Senaste kommentarerna i forumet

...det gör jag också åt mig själv. Lite intressant att se att man inte är ensam om att "häva te"...hahaha...
Näe....här ska börjas att njutas, av stort som av smått, eller hur?

Kram tebaka

Med det du beskriver så låter det som din sambo har problem med alkohol. Det är bara han som kan ändra det hos sig själv, vilket du verkar förstå.
På slutet av din text så tolkar jag det som att du reflekterar över hur livet skulle te sig om ni gick skilda vägar.
Separationen kan bli en rättslig process . Vem som får vårdnaden osv. Om jag var du skulle jag samla på mig bevis på hans alkolism. Med bilder, inspelningar , prata med vänner och familj om din situation så att du har lite på benen om det skulle bli en rättslig process.
För detta handlar inte bara om dig utan att ditt barn ska ha en trygg och fungerande uppväxt. Man behöver inte dela ansvar om ena parten är alkolist.

Nej det var inte skönt. Bara något jag var tvungen att göra. Efteråt ångrade jag mig lite fast jag visste att beslutet var rätt.
Filmen är ganska kul: En söndergråten kvinna som häller ut sprit samtidigt som hon piper "jag vill inte hålla ut"
Komisk på nått vis. Känslan var mer - jag är 2 år och mamma tvingar mig att kasta nappen. Man vill inte men man måste....

Tack för fina omtankar.

Ja jag vet inte. Detta är nog toppen av det jävligaste jag har vart med om.
Känns som någon har huggit av halva min kropp. Jag är halv.
Hon är psykologiskt kidnappad. I hennes värld så rätt och min värld helt fel.

Trots vänner och familj har jag nog aldrig upplevt närheten av detta vad det
gäller ensamhet. Jag är tom. Dränerad. Äter inte. Sover inte.
Ensamhet. 0 i livslust. Helt tom på känslor. Känner mig som ett tomt skal.

Men fortfarande ett nykter skal.

Ja det övergår mitt eget förstånd att jag klarar av att inte dricka.
Jag har egentligen inte någon styrka att hålla emot alkoholen. Men t.o.m den
känslan att vilja dricka är på noll.

Den känslan är också tom och det är kanske tur det.

//MM

Jag mustar äpplen som först får jäsa till cider och sedan fermenteras till vinäger. Har nu provat att smaksätta med hallon resp svarta vinbär. Blev kanon! Har inte kommit igång med mjölksyrning än, men det kommer nog. Kul med kimchi och kombucha!

He he,

Ja, vi verkar ha ungefär samma situation då.

Det är lustigt att det är just ångesten och det dåliga samvetet som fungerar som en "broms" för mig. Annars skulle jag nog dricka ihjäl mig. Samtidigt så är det dåliga samvetet, i förhållande till allt annat i mitt liv, ett ganska jobbigt problem. Jag tror faktiskt att antidepp gör att jag har lättare för att självmedicinera med alkohol då min ångestnivå sjunker. Slutar jag med antidepp så måste jag lägga 100% fokus på att hantera min GAD och panikångest + att jag blir en mycket sämre förälder. (känns inte som ett liv) Om jag tar antidepp så försvinner lite av motivationen att hålla mig borta från alkohol. Skitskumt dilemma... Det är som att min drivkraft och vilja faktiskt ligger i min kamp mot ett slags grundläggande livsångest.
Målet för mig är att kunna må bra i mig själv men samtidigt ha viljan och drivkraften kvar att ta hand om mig och utvecklas. Idag är allt ångestdrivet och finns ingen ångest så blir det lätt dekadens istället.

säga JÄTTENEJTACK när han föreslog att vi skulle träffas idag. :( Hjärtat började planera....hjärnan sa "Planera inget, det blir inte av" och mycket riktigt, nu ställde han in........den lilla tid han hade på sig att träffas valde han att dricka istället. Nåja, jag gråter ialla fall inte, men blir bara så trött. Kan han inte bara släppa? Han påstår att han är kär i mig, men han väljer jobb, öl, netflix, kompisar, sova, mera jobb framför att träffas. Då är man väl inte kär? Det måste vara något annat......
Det positiva för mig är att jag känner mig mindre och mindre kär, mindre angelägen om kontakt. Det är bra!
Sen får väl tiden göra sitt.
Det nya livet i stan står på paus i väntan på att värmeböljan ska gå över, men en liten svång runt kvarteret blev det häromdagen. Det ligger ett gulligt café jättenära, ser fram emot att ta en fika där snart.

Tänkte jag skulle dela med mig lite om min relation till alkohol.

Jag hade en period på några månader när jag gick till tre olika systembolag.

Jag kunde inte gå in på ett och samma två gånger per vecka. "Tänk om personalen ser en med alkoholproblem om jag går in på ett och samma systembolag två eller tre gånger på en och samma vecka" Tänkte jag.

Jag delade istället upp veckans alkoholhandel på tre olika systembolag och blundade för att jag faktiskt har en osund relation till alkohol. Så länge jag verkar okej utåt så spelar det ingen roll hur jag egentligen mår. Jag var stålmannen på jobbet, min familj såg en som tränar och håller igång. Mina vänner såg ingenting.

Ingen normal dricker tre gånger per vecka. Det visste jag. Men jag fortsatte min lilla charad. Ingen skulle få reda på mina problem. Inte familj, inte vänner, inte ens kassörskorna på systembolaget.

En dag fick kroppen nog, det brast i mig, hela jag tog slut. Jag klarade inte längre av alla positiva symptom från min schizofreni som jag haft i två år samtidigt som jag drack 24 starköl i veckan.

Jag har fortfarande inte återupphämtat mig.

Men det blir bättre med tiden, tiden läker alla sår. Jag hoppas bara att jag inte kommer behöva leva med schizofrenin om jag fortsätter nykter. Och samtidigt som jag tar min medicin.

Läste någonstans att 1/3 fortsätter vara sjuka, 1/3 lär sig leva med schizofrenin, 1/3 blir friska.

Jag vill vara den tredjedel som blir helt frisk.

Om jag blivit sjuk pga av alkoholen enbart tror jag inte. Det är så många olika faktorer som spelar in. Men jag tror knappast att den har hjälpt mig på något vis.

av en stark känsla av förlust och sorg. Jag ska säga direkt att jag på inte sätt jämför mig med det du upplever, men ett ögonblicks hugg av saknad och förlust förde mina tanka till dej - och det gjorde dubbelt ont i hjärtat. Jag har skrivit om det i min tråd, jag behövde sätta ord på min känsla eftersom alla tankar fanns kvar ännu idag efter att smärtan bleknat.
Jag hoppas och önskar innerligt att din dotter börjar ifrågasätta sektens diktat och att hon då vänder sig till dig. Hoppas också att du har skapliga dagar i värmen och ännu mer, att du har eller hittar gemenskaper där du kan dela förtvivlan och få tröst och styrka. Du finns i mina tankar och i mitt hjärta. All kärlek ❤️ / mt

har jag och andra ibland kallat denna plats för delande av tankar. Faktiskt så är ju missbruk, nykterhet, medberoende en del av livet och vardagen. Finns med under tiden livet pågår och växlar skeden. Häromdagen fick vi oväntat besök av ett barnbarn som tillbringat mycket tid hos oss sen blöjåldern. Nu en ung kvinna med ytterst bestämda åsikter och levnadsvanor. Allt i sund och god riktning om än rätt så radikal. Plötsligt, när hon åkt iväg hem till sitt, drabbades jag av sorg. Sorg och längtan efter förflydda dagar med lek och samvaro i barnets värld. Samtidigt fullt medveten om att allt är som det ska vara, ingalunda skulle jag önska att barnbarnen stannar i växt och utveckling... men ändå... en så egendomlig tomhet. Ganska direkt gick mina tankar till MM, monday morning som förlorat - förhoppningsvis tillfälligt och kortvarigt - sin dotter till en sekt med sekters kännetecken och metoder. Jag kände många känslor samtidigt; att barnbarnet är ute på livets väg som den ska vara, att min känsla är något som också har att göra med att livets gång, min min plats på livsstegen gör sig påmind, att allt det jag upplever här-och-nu-i -stunden är helt naturligt.... men ögonblicket när förlustens hugg träffar själen kanske är liknande. Kanske. Hur som helst så fylldes jag av en så stark medkänsla djupt i mitt hjärta. Smärtsamt men också delandets värme.
Känslan satt kvar flera timmar, sen bleknade den långsamt bort... efterlämnar, inte ett hål idag men ett stygn och ett ärr, en påminnelse om smärtan i allt jag, och alla vi andra ska lämna. En får vara tacksam när påminnelserna kommer på ett sätt som är naturligt i livets gång. Att förlora nära & kära till sekter, sprit, knark och annat demoniskt är ju inte jämförbart. Jag kan när som helst minnas tiden när jag inte kunde nå min man som förvandlats till någon jag inte kände igen... inte ens i våra djupaste gemensamma värderingar... fortfarande skrämmande att inse vart missbruk kan driva en människa.

Många generationer har kommit och lämnat forum under mina år här... Jag har fortsatt lämna livsavtryck. Det är bra för min sinnesro att formulera mina erfarenheter och det här är än så länge min hemmahamn för skrivande. Jag vet inte till vad jag skulle fly utan den kunskap tolvstegen och forum gett mig. Kanske drunkna i känslor utan att bli ren-och-fri av känslodoppet. Kanske till nåt drogande - det finns många fler alternativ än alkoholen.... Nu kan jag vara i min känsla i trygghet att det är som det ska vara, det känns och det kommer att gå över.

På fredag åker vi till Karlstad, till AAs och Alanons landsmöte, mitt sjunde. Där kommer jag högst sannolikt att möta människor jag mött varje år tidigare. Människor jag känner djup gemenskap med, människor jag gråtit med och skrattat. En del av dem har jag blivit mer personlig vän med men många har jag ingen kontakt med i andra sammanhang. Vi känner varandra från insidan, de traditionella frågorna om yrke, bostadsort och familj är oväsentliga och lyser med sin frånvaro. Så nära, så äkta, så läkande. Jag grät mig igenom mina, kanske fyra första landsmöten... många minns mina tårar och det är härligt att mötas nu, i ett efteråt där behovet att sörja inte är levande på samma sätt. Jag känner att jag försonats med så mycket och är innerligt tacksam för gemenskapen i Alanon som gett plats för det.

Nu låter jag hänförd... och jag är det. Jag förnuftiga, fyrkantiga människa med fötterna på jorden. Men min tacksamhet mot forum och tolvstegsgemenskapen är oändlig. Att få möta och bearbeta mina erfarenheter har gett mig redskap att ta makten i mitt liv. Tacksam ❤️?/ mt

hahaha förlåt att jag skrattar men jag gör likadant med just te (inte kaffe).
Fast jag väntar tills det är ljummet och den 2-3 stora klunkar. Inte ens tänkt på det XD
fast te kan man inte få förmycket av (iaf koffeinfria, rött tex). Så kör på, men försök att njuta av var 3e kopp iaf? ;)
Ska också börja tänka på det.

Kram!

tack honungsblomman <3

Ja a du Sm,1, tack för komplimangen. Och tillbakakaka delux på den.
2, du kan ha rätt i det du skriver. Tanken har slagit mig med nämligen. Kanske fick jag ett avslut iom att han vill ha mig tillbaka? Att jag slipper gå och sakna/längta efter något jag inte kan få... (nu vet jag inte om han vill ha mig tillbaka, men känslan blev så i våran konversation. Han skrev bland annat "är vi redo för detta", så jag tolkar det som det. Men jag vet faktiskt inte. Jag trodde inte han och jag var ett vi länge)
Jag mår jättte bra i mitt singelskap och med mig själv. Det är något jag kommer värna om, mig själv.

När han och jag hängde bråkade vi väääääääääääldigt mycket. Vi tog fram det värsta ur varandra och det finaste ur varandra. Tror jag skrev det tidigare, det var ett intensivt, passionerat förhållande. Onekligen. Jag dumpade honom (på fyllan) en vecka innan han dumpade mig egentligen. komplicerat. Stormigt, dramatiskt. Kanske lite destruktivt när jag tänker efter.
Utan att försvara den relationen nu, MEN den startade i helt fel tillfälle i livet. Jag tror vår första riktiga dejt var att han följde med mig till abortmottagningen. Alltså... ja *facepalm*.
Och någonstans i vår relation blev jag väldigt beroende av honom, eftersom jag tappade bort mig själv mer och mer. Jag var inte sjukskriven när vi träffades tex. Han fick dra en fantastiskt stor last av mig. Samtidigt är inte han helt jävla funtad i huvudet heller, och har också ett mörker i sig. Vem har inte det egentligen? (han dricker dock aldrig. Han gillar inte personlighetsförändringen som sker med människor när de dricker, och han ser ju fylla mycket och ofta iom hans arbete)

Så vi får faktiskt helt enkelt se nästa vecka hur det känns. Han är modig som vågar igen.
Det trodde jag inte, det är inte likt honom. Så något speciellt måste det vara.

Ja a ni...
Lol kansnke borde flytta min tråd till "vidare livet" eftersom den handlar mer om relationer och mitt vardagsliv än förändrat drickande.

Att det är tvärtom. Campral minskar suget och Naltrexon minskar känslan.
Har provat båda. Campral går upp i Gabacentret och minskar suget.

//John

...efter det också). Jag känner mig som Pippi Långstrump. Allt är möjligt och jag gör precis som jag vill.

Dessutom har jag ju er, ni betyder så fantastiskt mycket. ?

Idag har jag varit på återbesök hos min läkare och det var ett helt annat besök än för 38 nyktra dagar sen. Hon sa det också, det finns ett annat driv, hon tycker att jag har gjort bra saker för mig själv och kände att saker och ting hade förändrats. Så skönt när andra kan bekräfta det man känner själv. Sen tog jag nya leverprover och alkoholvärdeprover så får vi se hur de ser ut den här gången. 38 helt nyktra dagar borde göra stor skillnad (levervärdena var faktiskt inte alls dåliga sist men hon tog nya iaf).

I morgon ska jag träffa psykologen på VC som hjälpte mig med allt den där första dagen då jag trillade in som en våt fläck utan livslust och framtidstro. Det kommer kännas så bra att vis upp mitt nya jag för henne och att hon ska få veta hur mycket hon och min läkare betydde den dagen (jag sa givetvis det till min läkare också, att jag hade så mycket tur den dagen och att de uppfattade desperationen) och vad det har lett till. Även om jag själv har gjort jobbet så var de där och höll mig upprätt den första dagen och såg till att rätt instanser kontaktades och började arbetet med mig.

Idag ska jag hälsa på en vän och en massa kompisar till henne och bara njuta av den känsla av välbefinnande jag befinner mig i just nu. Ibland är livet faktiskt helt fantastiskt utan att något storslaget har hänt. Jag ser fram mot min framtid.

Morgondag: Heja oss, fy fan va vi är bra! Hej hå, hej hå, vi nyktra gå... :-)

Studenten: Ja, jag finner faktiskt stor tröst i att försöka se det positiva med det hela och att det är mitt val om jag vill kasta bort någon som kan vara en fantastiskt god vän i resten av mitt liv eller förstöra allt genom att vara bitter, elak och sur. Klart att det är jobbigt men samtidigt, han har nog haft rätt, vi har nog gått över till att vara mer vänner än något annat. Även om jag fortfarande gärna vill pussa på honom för jag är så van vid det (jag gör inte det såklart) och för att det är mysigt. Men när jag är redo så kommer jag kanske träffa någon ny eller så gör jag inte det och är lycklig ändå.

It-tjejen, du är nästan precis som jag ju. Jag började röka som 14-åring, rökte i 14 år och har nu varit rökfri i 14 år och tre månader. Jag älskar mina möten, men jag är en väldigt social och positiv människa i sådana sammanhang. Och nu när jag börjat öppna upp så kan jag prata i timmar (tur de bara sätter av en viss tid för annars hade de fått slänga ut mig till sist). Så ge det en ärlig chans, det är skönt att prata.

Nu ska jag bege mig till min kompis så vi hörs nog inte förrän i morgon.

Ha en underbar onsdag och jag ska toknjuta av min 38:e nyktra dag!

Kram

Du har minskat drastiskt, det är fantastiskt. Jag slutade tvärt så jag vet inte om det går att jämföra men just sömnen är ett aber när man slutar eller minskar. Jag sover oroligt många timmar och vaknar alltid vid halv fem-halv sex men somnar om igen. Men det stör naturligtvis. Jag skulle vilja skriva mer men är på väg till en vän så jag hinner inte, men jag kommer tillbaka.

På återseende!

Men jag gör det ändå. Jag läser ju allt du skriver och allt om killen etc. Men du har blivit så stark i dig själv och jag tror att du mår rätt bra av den "ensamhet" du nu funnit. Du håller på att hitta ditt nyktra jag på riktigt. Och jag är inte helt säker på att du kommer vilja ha en relation med honom när ni träffas, det är bara en magkänsla jag har av det du skriver. Jag kan ha helt fel, jag hoppas att jag har helt fel. Men din attityd ändrades lite när han hörde av sig tillbaka. Bara nyansskillnader men ändå något som är svårt att ta på. Jag tror att det är bra att du träffar honom, jag tycker att ni båda är modiga. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att vad som än händer är det DU själv vill och känner är bra för DIG.

Jag vill att du ska må bra, att fortsätta vara stark, fortsätta jobba med att vara lycklig (som du skriver, lycka är en färskvara) och att du är lycklig i dig själv, oavsett folk runt omkring. Hoppas du förstår vad jag menar och inte tar illa upp.

Och som jag log åt din smörtanke, det där är faktiskt en sån där pyttesak som man kan bli så himla glad för. Jag är precis likadan nämligen.

Jag tycker om dig studenten, du är bra, du är tankfull, analyserande och positiv. Du har så många fina år framför dig och jag är hundra på att du kommer lyckas.

Kram

Jag fick båda av min läkare men eftersom jag eg inte ville sluta så funkade ingen. Men det har (vad jag fick upplysning om) två olika verkningsområden. Det går att ta båda. Naltrexon skulle minska suget och Campral skulle minska känslan av berusningen vilket då också skulle minska suget eftersom man inte fick ut något av drickandet. När jag läser om dem på nätet så verkar de dock ganska likvärdiga men som sagt, jag fick båda två och för två olika anledningar.

Prata med din läkare och se vad hen säger.

Sigge och Nurture... haha jag förstod att ni och många andra har igenkänningsfaktor på det här med humöret ?? och man tänder till fort som attan med! Stackars min gubbe, han är inte alls sån. Den enda nära o kära jag har förutom barnen.
Känns lovely att kroppen renas och läker. Ett av mina mål är att få tillbaka balansen i magen igen, bort med vinpluffset och ballongen, det alltid ömma och oroliga. Få schyssta levervärden igen. Blodkroppar, ja allt ni vet. Bort med rödsprängda ögon. Undrans hur fort det kan gå, den som lever får se.

Blev lite rädd inatt ändå, när jag var sådär nääästan höll på att somna, ja då började kroppen rycka till med jämna mellanrum. Well, inatt hoppas jag på att få sova lite mer iaf.

Vinägermamman... fermenterar det mesta, kål och just nu gurkor i stora lass! Drycker, kimchi... sen pysslar jag med kombucha. Hur gör du din vinäger, jag älskar det!

Möjligtvis. Det är psykiatrin som tycker jag verkar vara aningen autistisk. Så de sa att om jag gör utredningen och jag får diagnosen så kan jag få en massa hjälp utöver vad jag får nu. Det tyckte jag lät bra.

Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Jag har autistiska syskon och mina föräldrar är ganska så speciella.

Ibland kan jag se mig själv som autistisk men ibland tycker jag att jag är ganska så "normal" för den delen också.

Så jag vet inte vad utredningen kommer visa om jag ska vara helt ärlig.

Det är ganska så svårt att se sig själv ur tredje persons perspektiv. hehe.

Det måste vara skönt att få det på papper om vad man har för svårigheter osv.

En reflektion är HUR jag börjat att dricka vätska - att "hävarstilen", stora klunkar och snabbt, även finns nu när jag dricker andra saker.
Som igår, när jag hällde upp en ny sorts grönt te - citrongräs och ingefära. En klunk. Jaha...så här smakade det. Inom en och en halv minut har jag "svept" hela innehållet i temuggen.

Och inte bara det. Jag känner mig inte "nöjd" där, utan jag går direkt och värmer på ytterligare en kopp med te, denna gång rött. För att på samma sätt svepa den på en gång i princip.

Blev lite förskräckt när jag insåg detta om mig själv. När jag började jag "kolka" även alkoholfria drycker på detta sätt?
Just te är ju något man ska "smutta på", "blåsa försiktigt", njuta av. Och det gjorde jag ju, i början, precis som jag gjorde med mina goda viner.
Och att jag liksom direkt gick iväg och tog mig "ett andra glas" liksom, även fast det var av te.

Inser att jag VERKLIGEN måste börja dricka med eftertänksamhet och vara i NUET när jag gör det.
Så här kan man ju inte häva på. Dags att landa nu.

Så skönt att ha vänner att luta sig mot och gott att du kan släppa tankar på KOL och cancer. Grunden till övrigt är inflammation och det kan du tacksamt nog påverka otroligt mycket själv, det här blir fint ska du se, du är stark! Helt rätt att stanna hemma och vara med barnen istället, det är kärlek ♥️

...har kommit nu på senaste tiden. Apropå fermentering googlar jag Kombucha- och Kimchirecept precis. Lite kul då att du precis nämner det. :-)

Men vad bra att ni planerar er nyktra resa - att ni har varandra som påminnelser. Och att INTE falla dit om den andra gör det. Spännande med reseplaner.

Hittills har jag bara lyft ut lite "skänkakassar" från arbetsrummet, de har stått här alltför länge. Så snart maken kommer tillbaka från stan så ska jag se om vi kan tröska iväg med dem till någon secondhandbutik.

Ha nu själv en fin och kreativ och lagom fermenterad dag!

Har än så länge lärt mig att göra äppelcidervinäger.

Ja, enorm igenkänning på de känslorna. Butter, irritabel, uppgiven, rastlös. Japp. Och sedan en enorm trötthet. Men tacka f-n för det - din hjärna och andra delar av kroppen jobbar ju med att läka, och det tröttar ut. Men du vet ju det, med ditt yrke.

Det blir bättre.

Styrkekramar till superMärthan !! ?

Du är stark som härdar ut. Att inte får sova är inget kul. Gäller att ta fram målbilden och härda ut!
peppkram!