Senaste kommentarerna i forumet

Hej
Du har ju blivit av med en "kompis" så det kanske kan blir som en liten depr.
Så upplevde jag det när jag slutade röka inget var roligt längre. Kvällarna var katastrof kunde lika gärna gå och lägga mej. Så var det i några månader.
Lite likadant när man inte bestämt sej för att nu är det slutdruckigt på vardagsvinet. Altså guldkanten på kvällen försvinner lite det blir lite gråare.
Drack du mot ångest oro så är det inte konstigt heller för vad dämpar nu?
Men det sitter ju i huvudet förståss.
Så kämpa på det blir bättre ?

och då kommer äntligen min bästa kompis tillbaka till jobbet från sin ledighet :D. Ordningen är äntligen återställd till 100% då. Har visserligen andra trevliga kollegor men ingen som honom :D.
Helgen har flutit på bra :D. Har jobbat (jobbar fortfarande i skrivandets stund samt har måndag kvar) i helgen och dessutom sent så man kommer hem och bara slappar och kollar TV :). Rätt skönt att vara hemifrån faktiskt också. Har hållit mig till Zero-läsk den här veckan.

Hoppas att Ni alla kämpar där ut haft en bra helg :D. Kram!

Hej Gunda!
Jag blir glad för din skull att AA kan hjälpa dig också!
Jag har tyvärr inte varit på några möten de två senaste veckorna. Pga flytt har det varit omöjligt att gå.
Nu på ny ort måste jag börja i en annan grupp, men ska dit kommande fredag.
Tror det är viktigt att gå på dessa möten. Om inte för att det är lättare att hålla sig nykter, så bara för att ventilera tankar och påminna sig om vad vi är. Det hjälper

Angående de 12 stegen så hade jag redan inlett de flesta.
Det svåraste steget är nog steg 9... men jag är inte längre rädd för att blotta strupen.
Jag är så trött på alkoholen och vill nu bara vara nykter. Att be människor jag svikit och sårat under alkorusen om ursäkt känns väldigt befriande.. Att förklara för dessa människor varför detta hänt och gottgöra dom gör att vi kan gå vidare med våra liv.

Jag tycker verkligen om människorna jag mött på Aa mötena.
Även om jag bara hunnit med att gå på 4 möten så känns det som om det är ett gäng gamal vänner. Förmodligen för att dom var så ärliga, och genuint empatiska. För dom var det lika viktigt att jag skulle lyckas som dom själva.
Jag tror att det är själva essensen i denna gemenskap, och det är det som är så fint.
Jag hoppas att jag kan tajma in ett möte på min gamla ort när jag är i de trakterna igen.

Jag har nu varit nykter alkoholist i 5 veckor och jag kommer inte återvända till det fängelset igen.

Om du vill så får du gärna dela med dig om dina tankar och hur det går för dig med de 12 stegen här i min tråd?
Jag filosoferar mer än gärna med dig angående stegen.
All lycka till dig! Och mig! Till oss!

Helgen har gått finfint, har knappt varit sugen alls. Helt otroligt. Att man har varit helt spiknykter en hel vecka. Minns knappt när det hände senast. Njuter varje morgon som jag vaknar och inte har druckit kvällen innan, så himla skönt!

Snyggt jobbat liljonkvast! Och självklart är det okej att du använder denna tråd :)

Hej. Har varit nykter i över 3 månader men mitt psykiska mående har successivt förvärrats till det sämre mot när jag drack. Är det en normal utveckling? Läser överallt att det psykiska måendet förbättras av nykterhet. För mig är det tvärtom. Så nu vet jag varken som är upp eller ner. Har ni något vettigt svar på detta? /Förvirrad

Ja, utan hästarna vet jag inte var jag varit idag... Trots att människorna runt dem inte alltid varit det bästa umgänget för mig... MEN dessa underbara djur visar mig varje dag att livet är värt att leva och att jag nu får dela detta med mitt barn känns fantastiskt!! Jag hoppas bara han inte tröttnar ? Men jag tänker ändå glädjas så länge det varar?
Och japp, vi kämpar vidare!! Det är värt varenda svettpärla!!??????????❤️❤️❤️

Tack vare din berättelse och tråd som jag följer fick jag den sista knuffen i rätt riktning. Jag har laddat ner boken "tack, det är bra!" och lyssnar på! Rekommenderas! Nu ska jag sakta med säkert i rätt riktning!
Du tycks få en massa insikter, undantryckta känslor genom nykterheten? Tänk så många år vi dämpat verkliga känslor som bytts ut mot tröga tankar orsakade av alkohol!! Ett gift. Skrämmande. Jag är livrädd för alkohol!
Kämpa!

Ska prova med memory och att läsa här. Misslyckades idag igen, åkte på Ica och köpte öl. Nya tag imorgon. Tack för att Ni svarade iaf

Du behöver inte vara tävlingsmänniska för att bli av med suget!
Hitta något som distraherar dig som du tycker är skoj..
Baka en kaka och njut, lägg ett pussel, ta en promenad, sätt på din favoritmusik och om det är tempo så hoppa loss, lär dig stå på huvudet, rita mandala, läs här, skriv dagbok...
Eller testa appen EasyQuit Drinking, där kan du spela memory när suget sätter in. Den håller koll på alla gånger du står emot suget och lägger memory istället.

Lycka till!!!

Läs så mycket du orkar här!! Det tog udden av mitt sug och hjälpte mig att ta ett beslut. Bara det att du är här är ett steg i rätt riktning. Så börja bara med det, läs och skriv här, vi vet vad det handlar om!
På återseende hoppas jag!???????

DET är en bra start!! Att ni båda gemensamt ser problematiken och vill ta tag i det!!! Ja, man är sjukt trött på att vara trött... Förbered er bara på att man blir VÄLDIGT trött när kroppen renar sig från A, det måste man igenom men du ska veta att det går över och energin återvänder! För mig tog det ca 2 veckor men eftersom jag tack vare alla här på forumet fick veta att det är normalt när man slutar dricka tillät jag mig att vara trött. Det var till och med skönt för det gav mig insikt i hur sliten min kropp faktiskt var: den ville sova i två veckor!!!! Kan ju aldrig vara bra.. Att inse allvaret i vad alkoholen gör med oss är viktigt tror jag. För den dag jag inbillar mig att det "inte var så farligt" då går det åt helvete igen.... Så detta, att sluta dricka när man har ett a-beroende, är fruktansvärt svårt men det är JUST DÄRFÖR du kan vara mycket stolt för varje minut, timme och dag du står emot!!! Eller hur? Jag hejjar på er båda, ni klarar det här!??????????❤️❤️❤️ Kramar!?

du behöver inte vara ensam!
Ensam i tvåsamhet är värre och mer ensamt en ensam på riktigt.

Jag har också varit ensam. Jag var ensam i 8 år.
Sen berättade jag.
För mina vänner. För mina föräldrar. För "min" alkoholist.

I början gick jag med träffar i Al-Anon, Det kan jag verkligen rekommendera. Att bara få lyssna på andra. Att den ensamma känslan liksom rinner av.
När jag berättade på jobbet visade det sig att 5/10 jag berättade för hade en nära anhörig som också hade problem.

Du är inte ensam! Det är uppskattas finnas ca 300.000 alkoholmissbrukare i Sverige. Om alla har minst 3 anhöriga som bryr sig om och blir påverkade så är det en miljon människor som också mår som du. Var tionde person!

Du är inte ensam! Men ingen pratar om det öppet! Det måste bli ändring på det!

Lästips: Släpp kontrollen - vinn friheten! av Carina Bång.
Carinas blogg är också väldigt bra.

Se djävulsdansen, program i 3 delar (tror jag) på SVT.

Gå till Al-anon, om du har möjlighet.

Det tar tid att göra sig fri från gamla beteenden. Det gäller även om som står bredvid! För mig har det tagit 8 år att vakna. Sedan ytterligare 3 år att ta mig ur djävulsdansen med min man. Mitt val var att lämna. Det har jag sörjt! Jag sörjer vår familj. Men han kan aldrig bli det jag vill och det är dags att gå vidare. Att vara modig på riktigt.

Sinnesrobönen i sin helhet:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Flyttat

Hej Morgondag! Du har helt rätt, jag börjar också bli "smått" förbannad, för vilka är det egentligen som vinner på denna normalisering kan man ju undra... inte är det vi iallafall? Men ok, samma sak gäller ju tex socker vilket är förjävligt. Jag har sån tur att inte gilla godis och läsk direkt men jag ser ju vad mina barn blir konstant utsatta för till o med i skolan! Här, i det här landet, var det bara ett år sedan de bestämde att barnen inte fick ha godis och kakor i sin lunchlåda!! Något jag trodde var självklart men min äldste son berättar att hans klasskamrater äter godis varje dag, deras föräldrar skickar antingen med det (trots "förbudet") eller så får de när de kommer hem.... jag höll på att falla in i samma mönster men nu kör vi med lördagsgodis och det funkar bra! Kloka barn har jag TACKOLOV!!
Men det känns nu när jag inte dricker som om jag ser alkoholberoende överallt. Samtidigt som det är en lättnad över att det inte är mig det är "fel" på, att inte vara ensam,så blir jag ledsen att det ska vara så svårt att vara människa.. du har ju rätt i att vi människor alltid sökt en väg att fly problemen eller oss själva, varför MÅSTE det vara så?? Ingen vet antar jag...
En av mina första chefer, numera vän trots att vi inte pratat på många år, ringde mig idag. Såg på FB för två år sedan att hon gift sig och blev så glad för hennes skull men nu har de plötsligt separerat. Idag berättade hon varför. Han är alkoholist och hon blundade för det i början och sedan försökt både tvinga och be honom att sluta, inget av det fungerade såklart, han anser sig inte ha problem... Inte ens när han skadades allvarligt i en bilolycka han själv orsakat pga rattfylla tyckte han att han hade problem. Min vän är är en oerhört stark människa, hon har gång på gång rest sig som Fenix ur askan, jag har blivit lika fascinerad varje gång! Det kändes då bra att inte känna skam över mig själv när hon berättade utan snarare känna stolthet. Jag berättade att jag inte dricker alkohol längre och hon blev väldigt glad för min skull? Ännu en dörr stängd och det känns skönt!!!!
Men hur det ska gå för mig och min "gubbe", det vette sjutton... som du säger är vi inte direkt på samma våglängd när det gäller alkoholen och ibland undrar jag om han någonsin kommer dit. Just nu vågar jag bara hoppas att han kan tänka sig att dra ner tillräckligt för att inte dö inom 10 år typ.... en sak är iallafall säker och det är att situationen som den ser ut nu inte är hållbar i längden även om jag just nu inte (till min förvåning?)känner vare sig mer eller mindre sug för att han dricker i min närvaro. Det verkar vara andra saker som utlöser mitt sug, främst starka känslor som glädje(tyvärr) ilska men mest hunger faktiskt. Så det försöker jag verkligen ha koll på!
Min man är min enda och största kärlek(när det gäller män i mitt liv alltså) men jag har aldrig varit rädd för att leva ensam, utan partner, jag har alltid prioriterat mig själv, som jag tidigare skrivit så är jag ganska egotrippad tyvärr och kan jag inte relatera till andra människors lidande har jag alltid haft svårt att känna empati. Det är nog tur att jag har barn för de gör mig till en bättre människa men hur det än är så vet jag att om mitt äktenskap inte ger mig det jag vill ha och är skadligt för mina barn kommer jag gå. Men jag hoppas såklart att det inte kommer behövas...
Nu blev det långt igen men det är ganska många års undangömda funderingar och tankar som vill ut?
Tack för att ni finns!!! Och lycka till du med, Morgondag!! Starkt kämpat i 9 veckor, jag ser fram emot att komma dit och idag ser jag också fram emot imorgon då det blir dag 21!!!
Många kramar??❤️?????

Det är blandade känslor i att leva utan honom.
Det är bara 6 veckor sen vi flyttade isär och vi bor 2 km emellan varandra. Den här veckan började vi med varannan vecka med barnen. Det är hans vecka nu. Det har varit själsligt och känslomässigt kaos runt sista delen av flytten eftersom han haft en stor period. Han har äntligen sökt hjälp.

Det som är den största skillnaden för mig är att jag känner att jag är min egen igen. Jag behöver inte ta med mig barnen och flytta från huset när han har sina perioder. Det känns otäckt att inte kunna styra iallt. Att inte kunna lösa saker, men ändå skönt.

Jag har varit så stark i 10 års tid och utkämpat ett slag som inte var mitt att kämpa i. Jag skulle fortfarande ge honom stöd och hjälp om han bad mig att rätt orsaker. Vill han sluta dricka så skulle jag hjälpa honom ordna med det. Men mest för att jag tycker att våra barn förtjänar att ha en närvarande pappa.

3 gånger under denna tid sedan vi flyttade har jag bett honom om hjälp att lösa saker. 2 av gångerna har han inte ens hört av sig och inte kommit när vi avtalat det pga att han druckit istället så det känns som om han fortsätter att svika. Skillnaden är att jag inte längre känner mig lika sviken och insett att jag egentligen bör lösa saker och ting själv istället. Jag kan inte lita på att han gör det han säger. Tyvärr.

Jag är såååå glad över min och barnens egna lägenhet. Att ha en fristad. Där jag sätter mina egna regler.

Historia på facebook om tjej som fått på båten av date hon varit på.
Med hänsyn till att hon var lite rund och då kunde han inte "gå igång" på henne.

Hennes svar var bra och kraftfullt.
Men det satte igång mig och mina tankar.
Jag hade nog bara tagit emot och försökt anpassa mig till kritiken.

Som att någon,bara för att denne tagit sig tid att analysera eller tänka till kring mig har rätten att kritisera mig.
Och att jag då per automatik ska lyssna och ge denne person rätt.

Hur tänker jag där?
Varför låter jag denne någon definiera vem jag är och också rätten att forma om mig till någon annan,mer "rätt" människa?

Varför saknar jag kraften att stå på mig?
Varför ger jag andra människor rätten till mina privata rum?
Visar jag sån svaghet så att jag blir ett offer för andras galla?
Eller är jag så förändringsvillig så jag söker och bekräftar de dåliga sidorna?

Eller,eller..
Tänkvärt i alla fall.

Ett par vänner kom hem till oss för ett par månader sen.
Vi har festat mycket tillsammans med dem. Vi har blivit rejält berusade och kvällen har oftast slutat med att jag fått minneslucka.
Denna gång berättade jag för henne att, jag vill inte dricka så mycket, så att jag får en lucka.
Hon står där med dunken i hand och svarar mig " ja nått ska vi väll dö av"
Sen hände hon i varsitt glas vin.
Då tänkte jag inte så mycket på det, men minnesluckan var ett faktum.
Dagen därpå umgicks vi hade trevligt och så kom kvällen och dunken kommåter fram det var ju en ny oöppnad. Jag sa i kväll ska jag inte dricka mer än ett par glas då jag ska köra, hon hände i en matlagare åt oss. Jag drack naturligtvis mer än jag tänkt.
Ja vad vill jag med detta?? Lägger jag skulden på henne? Nej utan mig, som viljelöst hällde i mig trots förutsattsen att inte dricka.
Ja nått ska vi väll dö av, ringer fortfarande i mina öron!!
Men jag ska inte dö i ett rus även om vi inte kan överleva döden.
Jag har förhoppningsvis många nyktra år framför mig.
Vi kan inte sia om dödens intåg men jag vill leva fri så länge det går om det sen blir en dag eller många år det visar sig.
?⭐️❤️

Efter första dagen på jobbet i måndags drack jag på kvällen och har fortsatt att dricka på eftermiddagarna/kvällarna fram till igår. Jag verkar kunna hålla upp fem dagar en vecka sen vill jag ha igen. Eller vill jag egentligen det? Det är (o)vanan som är så stark som måste brytas. Nya tag nu. Jag behöver inte skiten utan jag kan må bra ändå.

..också avklarad med saknad och förvirring. Några omständigheter på hemmaplan gjorde det enklare.
Tack för tipsen morgondag!

Hur har du det Andersson?

Ensam i soffan fastän han sitter bredvid, berusad och gnäller på allt och alla som visar sig i tv rutan.
Ensam när han sover ut på morgonen.
Ensam på promenaderna eftersom han inte orkar.
Ensam efter middag hos vänner då jag alltid kör och får hjälpa honom in och till sängen.
Ensam med disken efter middag hemma eftersom han måste vila en liten stund.

Hej Amanda. Läst din tråd och jag känner igen mig en hel del i den ilska som du också som jag uppfattar du ser och känner kring nervgiftet alkohol. All den romantik som sprids i sociala medier o s v, vilket jävla skämt egentligen. Men det är klart det är mycket pengar i denna industri och många beslutsfattare är nog också alkoholberoende. Skulle skiten uppfunnits idag skulle den såklart aldrig godkänts. Men vi människor har väl alltid velat berusa oss och fly/bedöva oss en stund från "tristessen".
Hur som helst uppfattar jag en enorm viljestyrka i ditt beslut och jag hoppas du står emot din "gubbe" som inte alls är där du är i sin inställning till alkohol. Det kan ju bli tufft i längden, eller så använder du det som en drivkraft och ser hur eländigt/tragiskt det kan bli.
Samtidigt blir ju inte det hållbart i längden, har varit inne och läst en del på anhörig-sidan också.

Lycka till med i ditt nya liv som nykterist, det är så värt det känner jag efter drygt 9 veckor i frihet och fräschhet!

Bra att du kontaktat din läkare och förhoppningsvis får medicin. Det blir bättre och bättre för varje dag, försök ta en stund i taget. Vet inte om du har någon bra andningsövning för att få ångesten att släppa. En lugn och skön promenad så småningom kan vara välgörande. Ta hand om dig i dag, du blir starkare och starkare för varje minut!

Som jag hade när jag registrerade mig 2010. Ok, hade bara två utropstecken ;-)
Gick sisådär, var vit i fem veckor, sedan ner i skiten igen i ytterligare tre år. Hoppas du inte gör samma misstag, för det är verkligen bara förlorad tid. Nu har jag lagt detta bakom mig, till hösten blir det fyra år. Önskar dig styrka, förnuft och envishet. Är du ännu inte där, är det svårt att fatta hur illa det faktiskt blir.
Alkoholberoende blir till helvetet med tiden, så ju tidigare vi vänder om, desto bättre!
//PP

Jag fixade till. Fastnade med foten i en sladd och föll som en fura.
Men som tur är var det ingen fyllevurpa det hade nog gjort ännu mera ont och då i själen. Skavsåret kan jag plåstraket om, men såret i själen hade varit svårare att sätta plåster på ?
Fin dag utan vurpor önskar jag alla. ❤️??⭐️

Att han blir arg och "försvarar" sitt drickande är ett tydligt symtom. Att han lovat att vara helt nykter en månad innan beräknad förlossning blir ett jättebra test! Prata med honom om andra "restriktioner" också. Att han inte dricker så mkt att han inte minns vad ni pratar om låter orimligt. Och om hans pappa är nykter alkoholist har du ju värsta proffset att tillfråga i din närhet! Sluta se mellan fingrarna, men gräla inte när han är onykter. Utgå från dig själv, "jag tycker/tänker/oroar mig för..." Dina känslor kan han inte negligera. I alla fall inte om han vill leva med dig och barnet.