Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner igen mig.. och jag tycker det är ett smart drag av dig att bolla dina tankar här. Precis som du har jag beroende i familjen, och därmed den genetiska faktorn för att utveckla alkoholism..

trots detta var jag oförsiktig och det är ju en sjukdom som smyger sig på..
ett säkert tecken på att genen finns i oss, är just det att vi har svårt att sluta när vi börjar, som jag ser det..att vi blir föör berusade..STOR varningslampa, och som jag förstår att oxå du tar på största allvar!
Innan jag hamnade i att dricka varje helg, sedan även vardagar ibland, och till sist dagligen, var jag som du. Det var vid festliga tillfällen, men efterhand blev de tillfällena där det blev föör mkt även i de s.k legitima sammanhangen, fler.
Oftast roliga pinsamheter, som jag kunde skoja bort men oxå sådant som jag kände skam och ångest över. Vissa sådana minnen, som jag skäms över mest (och har säkert en hel del o skämmas över som jag inte minns heller..) låter jag helt enkelt bli att tänka på.
De jag där och då, alltså dagen efter, kände att jag behövde be om ursäkt till, har jag gjort. Och ingen, inte minst jag själv, mår bättre av att tänka på dem idag, så jag gör inte det. Dyker de upp, tänker jag att det var då, och att jag inte kan göra ngt åt det som varit. Det viktiga är att jag ser till att inte hamna där igen. Jag har dem som minnen att påminna sig om, när jag tror att jag är kompetent nog att hantera alkohol. Då kan jag låta dem sväva förbi, som en påminnelse om vart jag inte vill hamna igen.. men däremellan- lägga tankarna åt sidan och tänka på vilka bra och ansvarsfulla val jag gör idag. Jobba med att skifta fokus, helt enkelt, är mitt råd. Inte så enkelt som det låter, men det går!
Fokusera på de val du gör idag och om du vill dricka i festliga sammanhang, så gäller det nog att ha en väldigt strikt plan. Bestämma sig för ett visst antal glas och sedan se till att det inte under några som helst omständigheter blir mer, ovasett vad hjärnan eller resten av kroppen vill.
Man kan ju prova, se om man klarar det..Jag vågar inte. Inte än på ett bra tag iaf. Jag kommer sannolikt att prova ngn gång i framtiden, men det är inte säkert och min förhoppning är att jag inte ska vilja ta risken, när jag kommit så långt i min nykterhet..
(30 dagar idag)

Det är inte värt att låta alkholen förstöra den person du egentligen är. Den får dig att känna dig som en sämre människa och ger dig ångest. Vilken annan relation som helst, som bygger på det skulle man ju göra slut med, inte sant.. (?)!
du beskriver oxå att de perioder som du avstått från alkohol har du känt dig stolt och stark i den du är! Den gör mer skada än vad den tillför låter det som..
Har du gjort en lista ngn gång med skäl till att fortsätta respektive sluta någon gång? Annars kan
kanske det va ett sätt o få lite mer klarhet i var du står, och sedan ta beslutet utifrån det.

Sedan är det knepigt med att hitta rätt i att inte ha tråkigt och/eller känna sig utanför, i de sammanhangen. Tyvärr, har jag inte så mkt erfarenhet att dela med mig av detta än..
Har varit på del mindre sammankomster, och de har gått okej. Glädjen har kommit ur att jag har lyckats ha en trevlig kväll utan alkohol och att jag lyckats hålla min linje trots att andra har druckit. Alltid ngt, alltid en början..

Lyckönskningar i dina fortsatta funderingar och beslut?!

Kram/
Fibblan?

Jag har inte varit här och skrivit på ett tag. Är fortfarande nykter, mitt nya mål är mindre anspråkslöst, 444 dagar totalt, d.v.s. 51 dagar kvar.
Går till psyk och ska fortsätta göra det för att ta Antabus 2 gånger i veckan, det känns helt okej, inga bieffekter vad jag har märkt.

Nu funderar jag i samma banor, ni vet...kanske kan jag kontrollera drickandet? Hmm...kanske det. Men hur skulle det bakslaget kännas sen, efter över ett år? Något att tänka på. Därför fortsätter jag med Antabus. Jag har riktigt fina Iittala whisky-glas som inte ens är invigda, vad synd...man kanske skulle... - Antabus som sagt - rekommenderas för er med lika dålig karaktär som jag, balansgången är brutal, och jag som redan hade dålig balans innan.

Allt fungerar hjälpligt, går på humörstabiliserande medicin och antidepressiva vid sidan av Antabus, det behövdes, nu ser jag både klarare och grumligare - står lite fastare på marken, någonting att luta sig mot. En dag i taget och fler klichéer...nästan allt är sant, utan det som inte är det, och allt är olika sant för olika människor. Här kryper jag omkring.

Tack för era svar!

/M

När vi får "rätt" perspektiv på livet, som man ju får när man blir påmind om vad som verkligen räknas Hälsan tex, då tror jag det är lättare för oss att vara helt sanna mot oss själva och höra vad kroppen egentligen säger. Som för dig Kuriosa att du längtar efter aktiviteter som är bra för dig (promenad o handarbete).

Visst känns det bekant men lite oftare än så kanske i mitt fall...
Vad tror du själv? Är ångesten värd drickandet? Du är ju just nu på en dålig plats men hur kommer du att tänka om nån månad eller två? Det är klart att fester och annat upplevs som ”tråkigare” ett tag efteråt men samtidigt så är det väl frågan om du har så roligt nu då? Det är väl ofta förväntningarna är roligare än festen. Jag känner mig inte alls utanför men kanske inte lika road av diskussionerna jämt. Efter ett antal enheter blir det ofta rätt banala diskussioner. Då brukar jag dra hem och göra något annat som är roligare. Kanske till och med köra hem så jag slipper stå och frysa i väntan på sl.
Personligen så förhåller jag mig inte alls till livslång nykterhet. Det går en dag i taget och om det går tillräckligt länge så blev nykterheten livslång. Enklast i alla fall i början att ta en dag i taget.
Tror du har lite rannsakande att göra för att se om du tycker att dessa 3-4 suparfesterna om året är värda de 3-4 månaderna av ångest (eller kanske kortare ibland) . Det kommer tyvärr inte lösa sig av sig självt, utan det handlar om hur du själv vill ha det och sen att du agerar i enlighet med det. Det finns inga enkla lösningar tyvärr, men det är en intressant resa.

Tack själv kära du! Här ska inget glömmas bort! // Kram :-)

Så här långt ner på listan har väl aldrig din tråd varit! Fick leta ett tag för att hitta dig.
Kram på dig

Mindfulness handlar om att leva i nuet. Har inte bprövat själv. Upplever att det är väldigt svårt det här att hoppas på att någon ska bli nykter/drogfri. Man tror eller hoppas att det går att undvika besvikelse om man inte hoppas. Jag är tveksam till att det går att leva utan hopp och jag tror inte man kan gardera sig mot besvikelse. Hoppet är det sista man överger sägs det. Så tänker jag.

Hej och välkommen!

Blir lite fundersam över hur de nyktra helgerna ser, för det finns väl såna också? Sen undrar jag över hur du vill ha era helger och om det finns något som tyder på att det kommer att bli så. Smärtsamt att se, men en människa i missbruk/beroende är inte sitt "rätta jag". Pratar ni om det som är ett bekymmer när han är nykter och när ni är något så när lugna om det finns såna stunder. Låter som det är bara du som erkänner att det är ett problem. Lust och nöd jag är inte gud, men tycker nog att det ska finnas åtminstone hopp om förändring för att man ska orka kämpa. Mitt råd är fundera på hur du vill leva och se om det finns någon möjlighet till det i er relation och vad som i så fall behöver förändras.
Det är inte lätt och definitivt inte smärtfritt men lycka till!

Jon, har du provat andra alternativ till alkohol? Alltså för att ”döva” ångesten? Jag försöker sysselsätta mig och motionera så mkt som det går men tycker inte det hjälper?
Kanske måste man hålla på en längre period?
Idag är ångesten så stark att jag inte vill leva. Vill inte dö - bara inte leva. Jag skäms så för att jag är jag :(

Jon, har du provat andra alternativ till alkohol? Alltså för att ”döva” ångesten? Jag försöker sysselsätta mig och motionera så mkt som det går men tycker inte det hjälper?
Kanske måste man hålla på en längre period?
Idag är ångesten så stark att jag inte vill leva. Vill inte dö - bara inte leva. Jag skäms så för att jag är jag :(

Skriver av mig

Är på väldigt dåligt humör,
Tror det är för att jag vet vad som komma skall, nästa steg i processen....
Säga,nej till sova här, inte planera nåt här, får använda mig av att han valt/ väljer bort det flera gånger nu, då det tom vart planerat en av gångerna.
Och det handlade åter om att han förstört!det är han som ville dricka han vet att han inte kan följa med när han druckit, då valde han alkoholen, och själv fick jag gå hem, och det har börjat upprepats, senast igår.
Jag är nästan säker på att han tar det här träffarna föregivet. eftersom detta upprepas och ändå efteråt så får han ändå komma när han känt för det, ändå fast han gjort mig besviken pga att han lovat komma o skitit i det.det är alltid han det hänger på, det är aldrig jag som backar, struntar i det, utan jag frågar, väntar på svar. Det är inte konstigt att det känns som jag bara ser till att vi ses de här lilla. Och det kommer nog inte kännas något bra för honom om jag nu klarar av att styra undan det ,om han frågar att få komma hit !!. Vem som helst förstår ju att det är ju pga av att han hela tiden nu väljer att dricka istället som jag inte orkar finnas tillgänglig, att de passar honom en dag.jag har ju passat på att ses pga att jag velat det på ett sätt! Det känns inte något roligt längre att ens ses när de inte är så intressant för honom, att väljas bort även nu när det ända vi har kvar, är nån dag ihop och sedan vänskap som innan vi var ett par.
Jag tror att jag vinner på att styra undan att ses framöver. Ses ute visst, höras på telen, men jag menar att inte vänta längre på att han kanske vill ses här. Varför ens försöka se till att nåt blir av.....
Blir han ledsen över att det inte blir av längre då får han bli det! Det har han ju själv ändå sett till....

Har också rätt mycket ångest som bara finns där. Ångest för att saker ska gå fel i vardagen ofta ganska små saker egentligen. Målar upp intre bilder hur saker kommer bli om de jag har ångest för blir verklighet. Tyvärr så finns det ett botemedel som är extremt effektivt på kort sikt men som gör allt sju resor värre på längre sikt en de närmaste timmarna. Jag klarar min varda hyggligt ok. Men nästan så fort jag dricker ett glas så kommer begäret, vilket gör att jag som du inte slutar i tid.

Har också rätt mycket ångest som bara finns där. Ångest för att saker ska gå fel i vardagen ofta ganska små saker egentligen. Målar upp intre bilder hur saker kommer bli om de jag har ångest för blir verklighet. Tyvärr så finns det ett botemedel som är extremt effektivt på kort sikt men som gör allt sju resor värre på längre sikt en de närmaste timmarna. Jag klarar min varda hyggligt ok. Men nästan så fort jag dricker ett glas så kommer begäret, vilket gör att jag som du inte slutar i tid.

Ca 3-4 gånger om året faller jag dit och dricker alldeles för mycket, aldrig i ensamhet utan alltid på fest. Det leder såklart till pinsamheter i from av att jag pratar, hej vilt, med vem som helst.. säger konstiga saker, till fel personer, blir extremt öppen och lever ut utan begränsningar.. långt ifrån den person jag är i vanliga fall. Jag får extrem ångest efter sån här tillfällen och kan inte sluta tänka på alla saker jag sagt till alla möjliga personer. Vill understryka att det inte är elaka saker, utan bara allmänt "för mycket".. Däremot kan jag säga elaka saker till mina närmaste, vilket oftast sker under en minneslucka. Ofta går det bra när jag drick, men jag måste vara extremt på min vakt. För ett tag sedan föll jag dit igen, och det blev för mycket... nu, trots att det gått veckor, är ångesten ständigt där.. jag blir ledsen, för det känns som jag liksom "förstör" den person jag egentligen är vid tillfällen när det går över styr. Jag har under långa perioder avstått helt från att dricka, och jag känner mig stark och stolt i den jag är.. men precis som någon annan skrev så är det som att man bygger upp förtroendet och man börjar lätta på tyglarna.. Jag förstår att jag nog helt borde avstå från alkohol, inte enbart för det som sker 3-4 gånger om året, utan även för att det finns beroende i min familj..
Jag tar detta på största allvar, men den stora frågan jag har är väl egentligen.. Hur ska man lyckas förhålla sig till total nykterhet, när det ständigt är event och fester där det flödar alkohol, och ändå inte behöva känna sig utanför eller tråkig? Speciellt när man har en sambo som dricker en hel del under tillställningar, men som ändå inte tappar kontrollen på samma sätt som jag. Och hur kommer man över ångesten, jag rabblar ofta alla gånger jag gjort bort mig i huvudet, om och om igen och känner mig då som en sämre människa, tänker mycket på vad alla som sett mig sådär egentligen tänker om mig osv... Är det någon som känner igen sig? Och i så fall har ni några tips?

Hej, Jag är ny här på forumet och känner ett behov att skriva av mig lite. Mina alkoholvanor är väl sådana att jag alltid har kunnat pausa drickande och därmed är jag inte alkoholist men tycker att jag har problem med beteendet. Jag dricker för att fly. Fly undan jobbiga känslor som ångest, dålig ekonomi, tråkigt kärleksliv, jobbig familj eller vad det nu kan vara som känns på tapeten för tillfället. Idag har jag varit nykter sen den 1 januari och det har gått förhållandevis lätt... många andra har ju vit månad och då har jag bara sagt att jag också har det. Men utmaningen ligger ju nu att fortsätta vara nykter för jag tror att om jag dricker så kommer mitt liv gå åt helvete totalt. Om det inte redan har gjort det dvs.

Jag dricker oftast tills jag får minnesluckor och det ger mig alltid ångest. Jag har svikit människor som jag älskar så himla hårt pga min fylla att jag knappt orkar se mig själv i ögonen. Det är en ångest som aldrig försvinner. Jag skäms så mkt. Är så rädd att förlora personen jag älskar och som står mig närmst, rädd att förlora vänner. Jag är så rädd för att inte orka med konsekvenserna av mitt drickande.
Så jag dricker inte. Just nu. Även fast jag vet att ett glas vin skulle lugna mina nerver just så håller jag i mig. Problemet är bara att jag är så rädd. Herregud vad rädd jag är för livet. Herregud vad mkt roligare och mer avslappnad jag är med alkohol i kroppen. Jag vet inte vart detta ska sluta, men denna ångest är olidlig.

Är det någon som känner igen sig?

Heja fina Pim Pim och stort grattis till dina fyra veckor. Underbart att frigöra så mycket energi och få mer gjort och samtidigt må mycket bättre. Många kramar ? Greta

Rackarns vad du är bra ???Greta

Jag har ingen aning vad dina symtom beror på, men du beskrev redan för 4 dagar sedan att du kände dig sjuk. Snurrig i huvudet och koncentrationssvårigheter kan ju mkt väl komma från psyket oxå, men febern bl.a. talar ju för att du har ngt fysiskt "skit" i systemet.
Jag hade bokat tid till läkare. Bättre kolla upp en gång för mycket. Även om det verkligen inte låter som det skulle vara ngt allvarligt.
Hur länge har du haft feber? Ring din vårdcentral vet'ja. Du är ju nykter och har varit så i två veckor, så det känns inte som att det skulle vara alkohol-relaterat. Men det är bara mina gissningar..(?)
Känner du dig mkt orolig för vad det kan va?

Kram/
Fibblan?

Att tacka för ert fina stöd, Fibblan., Gröna Blad och Pim-Pim ? underbart väder idag ☀️

Att påminna sig själv om varför man vill låta bli. Att inte använda alkoholen till att dämpa de behov man har ? att faktiskt påminna sig själv om allt som hänt och ordentligt känna efter. Hur mycket bättre man mår OCH sover utan alkohol kram ?Greta

Du har så rätt InteMera. När man läser sina egna inlägg så finns det oftast svaren. Men sedan är det just det att ta ord till handling. Och kärleken förstör ju i detta läget. Men ska man gå år efter år och vänta på att mannen ska bli den han en gång var? Ja inte är det lätt?

Alltså varit nykter i 2 v lite drygt. Men de senaste dagarna har jag varit sjuk har jag tänkt. Men det är liksom ingen sjuka som känns igen. Jag är snurrig i huvvet, dimmig, svårt att koncentrera mig, lätt huvudvärk, lätt feber, sådär kallsupskänsla. Har ingen snuva, hosta, ont i halsen osv. Kan detta bero på abstinens? Läs om post-akut abstinens men det verkar vara mest kognitivt och depp, detta liknar inte det jag läser...

Den här veckan tar jag det lugnt, ägnar mig åt självrannsakan och sätter upp mål inför arbetsåret.
Jag mår så bra när jag orkar stanna i nuet, se mig själv. Ibland drar korta vindar över mig: jag har gjort de förändringar jag skulle. Det här är livet precis som jag vill ha det.
Mitt nyårslöfte är att jobba med jämförandet. Jag vill så gärna hitta ett sätt att finnas till utan att vara i relation till något, bli glad över andra utan att det förminskar mig. I nuläget har jag istället isolerat mig och utvecklat en fobi mot att höra hur andra har det. Har inte kollat FB sen mitten av december. Det är lättare då, här i skuggan kan jag ganska lätt hitta självförtroende. Jag är stolt över mitt jobb, jag vet att det jag gör är värdefullt. Jag ska hitta ett sätt att behålla det här i relation till andra. Sen. Så småningom. Så länge kan jag ju faktiskt fortsätta låta bli. Jag fortsätter skala ner mitt liv, ner till den minsta kärnan: barnen, kärleken, skrivandet. Jag kan expandera senare, det finns tid.
Jag ser fram emot att börja jobba; lugnt, kreativt, tacksamt, ensamt.

Hej Nordäng!

Intressant det du skriver, att du tror kropp och själ hänger ihop och är vänner, talar med varandra, är språkrör åt varandra.

Verkligen tänkvärt att det drabbar en själv om man behandlar sig själv dåligt, och man då tyvärr lätt väljer in människor som behandlar en på samma vis.

Underbart att din kropp återhämtar sig nu när du stannar upp och är snäll mot dig själv, bryr dig om dig själv, är engagerad i dig själv, tar hänsyn till dig själv o dina känslor, din ork.

Jag försöker göra detsamma. Har fått styrke- och avspänningsövningar att göra hemma och ska kanske börja på KBT i vår.

Tack för inspiration!

Kram tillbaks till dig ♡

om det verkligen funkar för dig så är det ju ok! Men tänker också att du kanske är som jag: medberoende och då har man liksom vant sig vid att inte ha det hälsosamt och är ”trygg” med det. Andra människor tycker gärna, en del av ren omtanke och en del för att de själva känner sig duktiga om dom får dela ut pekpinnar. Lyssna på dig själv, bara du vet vad som är bäst för dig! Jag hade det lite som du: mitt ex kändes som mitt livs stora kärlek och han missbrukade alkohol. Jag klarade inte av det livet trots att jag älskade honom väldigt, väldigt mycket. Men man är olika. Kram