Senaste kommentarerna i forumet

Det låter som alkohol ger dig mer problem än glädje? Finns ingen definition på alkoholist (fan vad jag tjatar om det här) men AAs definition följer:
”Vem är alkoholist? En definition som många kan känna igen sig i låter så här: Den, som trots ökande negativa konsekvenser av sitt drickande, ändå fortsätter att dricka, är förmodligen alkoholist.”
Men oavsett inte speciellt relevant. Jag tänkte nog som du att det är jag ju inte för det betyder det här eller det här. Men jag nämner det för att kalibrera dig lite kring att det kan vara en hal backe och att det inte alltid behöver vara hur ofta man dricker utan även hur mycket eller vilka problem det orsakar. Sen vad man kallar det. Skitsamma. Jag har i alla fall alkoholproblem. Eller alkoholrelaterade problem.
Jag höll på som du beskriver i många år och det eskalerade även med åren. Jag vet inte riktigt vad jag hade, ångest?, men jag mår ganska dåligt till och från psykiskt. Inte så det drabbar mig arbetsmässigt men det är nära till hands att trösta med alkohol och smörja sociala situationer. Det generella psykiska måendet försämras över tid med alkohol. Jag mår bättre nu utan det men det är väl inte roten till allt ont. Testa en ”one year no beer” -challenge om du behöver en ursäkt. Den alkoholrelaterade skammen kan ta slut i alla fall. Min är icke existerande nu. Ta hand om dig!

Du verkar så stark Måne68. Så starkt att du ringde till polisen. Jag har ju också en man som jag träffade senare i livet, och blev störtförälskade i. Efter många år med mer och mer drickande älskar jag fortfarande denna man, men nu är jag mer tveksam till att jag kommer att hålla. Jag vill inget hellre än att leva med min man, men om jag blir sjuk, då kan jag ju inte hjälpa någon alls. Mina tankar om att lämna går hit och dit, mellan dagar med en full man, dagar med en sur man, dagar när vi har roligt ihop och skrattar. Ja allt är inte helt klart. Inget är svart eller vitt. Jag försöker fokusera på mig, men vissa dagar tänker jag bara på vad jag ska göra med resten av mitt liv.

Jag har rensat ut det gamla. Kartongförpackningen till de fyra julfolkis jag tryckte i mig sista gången jag drack i oktober, som jag knölat in längst in i ett köksskåp. Jag drack för att vi hade bråkat och han hade gått; jag gömde flaskorna ifall han skulle komma tillbaka.
Tre kassar pantburkar i förrådet, nästan bara folkis, från en svunnen tid. Jag skampantade, precis som förr, blixtsnabbt och med handen för, snälla gud låt ingen se att jag satt i mig allt det här.
Flashbacks. Allt detta smygande, smusslande. Kassapersonalens blickar när man köper folköl till frukost, slänger på en limpa för att det ska verka normalt, försöker att inte skaka, stinka, ramla.
Gud så skönt att inte ha ett spår av det där kvar i mitt liv. Tack tack tack tack tack tack tack tack.

Jag har redigerat bort kommentarer om kontakt för stöd. Vi har skrivit en del om vad som är bra att tänka på när det gäller att hitta behandling eller annan hjälp för alkoholproblem på https://alkoholhjalpen.se/karta. Där finns även en karta över enheter i Sverige som är från ett register framtaget av SKL.

Vi har inte möjlighet att förmedla kontakt med eller rekommendera enskilda terapeuter på alkoholhjälpen. Alla är välkomna att dela med sig av sina kunskaper och tankar här. Om det blandas ihop med att professionella marknadsför sig så riskerar forumet att ändras i grunden och det vill vi undvika. Eftersom vi är en offentligt finansierad verksamhet kan vi inte göra undantag från detta ens för personer som har bidragit med mycket bra på forumet.

Vänliga hälsningar

/magnus
alkoholhjälpen

Jag har varit nykter snart ett halvår. Min vardag är så sjukt mycket bättre, men min ångest har varit nere i helvetet flera vändor sen jag valde nykterhet. Min hjärna försöker fly allt den kan med alla möjliga knäppa beteenden, motion blir kroppshets tex, för att jaga den lilla prestationskicken som lugnar. Det finns ju tyvärr inget som funkar, att fly, distrahera, döva - det snurrar bara tillbaka och blir värre.
Den senaste tiden, ett par månader, har jag jobbat för att hantera ångesten på riktigt istället. Jag står ut med den och försöker bara acceptera. Ibland går det och då känner jag mig apstark och nästan lite lycklig. Ibland går det helt åt helvete, totalkaos. Det känns nästan lika avgrundsdjupt som när jag drack, fast utan den värsta skammen. Hur tufft det än är så är jag så tacksam att jag inte dricker, för jag vet ju att allt som är illa skulle kännas mycket värre.
Jag tror att nyckeln är att lära sig vinna över ångesten, tristessen, skräcken och allt det i sig själv. Du skriver att du är rädd för livet, det gör ont att läsa, och det känns onödigt, och jag känner igen mig.
Jag tränar också på att acceptera och förlåta allt jävligt jag gjort på fyllan. Det enda som hjälper för mig är att påminna mig om att jag vill bättre. Man får en ny chans varje dag. Jag hoppas du kan förlåta dig själv.
Stort grattis till en månad.

I detta avlånga land ? kram ?Greta

Tack för dina tankar Anthraxia - Ja, har har genomgått behandling i 12-stegs programmet genom Alfagruppen, men det var för över 20 år sedan, i hans tidigare förhållande. Efter det var han nykter i nära 17 år. Nu har han tagit återfall, men jobbar och sköter sitt företag felfritt, vi har ett vackert hem, reser och har en fin fasad. Han har uppdrag i en branschorganisation osv. Men på kvällarna är han inte nykter... Men den här gången säger han att han inte ska behöva nån behandling utan tänker sluta själv...när det är dags för det.... Tror att han inväntar nåt slags stopp. Att någon annan ska ta ansvaret, indirekt. Det gör mig arg. Jag har som sagt talat om att jag ringer Polisen om han kör full en gång till.
Och igår kväll när jag kom hem hade han kommit hem under tiden. Kört bil. Och var mycket berusad. Och för första gången riktigt otrevlig. Inte våldsam alls, men arg och sur när jag konfronterade honom.
Så nu i morse har jag lämnat uppgifter om honom, hans bil och hans körvanor och tider till Polisen. Nu är gränsen nådd. Jag vill inte medverka till hans trafikbrott.
Inte pga hans ilska. Men för att jag är konsekvent. Med det jag säger. Jag älskar honom. Det betyder att jag vill hans bästa. Jag vill inte att han vare sig dör eller dödar någon efter vägen.

Orolig... halvt... mera det att jag blir frustrerad då jag inte kan säga att jag är sjuk liksom och ligga ner och ta det lugnt då det är så här halvdant. Men börjar fundera om det är blodtrycket som sjunkit. Läser att som alkoholberoende har man ett konstant högre blodtryck. Här tex. https://paihdelinkki.fi/sv/databank/informationssnuttar/alkohol/alkohol… Då föreställer jag mig att det kan bli kännbart första tiden när blodtrycket ska ställa om sig till normalt och kanske att jag till och med har lite lågt blodtryck. Får ta och kolla upp det om det inte ordnar sig.

Arbetsgivare är ofta duktiga på att blunda för den typen av problem ända tills att det måste hanteras. Enklare att han är sjukskriven några måndagar här och där än att behöva dra igång rehabkarusellen. Många chefer orkar inte. Tyvärr.

Känns det ungeför lika svårt att sluta eller dra ner på kaffet som att sluta med alkoholen. Dessutom är det ju allt jag har kvar ?. Närå. Men jag vet att jag borde men det är svårt. Mycket vana inblandat. Morgonkaffe, pendelkaffe, kommatilljobbetkaffe, möteskaffe * X, lunchkaffe, middagskaffe och repetera. Ganska mkt koffein i svart te så der känns som grönt te är enda substitutet. Men det är ju inte gott...alls.

Känns det ungeför lika svårt att sluta eller dra ner på kaffet som att sluta med alkoholen. Dessutom är det ju allt jag har kvar ?. Närå. Men jag vet att jag borde men det är svårt. Mycket vana inblandat. Morgonkaffe, pendelkaffe, kommatilljobbetkaffe, möteskaffe * X, lunchkaffe, middagskaffe och repetera. Ganska mkt koffein i svart te så der känns som grönt te är enda substitutet. Men det är ju inte gott...alls.

Ljuset börjar komma tillbaka till Stockholm och jag känner mig därför piggare och gladare. Jag har slutat att dricka kaffe och dricker endast te på morgonen och vid lunchtid. För några veckor sedan hade jag en koffeinkonsumtion på cirka 200-250 mg koffein och nu har jag en koffeinkonsumtion på cirka 100-150 mg koffein. Koffein verkar centralstimulerade och kan ge upphov till stress och ångest. En lägre koffeinkonsumtion minskar därför risken för ångest och stress.

blir jag inte klok på hur jag fungerar ???
När jag var nynykter var jag oerhört känslig för att "känna in" andra alkoholister och medberoende men jag var tvungen att vänja mig av med det för vi är så många så det blev en aning jobbigt. Idag kan jag känslolöst konstatera att en person är beroende utan att lägga några värderingar i det. Men det räcker fortfarande med att möta en person och bara byta ett par ord så är det klart. Jag vet ju att personen har, liksom jag, ett val att göra och att jag inte kan påverka det.

MEN.....insikten att nån är medberoende har aldrig riktigt släppt mig och det kan ju bero på att de är så många fler så det är svårt att undvika ? Och den insikten har ökat den sista tiden !? Och jag är inte på det klara med varför ?? Det är inte svårt att känna igen en medberoende irl men om jag bara ser hur de agerar/skriver på sociala medier så blir jag förvånad ! En ide' är att ordvändningarna är en spegel på mitt sätt att skriva och självklart om de beskriver sitt mående som liknar mitt när jag var aktiv. Och på nåt sätt tycker jag synd om dem för att de inte själva är medveten om problemen eller vill se det trots alla signaler. Tyvärr är det många som börjar knapra piller vilket bara förlänger lidandet och gör att de fastnar i en bedövad värld som är väldigt svår att ta sig ur.
I min direkta närhet har jag 3 st som är kraftigt medberoende varav en vet min bakgrund och vars pappa var alkoholist/drogberoende men som totalt blockerar all hjälp och sticker huvudet i sanden och mår sämre och sämre.

Jag har skrivit det förr och tyvärr stärks det med att medberoende är mycket svårare att komma nära och få att förstå sambanden. Hos mig som alkis finns en konkret sak att peka på : Alkoholen som jag dricker.
Att få medberoende att inse att det är i stort sett samma sak för dem är så svårt : Alkoholen som ANDRA dricker.

Jag får nog fortsätta att fundera för jag tror inte det finns givna svar på varför min känslighet har ökat den sista tiden.

Hej!
Jag känner igen mig, fast på ett annat sätt... i mitt fall är det alltså min pappa som är den här personen. Jag va så djupt medberoende, och trots att jag bott utomlands i flera år så kastades jag med i dom där vågorna av hopp och förtvivlan.. Efter en händelse, för två år sedan (tillbaka i Sverige) så bestämde jag mig för att det fick va nog, jag bröt kontakten helt med pappa under några månader.. nu säger jag inte att det är något dina barn bör göra.. men det var lite räddningen för mig, för att få mig att inse hur påverkad jag varit.. idag har pappa och jag kontakt igen, pratar på telefon, och ses ibland. Men jag har så mycket mer distans till allt tokigt som händer, jag var tvungen att på egen hand lära mig att det han gör är inte mitt fel.. jag lyssnar på mycket poddar och läser böcker om medberoende och har insett att man behöver förstå sjukdomen för att på nått sätt förstå varför det blivit så tokigt... Det är verkligen så himla svårt att sluta bry sig så mycket som man gör, men jag tror att det kan vara till fördel att prova olika strategier, det hjälpte mig.. jag säger inte att jag är botad från mitt medberoende, eller att jag inte bryr mig längre.. dock har jag fått betydligt mer distans. Jag ser vågorna utifrån, jag simmar bara inte i dom längre.. Hoppas du kan hitta en väg som funkar för dig! Lycka till!

Tack så mycket både Fibblan och IronWill för svar!
IronWill- Bra tänk att inte fokusera på något livslångt, utan fokusera på en dag i taget. Jag får helt enkelt fokusera på en fest i taget, vilket jag redan gör, men som jag nog ändå får ta på ännu mer allvar! Det är absolut inte värt ångesten.. och det borde ju såklart bara va att sluta, men det är väl lite just därför jag hamnade här. För att på nått sätt lära mig av andra i liknande situationer. Det är just det du säger om "hur kommer det kännas om några månader" som jag så himla rädd för. Köra hem är ett bra tips! Det brukar jag göra dom gånger jag har fokus nog att låta bli att dricka på fester.. det är bara så väldigt lurigt när det går bra ibland, är ute på saker nästan varje helg där det finns alkohol och som sagt, bara några få gånger faller jag dit. Dom gångerna dock för mycket! Jag tar med mig av det du säger.. Tack!

Fibblan- Grattis till dina 30 dagar! Tack för dina kloka tips gällande ångesten och tankarna. Det tar alldeles för mycket kraft ifrån mig, vilket som du säger egentligen inte bidrar till något! Jag brukar alltid tänka på alla gånger det har gått tokigt innan jag ska på fest, blir nervös över att det ska gå snett igen.. men sen så kommer det gånger när den känslan liksom är borta och det är precis dom gångerna jag är rädd för! Jag är så rädd för att det ska bli mer, att rädslan inte ska infinna sig, och att det ska bli något ohanterbart. Och genen finns... Den där listan ska jag helt klart sätta mig ner och göra! Jag kan nästan förutse resultatet...Jag tror mitt stora projekt är att våga bryta normen om att jag ska dricka i festliga sammanhang..Att inse att det är okej att låta bli, utan att vara tråkig.. jag tycker ju inte själv att andra är tråkiga när dom låter bli, lägger inte ens tankar på det, så varför skulle nån göra det om jag låter bli? Men förstår ändå att det är lättare sagt än gjort. Skulle du vilja dela med dig mer av din historia, hur kommer det sig att det blev oftare och oftare och hur har du lyckats vända dina tankar? All lycka till dig med! Kram

Usch, va jobbigt..
Ja, det är väl konstigt hur motgångarna tycks ackumulerar sig ibland..som om de bara byggs på varandra utan hejd. Inte konstigt det känns motigt och deppigt då..?
Styrkekramar till dig i dina ansträngningar att försöka få fatt i tankarna om att det kunde varit värre, och att du gör vad du kan för att inte låta omständigheterna, dra ner dig allt för mkt??!

Precis som du säger, kommer du överleva detta oxå?! This to shall pass..?

Ha en så bra dag det går, och krya på dig med knäet ?!
Imorgon har du kuratorstiden, och sedan kommer helgen (vilken kan vara nog så kämpig), men som oxå EQkan ge utrymme för vila, och göra sånt som du mår väl av och som kanske kan få dig på bättre humör..(?)!

Styrkekramar! /
Fibblan?

Det verkar som jag hamnat i ett flöde av olyckliga skeenden som rubbar min tillvaro.
Hatar verkligen känslan av maktlöshet, när jag själv inte kan kontrollera och påverka vad som händer...
Vill inte vara gnällig och deppig men det är så svårt just nu!
Och som grädde på moset så ramlade jag häromdagen och slog i mitt knä så nu har jag svårt att träna också...?

"Men det kunde vara värre" är mitt mantra nuförtiden. Måste tänka så för att överleva... Imorgon har jag en tid hos kuratorn på vårdcentralen och det känns bra iallafall.

Kramar
???

Tror det är pga att jag vet nåt och inte han!!! Att vi sagt hur vi ska ha det... bo isär, inte förlovade, inte vara ett par men att ses ibland här och inte vara med andra, inte dejta eller sexuell kontakt med andra.

Och ja! Vi kämpar/ jag kämpar för att komma ur detta, men han vet inte det... och därav skuldkänslor! Jag kommer säga när väl det kommer en fråga och jag säger nej och sedan igen och igen att jag har inte velat sets här hemma ( kan ses ute bland folk ) frågar han mera ingående får jag säga jag behöver tänka, att få distans
Kram

Varför ska vi som står bredvid känna skuld. Vi försöker ju bara kämpa för att överleva. Säg till honom att du för din egen skull, behöver tid för dig själv. Jag tycker att det låter som en bra idé att få tid att tänka vad du vill och känner.
Styrkekramar till dig.

Skriver av mig

Ikväll har jag fått skuld, dåligt samvete....
Det är för jag känner mig falsk...
Här går jag och bestämmer att försöka förhindra att vi ska ses medans han har en bild och vår överenskommelse att fortsätta ses och hålla om intimt till varandra!!
Måste jag berätta det!? Eller se om tiden kan hjälpa mig.... att vinna tid!? Menar att om jag lyckas förhindra det nästa gång han tex frågar så hinner jag känna efter...

Tänker sedan att nån dag om det sker upprepande gånger, att han märker att vi inte ses som innan... frågar mig varför!?

Skulle det ske då måste jag klämma fram att jag inte kan ses just nu
Att jag behöver vara ifred från det.

Hej
Tufft! Ett gott råd är att ta kontakt här, och kontakt med nåt liknande irl, att gå på nån form av stödsamtal för din egna skull.
Det är tungt att gå och bära på det själv
/ troja

...få åka och hämta dottern ute i skogen. Att få sätta sig bakom ratten efter att ha erbjudit mig att hämta henne så gjorde jag det med lycka!
Ännu en sak som jag inte kunnat göra på flera år, och detta lägger jag till på min plussida. Lite konstigt att bli glad och stolt över en sån sak.
Tycker egentligen inte om att köra på hala vägar i mörker och i älgtätt område, men jag gjorde det med känslan av att här sitter jag nykter bakom ratten. Tjohooo! Jag poppade härliga låtar och när jag plockade upp dottern så hade vi så trevligt och mysigt i bilen hem. Vi pratar bra när vi åker bil ihop. Även det lägger jag i min pluskorg. Åka bil med dottern = bra samtal. Inget bråk! Glad mamma, glad dotter! Lycka ? Så tacksam ??

Tack för allt pepp ni härliga människor ??

Kram PimPim ?

... och spänner mig och det känns ju överallt i kroppen när man har fibro. Usch! Hoppas du mjuknat upp lite i nacken under dagen. Inte fy skam att gå med sjal när det är så kallt...???
Hoppas du får sova gott i natt! Ny ska jag kolla på Renés brygga och tråna lite över Henke ??
Sov sött! ?
Kram PimPim ?

Det var 20 minusgrader när jag kom till jobbet! Ingen könsvärme direkt! Vill ha sol och värme ?
Kram PimPim ?

Jag känner igen mig.. och jag tycker det är ett smart drag av dig att bolla dina tankar här. Precis som du har jag beroende i familjen, och därmed den genetiska faktorn för att utveckla alkoholism..

trots detta var jag oförsiktig och det är ju en sjukdom som smyger sig på..
ett säkert tecken på att genen finns i oss, är just det att vi har svårt att sluta när vi börjar, som jag ser det..att vi blir föör berusade..STOR varningslampa, och som jag förstår att oxå du tar på största allvar!
Innan jag hamnade i att dricka varje helg, sedan även vardagar ibland, och till sist dagligen, var jag som du. Det var vid festliga tillfällen, men efterhand blev de tillfällena där det blev föör mkt även i de s.k legitima sammanhangen, fler.
Oftast roliga pinsamheter, som jag kunde skoja bort men oxå sådant som jag kände skam och ångest över. Vissa sådana minnen, som jag skäms över mest (och har säkert en hel del o skämmas över som jag inte minns heller..) låter jag helt enkelt bli att tänka på.
De jag där och då, alltså dagen efter, kände att jag behövde be om ursäkt till, har jag gjort. Och ingen, inte minst jag själv, mår bättre av att tänka på dem idag, så jag gör inte det. Dyker de upp, tänker jag att det var då, och att jag inte kan göra ngt åt det som varit. Det viktiga är att jag ser till att inte hamna där igen. Jag har dem som minnen att påminna sig om, när jag tror att jag är kompetent nog att hantera alkohol. Då kan jag låta dem sväva förbi, som en påminnelse om vart jag inte vill hamna igen.. men däremellan- lägga tankarna åt sidan och tänka på vilka bra och ansvarsfulla val jag gör idag. Jobba med att skifta fokus, helt enkelt, är mitt råd. Inte så enkelt som det låter, men det går!
Fokusera på de val du gör idag och om du vill dricka i festliga sammanhang, så gäller det nog att ha en väldigt strikt plan. Bestämma sig för ett visst antal glas och sedan se till att det inte under några som helst omständigheter blir mer, ovasett vad hjärnan eller resten av kroppen vill.
Man kan ju prova, se om man klarar det..Jag vågar inte. Inte än på ett bra tag iaf. Jag kommer sannolikt att prova ngn gång i framtiden, men det är inte säkert och min förhoppning är att jag inte ska vilja ta risken, när jag kommit så långt i min nykterhet..
(30 dagar idag)

Det är inte värt att låta alkholen förstöra den person du egentligen är. Den får dig att känna dig som en sämre människa och ger dig ångest. Vilken annan relation som helst, som bygger på det skulle man ju göra slut med, inte sant.. (?)!
du beskriver oxå att de perioder som du avstått från alkohol har du känt dig stolt och stark i den du är! Den gör mer skada än vad den tillför låter det som..
Har du gjort en lista ngn gång med skäl till att fortsätta respektive sluta någon gång? Annars kan
kanske det va ett sätt o få lite mer klarhet i var du står, och sedan ta beslutet utifrån det.

Sedan är det knepigt med att hitta rätt i att inte ha tråkigt och/eller känna sig utanför, i de sammanhangen. Tyvärr, har jag inte så mkt erfarenhet att dela med mig av detta än..
Har varit på del mindre sammankomster, och de har gått okej. Glädjen har kommit ur att jag har lyckats ha en trevlig kväll utan alkohol och att jag lyckats hålla min linje trots att andra har druckit. Alltid ngt, alltid en början..

Lyckönskningar i dina fortsatta funderingar och beslut?!

Kram/
Fibblan?