Senaste kommentarerna i forumet

Ja så var det helg igen. Tänkte ta en helnykter helg. Gick bra igår då dottern hade match som jag var och kollade på. Idag är jag ensam hemma och mår inte bra. Tomhetskänsla och avsaknad av riktig livsglädje. Kan inte påstå att jag känner suget efter just alkohol. Men jag känner saknad efter den lindring den kan ge. Måste hitta andra sätt att ta mej ur känslor som meningslöshet och ångest. Ligger helt apatisk i sängen idag. För fan ryck upp dej säger jag till mej själv. Men jag är en dålig lyssnare när det gäller mej själv. Det kanske är den deprimerade som ser klarast på tillvaron? Hur kan man vara positiv med allt elände i världen? Provocerande tankar. Starkt av alla som möter den här eländiga tillvaron nyktra! Hopp om bättring

Ville bara titta in och säga att jag tänker på dig och ge dig en kram.

låter det som. "Rulla stenen..." (Hej Sisyfos, förresten!)
Både skönt och ledsamt hur jag känner igen mig i din berättelse. Allt är inte lika, men mycket nog. Ofta undrar jag vad jag håller på med, men det är klart – det var länge sedan allt startade och mycket vatten (och a) har flutit under broarna sedan dess. Veckan som kommer ska vi till familjerådgivningen! Jag behöver få en utomståendes syn på oss för att kunna gå vidare. Bära eller brista.

Tack för att du skriver, hur ser det ut för dig? Har du varit utan alkohol en tid eller?
Dubbelpostat

Tack för att du skriver, hur ser det ut för dig? Har du varit utan alkohol en tid eller?

Jag tänker ta en långpromenad i alla fall,
I morgon är alit lugnt ska på 65 årsuppvaktning, mina barn är med, jag kommer köra.

Hej Sundare
Jag hoppas att ljuset fortfarande flödar in i ditt sinne. Hur du bekämpat mörkret är imponerande och fint att familjen är med dig. Med detta önskar jag dig en trevlig och rofylld helg. Du är en fin människa.
Ikaros

också nakenhet är en "kostym?" Vi klär oss hur vi än gör, tänker jag ibland. För: vem är jag? Vad?

God morgon Runa,
Hur ser din dag ut, har du någon plan?
Tänker på dig!❤

Kram Ellan

Och ett långt, långt snöre kvar att förtsätta trä dem på.
Ibland är det svårt att hitta de vita, de svarta är som magneter. Du har haft en period där magneterna i de svarta pärlorna varit väldigt starka.
Bra beslut att börja om igen. Skriv om hur det går för dig!
Kram

Detta inlägg finns i en annan tråd. Kopierar det hit under rätt rubrik.

Vi har så mycket kunskaper nu. Så många fler år av forskning. Men har vi lärt oss något? Måste unga människor fortfarande må så dåligt?
Jag måste tillbaka. Gräva djupt i mina sår. Ta fram minnena som gör så jävla ont. Allt jag försökt glömma för att kunna leva vidare. Jag tror det är bra.
Om det räddar dig, älskade barn, om det jag upplevt kan få mig att förstå dig bättre, har det inte varit förgäves. Jag skulle genomlida det igen för dig.
Jag måste rannsaka mig själv. Våga känna den där skulden utan att slukas av den. Och den gör så ont. Mer ont än såren från det förflutna. Och jag kan ta smärtan utan att vika mig för den, istället bli starkare än någonsin. Använda den. Det är först när man vågar klä av sig alla försvar, möta sig själv alldeles naken, som man kan bli hel och hela. Då kan jag även bära din smärta.
Vi är lika och ändå så olika. Du är stark. Modig. Förstår du det?

Vad hade jag behövt? Nu kanske jag kan svara.
Tillåtelse till mina känslor. Gråten som kapslades in byggde upp ett tryck. Gråten fick inte finnas, inte visas, för då kunde jag skada mamma.
Jag fick höra att jag hade det så bra. Ingen anledning att vara ledsen. Jag som hade det så lätt för mig. Var så bortskämd. Är det en egenskap man föds med? Att vara bortskämd?
Skam.
Det gäller att säga rätt, göra rätt, men vad som är rätt idag är fel imorgon. Allt kan bli fel om man inte kan känna av vad som gäller idag. Ska jag huka mig, säga förlåt, smyga undan? Eller ska jag svara? Vad ska jag svara? Kan hon bli arg på pappa då? Han blir så ledsen. Kan inte försvara sig.
Och det ligger något obehagligt i luften när hon gläfser och hugger. Är det rädsla jag känner? Den sitter som ett illamående i magen och den sitter i hela kroppen, spänd till bristningsgränsen. Hela tiden på vakt, pejlande efter tecken. Rösten blir högre, vassare. Snart kommer upprepningarna, ältandet om gamla händelser, jämförelserna. Kontakten är bruten, att stoppa där är omöjligt. Fastnaglad i köket, orden är som en tornado, jag sugs in och kommer inte ut förrän hon bryter ihop och börjar gråta. Försöker trösta. Ibland går det, men oftast gör jag fel och blir istället måltavlan.
Jag vill rätta till, göra allt bra, försöker, men det blir fel ändå.
Orkar inte mer! Ger upp och går emot istället.
Trycket inifrån lättar om jag äter. Ångest. Spyr. Ångesten tillfälligt borta. Ersätts med skam. Jag är så äcklig. Måste smyga. Kan man se att jag är äcklig. Att jag ljuger och smyger?
Röker mammas cigaretter. Yrseln i början är ett annat tillstånd. Tar bort det som kryper och oroar inuti. En liten kick av spänning mitt i allt det där som är så obehagligt.
En liten klunk av mammas whisky lägger sig som varm bomull i magen och sprider lugn i kroppen. Spänningen - märker de något? - flyttar fokus från obehaget.
Röker morfars cigaretter bakom dasset i sommarstugan. De hemrullade smakar starkare.

Om mamma hade varit stark nog att möta mig. Ta emot gråten utan att anklaga. Om mamma hade varit stark nog att orka ta emot ilskan som ersatte gråten, sedan, när den inte längre kändes som sorg. Hon har aldrig vågat möta sin egen skam, sin egen skuld, sin egen rädsla. Tänk om jag kunnat visa det svåra, det som spräckte bilden av fantasitillvaron hon byggt upp som skydd. Hade allt blivit annorlunda då?

Min stora skuld ligger i att jag gjorde samma sak. En liten stund fick du gråta, sedan orkade jag inte mer. Jag sög in alla känslor. Gråten kröp in i mig. När jag inte kunde trösta blev känslan i mig överväldigande.
Den där känslan som jag lärt mig inte får finnas. Som blev frustration. Som jag lärt mig omvandla till ilska. Så kom ilskan ut. Mot dig. När du var ledsen.
Allt du behövde då var en mamma som orkade bära dina känslor. För du överväldigades av dem. De skrämde dig. De skrämde mig. Jag skrämde dig med min ilska. Förlåt.
Även du lärde dig att tårar inte var ok. De kan göra mamma arg. Även du byggde upp trycket när de inte fick komma ut. Förlåt.
Nu är du arg iställt. Jag hoppas att du fortfarande har förmågan att känna sorgen. Nu orkar jag ta emot den. Jag är annorlunda nu.
Jag har vågat se skulden och bära den. Tänk om min mamma kunnat det.
Det är nu jag kan reparera. Jag har alltid tänkt att alla år av lidande varit helt onödiga. Inget gott kan väl komma ur sådana upplevelser. Men kanske kan det göra det. Kanske är det nu jag kan använda dem och låta dig slippa göra hela resan. Kartlägga de minor jag redan gått på så du kan gå oskadd igenom. Några kommer du vilja trampa på ändå, för att se om de verkligen är så farliga som jag säger. Men jag ska lyfta dig över om du går mot de värsta. De dödliga. Om jag ändå kunde bära dig över allihop?
Det är min skyldighet. Det är jag som lett dig hit.

Igen. En mentalt uttröttande period på jobbet där jag började tvivla på mig själv och mina förmågor ledde ju självklart tillbaka till behovet att fly.
Någon skrev här i en tråd om att trä vita pärlor på ett band, dag för dag, alla nyktra dagar. En svart om man råkar trilla ditJag tycker det var fint, så idag sätter jag min första vita pärla på plats

Envis som jag är frågar jag igen. Hur har du det?

För att överleva, för att kunna se mig själv och andra i ögonen, för att inte gå under av skam och ångest.
Jag kastade missbrukarkostymen, kastade psyksjukkostymen. Stängde dörren bakåt och låste med dubbla lås.
Första tiden lämnade det mig identitetslös. Med åren byggde jag en ny identittet, men som ett hus utan grund och ritning byggt på hopsamlat virke.
Att forma sin identitet utifrån en bild fungerade då, var nödvändigt då.
Femton år senare fann jag mig tvungen att öppna den stängda dörren. Eller var det som en för liten popcornkastrull, att locket flög av när trycket inifrån blev för stort?
Det var också då mina återfall startade. Innan hade jag under femton år druckit enstaka dagar, det var när missbrukaridentiteten kom ikapp mig som peridsupandet började.
Ändå var det nödvändigt.
Jag frågar mig själv ofta om det är själva identitetsuppfattningen om mig själv som triggat beteendet. Så kan det ju vara. Att släppa fram minnen, låta hjärnan komma ihåg det svåra, innebär ju också att den kommer ihåg mönster eller känslan och anledningen till att jag drack.
Inte förrän mina minnen släpptes fram längtade jag efter starksprit. Enstaka kvällar med vin eller öl triggade inte alls på samma sätt innan. Men nu är även detta en trigger eftersom beroendehjärnan vaknat efter nästan tjugo års slummer.
Ändå var det nödvändigt. Min kostym kändes inte verklig. Mitt grundlösa bygge vacklade.
Iklädandet av en roll passar alldeles utmärkt i vissa situationer, jag använder mig själv av det i arbetet med patienter. Men den kostymen kan bara bäras tillfälligt och med medvetenhet om att det är just en kostym. Livet behöver levas naket.
Jag ångrar ibland att jag tillät mig öppna dörren. Jag är skörare nu på ett sätt, men också mycket starkare. Bygger en identitet inifrån.
Min kostym har spelat ut sin roll. Jag vill leva varje dag utan att behöva bestämma mig för vem jag ska vara idag. Utan att välja kostym.

är något vi alla ägnar oss åt, inte bara vi med beroendeproblematik utan alla människor. Se bara på våra profilbilder på sociala media, själv har jag en bild som någon tog på ett roadracing-evenemang för många år sedan. Jag har ett par riktigt coola solglasögon på mig och en reklamkeps och står och ser maktmänniska ut, som om det är jag som har hela ansvaret. Det är den bild jag ger mig själv och den bild av mig jag vill förmedla till andra. Och det är gott så; ingen skulle nog må bra av att se sig själv precis som man är, genom att frisera sin självbild försöker man också leva upp till den. Kläderna gör mannen heter det ju, om jag tar på mig en kostym när jag reser blir jag bättre behandlad, inte för kostymens skull utan för att jag själv förändras; jag beter mig på ett sätt som jag tror kostymnissar gör; självsäker, avslappnad, världsvan.

Det finns vetenskapliga bevis för det här; människor med en positiv självbild, hur falsk den än må vara, är lyckligare och mer framgångsrika än andra. Det blir en slags placebo-effekt, tror man att man kommer att lyckas med allt man företar sig så gör man ofta det också. Dessa människor har en tendens att stuva undan misslyckanden i någon glömskans vrå och har på så vis målat en guldkant på hela sitt tidigare liv vilket ger dom en möjlighet att vandra vidare på livets stig utan bekymmer och med en solid framtidstro. Jag gör i mångt och mycket detsamma och jag tror det hjälper mig att hålla mig nykter. Jag ser på mitt missbruk som ett ok jag har kastat av mig, jag är helt övertygad om att jag kommer att leva resten av mitt liv som nykter och jag tror det hjälper.

Inte för att jag helt vill glömma hur det var, jag har fortfarande flashbacks från den tiden; förvirringen, ångesten, hjälplösheten. De hjälper mig i akuta situationer, drabbas jag av tankar på att besöka bolaget så går jag tillbaks i tiden och följer händelseförloppet som det var då; redan när jag var på väg hem med flaskorna började jag känna mig besviken på mig själv och ångesten över vad som komma skulle började bubbla upp. De känslorna kunde jag bara döva på ett sätt och därefter var jag på en enkelriktad väg. Länge har jag tvingat fram de minnena; nu börjar de dyka upp automatiskt närhelst jag blir frestad att falla. Men däremellan, och de stunderna kommer glesare allteftersom tiden går, njuter jag bara av livet som nykter och har inte en tanke på att vända tillbaka. Och tack och lov för det; jag tror det var Nietzsche som sade att om vi kunde se på oss själva helt objektivt skulle vi vara deprimerade hela tiden.

Ha en skön lördag allihop!

nej jag använder inga mediciner. Jag kör helt naturellt.

Hej Mitzi!Jag går o pratar med kurator var fjortonde dag. Det är skönt att prata med nån utomstående. Får lite tips o råd.Har börjat förstå hur det funkar med för mycket alkhol. Hur mycket ångest dom har för att dom dricker o ångesten dämpar dom med ännu mer alkohol. Vilken ond cirkel...Min man dricker stora mängder (oftast )dagligen o kuratorn säger att han inte kan sluta själv . Måste få hjälp. Men jag kan inte få honom att söka hjälp.Han vägrar o han vill inte sluta dricka.Tycker det är hans problem o jag ska sluta bry mig.Kuratorn vill nu fokusera på mig o göra mig stark. Vad vill jag...Fördelar/ nackdelar med att stanna eller lämna. Jag behöver mer tid är inte stark nog att lämna än... Jag hoppas fortfarande att han ska sluta o att vi ska få ett bra liv tillsammans.Men det kanske är för sent. Det har på gått för länge...Vissa dagar känns det som jag måste gå.... Andra dagar känns det som jag aldrig kommer att göra det. Att det kommer fortsätta som förut. Jag får nöja mig med dom små ljusstunderna när han är trevlig. Leva lite mitt eget liv vid sidan om, nöja mig med lite av allt, lite kärlek.inget sex, inget socialt umgänge, inga resor( inte gemensamma ) Allt grundar väl i att han har så många olika personligheter. Vissa dagar är bättre dagar. Men kanske ändå inga bra dagar.... Näe nu börjar jag bli trött... God natt!

Hej ! Det är svårt att prata om o din pappa vill nog helst inte prata med dig om det. Han skäms säkert o har ångest för att han dricker. Du skulle kunna skriva ett brev till honom och berätta hur du känner o din oro.Det kanske kan få honom att söka hjälp.( han hade sökt hjälp tidigare ) Det är inte bra för dig att gå o oroa dig för din pappa det får dig att må dåligt. Din pappas problem ska inte få förstöra ditt liv. Har du någon att prata med? Du kan själv söka hjälp på alkoholmottagningen o prata om din pappa. Där kan du få prata med en kurator som kan ge dig tips o råd. Kram på dig!

Hej Lindis jag känner igen mycket i det du skriver. Jag är i en liknande situation. Min man kan ibland säga konstiga saker som gör att man kan tro att han ibland vill ta livet av sig. Jag tror att dom förmodligen har sån ångest för att dom dricker. Det är säkert så som din man säger att det är sig själv han avskyr ( för att han dricker) inte dig.... Alkholen gör dom så avtrubbade att den får dom att säga så elaka saker( fast dom inte menar det)Hjärnan skyddar sig mot alkoholen genom att stänga av vissa delar( så som att känna empati) Sen när dom är nyktra kommer ångesten och den dämpar dom med mer alkohol..... Vilken ond cirkel det blir.... Och det är vi som lever med dom som får ta emot allt. Ring till alkoholmottagningen o gå dit o prata. Det är så skönt att få prata med en utomstående. Du får mycket tips o råd. Kuratorn jag går till har fått mig att förstå mycket hur allt hänger ihop. Hur alkholen påverkar dom. Min man klagar inte bara på mig utan på allt o alla. Jag brukar fråga om det finns någon han tycker om? Det har han inget svar på.... Kuratorn säger att det även där är hans ångest( för att han inte klarar av att sluta dricka) Alla andra som är så perfekta retar dom sig på....Kram på dig!

Tack AlkoDHyperD!
Tack för att du bryr dig och tack för att du frågar.

Verkligen.

Tack! Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tänka,känna eller tro!!!
Är det ett försök att få mig att stanna kvar? Eller han har verkligen tankar på detta?
Frågade innan vad jag har gjort för att få honom att avsky mig så?
Så svarade han; jag avskyr inte dig,snarare mig själv...

Dagen idag har rullat på som vanligt, jag och sambon åt ute. Trevligt med god mat. Är glad och tacksam att jag imorgon inte kommer slösa bort dagen på att vara bakfull och inte heller ha massa ångest. Har inte några direkta planer för helgen så vi får se vad som händer, hoppas på bra väder så man kan spendera lite tid utomhus och få i sig D-vitamin.
Nu blir det en film innan läggdags, trevlig helg på er.

Vad skönt att han håller sig nykter, 13 dgr är ju faktiskt riktigt mkt...hoppas innerligt att det håller i sig.
Tror det verkar vara vanligt med lite sån likgiltighet...inte glada, inte ledsna eller deppiga utan bara är. Kanske resultat av kampen mot beroendet och suget?
Här är han inne på 7.e nyktra dagen och 6.e med antabus. Han är fortfarande positivt inställd till det nyktra livet...iallafall utåtsett och han verkar gå helhjärtat in för det. Vi har inte heller bråkat en enda gång sen han slutade dricka, vilket vi annars gör konstant.....dock har det vi bråkat om plockats bort nu och jag är gladare o han också. Han är kugnare, ännu inte så stressad o kan mysa o leka med sonen med mer tålamod. Hoppas att även det håller i sig. Visst är det en härlig syn och känsla att se hur förändrade på ett positivt sätt de är utan alkohol. Här har han blivit väldigt trött på kvällarna o sover massor, men kan tydligen va så i början när man äter antabus så....
Men jag tror att det är för kort tid med 13 resp 7 dgr utan för att de ska inse att ett nyktert vardag resten av deras är det bästa...så ta det med en nypa salt då det nog är lite separationsångest mot alkohol han har. Hoppas han kan motstå...o du/ni får njuta av en alkoholfri vardag!

Tråkigt att höra om både sonens humör o mannens tidiga påbörjade egna helg. Jag håller med dig om att det är nog skönast för er (dig o barnen) att ni får åka iväg en sväng över helgen. Se till o få sova ut nu, kanske dina släktingar kan ta barnen en av förmiddagarna så du kan sova o bara va lite för dig själv?
Vad säger mannen om sonens beteende?

Ja planera hela helgen Runa och skriv av dig här! Jag har några att anförtro mig till (som vet om mitt problem) men jag känner inte riktigt att jag vill prata om det med dem i alla fall. De har inte problem med alkohol så jag vet inte vad jag ska prata med dem om riktigt.

Jag tycker det är bättre att läsa och skriva här inne eftersom mina nya vänner här förstår?