Senaste kommentarerna i forumet

jag har är ett sömnlöshet inte är farligt. Jag brukar tänka att jag skiter i om jag sover eller inte i natt, morgondagen kommer att funka ändå. Jag har också skaffat ett armband, som mäter steg, puls, och inte minst sömn. Jag har haft det i flera år, och rekommenderas. Det visar sig nämligen att nätter när jag tror jag sovit bara ett par timmar, så har jag sovit det dubbla eller mer. Man sover alltså mer än man tror, och när man inte sover så vilar man tillräckligt ändå så det funkar som ett slags sömn.

Hej Värmland!

Ville bara skriva ett par rader om det skulle bli aktuellt med socialtjänsten. Nu behöver det ju inte bli så, men jag vet själv hur tankarna och rädslan kan snurra runt i huvudet så en inte vet varken fram eller bak tillslut.

Jag förstår din oro, det finns ju en rädsla för socialtjänsten. Jag kan iaf lugna dig med att vi, när vi arbetar med familjer där en av parterna har problem med missbruk, arbetar för att hjälpa till rätt kontakter och ibland vill upprätta en säkerhetsplanering tillsammans med familjen. Alltså, hur familjen kan säkra upp så att missbruket inte påverkar barnet negativt. Att det finns en planering om pappa/mamma dricker igen osv. Målet är ju hjälp, inte stjälp. Vi är också människor och jag kan lova att de allra flesta av oss har en förståelse och en insikt i att en kan vilja det bästa men att det ibland är tungt. Så tungt att det inte går utan hjälp.

Titta på mig; jag är både mamma, socialsekreterare och missbrukar alkohol. Nykter sen en dryg månad nu, men vaksam och ödmjuk inför livets tendens att strula till det för en :).

Kämpa på nu!

Jag gick länge på sömnmediciner mot min obotliga sömnlöshet. Jag har sömnparalys, men idag är den närmast obefintlig. Kunde uppleva att någon kom och kröp på mig och väste mig i örat medan jag själv var helt fast i min kropp... När läkarna slutade att skriva ut dessa benzo-preparat, så började jag mixtra med alkoholen. Innan dess drack jag inte ofta, blev asplakat på små mängder, men förhållandet var ju skevt redan där o då. Ett tag blandade jag antihistaminer och folkisar för att kunna somna. Detta är för så länge sen, men mitt komplicerade förhållande till A kvarstår. Du får ju fantastiskt insomningseffekt av A, men till slut så brukar vågskålen tippa över, så att det blir en tidig väckning i vargtimmen istället. Hoppas du får hjälp för dina sömnproblem!

Rullar det på som planerat eller går det sisådär? Menar eg inte bara gällande a, tänker att frågan är öppen :).

stillsamt. Att jag klarat av en vit, härlig månad. Satsar på ytterligare en sådan nu :).

Mår toppen. Ser fram emot att få gå och lägga mig på kvällen, läsa bok och sova gott. Har mer energi att ta mig an sådant som tidigare varit som tunga surdegar; ni vet sådana där projekt som att boka service på bilen, kolla nya sommardäck, etc etc. Inte så att jag hjular genom dagarna av lycka, men jag känner en stolthet och en frid i att veta att jag är nykter ännu en dag.

Härom veckan kom ett eldprov. Planeringsdagar med jobbet. "Obligatoriskt" vindrickande på kvällen. Min chef utbrast att det var en chock att jag inte skulle dricka. Inför hela gruppen. Haha, snacka om att alkohol är värdeladdat. Jag är en öppen och ganska transparent person, varför jag förstår hur det kom sig att min chef inte tänkte sig för. Det innebär kanske också att min chef inte misstänkt att jag har problem med alkohol? Jaja, hur som helst så höll jag min linje, nykter och lugn. Det var trevligt, även utan a.

Idag tänker jag på sloganen "sluta grogga - ut och jogga!", inte för att jag tänker ge mig ut i den kyliga men vackra majkvällen och löpträna precis, men ändå.

Nu ska jag läsa de trådar jag brukar följa, har inte hunnit dra igång datorn på ett tag så det är en del att läsa ikapp.

Hej Trollis!
Ja, jag minns.. Och jag tycker att du har kommit långt (vi vet båda att saker ofta är lättare sagda än gjorda)
Visst har en del av mina gamla vänner och bekanta glidit allt mer ut i periferin.. Och egentligen tror jag att de är lite rädda för mitt numera ganska "nyktra" liv.. Inte för att jag på slutet drack några mängder, men att ha skiljt sig från sin alkoholist, innebär ju att de tror att jag har vissa "fördomar" om just deras sätt att hantera den hyllade drycken :-D
Nej, jag bryr mig inte om ifall folk dricker alkohol.. Vare sig till vardags eller fest, så länge jag själv slipper konsekvenserna av deras mer "otrevliga" beteenden..
Erkännas skall, att jag under en period hade svårt, tom med folk som var knappt salongsberusade och inte ens otrevliga.. Det påminde för mycket om mitt ex, som innan tredje glaset, kunde vara ubersocial och sååå trevlig.. Sedan visste jag ju att det bara var frågan om halvtimmar innan det brakade lös ( och då visste man aldrig åt vilket håll det svängde) Uppsluppen? pladdrig? gråtmild? Fyllesentimental eller Ärkeångest och ilska...? (det kunde iofs vara hela registret från klockan 3 på eftermiddan fram till halv 4 på morgonen.. avbrutna endast av halvtimmas tupplurer..)
Ja, det tar tid att hitta kärnan av sitt eget Jag! Man måste leta ganska ordentligt ibland och det gör ont att titta på de där bitarna man inte vill se..
Men jag tröstar mig med, att med de förutsättningarna jag hade och den vetskap jag hade vid de olika tidpunkterna så kunde jag inte ta andra beslut, än de jag tog <3
Jag har också bott i en "byhåla" där folk pladdrar.. Jag brydde mig faktiskt inte, för det de sa om mig, sa mer om dem själva som personer, än det sa om mig. Naturligtvis, fanns det folk som känner till min fdas missbruk (eller åtminsone vet att han definitivt inte spottar i glaset)
Jag tänker som så, att de har nog bra torftiga liv, som måste bry sig i vad andra gör..
Men kanske är det så, att de rentav tycker synd om dig, som varit ihop med ett sånt kräk till karl?
Och har han skaffat sig nån som ska "rädda" honom, så släpp det hela! Det är bara en indikation att han behöver massor av bekräftelse.. ( för innerst inne har de flesta alkoholister en väldigt svag självkänsla! "självförtroende, som man man blåser upp är en helt annan sak!)Och jag lovar att så småningom kommer de rosa glasögonen att spricka och bitarna falla ur.. (försök för alldel inte "varna" om hans alkoholproblem för du kommer i alla fall inte att bli trodd.. I värsta fall vänder ditt ex det mot dig i den formen att du "snackar skit" för att du är svartsjuk..)
Och det är heller inget man direkt går fram och skriver nån på näsan.. Du ska veta att sanningen kommer fram förr eller senare och då är det belackarna som får stå med skammen... Jag vet att både min svägerska och svåger tyckte att jag skulle ha stannat kvar (nej, de hade ju aldrig upplevt HELA helvetet, av någon vars ångest gjorde honom manisk i mer än 12 timmar!) När jag flyttat och han började telefonterrorn mot dom, genom att ringa och ömsom skälla ömsom grina en gång i halvtimmen under en helg, så gick det äntligen upp för dem att min situation varit ohanterlig! (brodern sa under ett halvår upp bekantskapen och förbjöd honom att ringa dit)
I den situation du står i just nu, så är man också extra känslig och det är nog vanligt att man misstolkar både kommentarer och människors tystnad..
Önskar dig all lycka i ditt nya liv! Du behöver inte gå med sjumilasteg.. Ibland räcker det att du står kvar i färdriktningen <3
Och som en klok person sa: Om du upptäcker att du är i helvetet, så fortsätt gå! Det är nämligen enda sättet att komma ut på andra sidan <3
Kramar "Etanolen"

Här är din tråd!

Jag la in en hälsning även i din egen tråd, så den hamnar långt upp i listan.

Har lätt feber. Inte konstigt att jag känt mig trött och kraftlös. Druckit 1 l kokosvatten och ätit massor av soppa med vitlök i. Det känns redan bättre. Har tillåtit mig att bara vila. Det kanske är så enkelt - att lära mig att ta hand om kroppens basala behov först, så följer sinnet också med? Hade tänkt träna idag, men det får vänta :)

Hej och tack!

Nja jag har inte sökt hjälp rakt av. Kanske hoppats att någon ska upptäcka det. Jag skulle ha svarat ärligt om någon läkare hade frågat när jag var där i andra ärenden. Men... jag gör det i smyg. Jag skäms för att jag inte klarar att stå emot

Du är så modig Ullabulla! Stark! Tänk den som så öppet vågar välkomna sina värsta känslor och låta dem härja färdigt, med vissheten att det mynnar ut i en bättre och lugnare och gladare Ullabulla som med öppna ögon tar sig an den nya verkligheten. Med glädje och insikt.

Din betraktelser ger mig styrka att göra som du: låta träsket dra igenom en så man nån gång kommer ur det på andra sidan, utan demoner kvar i skuggorna. Önskar jag var lika villig som du att orka känna allt och härda ut, min kamp går segt.

Önskar dig solsken på vägen!

Hittar inte ens min egna tråd. Kanske lika gott det..... (hur gör jag)
En gammal ryggsäck jag skäms över. Såg bara min namn!
Kram

SYSTEMET! Tänkte gå förbi, men jag stoppade mig själv. För det blir inte bättre för att jag dricker vin, kanske för stunden, men inte i morgonbitti. Jag köpte chips istället.

Häromdagen räknade du upp flera vinster som du gjort hittills.
Försök tänka lite mer positivt och peppa dig själv.
Du är ju duktig.

Skickar över lite pepp och styrka. Fortsätt att kämpa!

Jag undrar hur länge jag ska tänka på alkohol under nästan alla mina vakna timmar? Det första jag gör på morgonen är att börja planera hur och vad jag ska dricka och vilken tid som passar bäst efter jobbet. Så därför nu när jag har kommit hem är det bara till att sluka en kopp kaffe och sen full fart igen.

Älskade maken tog hem husbilen idag och det blir nog ett problem det oxå. Precis som med suphuset/växthuset så är den också förknippad med glädje och alkohol. Alkohol igen, alkohol hit och dit! Fan, vad är trött på skitet!!!

Attack mot fortsatt fight mot skitet.

Blev så intresserad av boken och undrar vad den heter?
Nu har jag hittat den. Ska börja lyssna. :-)
kram

Starkt av dig att skriva! Fortsätt! Gör din egen tråd under förändra drickandet, så kommer du hitta massor av stöd.
Styrkekramar från en som också kämpar på

..din tråd och undrar hur du har det.
Du har så mycket djupa tankar och känslor. Jag inspireras av dig och får många tankeställare
i mitt liv.
Hur går det för dig, tänker på dig.
kram

Dag 18 tisdag, tänker på hur enkelt det känns just nu. Ett liv utan alkohol ger så mycket mer skärpa. Man blir smartare och gladare. Men har varit på dag 18 flera gånger tidigare så jag vet vad som komma skall.

Varit ute och ätit finburgare för 3e gången under närmsta 5 dagarna. Matdjävulen slår till och jag känner att jag skulle kunna äta upp världen. Jag stannar vid tanken och då kommer nästa tanke - att allt detta försvinner med litet vin. Jag låter det också stanna vid tanken, men sneglar på alla godsaker som finns i affären. Tänker att, ok, jag fortsätter äta, när jag kommer hem. Men nej, jag sitter här och har skjutit upp det. Tanken på A har jag också skjutit upp, även om den inte pockar på lika starkt. Var inne på anhörigsidorna och läste tidigare idag och blev så ledsen över alla nödrop gällande partners, föräldrar, döttrar o söner som fastnat i A:s grepp. Alla brutna löften, all sorg. Jag behöver läsa om allt detta, men kanske blir det för mycket? Jag önskar att jag vore en helt vanlig person som bekymrade sig om helt andra saker än missbruk. Vem vill ha ett missbruk?

Starkt jobbat! J-vla A-dj##! tänker jag emellanåt när det känns tungt. Fast det är när jag är glad och världen lyser vacker som jag iaf behöver se upp som mest. Då har jag en tendens att glömma ångesten, mörkret som lurar i A:s bakvatten. Nu fortsätter vi framåt :)

Jag är alltid duktig. Men nu sitter jag och smygdricker vin. Det var kalas i fredags, och sedan dess slutade jag inte. Jag döljer det så gott jag kan. Jag kan vara utan A men när jag börjar är det kört. Jag tappar liksom motivationen. Och här sitter jag med rödvinsglaset mitt på dagen. Hatar mig själv. Och ikväll kommer min son och svärdotter på middag. Jag är lite nervös för att skriva här, men hoppas på stöd.

Tack för dina ord, de värmer.
Jag vet inte riktigt om jag känner mig stolt över mig själv ännu, men det kommer kanske med tiden. Allt snubblandet och alla gånger jag gjort bort mig skämt ut mig, sitter fortfarande kvar som ett ont moln i mig, skäms över mitt beteende. Skäms för att mannen fått ta hand om mig när jag varit
så berusad att jag inte har tagit mig hem om jag inte hängt på hans arm. Så där vill jag aldrig mer behöva bli eller vara. Så kämpandet går vidare och
jag ska en dag vara fri från missbruket.
Du skriver att du är ny, välkommen hit här finns det massor med värme och medkänsla. Vi sitter i liknande båtar alla. En del har rott långt andra kort en del har kommit fram på stranden andra har kanske åkt baklänges. Men det vi har gemensamt är att vi kämpar.
Ska kolla om du har en tråd, då vill jag gärna läsa dem.
Kram på dig och hoppas du får en fin vecka också!

I lördags va jag hos en vän och skulle ta det lugnt. Blev aprak och vaknade med en väldigt besviken sambo. Jag berättade då som det va, att jag dricker i smyg igen. Sa att jag behöver hjälp, va tvungen för att hon också ska förstå att det är.inte med vilja som detta ständigt sker med mer fylla än tänkt....
Ringde hit min mor, och tog de närmsta vänner på telefonen.

Ställde fram whiskeyn som jag hade gömt hemma. Utan att smyga så tog jag av den under dagen tills det va slut.
Sista dagen, lika bra att fortsätta för imorgon tar vi tag i det...

Åkte till VC måndagsmorgon och fick Sobril(dagsdos)
Imorse va jag där igen och blåste 0.0.
Vilket gav mig en dagsdos till.
Blir samma sväng imorgon:):)

Bara kämpa på nu:):)

Över att jag är en så värdelös person. Att jag inte är värd kärlek,uppskattning omtanke osv.
Jag vet att det inte är sant,att det är en av alla mina hittepåkänslor.
Men likafullt står den där och viskar eller tom skriker i mitt öra.
Du duger inte,du är gammal ful fet förbrukad.
Jag ser i spegeln att det inte är sant,men insidan är ändå lika förmörkad.

Andra dagar känns det bra,det spritter i kropp och knopp och jag ser alla möjligheter nu när jag håller på att göra bokslut med så mycket.
Men just skammen är en alldeles ny känsla.
Ungefär som att ha bakisångest trots att man vet att man uppfört sig rätt och riktigt.
Någonstans kommer den ifrån och jag välkomnar och bjuder in den så den får göra sig hemmastadd ordentligt.
Låter den stöka på och göra sitt jobb.
Nånting vill den säga mig och jag försöker lyssna.

Kanske har det med min barndom att göra (igen)
Min känsla av att inte vara sedd och älskad,eller ha någon riktig plats som var min egen att vara trygg i.
Alltid på vakt,på spaning och beredd att fly eller illa fäkta.

Det är inte helt oangenämnt att vara i detta känslokaos.
Det är något nytt jämfört med den gamla vanliga grå geggan som jag befunnit mig i så länge.
Nu känner jag i alla fall,även om det mest är negativa och jobbiga saker.

Men jag hoppas att det ska mynna ut i glädje och energi så småningom när alla små djävlar sprungit klart inne i mig.