Senaste kommentarerna i forumet

känns verkligen annorlunda även innan medicinintag idag...pulsen i kroppen känns starkare, det är något nytt i halstrakten som känns vagt...väldigt hungrig och nästan darrig innan jag fick i mig frukosten. hmm skall jag kanske ta naltrexon på em. istället för till frukost, det är ju först på tidig kväll jag har min problematik med drickandet, utifall det är den som gjorde mig så konstig å förändrad igår...

tar campral 2st 3ggr/dag som tänkt men flyttar naltrexontabletten 1st till em/tidig kväll och testar idag. Kände mig annars snudd på "normal" bara jag fått i mig frukosten och resten av dagen, helt suvveränt.

vart 4 folköl på kvällen i tvsoffan (säkert pga för sent tagen naltrexon)...nästan så jag blev besviken haha men får tänka hur det såg ut för 1 eller 5 år år sedan (wirre, vin, starköl ofta ofta ofta) och sista halvåret 5starköl/kväll...

Så väldigt bra jobbat..?..Och härligt att höra att du mår fint..Oftast är nog nykterheten nyckeln till att våga prova nya saker..I mitt fall har jag gjort flera stora förändringar i livet tack vare att jag valde bort alkoholen från mitt liv..Så har du saker du funderar på med jobb och annat, så våga pröva bara..Varm kram..??

Tack för respons ?♥️ Ja eller hur, att hoppas har man ägnat galet mycket tid åt. Det blir ofta besvikelse av det. Så sant! Kram tillbaka ?

Negativa konsekvenser är det som gör att man blir motiverad till förändring. Vi har alla våra gränser, klarar inte hur mycket som och nu har du nått din. Jättebra att du gjorde det som var bäst för dig. Din mamma får ta ansvar för sitt liv och du tar ansvar för ditt liv. Sedan är det ju självklart inte så här du vill ha det. Kan tänka mig du hade helt andra förväntningar när ni åkte. Bra gjort och försök hitta någon form av anhörigstöd. Finns även Alanon. ❤

Jag kan se mig gå numer, men jag kan inte gå idag. Idag gick han iväg med kryckor, fraktur på bröst ben och kotfraktur bort till sin husvagn, han pallade inte med mina barn. Det förstår jag, har man ont så orkar man inte mycket. Mina barn är hemma pga av förkylning. Men att ta det sämsta alternativet, gå i eländig terräng, lägga sig ner utan hjälpmedel i en husvagn. Här inne har han sjukhussäng, gåbord. Jag erbjöd både min säng och glasveranda men nä, så det är hans ansvar. Nu stappla han in med fruktansvärda smärtor, la sig och är helt slut. Jag kan inte säga stopp nu, det går inte till nån i det här skicket, jag klarar inte det. Men jag kan försöka se till att ta hand om mig, jag är rätt kraftlös, tappar tal osv.
Sen det ekonomiska kan man ju inte ducka för, vad blir det av gården, han kan ju inte lösa ut mig och jag behöver köpa något eget.
I morgon ska jag till en terapeut som kan dessa frågor, det ska bli skönt att få råd hur jag ska tänka just nu för att orka

Hej! Jag läser ditt inlägg om olyckan och ser att du kämpar. Och jag ser vad du kämpar med.

Jag har fått perspektiv på min egen tidigare djävulsdans. Och jag bestämde mig. Gick ut i skogen och kramade träd resten av sommaren, satt i skogen och lyssnade, mediterade och bestämde mig.

Jag träffade en man som jag tycker om för en tid sedan. Han har fått mig att öva på att vara rakt på sak. Så jag övade. Och jag började säga vad jag ville och inte ville. Högt, till mina närmaste i min omgivning.

Och under en kort tid så gör jag som jag vill. Jag frågar ingen om lov. Jag har kämpat med mycket tidigare.

Och nu säger jag stopp till allt som jag inte vill göra.

Jag tänker att det kanske kan vara hjälpsamt för dig att ställa dig frågan "när ska jag säga stopp?"

Det är bara du som kan göra det, för dig.

Kan du se dig själv lämna honom där han är och bara resa dig och gå. Som i en film. Kanske inte att du ska göra det, utan kan du se dig själv göra det.

Vad skulle du göra då?

Hur ska han få hjälp då?

Ja, vad kan ske. Vad är möjligt.

Hur vill du ha det. Du vet det själv. Och ta hjälp för att bolla dina tankar.

Han är inte ditt ansvar.

Du har ansvar för ditt eget liv.

Ta hand om det livet. Och ta hand om dig!

Jag förstår din oro. Min man har fått lämna blodprov på hälsocentralen och där ser dom rätt långt tillbaka vad jag förstår. Urinprovet som min man fått ta på öppenvårdsbehandling vet jag inte hur långt det sträcker sig bak, men jag vet flera som fick avsluta sin behandling. Ring behandlingshemmet och ställ frågan, du behöver ju inte svara på varför. Kan väl vara skönt om du vill stilla din oro för om han verkligen går dit. Tänker mig det är rätt avgörande hur du ska agera och tänka. ❤ självklart är det bäst och skönast att kunna bara släppa det, men jag vet av egen erfarenhet att det är inte så enkelt alla gånger. Kämpa på?

Läste i tidigare inlägg om funderingar kring separationsångest. Tankarna stämmer även in på mej. Jag har också tänk, hellre död än skilsmässa. Ett misslyckat äktenskap får inte följas av ett ytterligare!! Skamkänslor, trots att det hela tiden varit jag som jobbat FÖR kärleken. Kämpat för bekräftelse. Öst och öst ur min kärlek. Min man var inte alkoholist i.början, men kunde bli en otrevlig " sanningssägare" som skrämde mej oerhört! Till slut, efter ca 15 år insåg jag, han lämnar ju mej inte, trots hot och missnöje! Då blev jag lite lugnare, men även avtrubbad. Nu efter snart 25 år, vet jag inte längre vad jag känner. Så, nu bygger jag upp det som systematiskt har raderats inom mej under åren. En dag, kommer även jag att få ro. Tack för inspirationen ♥️

Det är ju bra att han får behandling nu. Är det via hans jobb som han får det?
Jag vet inte så mycket om urinprov men det finns blodprov, som heter peth, som visar bakåt i tiden hur mycket man har druckit. Osäker på hur långt men kanske någa veckor eller en månad.

Förstår din oro men försök att lägga den åt sidan . Det är inget du kan göra åt det och ansvaret för att sköta provtagningar ligger på honom.

Ha en fin kväll ?Azalea

Jag är full av beundran. Tänk att komma i det läget som du är nu!
Jag är bara i början, men jag har ett mål! Att bli trygg i mej själv oberoende av vad som händer..♥️

Tack för ditt svar. ?
Att sluta dricka /dra ner - det jobbet måste ju min anhörig göra själv. Men jag vill ju gärna göra något för att hjälpa och stöda i den processen.

Ja, att det förminskas gör säkert att man inte tar upp det eller att tröskeln är hög att ta upp det igen ... Ledsamt i de situationerna.

Hej, om det känns läskigt att sluta kan du kanske testa programmet här på Alkoholhjälpen? Ta tre månaders paus från alkohol, och under tiden läser du på mycket om hur alkohol och beroende funkar. Sen efter tre månader tar du ett nytt beslut om hur du vill fortsätta. Det behöver inte vara så dramatiskt att ta en nykter period. Se det som något du gör för hälsans skull, som ett träningsprogram eller en diet. Att smygdricka är ju ett varningstecken på att det inte funkar med alkoholen, så ta och bestäm dig för en nykter period, börja idag!

Tack AmandaL
Ja, jag upplever så mycket positivt som skett under denna korta period, så jag tror det är därför jag har lätt att motivera mig.

Väldigt bra att jag skriver ned allt här i forumet också. Då är det lätt att gå tillbaka och bli påmind ifall jag skulle bli "vilse" igen.

Låter som ett bra beslut.
Du har inte stängt några dörrar och du kan bara gå om du känner att det inte ger något men givit det en chans. Bra plan på alla sätt .

Att ha höga förhoppningar leder aldrig någonstans utan bara till besvikelse har jag märkt.
Bättre du lutar dig tillbaka och ser vad dom händer.

Kram Azalea?

Grattis till 18e dagen som nykter, visst år det så skönt att vakna upp nykter och utan ångest? Jag tyckte inte alls att början var lätt utan för mig var det precis tvärtom, början var skit tuff så njut av att det verkar gå lätt för dig nu, men glöm inte varför du tagit beslutet och fortsätt att vara så här bestämt och hängiven nykterheten och dess positiva effekter ?

Grattis till 7e dagen nykter. Och härligt att höra att du verkar må så bra och har fått så mycket energi ?? Maten låter gudomlig, smaklig spis och trevlig måndagskväll ?

våra problem när vi väl vågar prata om dem.
Många runt mig "tröstar" mig genom att säga att "det är nog inte så farligt" "alla blir för fulla ibland" eller till och med "överdriver du inte nu?"
Lyssna bara!
Tar jag upp det dom ett problem så ÄR det ett problem.
I bästa fall bara med konsekvenser för mig själv.
I värsta fall med katastrof för flera som följd.
Jag behöver inga svar, eller ursäkter.
Jag behöver bli lyssnad på.

Tack för att du lyfter frågan ❤

Har laddat ned appen "Nomo" och den säger 18 dagar. Det stämmer enligt mina beräkningar också.
Wow! säger jag till mig själv. Bra jobbat och klappar mig själv på axeln.
Kanske denna första månad är en så kallad "smekmånad"? Är det lättare i början?
Möjligt att jag responderar bra i min medicinering för ångest och depression? Och att det är därför det inte känns värre?
Sover dock inte så jättebra, har ofta svårt att somna men hellre lite sömnbekymmer än att må som jag gjorde förut.

Han vill göra en förändring. Jag hoppas att det håller i sig!!!!

Pröva bara vara i det som är. Jag gjorde ett stort misstag i att tjata och jag vet att det förvärrade saken. På samma sätt som en annan sa till mig att "han ska ut". Den personen gjorde mig en otjänst då jag skulle bevisa för mig själv att han skulle stanna. Fast å andra sidan så behövde jag göra min process som jag gjorde min process.

Och det är det jag tänker att du också ska göra. Ta till dig allt från oss som skriver här, det du vill ta till dig.

Det är ingen av oss, som vet bättre än du.

Du vet hur dina känslor är och hur du vill göra. Så lyssna bara på dig själv.

Finns det något vi anhöriga ska undvika att göra (som vi kanske gör i välmening)?
Har du erfarenheter där anhörigas beteende inte varit rätt stöd för dig. Märklig fråga kanske, men kommit att fundera på den ... ?

Idag är det 7 dagar sedan återfallet och jag har inget att klaga över faktiskt..
Inget sug, fått lusten att göra saker tebax ?solen skiner och det är en fantastisk höstdag.
Gått ett par långpromenader med hundarna & håller på att förbereda kvällens mat, lax med thaiinspirerad knorr ?
Har min ångest men andas rätt för att få ner den..
Önskar er alla en fin måndagskväll ???

Det kan nog ingen svara på. Men jag tycker att hålla i och hålla ut gällde ungefär fem månader, (minns ej exakt) men sedan lättade något på riktigt och efter det har varje dag bara inneburit fler fördelar.
Att hålla i och hålla ut hade jag enormt stor nytta av, och nu efter ca 8 månader har jag inget sug eller längtan efter alkohol. Bara lättnad, att slippa. Glädje att ha slutat.
Ge nykterheten en ordentlig chans, och framförallt tålamod. En dag i taget, och du är ju på god väg! Välkommen hit ?

Ny på detta så vet inte riktigt hur det fungerar ännu. Tack för klargörandet. Då fortsätter jag i denna tråd. Tack för allt stöd.

Min man stöttar. Och sätter gränser. Han har vetat att jag druckit i 10 år men först på senare tid sagt att det inte går längre. Han kom på mig i våras med att vara full en måndag eftermiddag och sa att jag måste göra något. Jag skulle vara nykter hela sommaren men lyckades inte även om jag drack mycket mindre än vanligt. Sedan tre veckor är jag nu nykter igen. Vi pratar inte så mycket om det. Jag klarar inte det, skäms för mycket.

Vi har tagit bort alkoholen hemma och vi delar inte på en flaska vin på helgerna längre. (Då köpte jag ju extravin och drack vid sidan om) Han dricker när vi är på middag och jag kör. Han dricker sig mycket sällan full.

Jag känner dock att jag skulle vilja prata med någon om detta. Någon som kan och vet som kan förklara för mig varför det blev såhär. Varför är jag en sån person som blir deppig, har ångest och fastnar i beroenden...

Ja problemet är inte när jag och min man är hemma själva på helgen då dricker vi sällan mer än 1 flaska vin! Utan mitt problem är när vi träffar vänner. Då blir jag glad och uppspelt och då kan jag typ inte sluta utan dricker alltid mer än de andra! Jag borde / ska börja med att köra de gånger vi bortbjudna och Inte bjuda hem vänner i början nu på ett tag! Tack för att ni ger feedback ??