuet? Helt galet. Brukar tänka att "jaha, nu har jag oroat mig, så nu kommer det ju absolut inte att hända". För i princip ingenting av allt jag oroar mig för sker ju. Konstigt också att jag oroar mig inte över barnen, de har det så bra, eller mannen eller nått praktiskt. Jag oroar mig över att det är fel på mig, dvs att jag gör saker fel. Har vänner, blir inkluderad, trivs i sammanhang etc. Men ändå är jag rädd att jag är "fel". Får nog fortsätta att spåna i dessa banor. Det finns en hink dålig självkänsla där inne i mitt bröst som jag behöver tömma ur. För lägga locket på med vin, det fungerar inte i längden.

Här finns många stöttande personer som har erfarenheter av att sluta med giftet. Läs runt lite i trådar och skriv. Lycka till!

Ja, dricker du 1 glas vin till maten en-två/ggr per vecka är det ju ingen riskkonsumtion. Mår du sen inte dåligt av det, så ok.
MEN i princip alla som haft överkonsumtion tidigare och försöker på detta måttliga sätt är snart tillbaka i sitt gamla hjulspår.
Men det kanske lyckas för dig.
Fortsätt att skriva och läsa hur det än går. Lycka till!

... börja leva. Så tror jag en bok jag läste för länge sen hette. Ett av budskapen i denna var att 95% av det vi går och oroar oss över inte inträffar. Vår hjärna överdramatiserar o s v. Och skulle det ändå inträffa så hanterar vi det ändå.
Så försök släppa detta med oro/rädsla, lätt att säga såklart.
Att leva här och nu är nyckeln, var dag har sina möjligheter och utmaningar. Att planera för morgondagen eller framtiden är en annan sak, men oro/rädsla är nog bara hämmannde och ångestskapande. Lycka till!

900 dagar nykter idag och resan går vidare, alkohol finns inte i mitt liv längre. Helt utan kamp, jag bara följer med..

Men det som slår mig är vilken enorm energi som frigörs när man kommer över suget. Har man kravlat sig ur hålet, eller lämnat fängelsecellen om man så vill, finns det inga gränser längre. Jag har aldrig upplevt något så här starkt i hela mitt liv. Är nästan 50 år men har energi som en 25 åring och tränar 6 dagar iveckan. Tränat bort 25 kg och svarvat till kroppen rejält.

Men det är på det mentala planet som jag märker störst skillnad. På dessa 900 dagarna har jag kommit ifatt min egen ålder. När jag drack betedde jag mig som en 15 åring. Idag vågar jag stå för vad jag tycker och den jag är. Jag står stark med mina fel o brister. Kan hantera min skuld från förr också. Det som varit har varit.

Jag är en annan människa nu. Med värdighet. Så tacksam ?

Kämpa på!
Vi ses på rätt sida.

Kram

Hej!
Socialtjänsten är absolut inte första instans man ska vända sig till - om inte vårdcentralen vill hjälpa dig så borde beroendekliniken kunna? Jag vet hur läskigt och fruktansvärt det är att ens erkänna sitt beroende, men just där så är det deras jobb att hjälpa oss. Inga konstigheter. Ingen skam. Snarare en klapp på axeln för att du är modig nog att söka hjälp.

Jag har levt samma liv som du gör nu och jag stannade för länge - alldeles för länge. Tack och lov har jag tagit mig ur det efter många lögner och brutna löften. Man vill gärna tro på den man älskar och man försöker intala sig själv att han kommer förändra sig och man tror på deras ord, - att det inte ska hända igen eller att de älskar en så mycket. Men jag måste göra dig besviken. Han kommer INTE sluta att svika, han kommer fortsätta,tyvärr!! - Det finns ingen och jag menar ingen som ska behöva leva det livet du gör. - Du måste börja med små steg att bygga upp ditt självförtroende - att du skriver här är ett första steg men gå och prata med någon om hur du känner om hur han sårar dig med sitt beteende och att du inte känner igen honom mer. Han kommer inte se sina problem och erkänna det utan han kommer bara bli duktigare på att dölja och ljuga för dig och omgivningen.. jag vet ! .

Börja med att läsa andras berättelser. Fortsätt sen skriva om allt du tänker och känner om det här kaoset. Vi ska stötta dig så mkt vi kan!

Rädslor de senaste två veckorna. Senast idag, då jag kände mig ruskigt rädd över något jag sagt till en bekant jag fikade med idag. Fantasimonstret dök upp, spann på i racerfart och efter ett tag ville jag bara dricka vin och slippa hela sagan. För det är ju bara fantasier. Nu sov dax för mig! Godnatt ute i cyberrymden.

Om varför jag dricker. Jag är ofta rädd/orolig/lever inte i nuet/fantiserar om framtiden kring olika saker jag sagt eller gjort som är fel och vilka konsekvenser mitt agerande kan ge. Rena rama skräcksenarierna. Kan vara en pytte liten sak, ex jag glömde ringa ett samtal eller sa Tjenare istället för Hej. Eller glömde jag kanske betala p-avgift på bilen och ser en bortforslad bil framför ögonen som dessutom blockerade en nödutgång (som jag aldrig såg när jag parkerade...)... typ. Svårt att förklara, hoppas ni förstår något. Rädd-fantiserande-inte leva i nuet. Rädd för att misslyckas kanske, eller uppfattas fel. Misslyckas med vad? Kanske att misslyckas med att vara duktig. För shit vad "duktig" jag vill vara. Ganska jobbigt detta med att vara rädd, så efter precis exakt 1/2 flaska vin, så slutar jag ju vara rädd, vilket är väldigt avslappnande.

Jag skrev mitt första inlägg någonsin här för mer än en vecka sedan. På grund av min ångest har jag inte orkat gå in och läsa om jag fick några svar. Nu gjorde jag det och tackar för den responsen jag fick! Jag är tyvärr inte där att jag kan sluta/begränsa mitt drickande nu. Jag är snart på botten. Jag kör aldrig bil full, men bakfull! Vill verkligen inte åka dit för rattonykterhet men ibland funderar jag på om det kanske är DET som får mig att förstå att det är allvarligt!!! Eller något annat! Har en oerhört snäll make som har sagt ifrån några gånger...men han är själv uppvuxen med en alkoholiserad pappa. Så han är medberoende. Det som är så enormt dumt är ju att jag också vuxit upp med en alkoholist och varit medberoende hela mitt liv! Men ändå förstår jag inte att jag själv måste bryta trenden...Jag förstår INTE varför jag inte kan göra det! Vill verkligen det!

Jag har inte heller försökt att begränsa vindrickande tidigare, tror också att det är ett nödvändigt steg. På något sätt. Dock är jag inte redo än, då jag känner sug efter vin varenda dag. Så jag får "glatt avstå" ?

Du är en sån förebild. Så starkt av dig.
För mig försvann ju tankarna på vardagsvinet mycket fortare än jag trodde de skulle.
Jag får se om de kommer tillbaka nu när jag har öppnat pandoras ask igen. Men jag ska vara hård med det. Inget vin för att det har varit en jobbig tisdag (då blir onsdagen ännu jobbigare) eller för att trösta mig eller fira något som hänt på jobbet.
Alkohol ska aldrig vara tröst, ångestdämpande eller något att smyga med. Då är det ju fel.
Du är otroligt inspirerande och känns så stark. Hoppas att piggheten återvänder.

Jag kommer följa dig! Hoppas så att du kan hålla det till helger och utan smygande.

Bra gjort! Svårt att avstå när "alla" andra dricker. Starkt! ❤️

Ikväll bröt jag det. Jag tvekade länge, men sedan valde jag att ta en GT (men svagare än jag brukade förut) och sedan ett glas vitt vin till middagen.
Och sedan stopp.
Önskar att jag kunde säga att det inte var gott, men det vore ljug. Det var förbannat gott med vin till god mat. Jag ville gärna ha mer, men stannade där och drack Ramlösa istället.
Jag har ingen ångest för att jag har druckit - annat än för att jag känner någon sorts ansvar inför alla er här. Det känns som om jag sviker. ?

Men bara inför mig själv känns det än så länge bra. Jag har en strategi framåt nu.
Jag tänker inte hoppa tillbaka upp på samma alkoholtåg jag var på innan. Jag tänker fortsätta gå in här och påminna mig själv om att jag inte vill tillbaka till vardagsdrickandet eller tokfyllorna.

Jojo, jag har nog inte gått igenom det på samma sätt som du. Jag har inte på allvar försökt begränsa alkoholen på samma sätt som du, utan mer halvhjärtat. Jag var nog inte fattat att jag har mer problem än andra och tänkt att jag "kommer att lära mig" (som om jag var femton år gammal)...

Om det inte funkar att hålla det på rätt nivå nu kommer jag att sluta helt. Det här är sista chansen jag ger mig själv.
Inget vin på vanliga vardagar.
Så få dagar med alkohol som möjligt. Och lite.
Ingen fylla.
Ingen bakfylla.
Ingen ångest.
Klarar jag det: fine.
Klarar jag inte det: noll alkohol framåt.

Nu kommer jag gå in här och räkna dagar fortsättningsvis också, men då hur många som har varit helt vita och hur många som har innehållit alkohol, så jag får svart på vitt hur allt fungerar, så jag inte trillar dit igen.
I dag blir räkningen 1/22.
1 dag med alkohol av 22, alltså.
Håll tummarna för mig. Kramar!
?

Jag tänkte mycket i början av nykterheten..Framförallt tänkte jag på mig som mamma.Ville jag vara en mamma som kramar barnen godnatt med en sur vinstank som barnen känner? Ville jag riskera att barnen far illa psykiskt av att ha en mamma som super? Ville jag att alkoholberoendet tar över mitt liv, så det mesta som inte innebär alkohol blir oviktigt.Vem vill jag/du vara? Det finns massor av frågor att ställa sig själv.Alkoholen urholkar den friska personligheten..Till slut finns ett skal kvar med ett beroende inuti kroppen som tar över hjärnan..Skrämmande? Ja men sant...Fortsätt som du gör Saga...Du gör det bra..

Har du kvar sen förra julen? Låter gott, men jag har inte sett must i våra affärer...Badhus är toppen..Jag har alltid åkt med ungarna till olika badhus..Sällan var exet med.Han hade inte det intresset sa han..Du ska veta vad jag känner igen mig med ditt liv nu och mitt tidigare..Jag sitter nu själv i mitt hus..Det känns varmt och mysigt..Jag jobbar imorgon och sonen är hos hans far.Det går ganska bra, exet verkar ta det lugnt med alkoholen när sonen är där.Inte helnykter, men han vet att sonen ringer mig och blir hämtad om han vill...Vad skönt lim att du slutat bry dig om din mans drickande..Det som blir trist är ju familjekänslan.Så tyckte jag i alla fall.Jag och barnen och exet med sin alkohol och dator...Ha en fortsatt fin helg, det är du och barnen värda..Kram❤

Sluta kämpa? Om du leker med tanken, hur skulle det se ut då, vad skulle det innebära?

Det kostar på att kämpa, att förhandla med sig själv. Att försöka förstå allt och sina beteenden. Det bara snurrar ibland i huvudet. Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt? Ibland finns nyckeln och lösningen så nära, men vi ser den inte.

Vet egentligen inte vad jag vill med mina frågor till dig (och delvis till mig själv) i din kamp som du säger är under "kontroll".
Det enda jag innerligt hoppas för dig och dina barn är att du hittar frid, lugn och trygghet. Du/ni är värd detta efter allt kämpande. KRAM!

Du har rätt. Maktlös inför beroendet samtidigt med föreställningen om att man bestämmer själv.
Idag har jag åtminstone makt att låta bli den sista skvätten av vodkan. Alltid något....

Det hjälper i alla fall mig. Det blir som en dagbok!