Senaste kommentarerna i forumet

erkänna eller förneka ?
När jag gjorde min behandling kom det in en man som absolut inte var alkoholist. Det var sååååå synd om honom.

Dagarna före hade han blivit LOB'ad 2 ggr samma (!!) dygn. Intagen på TNE ett antal gånger. På 2 år hade han gjort 2 tidigare behandlingar.

Men alkis ? Nänä.....

När han skrivits ut så ringde han och sa att han tog han ett "kontrollerat" återfall. Jag insåg ju att den mannen inte var bra för min nykterhet så jag bröt all kontakt med honom. Har faktiskt inte en susning om han lever fortfarande.

Förnekelsen är så otroligt stark så man inser inte att en LOB (lagen om vård av berusade = fyllecell) eller än värre om man får en LVM (lagen om vård av missbrukare) på sig så är det allvar ! Andra ser att du är en fara för dig själv och vill tvinga dig att lyssna men tyvärr är min erfarenhet att de som kommit så långt som till samhällsåtgärder och inte förstår då att de lever farligt inte lever så värst länge. Jag besökte en vän som blivit intagen på ett TNE (tillnyktringsenhet =torken) på ett stort sjukhus och där det fanns en man som ett antal gånger blivit intagen för avgiftning men tvärvägrade att hålla med om att han hade alkoholproblem. Jag blir både arg och lessen att jag inte kan påverka en sån person men jag har idag lärt mig att acceptera att jag är maktlös. Vissa vill aldrig inse.....

Jag sökte hjälp själv och fixade platsen själv, åkte dit själv, och hade inte en enda aning om vad som skulle hända med mig annat än att DE skulle "fixa" mig ! Att jag själv skulle förändra mig själv fanns liksom inte på kartan. Överraskning !!

MEN.....mitt riktiga erkännande och insikt kom 2a helgen efter jag kommit dit då det var besökstid och familjen kom. Då, först då, erkände jag och sa med mina egna ord inför familjen att jag är alkis ! Jag hade aldrig någonsin tänkt på vilken oerhörd lättnad det var att erkänna öppet och utan undanflykter att jag är alkoholist !
Att erkänna att jag är maktlös inför alkoholen är första steget...

Först vill jag säga att ska folk utan körtkort inte ha barn eftersom de inte kan åka iväg med barnen akut? Snacka om att vinkla saker helt upp och ner.

Att smyga med drickandet är ju för att någon annan stör sig på det. Då är det ett naturligt beteende - oavsett om det är alkohol eller något annat.

Sen finns det så klart problem med alkohol men det behöver inte vara ett problem bara för att någon dricker.

Släpp det, sätt dina egna ramar och så lever du efter det. Hann vill inte älta och då får du köpa det.

jättedålig igen och togs in på psyk under förra veckan! Tidigare när det har hänt har jag fått så dåligt samvete över att hon har hamnat där! ”Hade jag bara sett till att hon äter sin medicin hade det inte hänt” typ! Jag har också känt så mycket ilska och irritation mot henne, ”j-vla narcissistiska drama-Queen som gör ens liv till en pina”! Den här gången känner jag (efter att ha resonerar med mig själv ganska länge) skönt att hon är i trygga händer på sjukhuset och blir omhändertagen av proffs! När jag pratade med hennes läkare skämdes jag lite först (dålig dotter som inte har koll på mamma och hennes piller) men gjorde min KBT och kom fram till det orimliga i att jag ska hålla koll på en vuxen människa som bor några km ifrån mig! Bara jag, ingen läkare, som ställer dom kraven på mig! OCH när jag var och hälsade på mamma så kände jag mig djupt beklämd när jag såg henne, inte arg, frustrerad och irriterad! Såå om man tar hand om sig själv, prioriterar sig själv, står upp för sig själv, släpper ansvaret för andra människor till dom själva så blir man själv en mer äkta empatisk människa! För att vara överempatisk/medberoende väcker faktiskt mycket ilska och frustration på ett sätt som gör att empatin inte blir riktigt äkta, mer ett ok runt halsen med offerkoftan välknäppt! Åtminstone hos mig! ”Utmaningen” är när man har en bror som är kvar i ”träsket”och skickar långa avhandlingar om mammas dagsform, nytt medicinförslag, analys av läkarens kompetens mm mm! Lätt att dras med ner igen och lätt att flytta ansvaret (sitt medberoende) gentemot ett nytt ”offer”, min bror! Typ stackars min bror som tar så mycket ansvar och engagerar sig så mycket! MEN det är hans val...faktiskt! Han skrev ”orkar inte hälsa på mamma idag, känner mig helt matt, kan du ta det idag”! Jag skrev ”Orkar inte heller, känner mig pigg och tänker fortsätta vara det, hon klarar sig en dag utan besök”!

Ja, forumet låg nere hela dagen. Vill minnas att det hände då och då för ett år sedan också, då jag var rätt aktiv här.

Skönt att se att du lagt dag tre bakom dig. Nu är det bara att kämpa vidare med dag fyra!

Dag fyra kom och gick utan allt för stora problem. Jag hade tänkt spendera denna lediga dag med att läsa igen alla trådar jag följde medan jag var aktiv, se vilka som är kvar här och inte. Tyvärr gick det inte då forumet låg nere hela dagen. Tråkigt att det fortfarande är ett problem, vill minnas att det blev såhär med jämna mellanrum förut också. Istället blev det en lång promenad och alldeles för många filmer på Netflix. Det är fantastiskt vad mkt tid man har en ledig dag när man inte är tillsammans med sin familj! Fy vad jag saknar dem...

Idag inleds dag fem. Jag vet inte riktigt hur dagen kommer att se ut. Just nu sitter jag på jobbet i alla fall. Jag har sovit som kratta de senaste nätterna så jag antar att jag lägger mig tidigt ikväll, i hopp om att få sova ordentligt.

Skönt att få ett livstecken från dig.
Jag förstår dig fullständigt för vi är lika i vårt förhållande till alkohol. (Fast du har en mycket längre period av nykterhet än jag någonsin haft.)
Jag håller också på fram och tillbaka som nykter en och två veckor sedan till systemet en dag eller två.
Tröttsamt men ändå bättre att hålla upp än inte alls.
Jag försöker tänka dag för dag och jag mår bättre av det än att tänka att jag aldrig ska dricka igen.
Så vi fortsätter kämpa och stöttar varandra när vi orkar. Det känns bra tycker jag.
Kram ??

Och så många minnen som dyker in.
Ljuva blomster och lycka blandas med hemska minnen och fylla.
Jag har som många andra upplevt båda!
Har en son som vandrar i gränslandet.
Han fyller 14 i år. Än håller jag tummarna på att ett år till ska gå utan alkohol.
Men jag är inte naiv dock.
Han kommer prova vare sig jag vill eller inte men ju längre väntan desto bättre.
Jag önskar att han skulle slippa allt vad det innebär!
Tänk att alla (nästan alla) måste upprepa misstag för att göra erfarenheterna till sina egna.
Så är livet.
Men jag kommer finnas där som ett jäkla fast berg i stormarna!

Skammen du skriver om det är inte din men den är det om du stannar på sätt å vis. Då är man insyltad. Har nu lämnat min man för att få distans. Men det är bland de värsta jag gjort har tappat bort mej lite själv. Han har ett eget val å jag med... på morgonen kan jag hata honom för hans val. På dagen tycker jag dynga im honom på kvällen öskar jag honom. Helt sjukt. Måste bringa reda i mina tankar för att få distans. Ha vet inte sitt eget bästa samtidigt orkar jag inte påminnas nått mer. Livet är kort men brädad av en flaska hur patetiskt är inte det.

Bort med alkoholen ur barnens liv så fort du kan du har helt vettiga åsikter. Vad är vitsen av att dricka två till tre gla vin när man är småbarns förälder säger jag. Du har helt friska tankar kring alkohol. Kram från mej

Funderat mycket på det jag skrev om att vara duktig, det är något som skaver där. Något som inte passar in i den bild jag har av mig själv.
Jag är absolut ingen tävlingsmänniska, jämför mig inte med med alla lyckliga människor på nätet, ser inte vitsen med instagram och facebook intresserar mig inte så värst... Något har alltid drivit mig till att pressa mig själv, och mina prestationer, långt. Redan innan sociala medier tog över mänskligheten....
Jag har ett nytt jobb nu när jag har sommarlov. Och det är verkligen nytt, har aldrig jobbat i resturangbranchen men jobbar nu på en fin resturang vid havet. Tjatade mig till jobbet då stället är fantastiskt? Och jag trivs verkligen bra. Det är full fart i 8 timmar, alltid fullt och en smula underbemannat, och jag mår toppen! När allt är på gränsen till kaos men att man ändå lyckas ro det i hamn tillslut, där på den gränsen mår jag som bäst. Och jag tror det är det jag söker, när jag driver mig själv till att vara och prestera på topp och att balansera på gränsen i allt jag tar mig för, det är de snabba kickarna, det är de jag vill åt.
Det förklarar en hel del för mig....

.. till ända!
Har försökt komma in här hela dagen, men inte lyckats. Kanske nått tekniskt problem med deras server? Har känts tomt att inte kunna skriva eller läsa här idag. Annars mår jag mycket bättre idag. Hoppas på lite sömn inatt, och att jag ska ha svettats färdigt imorgon.

Vi kämpar vidare imorgon!

Det är väl mycket det som det handlar om. Att våga ta steget att söka hjälp.
Jag har varit nykter i tre dagar nu. Två första dygnen bestod av svettningar, diarré och dålig sömn. Nu börjar smärtorna komma, från alla organ som börjar vakna till liv igen. Omöjligt att sova. Även fast jag är trött.

Gick på en medelstor tillställning med gratis öl, vin och mat ikväll utan att dricka alkohol. Tre glas kolsyrat vatten blev det istället. Gick hem efter 2h.

Jag kan om jag vill, men väljer allt för ofta att vika ner mig då det är så mycket enklare.

En annan sak jag funderar över är hur pass rädd man ska vara för delirium tremens? Hur mycket och länge ska man ha krökat innan man måste vara rädd för det?

Jag har inte varit direkt medelmåttig sista två åren. Men har ändå lyckats hålla uppe drygt en vecka i streck två eller tre gånger under de åren utan tecken på dille.
Och innan dess låg jag på tre dagar i veckan med alkohol i snitt under tolv år.

Känner igen mig.

Jag har helt enkelt bestämt mig för att sluta dricka över huvud taget; det är inte värt det för mig längre. Jag dricker för mycket när jag dricker, och det slutar allt för ofta i kaos. Du måste dock finna din egen väg, men jag är med dig på resan.

Så i dag har jag varit hos företagshälsovården och pratat med en sköterska samt tagit lite prover. Jag vet inte riktigt om det finns risk att jag skall komma över gränsvärdena i PEth och CDT, men jag har inte rört en droppe sedan jag skrev det första inlägget och har haft ungefär noll problem med det. Förhoppningsvis ligger jag under gränsvärdena och slipper ytterligare prov, men om jag skulle vara över får jag väl ta det då.

att man måste inte stressa eller pressa sig att gå dit bara för att man har varit där någon/några gånger. Att man måste välja och tänka - Oj jag kommer ta ett återfall om jag inte varit där på 1 -2-3 v (osv) Att man går ditt OM man KAN eller VILL..

Jag behöver det sociala så det kommer nog vara en anledning för mig.När jag känner mig ensam

Du bara bekräftade min känsla. Fanken. Nu skrev jag en massa igen. Men jag kan inte posta det. Vi alla kämpar mot det vi tror är bra. Vi vill lyckas med det. Och vi borde det. Vi förtjänar det.

Jag raderade just massor. Jag kan inte skriva vad jag tänker och tycker här. Men jag har oerhört höga tankat om dig. Vet inte heller vad det innebär att vara autist. Men ja. Man lär sig på vägen. Vet inte om jag vill läsa mer om vad jag redan upplevt tyvärr. Men tanken var god. Idag är idag och igår är igår. Jag hanterar nutiden på det sätt jag kan. Igår är igår och nu är nu. Imorgon finns i allra högsta grad. Fast inte just nu. Normalt har jag mål mening och vägar dit. Just nu är det bara sprit.

...är en titel på en gammal Fassbinderfilm, tror jag. Minns inte filmen, men titeln känns så talande. Jag är rädd hela tiden och varje gång jag får "onda aningar" tar ångesten över helt, jag blir liksom kall i hela kroppen.
I ungefär tio veckor nu har helvetet med min dotters accelererande alkoholism varat. Och under hela den tiden har jag varit livrädd.
Problemen fanns förstås tidigare, med för ofta och för mycket, men nu har de uppgraderats till ett slags vansinnesdrickande. Hon har tagit antabus men druckit ändå. Hon har hämtats med ambulans flera gånger. Varje gång hon dricker blir hon redlöst berusad. Är hon hemma somnar hon. Värsta akuta skräcken är att hon är ute och dricker, vad som helst kan hända och det har varit en del incidenter. Hon förstår inte själv hur det har kunnat bli så här. För varje gång blir kvalen, depressionen och skuldkänslorna värre. Och förstås de sociala konsekvenserna. Hon ramlar ner i en brunn. Efter ett par nyktra dagar har hon lyckats komma upp lite - sen händer det igen.
Jag kan inte förstå heller, trots att jag teoretiskt vet att så här kan sjukdomen se ut. Jag kan inte fatta att detta händer henne, oss, just nu.
Man vaktar på signalerna. Hon "försvinner" plötsligt från chattkonversationerna. Svarar inte i telefonen. Eller också ringer hon, pratsam i ett tidigt rus utan att just då förstå att det hörs direkt.
Hon känner det som ett tvång och förstår inte hur hon ska komma ur det. Hon har så svårt att tänka sig att leva utan alkohol, trots att hon inser att den nu endast ger henne problem, ingen glädje alls (utom möjligen någon halvtimme).
Hon får hjälp, och jag hoppas att det ska bli mera på den öppenvård hon nu har flyttat över till.
Vi har "vaktat" henne, åkt dit, hällt ut, varit med henne tills hon nyktrat till. Allt det där man inte "ska". Men när det gäller ens älskade barn...det går inte bara att se på att hon sjunker djupare och djupare, och veta att hon utsätter sig för enorma risker både på kort och längre sikt. Hon brukar vara arg ett tag, när berusningen börjar minska, försöker på alla sätt bli av med oss. Fast det går över, hon resignerar. Och efteråt har hon ibland tackat oss. Men vad man än gör känner man sig maktlös.
Jag vet att hon inte vill att det ska vara så här. Hon mår sämre än hon någonsin gjort, säger hon. Hon fylls av självförakt och är så trött på sig själv, säger hon. Hon lider enormt av konsekvenserna.
Men jag vet också att det inte är "hon" som styr nu, sjukdomen har tagit över.
Även jag känner viss optimism när jag hoppas på att hon nu ska få mer hjälp och behandling. Samtidigt är jag så slutkörd, så totalt slut av denna ständiga skräck och rädsla där nya "chocker" avlöser de gamla hela tiden, trots att man tycker sig vara beredd på vad som helst.
Jag lider med er alla, både anhöriga och beroendesjuke. Havsörn, jag kände igen mig så mycket i det du skrev. Vet inte varför det hakade upp sig när jag skulle skriva förut. Kram till alla som kämpar.

grundar sig på en mamma med psykiska problem och alkoholism och tablettmissbruk och en pappa med alkoholproblem.
Sen har jag levt i relationer med män med alkoholproblem och gått helhjärtat in som handikappförälder till min dotter.
Så jag har liksom vant in mig vid att vara andra till lags och haft svårt eller rättare sagt tyckt att det varit nästan omöjligt att sätta mig själv i fokus och ändå må bra av det.
Jag har snabbt ramlat tillbaka till att försöka "hjälpa" någon som verkar behöva det.

Så nog ikväll nu ;-)

Hoppas du kan få fler svar av de drickande härinne som bättre förstår den problematiken än vad jag gör.

om varför du inte ska dricka men också en bra påminnelse om hur sköra vi människobarn är , hur ödmjuka vi ska vara över det vi har och över våra bra dagar, för de jävliga kommer på ett eller annat sätt .
Det är också en påminnelse om att hur sköra vi än är så går det att laga oss och göra oss starkare !
51 dagar starkare ??

Men min dotter struntar ju fullkomligt i om hon passar in eller inte.
vad andra tycker eller inte.
Hon är ju den hon är och älskad för det.
Hon varken kan eller förstår att spela spel utan kör sitt rejs oavsett.

Det måste vara tungt att anpassa sig till de "normalas" förhållningssätt.
Jag har hört att så mycket av de högfungerandes autisters sätt att fungera handlar om att planka av hur man borde bete sig,uppträda och vara.
Fruktansvärt jobbigt.

Om du inte läst den så är "En annorlunda barndom" av Iris Johansson tror jag författaren heter,en fantastisk bok.
Jag var på en föreläsning hon hade och hon förklarade en hel del av just det du verkar uppleva.
Vikten av att plagiera och passa in och att inte på något sätt eller i något sammanhang vara riktigt säker på att det är rätt.

Men det är ju hon och inte du.
Jag vet inte om det är den eventuella autismen eller drickandet som är det jobbiga för dig.
Kanske både och.
Vilket som,önskar dig hjälp och välkommen till forumet.
Här finns mycket stöd att få.

Du har såklart helt rätt. Jag är en fullblodsalkoholist. Kan bara säga att du har helt och totalt rätt. Jag hade en torr period efter några månader av medicinering. Åkte på en dejt. Vilket var både nöjsamt och otillfredsställande. Men hon bjöd på en cider. På vägen hem köpte jag groggvirke och några liter sprit. Det var nu länge sedan men har aldrig avslutats. Så du har helt rätt.

Vågar man fråga vad ditt medberoende kommer från ?

Jag ser ju själv att jag skriver underligt. Men det här är jag. Och jag är en människa även jag. Jag har lärt mig spela spelet och säga saker som är normala. Men nu har vi kommit så långt ner i denna diskussion så jag kan lika gärna säga som det är. Jag vet inte vad jag tycker om vad som sägs normalt eller vad som jag tycker. Det jag påverkas av är faktiska saker. Konkreta saker. Saker som påverkat på ett eller annat vis. Och det här genomsyrar hela mig. Fokusera på andra än mig själv. Sitter här verkligen inte nykter och allt är så klart. Imorgon händer det. Känns som jag ramlat igenom livet. Det samtalet jag hade ikväll med en kvinna från en akutverksamhet sade att det märks inte. Du pratar inte så. En gåva eller förbannelse. Vad gällande historian en förbannelse. Skulle kunna kommentera det vidare men det skulle nog hamna ännu mera fel. Konsekvensen är att jag har ramlat genom livet med denna förbannade alkohol. Men nu är nu. Det är nog.

Hej allesammans.

Jag upptäcker ibland när jag läser nya inlägg på forumet att jag saknar att vara "nynykter" ibland. Alltså nu är jag ju stabilt nykter och det är ju det jag strävade efter i alla år så jag vill såklart inte tillbaka i tiden till då jag fick panik för att jag inte lyckades vara nykter mer än några månader. Men jag kan sakna den där tiden när jag hade nykterheten som ett "mission". Mitt uppdrag. Min hemliga kamp som jag klarade av och kände mig stolt över.

Självklart är det jag lever i nu lättare och tryggare. Men ändå. Kan sakna det lite ändå. Alltså den delen där jag kände mig stark och på rosa moln. Inte stunderna som var tuffa.

Det är väl det som gör att jag fortsätter skriva här trots att jag inte längre kämpar för att vara nykter. Jag gillar ändå känslan av att jag är på ett uppdrag. En speciell resa som inte alla är med om. Det är vi alla på det här forumet egentligen. På ett speciellt uppdrag som är viktigt att klara. År efter år.

En liten tanke bara härifrån min trygga vrå.

Om några dagar har jag varit nykter i 1 år och 4 månader. 16 månader. Det är fint det ❤

Slår väldigt lika.
Oavsett bakgrund ålder status osv så blir alla lika drabbade.
Man trillar dit och bakgrunden eller skälet kanske inte alltid är det viktigaste.

Det viktiga är ju vilka resurser man har att möta beroendet och de vanor som hunnit etablera sig och som är så svåra att bryta.
Det finns ju de rent kemiska beroendena som skapar ångest och som lindras genom alkohol som i sig ger mer ångest osv.

Sen finns det ju en del som i grunden mår dåligt psykiskt redan innan alkoholen kom in i bilden och i början hittar sin "medicin"
För att så småningom märka att det behövs större och större dos av medicinen för att den ska ge verkan.

Så oavsett din diagnos eller inte så har du förmodligen ett alkoholbegär som du inte klarar att bryta av egen maskin.
Jag har för min del varit tvungen söka hjälp för mitt medberoende av erfarna terapeuter för att komma till kärnan.
Jag har blivit friskare,men inte frisk.

Det är ju det som är kruxet med beroenden.
De ligger snällt och vilar om man lyckas avstå.
Men är man där och smuttar lite så är risken stor för de flesta att man väcker det stora begäret igen.

Jag hoppas att du får en god natts sömn och kan hitta något vettigt att fylla dagen med i morgon.