Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Önskar jag kunde det men tyvärr skulle det innebära att kontakta mina kollegor och alla skulle få veta hur illa till jag var :(

Tack Emma73 och Tombor för uppmuntran och stöd. Detta forum ger så otroligt mycke. Det känns mycket bättre idag. Jag ser hoppfullt på framtiden, men tar en dag i taget..

Hej
Jag känner också så när det gäller Dig.
vänligen
Ikaros

Testa ett möte! Ett steg på vägen.?

För 10 år sedan så dejtade jag en man i ca 2 år. Han var nykter alkoholist och gick på AA-möten.
Han bodde på annan ort och vi beslöt att vi skulle bryta upp då det inte fanns någon möjlighet att
leva ihop på samma ställe p.g.a av våra barn.
Under denna tid drack jag men inte alls när vi sågs men väl när vi inte sågs.

Ca 6 månader efter vi bröt upp så började han dricka igen.
En Fredagnatt körde körde han bil till Stockholm från orten där han bodde (ca 15 mil)
med 3 promille i kroppen och vid Karlberg så kvaddade han bilen, sin egen + 8 bilar till.
och hamnade självklart hos polisen.

På Söndagen ringer mannens syster till mig och frågar om jag vet var XX är.
Jag svarade att jag inte hade pratat med honom på några veckor och att jag
inte hade en aning om vart han var.

På Måndagen gick polis in i hans lgh men den var tom.
På Onsdagen hittade dom honom och han hade valt att avsluta sitt liv genom att hänga sig.
Det fanns inget brev eller förklaring till men jag förstår.
Hans ångest hade tagit för stort grepp.
Och han valde den enkla vägen ut.

Idag så rensade jag mitt vindskontor med anledning att jag ska flytta inom kort.
Jag bläddrar igenom gamla foton och privata minnessaker.
En kartong jag inte har rört på ca 15 år. Sitter på golvet med min kaffe ...
Så får jag syn på ett rött oöppnat A6-kuvert med XX's (mannens) handstil på.
Det står med hans skrivstil: Till min älskade XX. Kuvertet är aldrig öppnat.
Jag har aldrig sett det förut.
Jag vet inte heller hur kuvertet har hamnat bland mina gamla saker.

I skrivande stund så har jag brevet framför mig.
Oöppnat och jag känner mig minst sagt förvirrad.
Ett oöppnat brev från en ängel som drack ihjäl sig......

Det är väl ingen av oss som blir smartare av att dricka! Kan känna igen mig i mycket du skriver. Jag tycker du ska börja med vårdcentralen. Då kan du få läkemedel om du behöver men framförallt få en samtalskontakt. Det är en superbra början!

I tre veckor har sambon varit nykter och jag är väldigt stolt och glad ? Vågar tro på att det kommer att gå bra. Han är väldigt trött och lite nedstämd, men det är ju inte så konstigt. Kroppen behöver ju tid att läka.

Grattis till dina fyra nyktra veckor! Min sambo är också rätt nedstämd, men sånt är ju livet. Upp och ner. Efter regn kommer alltid solsken.

Tack för uppmuntran! Vi behöver nog många av oss här lära oss att berömma oss själva! Bara att inse att alkoholen inte hjälper oss med grundproblemet dvs vi duger som vi är. Vi stöttar varandra! Då har vi större chans att klara oss!

i morgon är det ny vecka, ta nya tag!

Hade jour inatt. Fick samtal från sonen att sambon var full...Fy vad jag hatade sambon i det ögonblicket. Sonen sa att han hade sett att sambon dolde att han drack. Och att han inte ville att sonen skulle se ölen. "Usch vad jag hatar att jag kan se dom tecknen, att han dricker, jag hatar att känna oro" sa sonen. Jag hatar också att känna oro sa jag. Och tecknen som gör att pappa döljer något, kan nog vem som helst se... Var inte orolig sa jag. Ville separera, såra, skälla... Jag var riktigt irriterad och arg när jag kom hem i morse. Har sagt till sambon att vi måste separera. Kanske att han ska flytta denna gång. Han hade suttit i källaren och druckit. Jag sa till honom att det är inte normalt. Vi får se vad som händer. Känner att min tillit till honom är borta. Han har inte lovat mig att inte dricka, men han vet min önskan. Känner att känslorna för honom minskar. Jag vill inte ha alkohol i mitt hem. Jämför med droger. Vilken narkotika-missbrukare kan ha droger hemma, utan att så småningom falla dit? Man kan inte droga lite om man drogat mycket innan!! Känner att detta a-problem har han haft väldigt länge...Jag har nog med mig själv. Vill/orkar inte ta ansvar för hans problem. Fixar han inte detta så är det kört för oss. Sa till honom att han alltid sabbar alla framtidsplaner och att han alltid gjort det..(finns ju många trista orsaker till våra tidigare separationer) Känner mig lite nöjdare på kvällen. Träffade en berusad vän på pizzerian. Han kände inte igen mig.. Vi pratade om min nykterhet. Jag sa att det var lättare att sluta dricka helt, än att försöka minska som är dömt att misslyckas för de flesta. Han såg faktiskt imponerad ut...Jag håller i min nykterhet, det är jag värd. Tror på Pi 31415 att min nykterhet är stabil stark och trygg. Så klart har forumet betytt massor för mig också.Ha en fin kväll... Kram

Kloka ord från er båda.. Ska försöka mig på en vitmånad till att börja med nu.. Känns som att jag kan det här med att må som en idiot

Jag är inte nykter när jag skriver detta, har varit på min fasters 70-års middag och det var vin till middagen, om än bara 2 glas för mig, bor på gångavstånd från henne... men, jag hade vin hemma så har fortsatt dricka nu. Samtidigt har jag surfat på AA-grupper i min stad och stödtelefon nummer osv... tror jag skall ringa imorgon. Och kanske gå på mitt första möte imorgon kväll. Vågar jag det?! Usch vad jobbigt detta beroende!

Vilken förrädisk effekt alkohol har! Det som börjar med att "oj, vad det är gott med vin" kan lätt sluta med att hur skall jag klara av vardagen och livets alla problem utan hjälp av berusningens effekt? Så mycket välbefinnande det finns att finna i alkoholen, precis som du beskriver! Men fan vad mycket skam och ångest som lätt kommer på köpet.... Vad är det för fel på mig? Vad är det för fel på oss? Som inte förstår nackdelarna utan endast letar fördelarna. Är vårt sökande efter berusningens effekt egentligen ett sökande efter frälsning, efter en gud som kan tala om för oss att vi duger som vi är? Det vore skönt, men jag tror att en gång en sökare är alltid en sökare. Att söka är för mig positivt, men om sökandet innefattar drogande blir det hela så självdestruktivt....

Att få känna sig stolt räcker otroligt långt! Så långt är jag med.
I fredags hoppade jag över alkoholen och det berodde mest på att jag var så otroligt trött och så otroligt sömning! Längtan efter sömn och vila var så mycket större än längtan efter alkohol. Att i det läget avstå alkoholen var alls inte särskilt svårt - allt jag ville var att få sova och förhoppningsvis vakna pigg en lördag morgon! Sjukt stolt? Nä inte alls. Bara lättad över att tröttheten var större än mitt sug efter alkohol.

Kära Izzy,
hur akut är det? Kan du sätta ord på vad dottern gör eller säger? Är det din dotter som bor med dig eller den dotter som pluggar på annan ort (om jag inte missminner mig var det så)? Jag sitter här utomlands och känner inte riktigt till instanserna hemma i Sverige. Hur akut är det? Det finns också Jouhavande präst och kyrkans diakoner för allmänmänsklig hjälp och som ibland nämns här på forumet.
Skriv igen. Är ni tillsammans NU?
Ursula

Grattis till 4 veckor Pärlan!!! Ja det tar nog ett tag innan energin är helt tillbaka. Är rätt orkeslös jag med. Men det är kanske inte så konstigt. Kroppen har fullt upp att reparera det vi har förstört.

Kram❤

Som anhörig eller partner till en som dricker är att man på något sätt med sitt beteende,eller sin kärlek kan hjälpa.
Att man om man når fram,eller räcker till eller argumenterar tillräckligt så ska alkoholisten få kraft.
Kraft att stå emot och kraft att vilja detta på samma sätt som du som anhörig vill det.
Säkert vill han det också,i sina svaga stunder eller för er skull eller sin egen.

Problemet som man som närstående ofta går in i är just detta medberoende som anhörigssidans inlägg ofta handlar om.
Vår vrede och vanmakt och våra tappra försök att stå ut eller hjälpa den vi älskar så mycket.

Det du måste inse är att det går inte.
Inget du gör kan påverka honom åt det håll du vill om han inte är redo,eller tar tag i sig själv.
Det du kan göra för att stå ut så länge som möjligt om det är det du vill,
eller hjälpa honom så mycket som möjligt det är att stå kvar i dig själv.
Ta reda på vad du vill,vilka gränser du vill sätta för er relation och för dig själv.

Ju mer du närmar dig honom,hans liv hans problem ju mer kommer du att tappa dig själv.
Håll huvudet så kallt du kan och försök att inse att du inte kan påverka hans val,hans lögner och hans drickande.

Däremot kan du ta dig en ordentlig titt i spegeln och fråga dig om du är beredd och villig till denna resa.
Som kommer att innebära störd själsfrid,lågt självförtroende och alltmer psykiskt dålig hälsa om du har otur.

Men om du kan klara att hålla dig själv intakt och hålla hans hand när du är beredd att göra det och på dina villkor.
Så önskar jag dig stort lycka til.
Du kommer förmodligen som vi andra att svaja mellan lycka och olycka.
Hopp och vanmakt.
Men bara du kan avgöra om det är värt det,ingen annan.

Han måste vilja bli nykter själv. Det enda du kan göra är att säga var dina gränser går för att ni ska fortsätta vara ihop. Du skulle frågat honom "varför ska du ta taxi om du inte har druckit?"

Du ska verkligen vara nöjd med dina framsteg. Trevlig fortsatt söndag! Kram ?

Tänker på ett gammalt uttryck; "för att kunna hjälpa andra att må bra, måste man må bra själv". Jag jobbar också inom vården (dock ej som socionom), men känner igen mej i känslan av otillräcklighet, stress och ibland konflikt I hjärnan (när jag har druckit för mycket). Nu tar vi nya tag och kämpar vidare för ett bättre mående! ?

Hej igen, då var det söndag och den värsta baksmällan har lagt sig, just nu är jag bara typ trött och hängig. Överväger fortfarande om jag ska sjukanmäla mig imorgon, en dag kanske räcker denna gången... Jag har nu bestämt mig för en månads uppehåll för att börja med, för att sedan förhoppningsvis fortsätta på den. Jag ska fokusera på träningen och datorspel på helgerna för att hålla mig sysselsatt. Har även bläddrat runt på Ungdomsmottagningen och andra sidor för att försöka få hjälp. Jag tror jag ska besöka en kurator på Umo men de flesta tider är uppbokade i min närhet så får vänta lite med det, då jag inte har pengar till en riktig psykolog eller liknande. Egentligen tror jag att jag kommer kunna hantera mina alkoholvanor i slutändan och att jag inte behöver bli full nykterist, men jag måste börja starkt och strängt för min egen del tror jag och därför inte röra en droppe eller gå in på en klubb på en hel månad. Skammen och ångesten har lagt sig något, som den oftast gör dagen efter dagen efter. Men för säkerhets skull vill jag vara hemma imorgon så inte man får någon kommentar i skolan som kan väcka ångestspöket till liv igen utan istället reflektera och reda ut över min egna situation i lugn och ro hemma imorgon, så jag är redo att bemöta kompisar och bekanta i skolan och "öva" in scenarion som jag kan ställas inför i skolan. Må vara någon övernoja men bättre att vara på den säkra sidan och vara redo psykiskt om det skulle dyka upp på rasten.

Vad skönt det låter Nykteristen med en normal vardag! Om han dessutom orkar engagera sig mer i er son är ju kanon! Att han är trött på kvällen kan säkert delvis bero på mediciner men kanske också nån form av mental trötthet av att ställa om hela livet när alkohol inte mer finns som nödutgång? Att anstränga sig tar på krafterna, våra alkoholister är ju inte vana att göra saker med familjen och att verkligen prata med oss ?

Jag har haft en jätte fin helg med barnen, vi åker hem till kvällen. En väl behövd andningspaus med lite miljöombyte, trevligt sällskap, lite shopping och god mat! Lyckades få mig en stund på stan själv igår, när det bjöds på barnvakt några timmar var jag inte sen att tacka ja.

Enda sorgliga var att jag sände ett sms till mannen mitt i dagen, men fick aldrig nåt svar. Vet ju då han druckit tungt och det gör mig lessen. I morse messar han sen som inget skulle hänt, men han frågar heller inte vad vi gjort eller hur vi haft det. Han bryr sig inte, var viktigare för honom att få dricka ifred, och var vi varit spelar ingen roll för honom. När vi kommer hem brukar han bli sur på dottern som vill visa sina nya kläder och berätta vad vi gjort, han bakfull fräser bara av sånt kort för det intresserar honom inte.

Nästa vecka på jobbet oroar mig lite, då vi ska ha utvecklingssamtal och jag skulle inte vara förvånad om jag fick kritik för att jag är mentalt frånvarande och rätt oengagerad sen en tid tillbaka. Har varit svårt att samla sig på jobbet med allt annat som snurrar i huvudet. Och med eventuella uppsägningar på kommande med en omorganisering borde man ju skärpa sig, men när orken inte riktigt finns..

Jag känner mig nöjd efter denna vecka. Endast druckit 1,5 flaska vin denna vecka, istället för 3 flaskor/vecka. Hade inte klarat detta utan er och detta forum ❤️. Har fått så mycket nya strategier att lyckas skära ner. Mitt mål är endast 1 flaska vin/ vecka. Målet är ju att dra ner och inte sluta helt!!! Kämpar vidare...
Kraaaaam

Tack för era frågor och omtanke! Tyvärr går det inget vidare för mig och jag mår inte alls bra. Har inte lyckats med något längre stopp ännu, och om jag rannsakar mig själv så beror det väl på att den rätta viljan inte heller funnits. Därför har jag inte heller varit här på forumet på ett tag. Funderar ännu från och till när/om jag skall be om hjälp.... att det skall kännas så svårt att göra det! Men jag tror inte jag klarar detta själv.
På tisdag går min 6 månaders prövotid på nya jobbet ut så om inget allvarligt inträffar räknar jag med fast tjänst från och med då. Min chef är dessutom på semester hela nästa vecka så hon har inte ens bokat in något utvärderingssamtal med mig. Känns lite konstigt tycker jag. Men så länge inga nyheter tolkar jag det som goda nyheter, dvs att jag får behålla jobbet. Kanske det efter det då är dags att ta itu med mina problem.