Senaste kommentarerna i forumet

27 dagar idag och jag mår bara bra och fint ! Inget sug alls efter alkohol. Nu är det fredag kväll och ska snart gå över till mitt yngsta barn, vi ska spela lite sällskapsspel. Va rädd om er och om varandra. Kram till er alla !

Vet inte vad det är för app men vill hälsa dig välkommen hit! Trött är man till att börja med. Det är kroppen som läker. Jag säger som Se klart. Du behöver inte ta några beslut nu. En nykter period, en månad eller tre kan vara bra att börja med. Då kan du fundera under tiden.

Kram!

Nora och Morgonsol. Det vi får fråga oss är hur vi vill att vårt liv ska se ut? Att utgå från det. Vi har bara ett liv, då är svaret på denna fråga betydelsefull. Och vad gör att vi mår bra? Min numera bortgångna mamma frågade mig ofta: "hördu min skrutt, är du lycklig?" Nu kan jag konstatera - nej mamma, jag är inte lycklig, men jag håller på att förändra det.
Ha en fin helg.
?

Så roligt att läsa att du är nöjd med livet. Grattis till din månad!

Kram!

Då har jag haft mitt kick off-samtal med mattanten. Vi tittade igenom två dagars loggat ätande och hon kommenterade utifrån det. Kärnfrågan blev att jag måste byta kolhydrater mot protein så det är där jag börjar. Jag väljer att fortsatt logga maten (inga detaljer bara en beskrivning av vad, när och ungefär hur mycket) och motion. Jag var förvånad när jag såg vad, hur och när jag ätit i skrift. Dels såg jag att jag äter mer frukt och grönt än jag trodde, dels äter jag oftare än jag trodde. Mattanten kunde dra slutsatser (som jag aldrig själv hade kunnat) från tex lunchen jag ätit och varför det blev två vetebullar en timme senare just den dagen. Nu ska jag ändra om så att jag inte behöver äta de där vetebullarna. Bl.a. ska jag koka ägg :D Mycket intressant detta!

Vågen står orörd. Där är vi inte än.

Tyvärr kraftigt vinsug i dag. Fattar inte varför. Det var jättelänge sedan sist. Funderar på vad det som har triggat och får återkomma med det. Är det "duktigheten" kanske? Kör jag på för hårt nu tro? Hmmm...

Kram!

Verkligen kul. Så glad för din skull. Det är du värd efter all kamp.

Stort grattis! ?

Kram

Det gör mig verkligen glad att läsa om hur du mår och tänker nu, vilket styrkebesked! Njut vidare av nykterheten!

Tack snälla ni❤️
Just nu är det hemskt, men jag väljer för stunden att se det som att jag tagit ett beslut för idag i alla fall och lyckats.
Allt stöd jag kan få är välkommet. Är långt ifrån mogen att be om någon annan hjälp för tillfället, det får bli plan B med de hemska upplevelser jag hade från beroendecentrum.
Min livlina just nu får bli detta forumet?

Vi kan ta makten över våra liv tillsammans❤

Nu har jag hyfsad koll på dotterns räkenskaper. Efterlyst en del papper och sen har jag skickat rubbet på ”remiss” till äldsta dottern och hennes pappa. De hittar nog felet som jag inte hittar. Hoppas jag. Trögboll.

På måndag lanseras nya sajter för alla tjejjourer i landet. (Inte alla kanske, men totalt 130 stycken i alla fall.) Vår lilla tjejjour är en av dessa och de senaste veckorna har jag jobbat med den nya sajten. I helgen blir det nog en hel del jobb med den, jag vill ju att det ska bli så fint som möjligt inför lanseringen. Alla användare ska läggas upp, och alla ska få info om hur de ska göra när de chattar och så vidare.

Det här tycker jag är jättekul, och det är en syssla som har hängt med mig länge. Min allra första hemsida gjorde jag för 22 år sedan till den lokala naturskyddsföreningen, som jag då var engagerad i. Äldsta dottern sov mycket när hon var nyfödd, så då bestämde jag mig för att lära mig HTML-koda medan hon sov. Många timmars jobb blev det, men så roligt det var ?

Sen dess har jag gjort en massa hemsidor, till andra föreningar som jag engagerat mig i, till mig själv, till min yngsta dotters olika handikapp etc. Sen kom facebook och hemsidor blev inte längre samma viktiga kontakt med omvärlden. Via min dotters hemsida har jag fått kontakt med folk i hela landet som har samma handikapp som hon har. Nu administrerar jag istället två grupper på fejjan med den inriktningen.

Någon HTML-kodning har jag inte hållit på med på länge. Nu finns det ju programvaror som hjälper till med sådant. Skriv texten där, bifoga en bild, länka till andra undersidor och så vidare. Men tänket bakom, strukturen, är förstås densamma. Jag är ju inte bara vetgirig för egen del, jag har en stark folkbildande ådra också.

Senast idag gjorde jag lite snabbt en manual till medarbetarna om hur man bokar videomöte via kalendern i outlook. Den manual som fanns tillgänglig var obegriplig. Jag fick verkligen anstränga mig för att förstå hur man gjorde. När jag väl förstått berättade jag för andra med enklare ord, och skärmdumpar. Förstår inte hur jag skulle överleva utan skärmdumpar.

Sen kan jag märka att det blir liiiite svårare med åren. Jag kan inte räkna antalet programvaror jag har lärt mig under min snart 29-åriga karriär på min arbetsplats. När jag gick i skolan 1990 använde jag elektrisk skrivmaskin. När jag började jobba 1992 var det datorer för hela slanten. Jag minns när e-posten kom till oss 1997, precis innan jag skulle vara föräldraledig med min äldsta dotter. Vi tittade på varandra på jobbet och sa: ”Måste man kolla e-posten varje dag?”

Sen dess har teknikhjulen inom datorernas värld bara snurrat snabbare och snabbare. Vi hinner inte lära oss ett system innan det är dags för något annat, hela tiden nya grejer. Och nu senast ett helt nytt sätt att boka och delta på videomöte alltså. Från en vecka till en annan. Är man långledig så är man helt off när man kommer tillbaka.

Jag är förändringsbenägen, jag skulle bara vilja pusta litegrann emellan varje systemförändring. Och jag har kollegor som sliter sitt hår, och de är då ett tiotal år äldre än jag. Så jag står kanske i början av den tekniska nedförsbacken nu, när motståndet bara blir större och större. När jag inte griper mig an varje förändring med lika stor lust.

När jag introducerar nya medarbetare, som är strax över 20 år, så är det swop swop och sen är de igång. Och jag tänker att så länge jag kan lära ut, så har jag ju hyfsad koll på läget. Jag har haft chefer historiskt som chefat utan att lära sig systemen, och deras trovärdighet blir minimal i längden. En chef kunde inte svara på e-post, han läste dem och sen kom han personligen till en och svarade. Det finns ju en skamfaktor i detta också, att vara chef men inte behärska allt. Vem ska man fråga då liksom? Vikarierna? Knappast.

Och inte heller idag har alkohol fått plats i mina tankar, mer än när jag tittar in här. Trots att det är fredag. Istället ser jag fram emot kinamat om en stund ?

Kram ?

Tröttiz o Nora heja oss !! Vi är kvinnor som börjar inse rätt saker. Ensam är inte stark. Ja får mycket kraft från såna som ni. Vi hjälper varann. Lite i taget.. bara det att någon läser här o ser mitt framsteg. Ingen annan vet o ger mig cred för vad ja åstadkommer med mig själv. Bara att få lite beröm. Ett kärleksfullt ord. Gör så mycket.

Har läst Persbrandts bok för några år sedan, men den andra har jag inte hört talas om. Kanske som du säger, en bok att spara tills man känner sig extra stabil och trygg i sig själv...
Det var inte självklart att jag fick diagnosen. Det första utlåtandet jag fick var att mina beteenden inte verkade tillräckligt karakteristiska men sedan ville de ändå att en läkare skulle titta vidare på det och hon gjorde en annan bedömning. Jag tänker att jag inte har så mycket att förlora. Jag har visserligen byggt upp ett visst skydd genom min nya livsstil och min träning men upplever väl fortfarande stora delar av livet som en "kamp mot mig själv" och jag känner att finns det en liten chans att denna medicineringen träffar delar av mig som skapar de känslorna så har jag ju mycket att vinna.

Med över ett år på en ny bana så är jag trots allt fortfarande ganska otrygg i hur stabil min nya livsstil är. I början var jag extremt rädd för att råka bryta mitt nya schema som jag nötte men nu fick jag ett litet prov och ihärdigheten visade sig äntligen ha skapat något djupare. Jag tänkte ofta att den rädslan bara var destruktiv och hindrade mig från att må bättre fortare. Men det ligger nog trots allt en hel del rimlighet i att ha den pressen. I början av nya rutiner så måste dem nötas, helst utan avbrott och undantag, de sitter inte i bakhuvudet och små hinder gör så otroligt lätt att man glider tillbaka till det gamla utan att man knappt hann förstå vad som hände och vägen tillbaka till det nya försvinner fort inom ett lätt räckhåll.

Detta har så stor betydelse när man vill dra ner på alkohol. Nya rutiner måste nötas och man känner sig länge just frustrerad, rastlös och förvirrad. Nya vanor skall ta över de gamla och man ska skapa sig nya förhållanden till alla stunder som man brukat "spola förbi" med ett rus. Vad gör jag istället? Vad blir mina nya vanor..
I mitt fall visade det ju sig att en enda ny stark rutin, kortet jag satsade allt på, träningen har räckt väldigt långt. Jag tror verkligen att just träning är något som kan hjälpa väldigt många, att det har ett väldigt brett "effektområde". Det fyller din tid, det höjer dina må-bra-hormoner, det stärker din kropp och till och med efter senaste rön läker och återuppbygger din hjärna, t.ex ditt minne. Men jag förstår också att alla är olika och träning kommer inte att fungera för alla. Så min slutsats är att det till störst del handlar om att hitta >något< som kan bli din nya övertygelse och sedan fylla upp det tomrum som uppstår efter alkoholen.

Nog är vi många som har begränsat oss men sen förhandlat. Jag vet inte exakt hur det har gått till. Jag vet att för ett par år sen bestämde jag mig för varannan helg och inget på veckorna. Det gick periodvis, men sen satte förhandlingarna igång där inne i mitt medvetande. Det var väl egentligen en alkoholdjävulen mot en försvarslös stackare som förlorade lite för ofta.

När jag tänker efter känns det nästan som när man utövade någon sport mot en äldre bror när man var lite. Ibland tilläts man vinna för att man inte skulle ge upp och strunta i det totalt. Mycket var väl förhandlingarna med alkoholdjävulen på den sättet, ser jag nu när jag kan tänka tillbaka på det. Principerna urgröptes allt mer och mer. Första gångerna behövde man ju en bra anledning för att dricka något i mitten på veckan. Man kunde slå tillbaka lite också och hålla igen ett tag och få känslan av att man hade kontroll. Kvalitéten på ursäkterna för att dricka blev allt mer tvivelaktiga "Vi drack ju igår, kan ju lika gärna köra på idag" och mot slutet hoppade man över förhandlingssteget helt och gick raka vägen till systemet.

Det är ett bra första steg att du är här och skriver. Det där med tips kan vara lite vanskligt, just för att vi alla är så olika och det finns så många sätt som fungerar olika bra på oss. Du kan ju läsa runt här och skriva här och fundera på det. Du verkar ju inte ha hamnat i den sitsen att det är panik, men mer att det är dags att börja med en förändring snart och då har du ju tid att komma upp med en strategi. I slutändan är ju det viktigaste att du verkligen vill ha en förändring, och jag vet att det är svårt för någonstans där vill man ju kunna fortsätta dricka också.

Testa att göra programmet som finns här på sidan. Det är nog en bra start för de flesta. Om du har läst här på forumet så vet du ju redan att vi är några här som har lyckats hålla oss nyktra ett tag och några som kämpar med det.

Så mycket känslor... Det går nästan att ta på din ångest. Mycket fint svar och många kloka ord av TappadIgen.

Vill mest välkomna dig hit och önska lycka till. ? Du är i alla fall på rätt ställe för en förändring, fint att du hittade hit.

Kram

Halkade in nyss på denhär tråden och upptäcker att den känsla jag haft på sistone faktiskt platsar i er diskussion: fridfull. Men inte i förnekelse som du säger HI, utan mer jordad på riktigt. Runt mig blossar fortfarande eländet på flera håll, men nånstans inom mig finns ändå en frid. Att skammen inte är min för de konsekvenser han fått av sitt drickande, att oron för framtiden är onödig för så mycket är bortom min kontroll. Att mina barn just nu mår bra, vi har vårt eget boende där vi myser, lagar mat tillsammans, åker pulka, har långa samtal vid matbordet, spelar spel...Jag kan trots ännu många återstående problem känna frid. Ett lugn att jag är mig själv mer igen, att jag klarar mig. Bryt ihop och gå vidare, eller vad dom brukar säga? Forumet har också för mig varit en livlina, tycärr redan i flera år då min resa tar den tid den tar, men utan forumet skulle den resan aldrig ens börjat. Jag är så tacksam för alla er som frikostigt delar med er av erfarenheter och tankar, det är en värdefull samling unika mänskor vi har här. En glad vinterhälsning och distanskram till er alla!

Känner så väl igen det ni skriver, den där sekunden när man plötsligt bara får kraften tillbaka och a djävulen får stå tillbaka! För mig kom nog den stunden för några år sen när jag blev kontaktad av en helt främmande kvinna som ville att jag vet vad min man håller på med bakom ryggen på mig (andra kvinnor som hon själv på nätet..) och henne kunde jag tacka för ärligheten. Min man fick då över sig all min ilska och frustration som grott i många år. Han satt tyst och mållös medan jag hällde ur mig allt, precis allt som är åt helsike med oss! Om det hjälpte honom? För nån vecka men sen fortsatte han som vanligt. Om det hjälpte mig? Ja massor! Det var orsaken till att jag nu har eget boende och kan ha distans till honom, jag tog tillbaka mitt liv i den stunden! Och du Backen123 är nog snällare än jag för jag skulle nog inte ställa upp på att vakta mannen för att han inte borde vara ensam enligt någon...Inte har han heller funnits där för mig när så mitt liv hängt på det, jag har slutat vara vårdare, mamma, älskare och fixare åt mannen. Den stund han kan börja vara allt det åt mig också kan jag återvärdera mitt beslut. Den dagen har jag slutat hoppas på, nu sätter jag mig själv först. Allt annat har varit naivt och bara lett mig till att ge upp mer och mer av mig själv utan att få nåt tillbaka och bara mera krav, skäll, och bekymmer.

Det är inte alltid så enkelt. Du kanske inte kan be din familj om hjälp direkt, men kanske kan du dra nytta av deras indirekta stöd. Jag kan ju inte ge dig ett konkret råd då jag inte har en aning om din familjesituation överhuvudtaget, men spendera tid med dem och prata med dem. Fokusera på att bygga bra band med dem. Ta en filmkväll med ett syskon och låt det vara alkoholfritt. Du behöver kanske in be dem att hjälpa dig att hålla dig nykter, men du kan ju bara rent generellt söka stöd hos dem.

Då förstår jag att du inte vill ha hjälp från sjukvården. Jag kan ha en förståelse för det. Tror du att du kan klara detta på egen hand? Ge det i så fall ett ärligt försök. Kanske kan det vara bra att du har kvar dem som åtminstone en sista utväg? Var var det du sökte någonstans? Någon slags beroendecentrum? Kanske kan du sätta upp en plan där du ska hålla dig nykter en viss tid, men om det inte skulle fungera så bestämmer du dig i förväg att du i sådana fall sak kontakta dem? Det är kanske inte roligt att ha i journalen, men det är ju kanske inte lika illa som vad som skulle kunna hända om du inte kan reda ut detta. Du skulle ju kunna ha det som en sporre på det sättet att du inte vill behöva kontakta dem och genom det lyckas hålla dig nykter.

Eller har du några andra planer? Jag försöker ju bara bolla lite idéer med vad som skulle kunna funka. Vi är ju alla här väldigt olika och man märker att vissa strategier fungerar på en del men inte på andra. Men det är nog viktigt att skaffa sig någon slags strategi och mål och veta vad man vill. Det finns ju ett program här på alkoholhjälpens hemsida som kanske kanske kan hjälpa dig att bena ut lite vad du vill och hur du ska gå tillväga.

Så får du en kram också! Fortsätt skriva här och fundera ut vad du vill. Här är du bland vänner som vet hur det är.

Kom på att AA även har att be om förlåtelse och att gottgöra i sina steg.Det tycker jag är viktigt..Har man varit en dålig partner, förälder eller kompis på fyllan, så är det viktigt att säga det..Jag har pratat med mina barn, och bett om ursäkt..Min bror som är AA- medlem, har bett om förlåtelse..Kanske inte om allt, men om det är något som skaver hos en själv, eller hos någon annan..Detta är min åsikt, ingen sanning..I mitt fall tror jag det gör skillnad för barnen, för att förstå hur jag kunde betee mig så konstigt i fyllan..Allt kommer jag inte ihåg, men kan ju inte heller förneka, då barnen var nyktra....?

Dagarna flyter på.
Man har som tur ganska mycket umgänge så man slipper sitta hemma, det är ju riktigt skönt att vara hemma i soffan men efter en tid så blir det lätt lite deppigt.

Fredag idag, inte en gnutta sug idag alls, fast det måste nog vara pga jag inte orkar ens tänka på öl. Enda som kommer upp i skallen är att om jag fortsätter dricka i samma mängd o tid så kommer jag bara må ännu sämre än detta sen när jag slutar igen. O funderar samtidigt, kan man må sämre än så här?!
Så det gör mig fullkomligt motiverad nu till att hålla mig nykter o nyfiken att se vilken dag framåt man mår jättebra igen ?

En sak är så säker, det är aldrig för sent att sluta hur eländigt det än känns. Det kan bara bli bättre o ju tidigare man bestämmer sig så slipper man må dåligt, helt i onödan.

Läser det du skriver med tårarna rinnande. Jag vill så gärna ta ytterligare hjälp, gjorde det för några år sedan men blev skräckslagen när jag insåg att det skrivits in i min journal ? Kämpade med näbbar och klor för att få det struket ur journalen och lyckades mot alla odds. Självklart är det ett led i hur djup förnekelsen är, det förstår jag ju men det brännmärkte mig från att söka hjälp i framtiden. Jag är även rädd för att be familjen om hjälp, även om jag vet att de vet om min problematik.

Tack! Ska försöka ha tålamod. Blir spännande att se hur nästa fyra veckor utvecklar sig.
?

Tycker jag också sjunger rakt in i den svajiga kärnan vissa dagar.
Still, For you, Truth, Poetic.
Vackra och starka, som vi!

Tyvärr hamnar man ju bara i den där spiralen. Man har ångest för att man har druckit. Man kan ju få ångest bara av det att man inte kan hantera det och sen kan det ju vara saker man gjort som man vill få ogjorda eller att man inte kanske ens minns om något har hänt. Då ligger den där ångesten och trycker och man ältar tankarna och så leder det till att man tar till alkohol för att dämpa ångesten och så är man tillbaka på ruta ett.

Tro mig, du är inte ensam i detta! Det är svårt att reda ut tankarna när man är där du är just nu, men jag ska säga dig några saker som egentligen är självklara men som kan vara svåra att ta in när man är där du är.

Det som är gjort är gjort, det kan du inte längre påverka, men det som ligger i framtiden är det du som bestämmer! Det är inte försent. Du är nu 24 timmar in på nykterheten och fortsätt så. Det kommer såklart inte vara så enkelt, men du väljer en väg där du tar dig bort från den ångesten du har nu. Genom att hålla dig nykter så ger du dig alla förutsättningar för att inte hamna i dessa ångestfyllda situationer igen. DU är värd bättre! Du klarar detta! Försök att bestämma dig för att du i alla fall håller dig nykter en liten tidsperiod i taget till att börja med och se hur det utvecklas. När du får ångest så finns vi här och du kan skriva av dig så ska vi läsa. Men du kanske behöver något mer stöd från familj och vänner också! Jag vet inte riktigt hur din situation ser ut där.

Mitt första inlägg här även om jag varit medlem i 6 månader. Mitt drickande har successivt blivit värre med tiden. Jag jobbar skift så är ledig ~ 2 veckor i sträck ganska ofta. Det har hänt att jag druckit alla dessa 14 dagar, det är inte bara 2-3 öl utan oftast 9-10 stycken eller en flaska brännvin.
Funkar bra under jobbveckorna men direkt jag är ledig åker alkoholen fram.
Får inte saker gjort hemma och undviker att göra saker för att kunna supa.
Dricker i smyg för min sambo och hon har nån gång kommit på mig och blir såklart ledsen och säger att jag dricker för mycket. Har inte vågat säga till henne hur stora mina problem egentligen är, ingen vet nog det förutom jag och personalen på Systembolaget.

Sköter mitt jobb exemplariskt och mitt liv ser nog bra ut. Alkoholen är både min bästa vän men även min värsta, den är orsaken till ångesten men även lösningen till den.
Skäms så otroligt mycket för detta och önskar att jag kunde hålla mig till fredag och lördag.
Jag vill ha hjälp men vill inte att folk ska ringa och vara arg om jag tar mig några öl fredag och lördag. Super mig aldrig redlös utan kan kontrollera mängden ganska bra. Jag vet att man behöver inte dricka 70cl sprit för att kunna slappna av framför Postkodmiljonären fredagkväll.
Jag tror jag inte är ensam om denna situation, har ett underbar partner, ett fantastiskt jobb och ett underbart hus som jag är så rädd om. Är rädd att om supandet eskalerar så kommer jag bli av med allt detta en dag. Har mycket alkoholism inom familjen och har sett effekterna det kan få.

Jag har tidigare sagt till mig själv att inte dricka under vardagarna, men det har blivit ett belöningssystem direkt jag gjort något bra. Jag får väl ändå se det som ett steg i rätt riktning att skriva mitt första inlägg här.
Kom gärna med tips och idéer hur ni gått tillväga.

Är en av de artister jag lyssnar mest på just nu, hon skriver om droger, missbruk men inte så uttalat.
Hon är en av vår tids största poeter tycker jag.
Hennes senaste album Norman Fucking Rockwell kan man börja med, låten The Greatest kan jag börja gråta av. Grattis ni som har henne kvar att upptäcka ?