Senaste kommentarerna i forumet

Med dina kloka inlägg. Vilken styrka du visar upp i denna pågående kamp. NU tänkandet har hjälpt mig mycket!
Stort Grattis till ditt uppfyllda mål! ?

Starkt att du lyckades! Och vilken bra man du har! Håll fast vid honom. ?

Det är märkligt hur man ibland blir nästan robotstyrd, att man agerar irrationellt.

Grattis till de 100 dagarna! Och till att du överlevde krisen. ?

Ja, det var i dag jag skulle jubla och känna en enorm stolthet och glädje.

Det är klart att det känns bra. Självklart. Men också lite tomt. Jag vill ju verkligen peppa och inspirera. Men något tar emot. Vad? Varför?

Ok, jag ska inte dra på det. Här kommer den icke rosenskimrande anledningen:

I går hände ännu en sak som gör att jag förstår att jag har de vita marginalerna på min sida. Det har blivit flera sådana gånger nu, vilket innebär att jag spelar riskfyllt. Farligt, farligt...

Jag köpte vin.

Två enliterstetror. Tog inte de med allra högst procenthalt, utan de med näst högst. Inbillade mig att det inte var lika illa då. Jo tjena... Att jag ens kom på tanken att handla var för att vi skulle ha främmande och jag inte visste om M skulle hinna köpa en flaska.

Finn fem fel.

1. JAG gick in på Systembolaget
2. Jag köpte TVÅ terror, inte en flaska, som vi skulle ha
3. Jag kollade på PROCENThalten
4. Jag SMÖG in dem i huset
5. Jag GÖMDE dem

Så, vad hände sedan?

Jo, M hade kommit ihåg att köpa en flaska. Shit, jag behövde inte avslöja mitt inköp. Yippie, eller...

Under stark hjärtklappning öppnade jag den ena som var gömd i jobbväskan - efter en hel arbetsdag var jag ju plötsligt tvungen att jobba lite extra i tio minuter - och förde den mot munnen. Utan något konsekvenstänk drack jag - fel, klunkade jag i mig - den sura drycken. Hann känna lite lite av den sköna berusningen, ni vet, den som stannar ca fem minuter innan man druckit sig förbi och börjar bli full. Jag stoppade innan jag blev påverkad, men smusslade tillbaka resterande.

Under middagen med gästerna tyckte jag att M tittade lite speciellt på mig. Antingen var det min skam och mitt dåliga samvete som gjorde att jag inbillade mig blickarna eller så hade han förstått.

Efter ett par timmar gick jag tillbaka till gömman, oklart varför. Tror uppriktigt inte att jag tänkte dricka mera, den logiska N-hjärnan hade börjat ta över. Men riktigt säker är jag inte. Det får jag heller aldrig veta. Tetran låg nämligen inte kvar. Panik! Vad i hela... Jag letade som en besatt, inte som förr för att jag behövde mera, utan för att jag började inse vad som hänt.

Efter typ fem minuters letande i alla skrymslen och vrår gick jag ut till M. Han tittade på mig och frågade rakt upp och ned: "Köpte du vinet i dag?" Jag erkände förstås och hans besvikelse var nog nästan lika stor som min.

Han berättade att han hade känt på sig att något var fel ända sedan jag kom hem. Skammen måste ha bränt genom hela mig under tiden jag bar in väskan med hemligheten. Sådant jag sällan kände under min aktiva tid som professionell smygare. Det var flera omständigheter som gjorde att han förstod och helt enkelt gick och hämtade tetran och ställde undan den. Något han aldrig tidigare gjort, då han är så långt ifrån en snokare man kan bli. Detta gjordes helt och hållet av omsorg, vilket jag är så tacksam över.

På frågan om jag köpt något mer, svarade jag nästan ivrigt ett ja, hämtade tetra nummer två och bad honom låsa in den. Lättnaden när jag slapp ta ansvar för även den andra var obeskrivlig.

Sedan pratade vi länge. Kramades och klamrade oss fast vid varandra och älskade så där intensivt och desperat som man bara gör när man klarat sig ur något som upplevts som en blivande katastrof.

-----

Varför varför varför utmanar jag A?

Jag vet inte.

Just nu vet jag bara att jag är nykter och att det kom ut något bra av gårdagen. Det är över för den här gången. Jag är stark igen.

Fel, starkare faktiskt.

Ena stunden känner jag ett jöttemisslyckande, andra ett bagatelliserande. Den där balansen. Jag tror att jag börjar hitta den. Tänkte först att jag föll i går, men det känns mer som att jag var på väg att falla. Jag tog mig upp innan jag landade på botten. Det känns bra. Riktigt bra till och med.

I dag är jag nykter.
För att jag vill.
För att jag behöver det.
För att jag mår klart bäst så.

Alternativet är inget alternativ.

100 dagar. I mot- och medgång.

Wow, jag är rätt bra ändå.

Kram på er

Nytvättade fluffiga sängkläder och en nyvaken jag. Försöker skjuta bort tankarna på att jsg ska jobba på måndag. Acceptera att det är vad det är.

Idag ska jsg iväg och fixa mina fransar och sen fira flickvännen som fyllt 32! Herregud jag fyller 30 i år. Helt galet. Vet inte hur kvällen blir eller vad vi ska göra. Lär dricka någon typ av alkohol. Kanske tar jag de där ölen som legat i kylen i en smärre evighet. Vi märker. Men der kommer bli lugnt från min sida iaf. Fortfarande inte frisk. Fortfarande inte pengar ?

Nu kaffe ❤️
Fridens ?

Nytvättade fluffiga sängkläder och en nyvaken jag. Försöker skjuta bort tankarna på att jsg ska jobba på måndag. Acceptera att det är vad det är.

Idag ska jsg iväg och fixa mina fransar och sen fira flickvännen som fyllt 32! Herregud jag fyller 30 i år. Helt galet. Vet inte hur kvällen blir eller vad vi ska göra. Lär dricka någon typ av alkohol. Kanske tar jag de där ölen som legat i kylen i en smärre evighet. Vi märker. Men der kommer bli lugnt från min sida iaf. Fortfarande inte frisk. Fortfarande inte pengar ?

Nu kaffe ❤️
Fridens ?

Du är så välkommen AL, styrka till dig ❤️

Hej!

Jag har en likartad situation som du, där jag också står i färd med att bryta upp mitt äktenskap med en man jag levt 28 år med.
Min man har också slutat dricka sen en månad tillbaka och är själv helt övertygad om att han är fri från alkoholen nu. Men jag känner som du, mina känslor har förändrats och jag ser inte att jag kan bygga upp en ny tillit med en så tung historia som vi har. Jag har också ångest över att jag utsätter honom för det här, men så tänker jag att det är konsekvenser av hans beteenden och då känns det lite lättare att stå fast vid beslutet.
Det här med att din man hotar med att det är för alltid om du går är ju ett sätt att skrämmas för att du inte ska våga - rätt manipulativt tycker jag.
Älskar han dig och är beredd att jobba med sig själv så borde han kunna ge dig tiden för att du ska hitta dig själv, men han är väl rädd för att du inte ska sakna honom och därför vill han inte släppa dig.

Fokusera på dig själv och ditt mående i första hand, barnen i andra hand och låt honom ta hand om sig själv!

Kram från en medsyster!

Vill bara skicka en stor kram inför ett så stort beslut. Man måste vara ärlig mot sig själv och lyssna på magkänslan. Du har rätt att må bra! ?

..och kommer att slå följe med dig om jag får. Blev avslöjad även jag och känner stor sorg, uppgivenhet och jävlaranamma på en och samma gång. Jag har nu lite svårt att formulera mig. Känner mig stum av skam. Läser det du skriver och känner igen mitt beteende. Tack.

måste bara få skriva av mig lite, lätta på min enorma ångest och rädsla för att ta fel beslut och döva mitt dåliga samvete.
Har levt ihop med min man i snart 25 år, vi har varit gifta i 10 och har fem fina barn tillsammans.
Min man har alltid sedan vi träffades när jag var 17 år och han 20 år haft en annorlunda alkoholkonsumtion än vad jag tycker är normalt. För ca 6 år sedan började min man må dåligt efter att ha förlorat sin mamma alldeles för tidigt, vilket resulterade i att drickandet ökade för att han skulle kunna sova bla, han drack inte så mycket i veckorna men varje helg fredag- söndag och oftast mycket. Han började gömma och dricka i smyg, och våra diskutioner har varit långa och många kring hans drickande.
Varje fam semester vi haft har det alltid varit alkohol inblandad vilket både jag och barnen tyckt varit tråkigt då det aldrig stannar vid en öl.
För ett år sedan var han så full på vår dotters 9 årsdag att han knappt kunde gå.
Jag satt ultimatum att lämna om han inte ändrade sig, blev lite lugnare men fortsatte drickandet, han tog kontakt med alkoholrådgivningen men avslutade samtalen efter 3 ggr. Han gick till vårdcentralen för hjälp med sin ångest och sömnsvårigheter, men tog aldrig medicinerna som han skulle och när han fick ut ett brev från läkaren som reklomenderade en längre vit period då hans levervärden var för höga gick han aldrig tillbaka. Drickandet har fortsatt fast inte riktigt lika ofta och mycket, trodde själv att det kanske skulle lugna sig och hade hopp om att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Han är väldens finaste man och pappa när han är nyckter. Jag har under de här åren sagt till honom att mina känslor för honom håller på att förändras när han hela tiden ljuger, gömmer och dricker fast jag ber honom att sluta.
Så åkte vi återigen på en familje semester över jul och nyår med resultatet att han drack i mina ögon väldigt stora mängder trots att han viste vad jag och barnen tycker och trots att han vet att vi tjafsat och grälat om det sedan mer än ett halvår tillbaka. Under 6 dagar drack han totalt 3,5 liter wiskey och minst 25 stark öl och då räknade och såg jag inte allt han drack. Under de här åren som han mått då dåligt har jag tagit på mig i stort sätt allt som skall göras i ett hem och allt som har med barnen att göra i förhoppningen om att han snart skulle må bättre.
I januari i år förlorade jag min systerdotter vilket gjorde att jag bara inte orkade mer och när jag behövde honom som mest valde han att åka bort på resa till Stockholm med en vän och gå på kasino och dricka öl, där stod jag med fem ledsna och förtvivlade barn och min egen sorg.
Där och då bestämde jag mig att jag måste bort måste få vara själv, kunde helt plötsligt inte känna vilka känslor jag har för honom längre, ser på honom och tycker han är jätte fin och underbar pappa, blir jätte rädd när jag inte kan känna känslorna som jag alltid haft för honom, älskar honom men inte som tidigare.
Han har nu inte druckit på två månader och vi har levt tillsammans men jag har ff inte de känslor som jag borde ha för honom, han är givetvis förtvivlad och jätte ledsen och vill inte att vi skall gå skilda vägar. Jag har nu fått en lägenhet som jag skall skriva kontrakt på om en vecka.
Jag har sådan ångest över att jag kanske väljer fel och att jag skall sakna honom.
Han säger om jag går ut genom dörren är jag borta för alltid. Men någonstans känner jag att jag måste bort för att kunna hitta mig själv igen och kunna känna vad jag känner, har så dåligt samvete för att jag utsätter honom för det här för han älskar mig över allt.

Så många gånger under åren har jag sagt ”jag vill hålla mig nykter i 21 dagar för att bryta ovanan”.
Idag är dag 21 som nykter. Jag är glad, väldigt tacksam för den här kraften som jag fått.
Jag sätter upp ett nytt mål. Jag vill vara nykter NU.
?

Så många gånger under åren har jag sagt ”jag vill hålla mig nykter i 21 dagar för att bryta ovanan”.
Idag är dag 21 som nykter. Jag är glad, väldigt tacksam för den här kraften som jag fått.
Jag sätter upp ett nytt mål. Jag vill vara nykter NU.
?

Var i NUet. Inte fly med diverse distraktion (om man kommit en bit i nykterheten).
Slappna av, andas lugnt och djupt genom näsan. Sjunk in och ner i dig själv. Ner i känslan, den sitter ofta i bröstet/magen.
Observera känslan. Acceptera känslan. Låt den lugnt och vänligt passera.
Om och om igen.
Medveten närvaro - tar tid att förstå men så skönt att utöva.
Våga möta dina känslor. ?

Var i NUet. Inte fly med diverse distraktion (om man kommit en bit i nykterheten).
Slappna av, andas lugnt och djupt genom näsan. Sjunk in och ner i dig själv. Ner i känslan, den sitter ofta i bröstet/magen.
Observera känslan. Acceptera känslan. Låt den lugnt och vänligt passera.
Om och om igen.
Medveten närvaro - tar tid att förstå men så skönt att utöva.
Våga möta dina känslor. ?

En kopp och fågelkvitter startar denna morgon, fantastiskt väder och borde känna lycka. Men denna gången i nykterhet kommer inte riktigt den känslan, men är glad för det för denna gången är det allvar.

Visst känner jag mig glad och korta stunder av lycka, men inte den där helt galna känslan utan mer ett lugn och insikt om att detta måste du göra.

Hoppas jag kan skynda långsamt och bli trygg i min nykterhet, Draken lurar i bakgrunden men jag rustar för strider och till slut en slutstrid som jag skall vinna.

Väljer idag att vara nykter och önskar er en fin dag och styrka till er//Strulan

Grattis till dina nyktra dagar!
?☀️

Här är vi alla i samma situation. Det är så himla bra att du är här!
Jag känner igen mig såklart, är en mamma, jobbar, tränar och vill vara sund på alla sätt.
Men så är det där med alkohol som legat som ett grått tungt täcke av depp, ångest och misär över mig, min familj.
Ett glas blir alltid fler.
Idag är min dag 21 som nykter. Jag lovar dig att allt blir bättre som nykter. Allt! Håll ut den första tiden, bestäm dig varje minut på nytt om det krävs. Men straffa inte dig själv. Belöna dig, ta hand om dig, (låter som en klyscha men..) älska dig själv. Försök vara lugn i ditt beslut. Motstånd gör suget (monstret) större.
Skriv av dig igen!
?

Vaknar som vanligt tidigt även på lördagar. Ingen bakfylla idag, dag 34 heller. ?

Har funderat mycket på min uppväxt de senaste dagarna. Mina föräldrar är alkoholister, morsan har förvisso grövre problem än farsan, men ändå. De är över 70 idag. Farsan tycker själv att han är en alldeles förträfflig människa. Han älskar att "skryta" om hur bra hans barn - jag, brorsan och syrran - hade det under uppväxten. Alla resor, det fina huset. Men min uppfattning är annorlunda.

Jag gick i lågstadiet när morsan fullständigt gav upp det normala livet. Då började hon missbruka, allt som tänkas kunde. Vin, hembränt (farsan hade en apparat i källaren), mäsk, ofärdigt äppelvin, tabletter. Jag minns henne innan missbruket. Min syrra, som är sju år yngre än jag, har aldrig träffat en frisk mamma. Kanske är det det som gör att jag ändå känner en viss värme för morsan. Syrran och brorsan kallar henne "elak".

Större delen av min uppväxt (som jag minns den) var morsan full eller hade ångest. Farsan var också full, för att stå ut, antar jag. Men han jobbade under alla år till skillnad från henne. Han hade ett ganska fint arbete. När jag tänker tillbaka på mina upplevelser av livet från 7 års ålder till 18 kan de sammanfattas så här:

Morsans skriker av ångest på nätterna.
Morsan läggs in på psyket
Morsan skrivs ut från psyket
Morsan sover, skiter ner sig, spyr på hallgolvet.
Morsan, som med tiden blir väldigt tjock, sover på hallgolvet i sina spyor.
Vi åker på semestrar till Spanien och Grekland, där morsan super och sover från dag 1 till hemresan.
Farsan super varje helg.
Farsan super hela semestrarna.
Farsan spelar gitarr. Full.
Jag tar aldrig hem några kompisar eftersom jag inte vill att någon skall se misären.
Morsan och farsan slåss.
Morsan kallar mina flickvänner för öknamn.

Det finns hur mycket mer som helst att berätta.

Jag tycker oerhört illa om mina föräldrar, framförallt farsan, som lät oss barn utstå detta år efter år. Han hade kunnat göra annorlunda. Morsan var ju sjuk. Jag och syrran bad honom flera gånger separera från morsan, att ta oss från helvetet, men det skedde aldrig. Jag har aldrig förstått varför han inte gjorde det.

De bor fortfarande tillsammans. De dricker, men kanske mer sansat. Han ringer mig någon kväll i veckan, jag hör att han är påverkad. Varje gång. Jag bibehåller kontakten med mina föräldrar för mina barns skull, för att de skall ha en farfar och en farmor. Kanske också av den själviska anledningen att jag vill övervaka ett framtida arv (jag är inte jättegirig, men som många andra har jag huslån och skit). Jag är inte heller säker på att jag skulle våga bryta med dem. Och skulle någonting bli bättre av det? Jag har aldrig konfronterat dem och berättat hur jag ser på min uppväxt. Och jag kommer inte att göra det heller.

När farsan på släktmiddagarna berättar om hur duktig han har varit hela livet, om alla våra trevliga resor, lyssnar jag bara lojt och försöker le och tänka på något annat. Ibland tittar jag och syrran på varandra och skakar på våra huvuden Men vi låter honom hållas.

Mina barn har lidit av att jag dricker. Men inte så som jag när jag var liten. Men barn märker att deras föräldrar är påverkade. Och de minns det. I mångt och mycket är jag nog en bättre förälder än mina föräldrar var. Om inte, så har mina barn i alla fall en mor som inte har problem med alkohol. Hon är bäst, min fru. ? Men jag vill inte att mina barn som vuxna skall tänka tillbaka på sin barndom och enbart minnas sin far som gubben som hade ett glas rött i näven och aldrig kunde köra till och från kvällsaktiviteterna.

Spontant känns det som att det är dags att gå. Du skriver det själv, han vill inte.

Du lever i en våldsam relation som inte förändras. Du beskriver honom som ett monster och som hotar dig med våld och redan är våldsam mot saker... i mina öron ringer alla varningsklockor!

Kanske dags att sätta ett ultimatum och sen hålla det?

Det kommer att gå bra! Jag tror på dig. Jag har varit nykter i en vecka nu. Det är jobbigt - men inte tillstymmelsen till så jobbigt som det är att dricka för mycket <3

Jag har också stora problem med ångest och oro. Men i verkligheten blir det ju bara värre, tio tusen gånger värre, av alkohol. På alla sätt. Men det vet du ju. Kram

När det nu blir lördag har jag varit nykter i en vecka. Förra lördagen drack jag för mycket. Den gången var det bara jag och min bästa vän - men tidigare har jag druckit för mycket i större sammanhang, och haft kraftig ångest nästa dag, eftersom jag inte kommit ihåg om jag gjort bort mig. Om jag haft tur har någon jag känt väl varit med, så jag kunnat fråga. Hittills har ingen annan än min man sagt till mig att jag har problem med alkohol på senare år.- och inte ens han har sagt det på länge. Innan jag träffade honom, när jag var ung, hade min dåvarande bästa vän ett samtal med mig om att hon tyckte att det var jobbigt att jag ibland blev så full att det inte gick att kommunicera med mig. Och HON var en stordrickare. Sedan fick jag barn och hade inga särskilda problem på länge. Men de senaste fyra-fem åren har jag orsakat några incidenter som gör mig orolig. Och i perioder har jag haft vin hemma och druckit för mycket i min ensamhet, när alla andra sov. Då har min hjärna gått igång, och jag har skrivit saker i slutna forum jag är med i som jag inte skulle ha skrivit om jag inte varit full. Jag har lämnat ut extremt privat information om mig själv, och ångrat mig nästa dag. Inte vågat gå in och läsa folks kommentarer. Varit rädd att till slut bli genomskådad av forumkamraterna - detta att jag skriver långa drapor sent på natten och sedan är försvunnen i några dagar (av skam).
Jag har aldrig druckit varje dag. Aldrig misskött jobb pga alkohol. Aldrig misskött barnen heller. Men mig själv. Mig själv har jag misskött. När jag vaknar efter en natts drickande och det känns som om hela hjärnan skvalpar i vin, jag måste dricka sju glas vatten (ibland efter att ha spytt), huvudvärken är monstruös men ändå en smekning jämfört med ångesten och rädslan. Då. Då tänker jag att jag måste sluta dricka.
Så för några dagar sedan gick jag med här. Jag vet inte vad jag ska kalla mig, eller om det spelar någon roll. Alkoholist? Riskdrickare? Det spelar kanske mindre roll. Mitt problem är att jag inte kan sluta dricka när jag väl har börjat. Ett glas blir två, och om jag tar ett tredje är jag förlorad. Då dricker jag tills det inte finns något mer att dricka, eller tills jag slocknar. Sedan kan jag vara nykter i en vecka, två veckor, en månad - jag har så mycket som hindrar mig från att helt släppa taget. Ansvar och människor som jag bryr mig om. Om jag varit utan människor och arbete att bry mig om utesluter jag inte att jag hade supit ihjäl mig. Jag är tungt genetiskt belastad från båda sidor av familjen, både med psykisk ohälsa och missbruksproblem. Och jag är - skör? Och samtidigt stark. Som gjord för att supa skallen i bitar, kanske.

Det enda jag har upplevt som svårt hittills, denna nyktra vecka, är det där klockslaget som är så avgörande för en svensk drinkare. Klockslaget då Systemet stänger. Jag har ju min favorit-bag-in-box som jag brukar köpa. Inte den största sorten, utan en liten, vit, ser liksom oskyldig ut. Vinet heter "Hope", fantastiskt nog. Ja, jag har skrattat lite inom mig åt det ibland när jag har köpt den där lilla boxen. Vilket namn på en dödlig drog.

I dag, i början av eftermiddagen, tänkte jag på hur fantastiskt normalt det skulle vara att gå in på Systemet och köpa denna lilla box. Sådär som folk gör när det är fredag. Och så står den där i kylskåpet i kanske en vecka. Min man och jag tar varsitt glas, möjligen två på fredagskvällen, samtalar och har trevligt, och sedan är det bra.

Men i verkligheten skulle han ta två glas, gå och lägga sig, jag skulle stanna uppe och dricka fem glas till, och nästa dag skulle jag gå och köpa en ny box, hälla ut motsvarande fyra glas, ställa in den i kylen och slänga den gamla. Så skulle min man inte märka hur mycket lättare den blivit under natten. Ja, så har jag gjort. Just nu, när klockan snart är 01, skulle jag ha varit i full gång med att skriva i olika trådar på internet, och i morgon skulle jag ha varit rädd för att kolla vad jag skrivit. Det har hänt att jag har sett saker som jag absolut inte kommit ihåg att jag skrivit. Det är gastkramande. Fruktansvärt, fruktansvärt skrämmande.

Ibland när jag varit ute någonstans har jag nästa dag hittat en selfie på mig och någon, utan att minnas att jag tagit den. Ibland minns jag inte hur jag kommit hem, men så hittar jag ett skrynkligt taxikvitto. En gång åkte jag svarttaxi. Det minns jag. Och jag vet att jag aldrig skulle ha gjort det om jag varit nykter. Jag hade tur den gången. Om jag haft otur hade ingen någonsin kunnat spåra bilen jag hoppade in i. Jag, en mamma.

Förra natten läste jag många trådar i detta forum. Jag känner sådan beundran för er alla. Och när jag tänkte den där Systemet-tanken i dag påminde jag mig om den skoningslösa bakfylleångesten, svarttaxin, rädslan för att ha gjort bort mig, rädslan för att mina barn ska se mig berusad (vilket säkert kommer att hända förr eller senare om jag fortsätter dricka), och faktiskt hur glad jag har varit den här veckan. Inte bedövad. Glad på riktigt. Bortsett från det där Systemet-hjärnspöket.

Nu önskar jag att lördagens tidiga stängning kommer att passera utan att jag går och köper Hope. Jag vill ha riktigt hopp i stället.

Tack för stödet!

AW med arbetskamrater! Skratt, god mat, fler som drack alkoholfritt än tvärtom, inga konstigheter, den som drack ursäktade sig nästan.
Så himla skön kväll.
Suget kom, när jag kollade menyn. Rödvin, rööööööddddviiiiin, gin, whisky.
Mitt ”antabus” var att jag körde. Det här är så skört. Så lätt hänt annars att jag ”bara ska”. Nej, jag måste alltid säkerställa att jag inte har tillgång till alkohol. Välja bort risksituationer.
Jag körde hem, efter en rolig kväll, med ett leende, en påse lakrits med till familjen.

Läser en mycket intressant bok: Den mörka hemligheten - skriven av Egil Linge/Dan Josefsson. Handlar om psykiska problematik man tampas med i vuxen ålder - om hur dessa uppstått, anknytningsteori, och hur man kan förstå och lösa dessa knutar där i djupet av en.
Ju mer vi förstår, desto ”lättare” att förändra.
Rekommenderar boken!

I övrigt är jag tacksam över att vara nykter! Det är fantastiskt, jag njuter!
Jag önskar mig, oss alla, kraft och LUGN att våga slappna av i NUet, i känslan (oavsett känsla), observera den, låta den vara, acceptera den, låta den passera - för att fokusera på den du VILL vara!
??

AW med arbetskamrater! Skratt, god mat, fler som drack alkoholfritt än tvärtom, inga konstigheter, den som drack ursäktade sig nästan.
Så himla skön kväll.
Suget kom, när jag kollade menyn. Rödvin, rööööööddddviiiiin, gin, whisky.
Mitt ”antabus” var att jag körde. Det här är så skört. Så lätt hänt annars att jag ”bara ska”. Nej, jag måste alltid säkerställa att jag inte har tillgång till alkohol. Välja bort risksituationer.
Jag körde hem, efter en rolig kväll, med ett leende, en påse lakrits med till familjen.

Läser en mycket intressant bok: Den mörka hemligheten - skriven av Egil Linge/Dan Josefsson. Handlar om psykiska problematik man tampas med i vuxen ålder - om hur dessa uppstått, anknytningsteori, och hur man kan förstå och lösa dessa knutar där i djupet av en.
Ju mer vi förstår, desto ”lättare” att förändra.
Rekommenderar boken!

I övrigt är jag tacksam över att vara nykter! Det är fantastiskt, jag njuter!
Jag önskar mig, oss alla, kraft och LUGN att våga slappna av i NUet, i känslan (oavsett känsla), observera den, låta den vara, acceptera den, låta den passera - för att fokusera på den du VILL vara!
??

När suget sätter in gör detta istället: [ditt bästa tips)!

Mitt tips: gå ut en runda i skogen/parken/stranden/city. Gå och gå tills du känner dig bättre. Rulla axlarna bakåt och sträck på dig för du är så bra som fixar detta! Du är så jävla bra!