Senaste kommentarerna i forumet

Varför är det alltid den som dricker för mycket som har fel? Varför räknas aldrig händelser eller yttre förhållanden in när det kommer till alkholism? Man kan ju mer eller mindre bli mobbad eller tråkad till döds, men ändå så är det ens eget fel om man tar till alkoholen för att döva smärtan. Ja, jag dricker alldeles för mycket, men för att inte må skit av andra orsaker, så är det en lindring. Och det finns ingen enkel väg ut ur mitt beroende.

Du undrade när jag började känna såhär, i början var jag en av de som ALDRIG blev bakis. Sen började jag få panikångestattacker & det var det som startade helvetet. Efter 6-7 dagars supande sommaren 2016 åkte jag in på akuten pga en panikattack som aldrig tog slut, jag trodde jag höll på att dö - så sen ungefär dess så har jag mått riktigt kasst efter alkohol och tyckt att det varit nog.
Jag har rätt svagt psyke generellt så att jag skulle gå sönder helt psykiskt av mitt hejdlösa festande var inte helt oväntat.

Tack för ditt svar föressten, det glädjer mig!

Tack, snälla du.
Jag började inte dricka i alltför tidig ålder. Då och då i 17 årsåldern men det var i 18års åldern som det eskalerade rejält. Först 2 helger i månaden, som blev till varje helg... rätt som det var hade jag hamnat i en umgängeskrets där alla (inkl jag själv) drack i princip vartenda dag.
Var och varannan dag var det fest i samma hus, med alkohol och snart även andra partydroger titt som tätt. När jag drack som mest under denna period drack jag en 70s vodka varje kväll på mina korta 155cm. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag missbrukade alkohol och andra droger alldeles för hårt från 18 till 20års åldern vilket gjort att jag nu 1. Inte kan hantera alkohol och 2. Mår som ett skal dagarna efter med en galen puls.
Numera har jag lagt av med drogerna sen ett år tillbaka men rejäla fyllekvällar blir det fortfarande några gånger i månaden. Eller några öl och cider per vecka.. men jag suktar betydligt oftare.

Wow, fantastiskt med 14 dagar nykterhet! Hur känns det nu för dig, i psyket och måendet? Efter 2v nykterhet borde kroppen ha blivit återställd en bit, iallafall ♥️

Fint att höra att allt är väl med dig kompis:-). Din bil är allt annat än ful..
Min favvobil som du ju vet..:-)

Kram till dig vännen

John

Så starkt gjort av dig! Jag förstår din sorg över att han inte valde att ta tag i sitt liv men du har tagit ett stort och viktigt beslut i ditt liv! DU är viktig och förtjänar det goda liv du vill ha. Sov gott i natt!

Hej!
Det är absolut ett steg i rätt riktning.
Hur länge har du druckit och känt så här?
Du beskriver den fruktansvärda psykiska och fysiska ångesten/abstinensen väldigt bra.
Jag har varit nykter i 14 dgr nu efter att ha druckit dygnet runt veckorna innan. Det är verkligen en progressiv sjukdom, så det är jättebra att du tar varningstecken på allvar redan nu, och inte låter det gå 20 år till.
Heja dig!
Kram?

Efter 22 års kamp är den över. Jag flyttade ifrån honom för 5 år sedan men lyckades inte helt slita mig ifrån honom. Nu i veckan blev det definitivt och jag är idag efter en vecka stolt att jag varit modig. Det bästa jag gjort. Han fick valet att söka hjälp ich få mitt stöd eller så gick vi isär. Han valde alkoholen. Citat ” han sa hur mycket jag dricker eller när bestämmer jag och jag skall ändå dö en dag. Ja mitt svar var att det var en tråkig inställning men det är ditt liv och det får du nu sköta själv. Synd att du inte vill söka hjälp. Jag gick.....
Känns befriande att slippa de sk byxringningarna när han är full sent om kvällen och de orediga samtalen han inte mindes dagen efter. Han fick diabetes för 7 år sedan och dosen tabletter ökade hela tiden. Rökte dessutom 2 pkt cigaretter om dagen. Nu är det passé för mig men utan skador på mig blev det inte. Jag har tappat tillit och självkänsla. Jag har dock satsat på mental träning som yoga och långa promenader samt sökt hjälp hos terapeut. Jag könde igen er andras berättelser och vill ned detta visa att det bästa är ändå att lämna när de inte vill ta till hjälpen som finns.

Efter 22 års kamp är den över. Jag flyttade ifrån honom för 5 år sedan men lyckades inte helt slita mig ifrån honom. Nu i veckan blev det definitivt och jag är idag efter en vecka stolt att jag varit modig. Det bästa jag gjort. Han fick valet att söka hjälp ich få mitt stöd eller så gick vi isär. Han valde alkoholen. Citat ” han sa hur mycket jag dricker eller när bestämmer jag och jag skall ändå dö en dag. Ja mitt svar var att det var en tråkig inställning men det är ditt liv och det får du nu sköta själv. Synd att du inte vill söka hjälp. Jag gick.....
Känns befriande att slippa de sk byxringningarna när han är full sent om kvällen och de orediga samtalen han inte mindes dagen efter. Han fick diabetes för 7 år sedan och dosen tabletter ökade hela tiden. Rökte dessutom 2 pkt cigaretter om dagen. Nu är det passé för mig men utan skador på mig blev det inte. Jag har tappat tillit och självkänsla. Jag har dock satsat på mental träning som yoga och långa promenader samt sökt hjälp hos terapeut. Jag könde igen er andras berättelser och vill ned detta visa att det bästa är ändå att lämna när de inte vill ta till hjälpen som finns.

Heja dig, Vinäger!
Bra jobbat. ✊??
Häng i nu, du har kämpat på så himla bra.
Jag är på dag 14 efter senaste, avgrundsdjupa, återfallet.
Uppskattar dina inlägg mycket.
Kram??‍♀️

på dig själv istället. Ta promenader och lämna mobilen hemma. Starkt av dig att blockera och ta bort honom på FB. När jag skulle blockera mitt ex kallsvettades jag och kände starka panikkänslor. Fortsätt distansera dig. Distans var enda sättet för mig att släppa kontrollen. Skriv ner dina behov, vad som är viktigt för dig i livet och i ett förhållande. Läs vad du skrivit och fundera och sen skriv mer. Det gör att man sakta börjar sortera och också inse både ett och annat. När jag skulle skriva ner mina behov stod det helt still först, visste inte vad jag skulle skriva! Hade fram till den punkten haft mest fokus på andra. Det släppte efterhand och när jag väl hade kommit igång så var det som en ny värld öppnade sig. Det blev så tydligt att jag levde i ett destruktivt förhållande där ALLT kretsade runt honom. Berätta för dig själv att du har valmöjligheter. DU bestämmer över ditt liv. Och om du träffar honom så gör du det för att du har valt det inte för att han är manipulativ och spelar med din empati. Lägg ansvaret för dig på dig och låt inte hans supa eller inte supa bestämma hur ditt liv skall vara. Kramar

Starkt gjort! Verkligen! Jag hejar och tror på dig!

Själv velar jag fortfarande. ”Vi har det ju ändå bra?” ”Det är nog inte så farligt” Suck. Men det blir så påtagligt när barnen dras in mer och mer.

Kram!

Nummer 2 .
Åh! Jag känner verkligen med dig. Känner igen det där med att ätas upp inifrån. Hur mycket energi som går åt.

Det går ju inte att kräva att de ska vara nyktra tyvärr, eller ja, det går ju att säga men kan inte kontrolleras...

Har ställt ultimatum många gånger, men aldrig gjort det jag sagt att jag skulle. Har inte ställt något ultimatum efter barnen kom.

Hur har det gått för dig?

Fantastiskt! Tre månader. Här är det inte ens en månad än. Och inte lär jag ju kunna komma ikapp dig heller... ?

Jag menade om du lyckas med två flaskor i veckan i framtiden, så är det inte dåligt eller farligt. Tycker jag personligen, säkert många som inte tycker som jag. Lycka till hur som helst

Att du klarar dig utan a en månad??. Det gör inte jag tyvärr! önskar jag ska kunna klara det ngn gång. Fom söndag har jag sagt jag ska klara det ?? men hur ser ditt drickande ut till vardags? ?

Hej o välkommen. Bra beslut att skriva här. Känner igen smygandet, frekvensen och känslan av att glömma bort samtal o tv.
För mig eskalerade det mer och mer mellan uppehållen jag lyckades med ibland så hejar allt jag kan på dig.

All lycka till!

Hej alla där ute, detta är mitt första inlägg här.
Vad jag vill få ut utav detta är oklart men jag känner att nu får det fan vara nog. Jag har tänkt den tanken några gånger det senaste halvåret men nu verkar tillochmed kroppen totalt säga ifrån.

Jag är 21 år och jag mår redan fruktansvärt utav alkohol dagen efter. Som att kroppen redan tagit tillräckligt med gifter under sitt existerande på denna jord och snart kämpar in i det sista. Det är så det känns iallafall.

I lördags blev det en rätt blöt utekväll. Som vanligt, sedan några få cidrar på söndagen utspritt över dagen & på måndagen var det igång igen. Myyycket alkohol av alla möjliga sorter konsumerades då, och nu, två dagar senare mår jag fortfarande fruktansvärt.
Gårdagen spenderades med ett tjugotal panikångestattacker, inbillningar av att se saker i ögonvrån och möbler rörde sig (inbillning) extrema svettningar, allmänt yr och med en hejdundrande hjärtklappning. Tänkte att det skulle vara över idag, ack så fel jag hade. Hjärtat rusar fortfarande, har tryck över bröstkorgen och en huvudvärk som vägrar släppa taget det minsta, och det är nu kväll, TVÅ dagar sedan jag drack.

Vad fan har jag gjort mot min stackars kropp?
Jag är 21 år men det känns som att den är i en 80 årings skick. Psyket är inte heller på topp, det har det väl aldrig varit riktigt men alkoholen får verkligen mig att behöva arbeta i dubbel så brant uppförsbacke.

Hur länge kan en baksmälla hålla i sig?
När slipper jag denna brutala huvudvärk, hjärtklappningarna och den extrema orkeslösheten?

Ångesten som äter upp mig inifrån över vad det för liv jag skapat upp åt mig själv egentligen. Den enda lyckan och riktiga längtan jag har numera är till då jag planerar till nästa utekväll, då jag fått i mig alkohol, blir go & glad och all panikångest släpper.

Jag vill kunna börja uppskatta de små sakerna i livet igen, och inte behöva slösa bort halva mitt liv på att ligga inne bakis.

Nu blev det lite långt, jag har inte ventilerat mig över detta innan så det är väl iallafall ett steg åt rätt riktning....

/ Jag

För två månader sen fick jag ett samtal från drogkliniken dit min stora kärlek går. Vi har haft begränsad kontakt en längre tid men hörts av lite då o då. Nu hade han ringt till kliniken om att ta livet av sig o de ville förhöra sig lite om jag visste ngt. Hade förstått att han var inne i en period men inte omfattningen. Jag o en vän åkte hem till honom o hittade honom uttorkad, full o omöjlig att få på fötter. Han vinglade o raglade, och vi upptäckte även att det var blött i sängen. Vi ringde ambulans o han blev intagen ett par dagar med dropp. Hade inte vi kommit så hade han inte levt idag.

Han hade druckit enorma mängder i över en vecka o spetsat med ett par kartor imovan.

Jag kände att gränsen var nådd. Skapade ett nätverk som skulle hålla igång mannen medan jag tog ett steg tillbaka.
Men dagarna gick o plötsligt pratade vi igen o min ambition om att hålla mig borta naggades i kanten vit för bit.

Efter många vändor med på o av i förhållandet tycker jag mig se mönster.
Jag försöker hålla en neutral inställning, hålla kontakten men inte vara ihop. Mannen vill ha mig bredvid sig för att stötta o jag vill att han ska jobba på med, som jag tycker ör problem, hans svartsjuka, ångest o problem med för höga förväntningar. Å förstås, bli nykter o hålla sig där. För mig borde det innebära en beteendeförändring o det gör man ju inte på en kafferast.

Nu har han varit nykter i 2 mån, vilket han själv tycker är i princip kvitto på att han är frisk. Å så har han träffat en kbt-terapeut fem ggr.

Det är mkt skuld som skjutsas hit o dit, o han vill att jag ska ge honom en chans till för NU har han bestämt sig (har hört det förut...).

Jag håller avstånd o han lockar, hotar, skuldbelägger, spelar på min empati, och skickar enorma möngder mail.
Jag har blockerat honom på tel, messenger o vi ör inte längre vänner på FB.

Vi dansar båda två o kommer att ses på dansbanorna. Umgås dessutom med samma dansvänner...
Hur i herrans namn ska jag klara detta?
Tacksam för tips om hur jag ska hitta kraft att stå emot honom.

Gaaaahhhhhh. Varför blir det flera inlägg när jag vill ha bara ETT!!?? Kan inte radera. Kan inte ta bort. Blir galen.

Är glad för kommentar. Tack.
Mja.. det är inte så bra. Jag skrev att jag ville komma fram till 2 fl per vecka. Så är det inte nu.
Det är mycket mer. Ibland gömmer jag och tar lite när ingen ser. Vet att allt är fel och så dumt. Vill bara få sund relation.
Ibland vet jag inte klart vad jag kollat på tv eller vad någon sagt. Detta är inte bra för mig...

Det låter iaf som att du gillar vin ?
Lite svårt att bedöma hur mycket du dricker varje vecka i mängd eller enheter som det oxå kallas. Om du lyckas att endast dricka två flaskor i veckan året om, så är det nog ingen direkt fara. Dock tror jag du kommer få kämpa, iaf som jag har analyserad ditt inlägg. Jag skulle köra
6-8 vita veckor för att rensa systemet och sen testa 2 flaskor i veckan. Lyckas du, så är det bara att gratulera ??

Det var verkligen längesedan. Har tänkt på dig då och då och undrat var du tog vägen. Har för mig att du kallade mig "Söstra mi" någon gång och tänker att det stämmer bra. Våra dryckesmönster är likartade och eftersom vi är lite extra knepiga vad gäller dessa är det en trygghet att finna någon likasinnad.

Blir glad över att du hittar igenkänning och får stöd genom mina ofta ostrukturerade tankar och vimsiga resonemang. Har dock förstått att flera uppskattar att jag är ärlig, brutalt ärlig till och med - på gott och ont.

Ska läsa dina fortsatta tankar i din tråd.

Tack för hälsningen, den gjorde mig glad.

Bra, starkt jobbat. Vad jag ville förmedla var att jag bryr mig att det går bra för dig.
Får nog rannsaka mig själv då min frustration över att alkoholen ställer till det för oss och många i dess närhet. Sedan ska det fortsätt att jävlas när vi tagit beslutet att sluta.

Häng i även om det är svårt eller när tankarna försöker luras.

Mvh

Det är helt otroligt. Inte tre dagar utan TRE hela MÅNADER. Spiknykter. Helvit. Sober.

Som jag tidigare nämnt, det har inte hänt sedan min sista graviditet för mer än tjugo år sedan.

Men, det är något som gnager inom mig igen. Den där A-rösten. Jag har provat allt. Jag ignorerar, argumenterar, blir förbannad... Inte mycket hjälper om jag ska vara ärlig.

Jag är rädd. Vettskrämd. Så inihelvete skiträdd. Skräckslagen.

Det gick ju så enkelt den första tiden. Plättlätt. Piece of cake. Sammanfattningen av känslan av hur det var de första två månaderna är härligt. Underbart. Nästan euforisk. Men nu...

Planerar inte och tänker aldrig att jag ska börja dricka igen. Men är ändå så osäker. Hela tiden. Håller jag på att tappa greppet? Släppa in demonen? Hoppas inte det. Håller jag på att bli tokig? Kanske det...

Liten och svagstark - mitt nya användbara ord. Känslorna av detta anfaller mig emellanåt. Jag tvingar mig att nyansera livet. Vara här och nu.

Ok, vad var det jag skrev nyss? Här och nu!

Vara här och nu innebär att jag för tillfället inser att jag har klarat av tre månader som nykter. Att under hela den tiden vara en som inte dricker. Det är ett krasst konstaterande.

Men det behövs mer än så. Jag försöker mig på ett litet eget beröm, ett slags firande. Positiv affirmation.

Hörni, alla fina människor. Just nu är jag så otroligt stolt över mig själv. Ännu mera då det inte varit smärtfritt. Emellanåt en riktig kamp. Jag är bra!

Stolthet är viktigt. Jag stannar där. Det är gott nog.

Kram på er

Vad ledsen jag blev när jag läste ditt inlägg. Det blir extra sorgligt när ni varit tillsammans så länge och dessutom har barn ihop. Att alkoholen har sån makt hos vissa är så sorgligt. Jag ställde ultimatum till min särbo och han valde alkoholen. Han har förlorat allt,, sin dotter, sitt jobb, sitt körkort, sina vapen,,och ändå hävdar han att har kontroll. Hoppas veekligen din man är klokare. Stor kram