Senaste kommentarerna i forumet

Efter jobbet igår var han bara tvungen att gå ut i garaget för att hämta upp en platta öl. Herregud de va ju slut på öl i kylskåpet, ja världen går under då, katastrofläge!!!!!
Öppnade en öl så fort han kom innanför dörren såklart. Sen spelade han bort 2000:- på nätcasino (inget ovanligt) å drack hela tiden. Han får ångest när han spelar bort pengar, hans humör är vidrigt, skriker å slår i saker, kastar grejer mm sen går det inte att prata med honom.
Försökte igår att säga hur hans humör påverkar mig, men det kan han verkligen inte fatta. Låt mig va, skriker han. Skyll dig själv att du blir påverkad av mitt humör!!!!
Ja, det är ju verkligen en enkel sak att Inte bli påverkad av en arg alkoholist!!!!
Idag jobbar han bara halvdag, vilken lycka...då kommer han ju hem tidigt å kan köra igång fortare ???
USCH å fy fan säger jag.
I förrgår fick jag ett tråkigt besked på arbetet som jag verkligen blev ledsen över. Han frågar inte ens hur jag mår!!!! Han är helt radarstyrd just nu för att han "får" dricka igen. Hans chans att få tillbaka körkortet är inte stor då han i somras hamnade i fyllecell å fick böter för våldsamt motstånd, det hände ju under hans villkorliga dom. Men han vill gärna tro att det går bra, han har ju lämnat en förklaring till varför detta hände. (Omständigheternas fel, förstås)
Tror att transportstyrelsen inte bryr sig så mycket om det, de har nog redan hört allt å lite till har jag sagt till honom. Men då är jag dum i huvudet som inte står på hans sida!!! Så det återstår å se hur det blir med körkortet.
2 dagar kvar nu...undrar hur jag ska stå ut.

Illbattingen springer runt i huset och leker. Han leker ensam men låter som en hel armé. Det är fullt fräs och rollerna är uppenbarligen många då hans röst har olika tonlägen. Låter som hela dagisgruppen är hemma hos oss och har skoj ikväll.
-Kom hit! Hjälp mig här, kompis!
-Jo, jag kommer snart, ska bara tanka raketen!

Jag ropar på honom och ser hur han motvilligt lämnar leken och pallrar sig till köket.
-Vem pratar du med?, frågar jag.
-Ingen!
-Är det dina låtsaskompisar? Vad heter de?

"Jag har inga låtsaskompisar!", surnar han till men lägger huvudet på sned och kontrar: " Har du det?". "Nja, du förstår som vuxen har man inga låtsaskompisar", säger jag och ser hur han pyser iväg till sina galaxer och planeter.

För inte kan väl jag erkänna till honom att jag faktiskt har två låtsasvänner. Dessa två bröder, två kamrater, två själsfränder. Låt mig presentera: herr Alkohol och mr Egoism!

Å, vad vi har lekt, vi tre. Vilka historier och vilka fantasier vi har vävt ihop! Om alla våra lögner kunnat omvandlats till musik så skulle våra konststycken sålt guld på varenda topplista! I denna lilla trio kunde vi spela alla instrument. Och alla musikaliska stilar låg tillgängliga för oss. Party och fest? Javisst, skruva upp volymen! Lite romantiskt för otroheten? Jäpp, den skivan har vi här! Depp och självömkan?Jodå, finns i sortimentet! Vi visste hur man lirar disco, pop, jazz, blues och gärna en skvätt klassiskt till maten...

Men en så bred repertoar har sina begränsningar. Minnet börjar svika. Vad spelade vi igår? Var? När? Reskostnaderna skenade iväg. Av nån konstig anledning uteblev gaget för precis varenda spelning vi gjorde, så ja, det blev mycket egna utlägg. Oregelbundna arbetstider gjorde att hälsan börja svaja. "Horungar!", skrek vi där i natten till den otacksamma publiken som börjat svika och gjorde att vi fick spela på allt sjaskigare syltor.

Det var förresten nånstans där vi blev kvartett. Vi hade fått en ny medlem i bandet-señor Ångest. En riktig festsabotör som sa att han har följt oss en längre tid min inte vågat hälsa. Men nu så dags! Vår konstellation fick sig ett riktigt törn. Señor Ångest tålde inte herr Alkohol men ställde alltid till ett jävla drama när denne försvann. Mr. Egoism hade börjat spela solo, snacka om att vi var missförstådda konstnärer och ville flytta till ett annat land. Och herr Alkohol han slarvade med kosten, blev större och tog allt mer plats i turnébussen.

"Hur var det med musiken?", undrar kanske den nyfikne läsaren. Ja, den blev allt mindre konsonant och allt mer lik kakofoni.

Så nu är vi här. Taktpinnen ligger i min hand och det är dags att säga adjö till det här bandet. Nej, självklart är de inte glada mina låtsasvänner. Morrar, bits och fräser. Alla kräver mer. Vi tar revansch, ge oss en chans till! Men jag inser allt mer att man kan inte spela symfonier om man inte har ett musiköra till det.

Så sluta låtsas att ni är mina vänner och jag ska sluta låtsas att ni inte finns. För visst har jag i alldeles för länge stått där likt en rödkindad femåring och skrikit:"Jag har inga låtsaskompisar!".

/comrade

Inser att jag alltid skriver i detta forum när det är riktig illa. Därför kommer här ett inlägg i lite mer positiv bemärkelse.
Efter nästan tre månader av drickande (ca en-två flaska vin per dag) träffade jag förra veckan en kille som öppnat en privat klinik. Insåg direkt att jag inte har tid att vara borta en längre tid från jobb som denna behandling skulle innebära.

Åkte hem efter mötet och tänkte ta mig ett glas gott vin. Satt några minuter och tänkte. Nej. Vi försöker.
Kväll och natt ett var helt sjukt. Svettades ner hela sängen och mådde så sjukt dåligt. Deprimerad är milt uttryckt.
Kväll och natt två. Orolig, ångest men lyckades ändå sova några timmar.

Under dessa två första dygn tog jag ca 1 glas vin per dygn.

Dygn tre var jag helt ren. Jag tog även fram mitt gamla SATS kort och åkte ner och körde ett pass. Det hjälpte extremt mycket kan jag säga även fast orken var obefintlig. Det som hände var dock att suget minskade en aning.

Kört på samma sätt hela veckan. Fyra träningspass och varannan dag helt vit och varannan ca 1-2 glas. För mig är det så klart en seger så här långt då jag brukar dricka 1-2 flaskor vin per dag.

Sen är det alltid ett steg fram och ett tillbaka. Idag var jag nere och tränade ett lite hårdare pass. Sitter nu med träningsverk men även en flaska vin i kroppen men njutbar musik i bakgrunden. Gör att man känner sig helt oövervinnelig men jag vet samtidigt exakt hur det kommer kännas imorgon kl 06. Då är jag allt ifrån oövervinnerlig.

Att ta sig ur är denna kamp är svårt men jag kan verkligen rekommendera att ta lite träningspass. Skit i om orken inte finns. Bara att svettas ut gammal alkohol känns faktiskt skönt.

Jag hoppas nu att kvällen som blev ett litet bakslag inte skall hämma mig i denna positiva spiral. Hoppas jag åter är på SATS på lördag...

//C

Vad bra att du tar hjälp att hålla dig nykter.

Glad jag blir att du kommit så långt nu! Slarva inte med Antabusen. Ställ återkommande påminnelser i mobilen när du vet att du tar dem, kanske är något? Ge dig en ganska lång tid nu så du hinner hitta lite nya vanor och bli av med det värsta suget.

Tänker att det kan sluta väldigt illa annars för dig och det vill jag inte. Men botten hittar vi bara själva.

Fortsatt nyktert här även om hjärnan kopplar ihop en del situationer med alkohol som skapar sug. Men sug går över och det finns saker som hjälper att undvika att få sug och låta det passera snabbt. Så det är bara att bita i och fortsätta öva... :-)

Styrkekram

...så skrev jag nåt till dig om att behandla sig själv med värdighet. Jag minns att det klickade rätt hos dig då. Och jag tänker ofta på det, att värdigheten är viktig. Att inte fläka sig till ett torrt korvskinn, och inte heller låta pendeln slå för långt åt andra hållet så att alla gränser suddas ut...

Du är inte ensam om att känna oro inför helgerna som kommer..
Många känner sig ensamma. Visst är det märkligt, att man känner sig ensammare ibland när man är två, än när man har en "ensam" ensamhet..?
Kanske beror det på att man är "uppbunden" på ett sätt (eller tillåter sig själv att vara "låst") Jag upplevde det förra julen, när jag fortfarande bodde ihop med min alkoholist.
Jag ville egentligen inte bjuda hem någon, för han var mest klapp kanon hela dagarna, men barnen kunde jag ju inte hindra från att komma över.. Han satt och sölade med julmaten så jag skämdes.. Pladdrade och saggade så jag såg att barnen började titta på varandra med lite frågande blickar.. De hade planerat att sova över, men ångrade sig så jag fick skjutsa hem dem.
De röda dagar när alkoholen var slut, så sov han eller var "grinig" och rastlös.. Ett varningstecken som jag negligerade.. Och som idag får mig att minnas hur han kommer hem från bolaget, på strålande humör och ställer en vinflaska på bordet..(det är ju fortfarande helg..) Och sedan ett par öl i kylen.
Hur han raskt skruvar av korken, slår upp ett halvt glas(drygt) och säger sådär i förbifarten: "Jag ska bara ta en mun för och se att det är bra..." Den där ljudlösa sucken av lättnad, när han i princip kastar ner vinet i strupen och sväljer.. Och hur tonen efter det blir ljusare.. Sedan slår han upp ett glas till, "att smutta på" medan det lagas mat.. (kvällen blev en katastrof, eftersom han bunkrat upp med mer öl nere i källaren..) Och vinflaskan var tom på mindre än 3 timmar..
Kanske var det där jag egentligen bestämde mig.. Inte en sån jul till!
Ja, jag är ensam idag.. men inte inlåst! Jag behöver varken säga till eller redovisa vart jag ska eller vad jag gör! Jag behöver inte inte mötas av tjat om ditten och datten och sopa upp efter nåt knasigt fylleprojekt när jag kommer hem.
Jag behöver inte tjata om att "ta det lugnt" med alkoholen om vi ska bort.. Eller ta med någon som "grundvallat" lite och sedan sitter som på nålar för att få komma hem och korka upp..
Faktum är, att idag känner jag mig inte ens ensam <3
Sedan vet jag inte om du bor ihop den som dricker eller om ni är särbo´s.. Det senare har i alla fall den fördelen att man slipper en hel del förnedring när vettet gått ut där alkoholen gick in.
Jag har tänkt på det här med "ensamhetskänsla" som kan vara så stark, att man är beredd att stå ut med nästan vad som helst, för att slippa vara ensam.. För att slippa känna sig "oälskad" och ändå någonstans så vet man med förståndet, att den behandling man blir utsatt för, inte har någonting med "kärlek" att göra..
Jag hoppas att du kan göra något annat under julen Elisabet! Något som får dig att släppa tankarna på den som dricker för mycket.. Själv ska jag besöka ett av barnen och sedan gå i midnattsmässan.. Kanske tittar jag in i något av de alternativa julfirandena som ordnas.. Det brukar vara mycket värme och människor som gärna pratar bort en stund.. För EN bot mot ensamhet, är att man tar ett litet steg själv..

.

Nej nej nej, absolut inget dricka.

Kämpa på alla därute som också ska stå emot .. jag kommer kämpa!
För min sambo, min framtida stora familj och för mig själv.

Så himla skönt att slippa ångesten och känna sig misslyckad.

Du måste tala med någon! Om så kvinnojouren!
Snälla lova att du ringer innan han kommer hem!
Såna här saker tar jag faktiskt allvarligt på, för även om det var fyllesvammel( min misstanke är att han tagit sig en rejäl bläcka!) Mitt ex, kunde bli så rå, när han supit ner sig ordentligt! Så är det möjligt, att han skadar dig och kanske barnen om han inte ens är nykter när han kommer hem..
I värsta fall måste du faktiskt ringa polisen! Han har ingen rätt att hota dig! Oavsett om han är full eller nykter..

Jag ser att du kan bli triggade av att läsa här på,forum. Jag känner igen det! Jag har lyssnat på en ljudbok MOT alkoholberoende Nej tack, det är bra. Tror jag att den heter. Båda gångerna jag lyssnat har jag börjat dricks MER istället för mindre! Fattade ingenting. Men jag verkar inte vara ensam om att reagera på det sättet. Intressant men ofattbart....Varför blir det så?

Läs inte min tråd om du vill bli inspirerad! Maken föreslog vin till middagen, JAAA svarade nån...Vem? Jag? Näää jag hade ju bestämt mig för 0 alkohol idag. Jo, det var alkoholdjävulen i mig som höjde rösten. Det är väl ingen fara, jag bestämmer ju själv... Eller? Nää! Jag har 0 koll! Jag är ett varnande skräckexempel! Absolut ingen förebild. Förutom den 1/2 flaskan vi delat så smygdricker jag dessutom. Gör inte som jag! Kan jag överhuvudtaget återkomma här på forumet? Jag sänker både andra och mej själv...Lyssna på andra, inte på mej för jag har 0 koll....

Ja jag var tvungen att skratta när jag läste ditt inlägg Etanoldrift! Exakt så som du beskriver det är det här inte bara nästan utan exakt! Tja, vad ska man säga...

Tack jonan! Känns skönt när nån skriver till mig, känner mig så ensam. Har svårt först mig på denna sidan oxå, sitter o letar efter svar i alla trådar.

Helvetet har brakat loss. Han har varit nykter två veckor och på fredag är det tre veckor. Han vägrar ta emot hjälp i Sverige utan ville åka utomlands istället och jag gick med på det. Finns nämligen en tablett eller nåt som sys in på gumpen och så kan man inte dricka på ett år, kan kan man men risken är då att man dör eller blir rullstolsburen.
Hur som gick jag med på detta. Viktigast i första hand att han blir nykter ju o han vill det själv det var hans idé. Så då städade han hela huset för första gången på ett år för så länge har vi bott här. Han lovade att ändra sig. Han köpte present o gav mig o barnen pengar. Han lovade komma tillbaka som en ny man.
Han har varit där några dagar nu och inte tagit emot behandling för han mår bättre. Han behöver inte prata med någon för han behöver inte det han är ju frisk måste bara sluta dricka o så blir allt bra. Men när jag då lugnt frågar vad han tänker göra när han kommer hem blir han arg bara för att jag vill dra upp gamla saker. Vi skulle ju glömma allt. Jag försöker lugnt säga att det inte fungerar så, vi måste kunna prata om det. Det hjälper ju inte bara ta bort alkoholen han är ju hemskare utan den. Då händer det nåt med han... Mina barn är sjuka minsta på bara några få månader har jätte hög feber o jag är kvar här med alla fem barn. Han låter mig inte sova, tror att jag har nån i sängen då, får inte gå ut ur huset för då gör jag oxå nåt dumt. Han ringer o smsar hela tiden. På en natt kommer ca 30-50 sms inte tala om hur många jag får på dagen. Där står allt från att jag är Psyk och förstört honom, han vill inte veta av mig för jag är en hora lögnare mm mm. Sen kan han vända o säga att det är han som är Psyk o därför måste jag gå vidare för jag är inte värd honom. Idaghar han börjat hota mig ganska allvarligt och även min familj. Jag sitter o skakar fast han inte är i samma land. Jag är rädd.
Imorgon skulle han få denna "tablett" insydd men vägrar. Han har visst köpt ut receptet men ska inte gå dit utan istället ska han göra livet surt för mig så som jag gjort det för honom. Vill bara påpeka att jag aldrig gjort nåtdumt. Jag svara inget på smsen och om jag gör så skriver jag bara att jag älskar honom o det är därför jag vill hjälpa honom. Jag går aldrig ut med vänner, hade väl inte fått det ändå. Jag säger inget dumt till honom bara gråter o frågar varför jag förtjänar detta. Han har slått mig förr och jag har aldrig sett denna sida av honom i nyktert tillstånd vilket gör mig jätte rädd. Rädd för vad han är kapabel till, rädd för att bli skadad eller barnen blir det. Rädd för jag bor på första vån. Rädd för att jag vet att jag måste anmäla honom nu men vågar inte lyfta luren. Han har alltid sagt att han dödar mig om jag blandar in polisen. Tänkt ringa kvinojouren men lika svårt det, varför. Jag måste ju. Detta blir inte bättre. Det värsta är att han kan komma hem med flyg när som.

1 vecka och 1 dag idag och inte druckit en droppe. Fortfarande går det bra och jag är sysselsatt i julmånaden. Däremot känner jag hur tankarna nu går från "det är synd om mig" till "ngt glas vid vissa tillfällen borde inte skada. Vissa situationer och med vissa människor så klarar jag att dricka normalt eftersom dem har ett normalt beteende.

Men om jag börjar att dricka ett glas en kväll så ökar suget och jag kommer då dricka igen och igen och igen andra dagar. Vips tillbaka på ruta ett där jag är aprak.

Jag saknar att vara berusad... dyster sanning.

Jag bor i Skåne

Du har kommit till det mina vänner kallar "ältande-stadiet", när man går igenom (och gärna skönmålar) allt det som varit bra.. För det är ju dit, tillbaks man vill..
Visst finns det en annan person, någonstans där långt inne bakom alla alkoholdimmor!
Men just nu så kan du inte nå honom om han inte själv vill!
DU kan helt enkelt inte göra eller säga någonting, för att få honom nykter!
En alkoholist "svartmålar" ofta för att slippa ha "dåligt samvete".
För på det omedvetna planet är de säkert medvetna om att det är mycket deras eget fel, att förhållandet gått åt skogen..
Då blir de istället mästare på att plocka fram alla negativa bitar de kan hitta, för att folk ska förstå att de har "anledningar" att supa.. Så enkelt kan det vara.. (det är ju nästan som den klassiska raggningsrepliken från förr: "Min fru förstår mig inte".. Av en lagom berusad kille, vid bardisken, som vill ha ett one night stand. )

Det du behöver titta på och tänka på är DIG! INTE honom..
Ja, en brytning gör ont! inte tu tal om saken.. Men det är som med sårskorpor.. De slutar definitivt inte att blöda om man fortsätter att pilla..
Det är normalt att "älta", att titta tillbaks.. det är normalt att bli både ledsen och förbannad.. Bara man inte stannar för länge i det stadiet. För det är lika produktivt som att sitta i en gungstol! Det rör sig, men man kommer ingenstans!
Just nu är du så "övermannad" av dina egna känslor, så jag tror att du har svårt att både släppa taget och se saker mera klart..
Vi som är här har också gått igenom det (en del flera gånger) Vi har också skönmålat, slätat över och önskat oss tillbaks.. Fått nytt hopp när en lugnare period har dykt upp (för att få förhoppningarna krossade, vid nästa fylleresa)

Så fortsätt att skriva av dig! Gå sedan tillbaks och läs det du själv skrivit! (det är faktiskt nyttigt!)
Så småningom kommer du att känna mera "fast mark under fötterna" och åtminstone veta vad du INTE vill ha i ditt liv!

Ja det får man verkligen tränas i, att bli ifrågasatt...andra människor ska inte få definiera vem man är och hur man bör leva. Ibland är det lättare sagt än gjort förstås. Ja tänk, det går att bli alkis på folköl också, bara det att man måste dricka större mängd vätska. Det ska jag påminna mig om när jag hamnar i tvivel. När jag tänker på att jag 1. valt bort relationer för att dricka 2. bli trött och nedstämd 3. kört bil onykter 4. levt dubbelliv så att ingen ska avslöja min hemlighet mm så förstår jag att jag har missbruksproblem.
Detta är min andra gång som jag tar tag i mitt beroende. Första gången var jag 24 år och var nykter ett par år. Efter ett tag var mitt problem ett minne blott och tänkte, en 24-åring kan ju inte vara alkoholist. Så jag börja dricka igen. Har haft drickandet "i schack" under många år men nu det senaste åren har det barkat åt fanders igen. Hoppas att jag äntligen har fattat!

Du verkar ha bestämt dig och det blivit en livsstil. Tack för att de dela med dig och inspirerar :)

Det låter bra. Jag ska försöka göra det. Det är dock ganska svårt eftersom man är programmerad att bete sig på ett speciellt sätt. För några år sedan läste jag en bok som heter good enough som är skriven av Elizabeth Gummesson. Boken var en tankeställare men jag avsaknade handfasta råd om hur man ska hantera saker och ting.

Hälsningar

Vad menar du att försvara sig själv? Och vad är det för känslor som ska föras över på mig? Och jo jag tar det personligt då jag funnits och vi båda vet att vi haft det bra när alkoholen inte vart med och nu mår jag dåligt och de orden är verkligen de sista ord jag behöver, märkligt att jag kan sakna så mycket men inte han.
Tack för dina kloka ord!

Det är lögner för att försvara sig själv.. Och dessutom ett sätt att projicera (föra över sina egna känslor och tillkortakommanden) på andra.
Ta det inte personligt (även om det är svårt!) Det han säger, säger ju mer om honom än om dej!

Fattar inte, det är slut och man jobbar på att gå vidare varför får man då höra av han att det är så jävla skönt att va själv och man slipper gnället och tjatet. Vet inte att jag gnällt mer än satt en gräns att det ska vara ett liv utan alkohol. Och att sen sitta med sina alkoholist polare och måla upp mig som värsta häxan. Jag är ledsen och sörjer honom och kan bara beklaga att det blev så här men varför får man då mer skit att man är så dålig som gör det hela ännu jobbigare?

Kul att du hittade hit! Det är alltid kul med nykomlingar. Här är det ingen som dömer en, inte vad jag har sett i alla fall.

Det tog mig nästan nio år att erkänna att jag är alkoholist. Innerst inne så visste jag innan att jag var det, men jag tog inte till mig det och ville absolut inte under några som helst omständigheter erkänna det.

Jag drack enbart för att ta död på dessa panikattacker som jag hade då. Det hjälpte för stunden men dagen efter så vart det bara värre. Nu har jag inga ångestattacker längre eftersom jag hade nått botten av andra orsaker.

De första veckorna är svårast när man slutar. Nu har det gått ett år, två månader och fem dagar sedan jag drack ett sexpack öl. Klarar jag det, så klara du det. :)

Prova att gå på AA-möte. Det har hjälpt mig. Har du fått ny tid hos din psykolog?

Medberoende är ju inget man blir över en natt och det är nyttigt att gå tillbaks och påminna sig själv också.. Dessutom så är våra "alkoholister" väldigt snillrika i att föra oss bakom ljuset och för övrigt att slå blå dunster i ögonen på omgivningen (som inte ser dom lika ofta och mycket som vi gör)
Felet VI gör, är många gånger att vi "hjälper till" att sopa igen spåren.. Skäms inte över det, det är mänskligt!

Ja, Alkoholister är verkligen inte dumma, när det kommer till att skydda sina egna intressen (läs: sitt eget drickande)
Jag har varit med om många övertalningsförsök, försök till förhandlingar och "byteshandel" Som haft ett mål gemensamt för alkoholisten: Nämligen ett löfte om att få dricka alkohol i någon form..
Det kunde vara ett försiktigt "men om jag drar ner" (underförstått, dricker bara på helgerna till bara ett par helger per månad) under veckorna.. Vilket egentligen bara innebar "vita knogar" från söndag till fredag eftermiddag, under EN vecka.. (sedan "praktfylla" under helgen) och sedan söndag till onsdag veckan efter, med en liten uppvärmning under onsdag och torsdag kväll (det var ju så varmt och ett par öl var väl inget att bråka om..) Och sen tog det inte många veckor innan vi var tillbaks till ruta ett!
När han förstått att jag menade allvar med hotet att flytta, så kom nästa förhandling (samtidigt som alkoholen gömdes lite noggrannare nere i källare, garage och förråd)
Om han "åkte iväg" och söp med sin bror så jag slapp vara med...

NOPE, been there.. Jag förstod att det inte skulle räcka med "brakfyllan" utan sedan skulle det givetvis så småningom både trappas upp och trappas ner inför och efter en sån helg..
Till slut blev det nästan löften om att gå på någon form av behandlig om jag inte blev "sur" ifall han misslyckades.. och "råkade" bli full nån gång.. ( ett eller flera redan inplanerat "återfall" innan man ens försökt..)
Nej.. Absolut inte.. Det dividerades och köpslogs om en massa saker.. Tillgång till bilen mot sex t.ex. (slutade med bilnycklarna, inte i pannan, men väl på bordet!)
Och på allt detta de dagliga lögnerna om hur mycket som druckits.. "bara en öl" kunde motsvara minst 2 stycken 7,2:or till över en flaska vin.. Köpa tidningen, innebar oftast en vända till systemet (vilket givetvis förnekades.. Tomflaskor och burkar bara materialiserades ur tomma intet..)
Till slut började jag fundera på om han trodde på sina egna lögner.. Eller om han trodde sig så listig, att han kunde lura omgivningen trots alla uppenbara yttre tecken på att han var i stort sett klapp kanon?
Ett sätt att testa, var att be honom göra ett ärende som krävde bilkörning.. Jodå, den "elaka" delen i mig njöt en smula av att se honom slingra sig ur det medelst olika lögner och ursäkter..
Helt plötsligt kunde han bli väldigt "trött" så han orkade inte.. Få "ont i ryggen" eller vara så svettig efter arbete och inte vilja byta om för att sätta sig i bilen.. Någon enstaka gång medgav han att han "öppnat en öl" och inte ville sätta sig i bilen..( då hade han i regel redan druckit en och var inne på den andra..)

Och tack till dig som tittar in!
I våras gick jag till VC och bad om hjälp. Läkaren som jobbade var rätt "förstående" gubbe (man känner alltid igen en broder) och det var inga problem att få både Campral och Antabus utskrivet. Men jag ska erkänna att jag inte varit ärlig mot mig själv och bara tagit Campral som ska då minska suget. Och som grädde på laxen kan man ju fortsätta dricka alkohol på dom! Resten kan man nog räkna ut själv. Äsch, jag går ju på Campral, vad gör en öl eller två, jag tar ju mediciner! Men det är ingen insulin som diabetiker kan ta extra om de har högt blodsocker så den medicineringen slutade i en av de värre veckorna i mitt liv. Behöver jag nämna att halvvägs i den veckan "glömde" jag ta tabletterna? Där har du min personliga recension av Campral.

Antabus. Jag reflekterat lite kring det och lutar just nu åt att det är dags att korka upp paketet nästa gång jag får ett riktigt sug. Det är nog till stor hjälp såhär i början att få ett definitivt NEJ den dagen man har tankar på alkoholen. Samtidigt är jag orolig att helt förlita mig på den, för vad händer den dagen jag slutar tar de? Tycker det finns ganska väl representerat här på forumet. Det är rätt många trådar som slutar med inlägget "nu provar jag utan antabus, hoppas att det går bra".... Så, ja, i början kan det vara till hjälp men det är "man-made solution" och jag tror nog på en större bakomverkan till förändring. På ett annat plan. Och hur man når dit är upp till var och en.

AA kan absolut vara en av dem. Jag har väl inte så stor erfarenhet av olika grupper men det är väldigt viktigt att det känns rätt. Självklart. Just avsaknaden av det roliga och glada som ett nyktert liv helt felaktigt tycks bringa har satt många käppar i hjulet för mig. Alkoholen och jag är livskamrater sen 25 år tillbaka och han har stått upp för mig när jag varit nere och ledsen, feg och rädd, orolig och nervös.... Han har roat och tröstat mig. Han har axlat den rollen och jag ger honom credd för det. Utan honom hade jag inte varit den jag är och jag hade definitivt inte suttit här.

Men man kan inte vara flygrädd fågelunge i 36 årsålder. Det funkar liksom inte så. Och det gör det inte längre. Det är ifatt mig. Jag resonerar nu att mitt liv kan inte bara vara svart och vitt hela tiden, nånstans så måste det finnas plats för gråtoner också. Det är som en röntgenbild, utan gråtoner får man inte fram någon diagnos.

Och just det var en jävla lättnad, ett hopp för mig att det finns människor som har kul även utan alkohol, som kan ta till ett ordentligt skratt när vi delar våra mörkaste stunder.

Sen har jag också varit på möten i källarlokaler med dunkel belysning, där stämningen är tryckt och ingen vill le och dela med sig, utan allting är gravallvarligt. Hade man hamnat där som en AA-rookie så hade jag nog aldrigt gått tillbaka. Jag tror man måste prova sig fram och det ska kännas rätt. Ärligt. Varmt.

Jag svek mina kamrater nyligen och tog en riktigt dum, onödig (finns det andra?) fylla. Mitt i kaosets dimma slet jag upp min telefon och ringde till en av gruppmedlemmarna. Jag förväntade mig en utskällning men han valde att ta humorn till. Jag var precis på väg att hälla i mig mer dricka men efter att ha pratat med honom avstod jag. Åtminstone i en halvtimme ))) Men det blev ett glas mindre!
Och det kändes rätt.

Så tipset är att gå. Du har inget att förlora. Och man behöver inte vara övertygad och frälst, det är jag inte heller. Kanske inte än, kanske aldrig blir. Men om det kan vara ett verktyg att nå förändring på det "andra planet" som jag nämnde tidigare så är det absolut rätt grej att prova. Om inte annat så kanske du har tur och får dig ett ordentligt skratt.
/comrade

Tack för du tittar in.
Jo, antar väl att såna drömmar är ytterligare ett kvitto på hur sjuk man är. Det glädjer mig att dock att det var "rätt" sammanhang och inte nån mysig dröm där jag sitter och förtär alkohol.

Förresten så har jag reflekterat en del angående hur här på forumet finns nån slags kultur eller slang att inte skriva ordet alkohol utan nämna det bara med ett A. "Jag dricker inta A!". Nej, det gör jag inte heller. Har aldrig provat ens. Men deremot öl, vin, vodka, gin, konjak, whiskey, hembränt, mäsk, har även serverat mig handsprit vid nåt tillfälle, ja, i stort sett allt som brinner med en blå låga.... Personligen så har det hjälp mig att ta tjuren vid hornen och erkänna att det är just alkoholen jag har problem med.

När jag vacklade som mest kring min identitet så gjorde jag nåt som verkligen hjälpte mig att nå den där tröskeln och erkänna att jag är alkoholist. Det var att googla på ordet alkohol. Och döm av min förvåning när överst i listan kommer wikisidan om etanol. C2H5OH. Det slog mig då att alla mina bekymmer beror egentligen inte på öl och sprit, utan på det som finns i det, nämligen etanol. En allergi helt enkelt. Precis som vissa är alergiska mot pollen, laktos, jordnötter så är jag allergisk mot etanol. C2H5OH.

Nåja, det har väl inte gått smärtfritt sen dess heller och jag har slarvat, snubblat och fallit. Rest mig och fallit igen. Men innerst inne så finns det en ärlig önskan att inte låta min allergi att ta över mitt liv igen.