Senaste kommentarerna i forumet

Lite funderingar såhär på förmiddagen. Har haft dålig aptit och vet inte om det beror på ångestklumpen i magen eller att jag har varit alkoholfri i några dagar nu men har tvingat i mig lite mat i alla fall. Somnade sent inatt men fick några timmar i alla fall och eftersom jag fortfarande har semester är det ingen morgonstress.
Det känns skönt att ha kommit till insikt att jag inte kan fortsätta med alkoholen längre och jag vill verkligen förändra mitt liv till det bättre. Länge använde jag alkohol som belöning efter arbetsdagen och för att kunna slappna av och sova men det är ju ingen belöning utan bryter bara ner. Tillfälligt kan det ju kännas bättre men på längre sikt bara skadligt och dåligt. Får hitta något annat där som får mig nöjd, lugn och trött och där tänker jag att jag ska komma igång med långpromenader bättre. Jag sätter inte upp några långsiktiga planer för min nykterhet utan tar en dag i taget vilket känns överkomligt. Det är bra att skriva här och tänker försöka vara observant på när suget kommer och vilka risker som finns som jag måste undvika. Jag har redan funderat på hur och varför jag har druckit ganska mycket och måste säga att på senare tid har det gått med en skrämmande automatik. Oavsett hur jag har mått eller om jag varit sugen har jag lyckats planera min dag så att det funnits plats för en fylla. Utan att reflektera om jag behöver eller vill ha dom där ölen eller flaskan vin. Har inget sug nu men det regnar här och jag brukar leka med min dotter ute eller gå till stranden på eftermiddagarna för att hålla mig från köksbordet och datorn där jag brukar sitta och pimpla så det finns en risk att det dyker upp ett sug senare idag. Tänker stå emot och jag får hitta på något annat. Skulle vilja gå till AA idag, få se om jag lyckas greja barnvakt.

Ingen nämnd ingen glömd. Men jag vill svara dig, Rabbitgirl, eftersom du ropade. Tänkte först i din egen tråd, men, äh, fortsätter här.
Vad jag förstått har du drabbats av olika kroniska sjukdomar som påverkar din vardag väldigt mycket. Handlar det även om binjurar mm påverkas ju måendet otroligt mycket. Jag tror det var något åt det hållet mina största rädslor handlade om innan man hittat vad det var för fel på mig. Cancersjukdom som skulle kräva tuffa behandlingar och kanske livslånga "men", eller som sakta skulle nöta ner hela kroppen. Eller i värsta fall inte kunna botas.
För att hantera rädslan började jag tänka ut strategier, i den mån jag orkade tänka. Någon mening och någonting som gör livet värt. Som tur var behövdes inte just de strategierna, de livslånga, men på ett sätt befinner jag mig ändå i den situationen just här och nu.
Jag kommer förmodligen bli helt frisk igen inom några veckor. Tröttheten kanske sitter i längre. Samtidigt vet ingen någonting om morgondagen, och det är väl så du hanterar ditt liv, Rabbitgirl, genom att leva nu. Alternativet är ältande eller oroande eller bitterhet, så valet att leva nu är rimligt och antagligen det enda som funkar i längden. Nu är inte alltid en behaglig plats att vara på. När smärtan eller rädslan eller sorgen är allt för plågsam är nu en väldigt obehaglig plats. Det nuet är du i just nu. Det obehagliga. Här skulle jag faktiskt gå ut ur nuet en stund. Avleda är inte att undvika. Ibland behöver vi vila från de svåra känslorna en liten stund. Vad KAN du göra (utifrån fysik, omständigheter mm)? Gör det. Vila så ofta du måste. Då blir känslan att man tar sig framåt även om sträckan kanske är minimal.
Idag vaknade jag utan feber, men med huvudvärk, tung andning och klåda. Kände panik över att det går så oändligt långsamt och lättnad över att det ändå verkar ha vänt. Jag konstaterade sorgset hur mycket muskelmassa man kan förlora på två veckor. Nästa tanke, men jag har klättrat över betydligt svårare hinder och kommit upp ur djupare hål än det här, fokus på vad jag skulle kunna göra idag, för att påbörja rehabiliteringen. Jag vill vara på väg någonstans för då motverkas hopplöshetskänslan och hindrar bitterhet och ältande. För mig spelar det ingen roll om det handlar om tio tåhävningar för att förbereda fötterna på kommande löpning. Jag gjorde tio tåhävningar på varje fot, och några långsamma knäböj med fokus på att lära musklerna från scratch en helt korrekt rörelse. Inte riktigt samma träningsnivå som förrförra helgens sju mil cykling följt av en mil terränglöpning ena dagen och tolv mil cykling nästa dag. Men utifrån givna kort, vad jag kan just nu, ger det mig signaler om att det är dit jag ska igen och redan påbörjat resan.
Att göra det man KAN. Inte värdera, bara göra.

Igår så drack jag!!
Vet inte egentligen varför, vet ju att jag inte klarar det. Vart full och gick och la mej, hur kul låter det. Gick först en promenad med min dotter, hoppas inget syntes på mej. Har så dåligt samvete att jag mår illa!
Bara att ta nya tag och minnas mitt dåliga samvete och illamående när nästa sug kommer, blä....
Ledsen.......!

//Alina

Terapi kunde kanske vara bra men det är inte något jag överväger just nu. Nu behöver jag reda ut en hel del tankar på egen hand, och här med er. Lite beroende på hur det känns senare kanske jag ska överväga det igen. ”Att spela hela filmen” har jag hört talas om och jag är jätte glad att du tog upp det för det hade jag helt glömt bort, tack! Det ska jag försöka komma ihåg ikväll när suget kommer.

Igår drack jag en del. Inte jätte mycket men så pass att jag blev full och känner mig sliten idag. Det dumma är att jag också tränade ben och rygg för första gången på länge (under förmiddagen, innan jag drack) och nu vet jag inte vad som är bakfylla och vad som är träningsvärk. Det enda jag vet är att jag har ont i kroppen och känner ångest. Det är så dumt att dricka när man har tränat, varför gör jag så? Nåväl. Dag ett idag då. Idag ska jag vara nykter!

Terapi kunde kanske vara bra men det är inte något jag överväger just nu. Nu behöver jag reda ut en hel del tankar på egen hand, och här med er. Lite beroende på hur det känns senare kanske jag ska överväga det igen. ”Att spela hela filmen” har jag hört talas om och jag är jätte glad att du tog upp det för det hade jag helt glömt bort, tack! Det ska jag försöka komma ihåg ikväll när suget kommer.

Igår drack jag en del. Inte jätte mycket men så pass att jag blev full och känner mig sliten idag. Det dumma är att jag också tränade ben och rygg för första gången på länge (under förmiddagen, innan jag drack) och nu vet jag inte vad som är bakfylla och vad som är träningsvärk. Det enda jag vet är att jag har ont i kroppen och känner ångest. Det är så dumt att dricka när man har tränat, varför gör jag så? Nåväl. Dag ett idag då. Idag ska jag vara nykter!

Härligt att höra! Kämpa på som du gör!
Kram

den relation jag varit i under så många år. Personen jag har en relation med dricker en del men sköter sig i övrigt.
Så ser det ju ut för många och ingår ofta i konceptet tvåsamhet, att båda eller den ena dricker lite för mycket. Och att det är något normalt i vår kultur.
Personen och jag lever inte ihop även om vi då och då snuddat vid tanken på det men sedan jag slutat med alkohol, så har jag omvärderat detta med att leva ihop Jag har förklarat för x varför jag slutat med alkohol och det har inte varit något konstigt med det. Jag har också erbjudit att stötta x om det finns behov av hjälp att sluta använda alkohol. Mer än så kan jag inte göra.
Funderar över min lojalitet, för på något vis har jag ju ett hopp om att x ska sluta dricka så mycket..och jag är där i skugggorna och väntar.
För jag vill ju leva i tvåsamhet, men jag vet inte riktigt hur det ska gå. Och kanske inte med x..eller jo med x om alkoholen inte var så framträdande. Kanske att jag gör mig själv en otjänst som låter relationen fortgå..och att jag väntar förgäves.

Hej igen, när jag läser ditt sista inlägg tänker jag om du funderat på att söka stöd, kanske i form av en KBT-terapeut? Verkar ha 'fastnat' i vissa tanke och beteendemönster.
'Spela hela filmen'-verktyget är ett av de viktigare verktygen jag lärt mig i min nykterhet. D v s visst är det härligt med känslan som infinner sig efter 1-2 öl...., men sen då..., efter ett par timmar? Hur mår du när du vaknar på natten? Hur känns det på morgonen? Hur ser ditt liv ut om ett år med fortsatt alkohol? Eller tvärtom, i frihet, utan nervgiftet?
På återhörande!

Jag tillhör samma grupp som dig, som inte blir jätte full hela tiden, eller ens särskilt ofta. Problemet ligger som du säger i frekvensen, att dricka vareviga helg och flera gånger under veckan. Att inte bli full och göra bort sig lurar i vart fall mmig att tro att jag har kontroll, att jag inte har ett problem. Men så är det ju inte, det insåg jag tillslut.

Jag hoppas du hänger kvar här ett tag och reflekterar lite över ditt drickande. Hur ser livet ut när du inte dricker?

Jag vet att jag borde försöka analysera och förstå varför jag hamnat här igen. Gång på gång har jag bevisat för mig själv att jag mår bättre när jag inte dricker, ändå hamnar jag här. Det sjuka är att jag inte ens tycker om att bli full! Jag avskyr det, till och med medan jag är full, när allting snurrar och jag inte har kontroll. Det är hemsk! Likförbenat öppnar jag den första ölen och dricker. Jag känner begäret. Smaken och känslan av att befinna sig just på gränsen. Känslan av när avslappningen infinner sig men innan allt går överstyr. Det är den känslan jag vill åt. Eller är det de? Jag vet inte, men jag tror det. Det enda jag med säkerhet vet är att jag bli fixerad, om jag varit vit ett tag. Jag blir fixerad av tanken på en öl eller ett glas vin och sedan kan jag inte släppa det. Det går så långt att jag MÅSTE dricka det där glaset och då spelar det ingen roll om jag egentligen inte är sugen när jag väl får tillfälle att dricka, jag ”måste” liksom göra det.

I de allra flesta fall hinner jag inte komma till den där fixeringen för jag brukar ge efter för frestelsen. Och frestad är jag, så gott som varenda dag. Jag försöker hitta anledningen till att jag vill ha det där glaset, för att kunna förhindra det i framtiden. Jag tror att jag har varit inne på det tidigare, att det handlar om stress och tristess. Om att jag inte är helt nöjd med hur livet är just nu. Det har varit mycket med småbarn och krävande studier. När jag väl var påväg att avsluta studierna kunde jag ge upp alkoholen ett tag för allt kändes så bra. Det kändes som att stora delar av det jobbiga var påväg att ta slut och att allt det där jag tänkt göra ”sen” snart skulle få ta plats i mitt liv. Jag började sommarjobba, inte med det jag är utbildad som, samtidigt som jag avslutade mitt examensarbete. Allt rullade på, det kändes ok. Jag förstod att jag behövde ge mig själv tid och att det skulle ta ett tag att landa i den nya verkligheten, den som innebar två heltidsarbetande föräldrar och en vardag utan universitetsstudier. Så nu har det gått några månader och vardagen har hunnit ikapp. Allt det där som fått stå tillbaka på grund av studier och små barn (ja, barnen är fortfarande små men de blir mer och mer självgående för varje dag), allt det där jag skulle göra sen väntar fortfarande. Det har väntat så länge så jag inte ens kan komma ihåg vad det var någon mer. Istället tar jag en öl, ett glas vin, och övertygar mig själv om att hela min vardag inte är totalt meningslös. Jag känner mig fastlåst här och det beror enbart på mig själv. Kanske har jag blivit för bekväm där jag befinner mig nu? Kanske orkar jag inte ta tag i det jag borde göra? Jag vet inte. Det är många ostrukturerade tankar just nu.

Stor varm krya på dig kram
Med din otroligt starka vilja är du på benen igen inom kort....

Kramar

MM

Tack för kramen, den värmer! Skickar en bamsedito tillbaka!!!

300 dagar är mäktigt, bara att klampa vidare på den vita vägen...

Det var ett tag sedan jag var in här och jag har saknat dina fantastiskt insiktsfulla texter! De senaste två inläggen var däremot inte alls roliga att läsa, jag hoppas du är på bättringsvägar!

Fan helvetes jävla skit. Blev mer fusk och spiralen neråt har varit igång igen. En del saker i veckan och helgen gör det svårt att bryta helt men jag vet ju att jag måste.

Ska starta räkna dagar igen från noll, första borde bli idag eller imorgon men med utmaningar som kommer är det mer troligt att jag börjar om från och med helgen. Jag har ju dock klarat mig över 14 dagarsgränsen så nästa sprint blir nog längre och till slut kommer jag kunna avstå helt för mönstret är för tydligt. Jag kan inte fuska.

Har gjort det flera ggr och bet bara ihop. Måste ju liksom bara göras och så känns det bättre efter 4-5 dagar. Hittade en del läsk sol substitut.

Idag,så sitter jag med en känsla av sorg i bröstet.

En tyngd av vetskapen att mitt gamla liv med medberpendetrådar åt alla håll är över.
De är kapade och avslutade,eller åtminstone mer sunda.

I det står jag då kvar med en övergivenhet och sorg istället för den frihet och lycka jag kände igår.

Tydligen är jag inte riktigt klar med min inre resa än.
Det visste jag väl iofs men det känns ändå tungt med en dippdag.

Jag har lovat mig själv att inte analysera sönder det som händer i mitt känsloliv.
Bara låta det vara där och rumstrera om.

Läste idag strofen om att det är inte så svårt att visa sig naken.

Att visa sig riktigt naken är att blotta sina svagheter och sin längtan.
Och det är i det jag är idag.

En hunger efter det beständiga,trygga där jag är centrum,viktig och behövd.

Jag saknar mina medberoendemänniskor som gav mig existensberättigande.
Utan dom är jag ett instrument utan ljud.

Att skapa mitt själv och min dag utan dessa komponenter är vissa dagar en så stor utmaning att jag bara vill gå och lägga mig igen och strunta i alltihop.

Jag kan känna en ambition att starta upp ett projekt,vilket som helst som får mig att känna mig levande.

Just nu känner jag mig död och ledsen inombords och vill fylla mitt inre med innehåll som kommer utifrån.

Jag vet att det inte är svaret.
Jag måste bara ta det lugnt och vänta ut detta.

.... och så överlägsna alla de saker man inte får. Lätt att bara komma ihåg det positiva dock. Gäller att påminna sig. Kram!

Läsa och skriva är bra för oss, återkommer med lite reflektioner när jag läst din tråd ordentligt. Ha en bra dag!

Väldigt dåligt av dina svärföräldrar att lägga ansvaret på dig! Har varit i liknande situation själv, känt mig oerhört sviken av hans föräldrar. Men nu förstår jag att det beror på maktlöshet och uppgivenhet, medberoende... Förvänta dig ingen hjälp eller stöd från dem, se till att ta dig ur relationen och var "egoistisk" innan ditt liv blir ännu mer förstört! Det är INGEN ANNAN ÄN HAN som kan och ska ta itu med sitt problem.

Det var länge sedan jag var inne och läste här hos dig, det var länge sedan jag var in på forumet överhuvudtaget.

Jag läste att du inte ville ha ett totalt stopp för alkoholen och jag förstår dig, jag förstår dig så väl. Så resonerade jag också strax innan jag slutade logga in på det här forumet. Det gick rätt bra till en början men nu är jag tillbaka, med en del ångest efter att ha druckit lite för mycket och lite för länge igen. Det är helt enkelt inte värt det. Det är, precis som Morgondag säger, a-rösten som talar. Kämpa emot, tala tillbaka!

AlkoHyper, hur går det?
Idag har jag sämre dag och allt känns så overkligt meningslöst. Det är mörkt ute, jag hade mina vanliga mardrömmar pga kortisolet, de är så tydliga och verkliga. Var tvungen att duscha på morgonen för att jag var helt genomsvettig, trots att jag duschade igår kväll.
Försökte träna igår och det gjorde så ont och var så himla jobbigt och deprimerande.
Hur är framtiden? Hur klarar man allt detta? Denna kombination av intet och det att man ska leva lite till? Mina barn är vuxna, på gott och ont.

Tack bedrövad sambo för varma ord. Det hjälper verkligen och ger hopp i allt osäkerhet. Jag får panikanfall, imorse handlade det om det att jag har bara en njure, kommer den påverkas mycket negativt av noll binjurar? Ingen vet i dagsläge.
Demonerna.

Var är du AlkoHyper? Orkar du skriva?

är terapi. Det hjälper en att reda ut vad det egentlige är som händer inom en när man kämpa mot begäret. Det hjälper en att komma ihåg alla dåliga stunder som alkoholen skapat. Man lär sig hitta mönster och man får utlopp för all ångest. Fortsätt skriva!

Lever i ssmma situation, har varit på samtal idag hos familje terapi.
Efter mötet åker lin man till bolaget o kvällen blir trist.
Vem skall jag kontakta?
Måste få ett slut på detta, har barn dom far illa.
Hoppas att vi kan lösa att han flyttar snarast,
Vet att detra blir ekonomidkt tufft, men han borde betala för huset så öänge vi äger det tillssmmans.
Men hur mycket?
Vem pratar jag med?
Känner Panik!

är att släta över lite av det jag gjorde igår. Jag borde vara gammal nog att veta att jag inte ska agera i affekt. Nu gjorde jag det och jag vet inte hur stora skadorna blev.
Funderar lite kring partiel sjukskrivning för att landa lite ställa om och gå vidare. Dagen får utvisa om det blir nödvändigt.
Ingen alkohol idag heller. Nu har det gått några veckor sedan sist.