Senaste kommentarerna i forumet

Länge men lämna leverprov en gång i kvartalet

Efter drygt två månaders väntan fick jag äntligen slå mig ned hos G.
”Mamma”, med hennes båda datum och ett par vingar runt om.
Känner mig lite lättare i själen nu faktiskt.
Mammornas mamma har jag ju alltid burit med mig, men nu syns det för omvärlden också.

Inget alkoholrelaterat, sorry.

Det där du skrev om den nära personens känslor som du gör till dina, är du möjligen utsatt för lite projicering? Läser just nu en favorit i repris, Energitjuvar, men läser den med helt nya ögon! Herregud så mycket känslor jag buret som inte varit mina! Tack vare alla dessa energitjuvar som vältrar över sina känslor! Och ja jag har såklart tagit emot dessa känslor alldeles av mig själv så jag vill ju absolut inte på något sätt skylla på dessa tjyvar ur det förgångna!
Undrar precis som du vad som driver mig! Fick ”applåder” ibland när jag var liten men oftast inte! Instabilitet på alla vis är bara förnamnet! Just det där att man fick bekräftelse ibland gjorde att man visste vad man kunde få och då strävade man efter det! En alldeles för duktig flicka växte upp: jag! Som längtade efter den där sällsynta applåden! Tror min drivkraft i medberoendet är att ”få vara den duktiga och präktiga som alla förlitar sig p! Ganska egoistiskt egentligen för allt orimligt ansvar man har tagit för andra gör jag för att typ få stående ovationer! Nu ska jag försöka nöja mig med att ge mig själv en liten snäll klapp på kinden!
Tack för allt du skriver här! För mig är du den kloka indiankvinnan vid lägerelden!

Ja det är väll tyvärr så att han kommer inte att ändra på sig så det blir upp till mig att välja mellan att stanna med en man som dricker för mycket eller att lämna honom. Att få honom att sluta dricka går inte. Fan alltså, varför ska det behöva vara så här? 2 alternativ som är lika illa båda två.

nu är han på minsann! Den andra sjukdomen han har, den har han kommit tillrätta med, och den tredje är stabiliserad. Återstår alkoholismen, den talar han inte gärna om, jo han beskrev sitt alkoholintag som minskat efter ett närmast psykosliknande tillstånd då han blivit paranoid och skaffat sig vapen. (Hipp hurra för mig som fick honom ur huset innan DET hände.... ) Jag hänger med på kontakten han vill ha, när det passar MIG (inget mer messande och ringande på min viktiga arbetstid, eller på natten när jag hellre vill sova) bara för att jag är lite nyfiken på hur det går för honom, och för att jag är MYCKET nyfiken på vad jag känner för honom, Är jag fortfarande kär? Eller arg? Besviken? Bitter? Eller rent av likgiltig. Försöker betrakta honom nyktert: Är detta en man jag vill ha? Skulle det ge mig glädje att umgås? Är han så kul som jag trodde? Nja......... Han ljuger fortfarande om bagateller och försöker hålla fasaden uppe. Inte så speciellt intressant, faktiskt. Bra. :)

i min "gamla" tråd.
Tycker mig återigen skönja mönster som jag inte tycker om hos mig själv.
Min ögonbindel som jag så gärna tar på mig för att slippa se mina egna och andras mönster.

Just nu upplever jag att jag absorberar en nära persons känslor och sen gör jag dessutom om de till mina.
Frågar vad det är som är fel och får svaret,inget.
Frågar igen och får samma svar.
Men känner så tydligt att det är det visst det.

Till slut så ackumuleras känslan så att jag blir helt fylld av en känsla som egentligen inte är min att bära.

Så vad gör ullabulla.
Jo hon agerar faktiskt friskare.
Fredar sin egen livszon och kapitulerar att inget bröd till ullabulla idag.

Backar in i min hörna och gör egna saker och mår faktiskt bra.
Känner en missriktaf energi som pyser ut likt en cykelpunka.
Men försöker inte laga den,utan den får pysa bäst den vill.
Jag pumpar i det andra däcket och försöker cykla ändå.

Det går rätt bra,men ränderna sitter djupt.
detta fundamentala enkla att inte kunna ska eller försöka ändra på andra människor går jag bet på.
Om och om igen.

Finns det ett hål så ska det lagas.
Finns det ett problem så ska det lösas osv.

Och fast inte problemet på något sätt är mitt så slurpar jag liksom i mig alltihop i någon sorts inbillning att motparten ska slippa?

Eller vad är det som driver mig att försöka nå fram.
Medmänsklighet,medberoende eller ren och skär nyfikenhet.

Nåja,sitter nu fredad och skriver här och ska försöka påminna mig om alla de enkla grundreglerna.
Gör det enkelt.
Fokus på dig själv.
En dag i taget
Det ordnar sig.

Jag förstår exakt vad du menar, jag har inte heller lust att kommentera särskilt mycket just nu så jag förstår varför andra inte gör det heller. Jag läser din tråd och många andras, det hjälper mycket. Glad om min tråd kan påverka lite också.

Ibland har vi dagar som är skit - jag hoppas att din kväll och morgondag blir bättre.

❤️

Lite av det du skriver om har alla här inne mer eller mindre.. Själv är jag ju(känns så iaf) hopplöst förlorad nu när jag har kunskap
om detta med A genom att läsa här. Rentav kanske jag är sjukare än vad jag själv medger.
Livet tycks kretsa kring berusning och hur man ska försöka fly. Och det värsta är att ju mer man flyr desto mer vill
man fly igen och igen, istället för att ta tag i bitarna..
Den enda rätta behandlingen är att avstå men hur jävla lätt är det om man tränat med A i 40 år..?
Några direkta problem som uppstår vid nyktra försök är sömnen och rastlösheten.
Här tycker jag kanske att om alkohol finns och folk uppenbarligen blir sjuka av det, så ska det finnas motmedel
ungefär som om man blir biten av en orm. Ett serum...
De som säljer A kan väl lägga på en skatt som finansierar och ger oss serumet..

Några tankar

John

Alkoholberoende dricker man sig till. Vissa har en genetisk sårbarhet som gör att transportsträckan till beroende är kortare.
Liknelsen med allergi tycker jag är ganska bra. Lägg till det ”lilla” problemet att just den här allergin gäller något som ger en upplevt starkt positiv konsekvens innan den ”allergiska reaktionen”.

Dag fem och jag känner mig lugn när det gäller alkoholen, så ja Vinäger, jag är på gång på allvar nu! Idag har jag ingen lust att dricka, ingen lust alls. De första två dagarna gick så otroligt långsamt, kanske berodde de på bakfyllan och ångesten. Kanske fanns där en lite rädsla för hur jag skulle hantera att de kom en ledig dag mitt i veckan. Hur som helst så tycker jag tiden börjar gå normalfort igen. Skönt, jag vill samla vita dagar!

Jag är uppmärksam på att det är fredag imorgon. En lite, liten svag men välbekant röst har börjat (försöka) viska; ”det är fredag imorgon”, ”du måste inte dricka men de är ett alternativ, du kan köpa hem en lite flaska men behöver inte öppna den och om du öppnar den behöver du inte dricka upp hela” och så vidare. Just nu har jag inga problem med att motstå rösten. Jag uppmärksammar att de finns där så den inte överraskar mig och säger ”Jo jag vet att alkohol är ett alternativ, det är de för alla vuxna människor men jag VÄLJER att inte dricka”. Istället tänkte jag unna mig en joggingtur. Kanske en NOCCO före för att känna mig sådär extra tränings-aktig. Jag ska ta min nyinköpa keps också, även fast solen inte skiner! Kanske något sött efteråt, så kroppen inte får för sig att göra sig av med allt för mkt av övervikten :p. En lång dusch på det och sedan lite spel, en bok eller en film.

För något inlägg sedan skrev jag om att jag tror att jag vill sluta dricka helt. Jag har nog varit inne på det tidigare också men då har beslutet känts så abstrakt, jag har inte kunnat föreställa mig ett helnyktert liv. Det har verkat så trist, osocialt och jag har tänkt att jag skulle sakna smaken av mina favorit(alkohol)drycker. Nu börjar jag se en annan bild. Kanske har det en del att göra med att jag börjat lära känna mig själv, börjat inse varför jag är som jag är, till viss del i alla fall. Nu vet jag till exempel att jag är introvert och att det är därför sociala sammanhang kan vara väldigt jobbiga för mig. Det är inte det att jag inte tycker om människor men sådana tillställningar tar så mycket kraft och det har alltid varit lättare med alkohol. Efter att ha läst en del om introverta människor inser jag att det här helt enkelt är en egenskap vissa människor har och att det är HELT OKEJ att vara så! Därtill börjar jag upptäcka alla alkoholfria alternativ. Ja ... ett liv utan alkohol behöver nog inte vara trist ändå!

Jag är hur som helst inte redo att fatta det stora beslutet ännu. Jag vill vänta ut den första tiden. Det är så lätt att ta ett beslut när man mår bra och jag vill att de här ska vara ett långsiktigt beslut, ett beslut som tas efter att jag ha all fakta; efter att jag gått på några tillställningar där andra dricker, efter att jag haft myskvällar hemma i soffan (både med och utan maken), efter att jag haft något att fira som firats utan bubbel. Jag vet inte hur länge det kommer ta, tillsvidare fortsätter bilden av ett nyktert liv växa fram inom mig.

"Du måste få tillräckliga konsekvenser innan du slutar"..
Jag har aldrig kommit till den punkten, mer än att jag insett vad mitt problem är, att det kostsamt och att jag får lite morgonångest av det ibland. Det jobbiga med att det kretsar dagligen i tankarna. Men jag har aldrig varit hemma från jobbet pga A. Aldrig gjort bort mig eller åsidosatt de jag tycker om. Inte blivit otrevlig eller förstört relationer. Som jag skriver i min egen tråd...jag önskar att det skulle komma en utlösande faktor...det räcker inte med skrämselpropaganda att det kan vara skadligt på sikt, eller att det ger mig några kilo för mycket...när A finns hemma är det här och nu som gäller..

Retar tydligen vissa att jag skriver
"allergiker".. Jag följer bara AA's benämningar (Stora boken s25, 26).
Vissa hävdar oxå att det inte finns några skillnader mellan alkoholister o övriga..?! Skillnaden är väl att vi har ett beroende.. som andra inte har. Sen är det vetenskapligt belaggt att det är delvis genetiskt...

Jag läser de flesta trådar och absolut din för du har intressanta reflektioner.
Men ibland orkar jag inte kommentera utan typ bara nicka och instämma i min läsning. För du är så fullödig i dina texter och beskriver så på pricken hur det känns att vilja och inte vilja dricka.

Idag är jag under isen och inget är kul men så får det vara. Ny dag imorgon☀

vad tjärnar det till att kontrollera, egentligen?
Jag ville kontrollräkna burkar och vad händer då?
En konflikt.
Kan det vara bra?
Ibland.
Jag kan säga som så att super du hos mig så åker du ut. Där är min gräns.
Kontrollerandet gör oss sjukare så jag försöker låta bli men ja, det är förbaskat svårt.

Alkoholister är inte annorlunda är andra människor. Vem som helst kan bli alkoholist om man dricker tillräckligt mycket, tillräckligt länge. Samhället gillar iden om att alkoholister är inte som "normaldrickare", för hur skulle det se ut? Om alla kunde bli alkoholister helt plötsligt men alla fortsätter dricka denna hemska drog. Nej, det är lättare att skylla på en "allergi" vissa människor har, eller att de är svaga och utan karaktär - eller att alkoholism ligger i deras gener. Då är det lättare att supa sig full ändå - för jag är ju inte som "dom".

Jag fortsätter skriva för min egen skulle även om ingen kan relatera eller skriver i min tråd. Jag är ganska dålig på att skriva i andras trådar också, för vilka råd har jag att ge? Pepp känns ganska överflödigt ändå.

Fortsätter läsa The Naked Mind, som verkligen har fått mig att tänka. Varje kapitel ger mig funderingar över mitt eget missbruk och varför jag dricker och varför jag har förlorat kontrollen. Det handlar om att ta tillbaka kontrollen över inte bara sitt drickande men också sin hjärna och sina tankar. Målet - alltså det stora målet är att tappa all lust till att VILJA dricka. Jag vill inte gå igenom livet och kämpa varje dag för att hålla mig borta från spriten eller blir arg och sur när andra dricker. Att alltid längta efter känslan efter ett glas. JAG VILL INTE DET. Jag vill nå mitt undermedvetna och röra om där. Typ en lobotomi. Komma ihåg hur man levde som barn - utan alkohol. Vi behöver inte alkohol för att må bra/ha kul/vara sociala etc. Det är en lögn. Jag vet att det kommer ta lång tid innan jag kommer dit men jag ska jobba varje dag med det.

Jag drack igår, efter 5 dagar nykter, och jag försökte verkligen pinpoint vad det var som gjorde att jag VILLE dricka. Kom inte på något. Ändå drack jag. Skillnaden nu är att jag inte hatar mig själv dagen efter, jag prövar mig fram, reflekterar och funderar på mitt beteende. Såklart kan alkohol hemma vara en trigger, kanske hade jag inte druckit om det inte hade varit så tillgängligt men det spelar egentligen ingen roll. Jag vill komma dit - där det inte spelar någon roll om jag har alkohol hemma eller inte. Jag vet att jag är på en annorlunda resa nu jämfört sen tidigare. Lite i taget bygger jag upp min egen nykterhet och vad den ska innebära, för mig.

"The only reason a little alcohol appears to create happiness is because it removes natural fears and satisfies your psychological dependency on the drug"

Alltså, låt oss säga du tar en vit månad. Efter den månaden, som du kanske bara genom skär viljestyrka har tagit dig igenom och sen får dricka så är det mer själva lättnaden av att äntligen få släppa kontrollen som gör att du mår så bra när du får dricka igen - inte egentligen alkoholen. Sen att alkoholen också är beroendeframkallande både fysiskt och mentalt spelar ju in såklart. Om man kunde programmera om hjärnan till att inte vilja ha alkoholen från början... undermedvetet. Det är svårt men jag jobbar på det.

som du har det har jag det. Känns hopplöst på något sätt, har pröva allt, inklusive hypnos:-( Varje dag vill jag att ett under ska ske, att jag är så trött på alltihop att jag bara slutar. Det enda jag inte provat är en behandling, men jag vet ju precis vad det handlar om. Min gode vän en nykter alkoholist sedan 31 år, menar att jag har alla verktyg jag behöver. Drick på, säger han, du måste få tillräckliga konsekvenser innan du slutar. Jag känner mig tjock och ful, har dålig kondition men ändå när klockan är 17 så knäpps den första ölen upp och sedan dricks det och smygs i en salig röra under kvällen tills man slocknar. Sedan ångesten på morgonen och ett par timmar i sängen innan jag släpar mig upp till lunch. Att jag nu gått i pension gör det inte lättare att sluta. Vi måste hitta något sätt att komma ut ur det här ekorrhjulet.

Du berättar att du känner dig ensam och udda, svårt att relatera till andra. Då är det ett extra stort steg att du skriver här och berättar hur det är, för oss andra. Berättar hur det går för dig och vad du behöver. Det finns en stödtelefon relativt nyöppnad som heter Droghjälpen: https://droghjalpen.se/ 020-919191, kanske något att testa?

Fortsätt skriv och berätta hur det går för dig.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skönt är det i alla fall när man väl börjat släppa kontrollen över sånt man ändå inte kan kontrollera! Tror människor runt omkring mig tycker det är skönt också att jag inte ”är överallt”! När jag läste min brors ”avhandlingar” tänkte jag herregud han låter som en 50% galning, och 50% besserwisser utan liv ( inte sant fru, barn, villa, vovve, två bilar att tvätta och krävande jobb) Så skrollade jag i vår konversation och läste hur det lät sist mamma var sjuk! Då var det en person som lät om möjligt ännu värre: JAG! ?
Känner mig ofta så j-vla förbannad bara på sånt som varit! Är det fler som känner så? Alltså vi snackar riktigt rosenrasande, det bubblar över och det pyr inte utan är fullt utvecklad skogsbrand!

Ber om ursäkt om jag frågar något som du redan besvarat tidigare, jag har inte läst hela tråden. Men när jag läser ditt inlägg så tänker jag att du verkligen kämpar med att få alla pusselbitar att fungera, men att du själv blir allt mer trängd och använder alkoholen för att få ett lugnt "space".

Det är så bra att du uppmärksammat att det här är beteendemönster som riskerar att göra familjelivet ännu mer ansträngande och att du skriver här för att försöka hitta nya vägar framåt.

Jag undrar, har du läst boken "Fem gånger mer kärlek" Forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv : en bok till föräldrar med barn mellan 2 och 12 år av Martin Forster? Om du tycker om att läsa så kan den säkert ge inspiration som kan hjälpa för att få en lugnare hemmiljö.

Skriv gärna och berätta mera - vad kan vara ett första steg för dig att få egen återhämtning och tystnad utan att det har med alkohol att göra?

Önskar dig en lugn och skön helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Att vara alkoholist sägs vara en sjukdom! Tyvärr en sjukdom man själv skapat. Att man skäms över sin sjukdom har du helt rätt i! Problemet är att man innerst inne inte vill släppa alkoholen. Det är det stora problemet!! Att alltid leva med en tickande bomb tar hårt på psyket, men även fysiskt. Önskande att det fanns en väg att lämna allt bakom sig och gå vidare....

Liknande historia..
Senaste återfallet 9 dar sen.
Nu 4 nyktra dar.
Vet inte varför vi är så här, eller hur vi ska "bota" oss? Kanske vi måste sluta skämmas. Vi kämpar ju. Känna oss duktiga när vi är nyktra. Prata av oss.
Ta stöd av andra... Ta en dag itaget. Jag tror att även nykterister har sina skämmiga dar.

Allt gott ?

.. kommer till mig.
Min sambo och jag är på semester på västkusten en sommarvecka för 10 år sedan.
Vi bor på hotell och efter frukost en tidig morgon så går jag ut och sätter mig på en bänk för att röka.
På bänken sitter en snygg välklädd man i kanske 55-60 årsåldern.
Han röker inte men hälsar och frågar om jag bor på hotellet.
Vi pratar lite och ganska snart märker jag att han är ganska skakig.
Plötsligt frågar han om jag kan gå in och köpa en öl i hotell baren till honom.Han betalar såklart för den.
Jag blir helt ställd och vet inte vad jag ska göra eller säga.
Men så frågar jag om han bor ensam och tycker också att han borde gå hem och sova.
Då berättar han att hans fru väntar på att bolaget ska öppna och klockan är ju bara 9.00 och han själv behöver något att dricka nu!
Han fortsätter att berätta om sitt liv, de har allt, fin lägenhet, pengar på banken men de super tillsammans och vet inte hur de ska komma ur detta helvete.
Jag beklagade hans situation och sa att jag vill verkligen inte köpa någon öl på det viset till honom.
Han mådde väldigt dåligt och jag minns att jag var väldigt tveksam men vad skulle jag gjort?
Undrar så vad det blev av detta parets liv...?

Måste få ur mig en tanke...
Finns folk som säger "vad ska jag göra?", "orkar inte mer", "mår så dåligt", "vill förändra"... sen säger man hör o häpna "JAG TÄNKER INTE SLUTA"..
Då tänker jag 1.Du kommer inte lyckas. 2.Tänk om.
3.Eftersom du är här, så vet du att du har problem.
Alkoholism medfödd eller förvärvad, är en allergi!
Tänk om en fisk-allergiker bara äter EN fisk i veckan! Eller en pälsdjurs allergiker köper bara EN hund.
Glöm tanken att en alkohol allergiker kan lära sig dricka "normalt".
Delar inte ut den här kängan för att vara taskig, utan för att öppna ögonen hos dem som kommer vara i
min sits snart.
Ha de gott alla allergiker?

Det känns så hemskt att skriva detta, men hade jag inte haft barnen hemma hade jag inte druckit. Det ska ju vara tvärtom! Men jag sitter liksom fast, kan inte göra något, bara känna ensamheten och ångesten. Lyssna på allt skrik och gap, lösa påhittade konflikter, gråt, hindra dom från att slåss o.s.v. Med två folköl i kroppen klarar jag det utan att explodera av stress. Bara att när de har somnat dricker jag upp resten.

Jag har allt tänkt tanken att jag borde köpa hem två folköl, för då kan jag inte köra förrän affären stängt. Kanske dålig strategi när man vill sluta dricka ? En kompis kommer eventuellt över en sväng, annars får jag ta mig an något projekt, har en del bilder jag vill redigera. Förra gången sambon var iväg lyckades jag ta mig igenom kvällen utan att dricka. Hemsk kväll, men underbart att vakna dagen efter.

Tack för peppande ord! ?