Senaste kommentarerna i forumet

Fint skrivet om att uppleva och känna ovh hur du vill vara som förälder. Dom raderna tar jag med mig. Heja dig

Tacksam över att vara nykter. Har en del tankar på whisky, rödvin, öl. Låter dem komma. Låter dem lösas upp. De är bara tankar. Emellanåt säger min hjärna att jag inte längre har nån ”guldkant” på livet, glitter i vardagen. Allt har sin tid. Alkohol har haft sin i mitt liv. Att vakna bakfull med ångest är inte guldkant eller glittrigt för mig eller för mina barn. Eller kommande barnbarn (jag vet, en hel del år kvar, men jag ska väl hålla till dess:). Det vore tragiskt med en ”glittrande” alkoholiserad mamma.
Verklig magi, verkligt glitter, verklig guldkant är att ha nära till sin själ, känna lycka över barnens skratt, uppleva livet tillsammans, känna känslor fullt ut, utan bedövningsmedel.
Leva livet fullt ut. Jag är nykter NU?

Skrattar när jag ser det ni skriver för exakt så är det hos oss också! Jag går knappt in i garaget men ändå är det alltid nån anklagelse inbyggd i att jag förlagt skruvar, verktyg eller vad det nu kan vara när han inte hittar dem. Nästintill alla gånger är det han själv som förmodligen full lagt dem på fel ställe men det minns han inte och då måste det vara jag som tappat eller gjort slut på grejerna.

Vi hade en incident för nån sommar sen när han prompt skulle klippa gräs i värsta fyllan, antagligen för att han just då tyckte jag var en lat kärring som inte gjorde det (gräset var klippt bara nån dag innan). Han går iväg med gräsklipparen bara för att en stund senare komma in svärande över barnen som han påstod hade haft sönder gräsklipparen för att de kastar stenar på gräsmattan och han nu kört över dessa påstådda stenar så motorn tog ihop helt när bladet skar i sten. Han skulle därmed aldrig mer klippa gräs och slocknade i soffan. Jag gick ut och tittade på klipparen där den stannat och det visade sig han kört över en metallstolpe som markerar ett tomthörn...Jag lämnade klipparen där den stod och försökte följande dag prata med honom om det. Han fortsatte hävda det var barnens stenar som hade sönder klipparen och ville jag ha gräset klippt framöver var det bäst jag skaffar ny klippare och gör jobbet själv. Slutade med en dyr robotgräsklippare för jag orkade till sist inte höra hans utläggningar om att min son skulle betala för ny klippare från sin veckopeng och allt han hittade på för att vägra ta ansvar för att han på fyllan kört sönder vår gräsklippare.

Så ja högst bekant detta med att allt är nån annans fel!

Tess!
Jag har inte besökt något AA möte ännu efter snart 48 dagar i mitt nya nyktra liv.
Däremot kommer jag att ge AA en chans.
Jag har öppnat mina sinnen för allt som kan hjälpa mig att ta tillbaka livet.
Under dom här 48 dagarna har jag däremot hittat till Länkarna.
Där har jag också haft förmånen att som dig Tess få lyssna på delningar och få berätta min egen historia.
Just det att man träffar människor som varit eller är i samma situation är så otroligt skönt och att ingen dömer en.

Någon som testat Selincro eller Naltrexon och i så fall, fungerar det?

Tack?

Kallad till avonova på måndag tillsammans med chefen! Nu kommer domen. Läste att här att man kan bli tvingad att skriva på en behandling. Det vägrar jag. Har ju då ”frivilligt” varit nykter i tre veckor och lämnar hellre ett nytt prov för att visa detta..

Nu har jag haft väldigt ont i huvudet någon vecka, enbart i och över vänster öga ibland i bakhuvudet. Och mer ont gör det när man böjer sig framåt. Det har varit jobbigt att jobba, stundtals går det över. Undrar om det har med alkoholen att göra? Mkt trött är jag också.

Presis så är det. Jag har också många runt mig som jag kan prata med. Men som du säger hemma känner man sig ensam när man sitter och väntar på att mannen ska nyktra till.
Ja vägen är lång, till att få ett bra liv. Kämpar på.

En annan sak har jag testat nu under baksmällan, efter den senaste 8 dagars fyllan.
Är att ta en snus när det är som värst på dagarna, då släpper allt och jag mår hyfsat.
Har tagit 6-7 stycken varje dag sen i söndags. Jag snusade även konstant på fyllan, jag tror det är snuset som gjort det så jävligt när jag har slutat tidigare. Inte alkoholen.. visst den bidrar, men snuset verkar ge mer abstinens och ångest.
Men vad vet jag, ville testa mig fram och det funkar. I morgon är dosan slut och då köper jag inte en ny.

Inget hade hjälpt, du kunde inte gjort något för att förhindra eller förändra honom! Verkar nästan som det måste hända något riktigt dåligt eller riktigt tuffa konsekvenser för att botten skall nås och den där insikten på djupet skall komma. Och visst är det hemskt och synd att i grunden bra människor kastar bort sig själva för alkohol. Men alla har ett val. Det är en sjukdom men bara dom själva kan bota sig! Förstår verkligen att du inte klarar av att trösta honom! Trösta dig själv nu! Önskar dig styrka och mod!

Jag går på AA möten för att lyssna på delningar, reflektera och att själv få dela. Jag struntar fullkomligt i ordet Gud. Det kan vara vad som helst som DU anser är större än dig själv, tex kärlek.
Det är befriande att resonera med folk som begriper vad man faktiskt har och går igenom.

Inget är mitt svar på den frågan. Jag är precis som din man ansvarig för min alkoholism, och ingen (utan kedjor och handbojor) skulle kunna stoppa mig om jag vill börja igen och fortsätta. Det är upp till mig att bestämma mig. Hjälp finns i alla möjliga former men utan min medverkan så finns inte mycket att göra. Så självklart är det inte ditt fel, ansvar eller skyldighet att reda ut etc. Ta hand om dig och dottern bara. Jag förstår dock dina känslor och det är inte konstigt att känna så, men som sagt, du är inte skyldig på något sätt.

Å ja tack, jag har stugan att se fram emot ??

ja har liknande förälder, jobbet fungerar bra men resten av lediga tiden ej, dock ringt sig sjuk pga gårdagens.... tråkigt , känns som att de måste vilja hjälp själv ( hur kommer de till den punkten?) annars går inte hur mycket man än säger det går inte in, eller vad vet ja.
lycka till!

Det blev inga antabus, va tvungen att ta blodprov innan jag fick nån, trodde jag skulle få ett piller direkt.
Det tog med andre ord lite tid...tyvärr!
Så i stället drack jag åtta dagar i rad i påsk, morgon till kväll. Va hemma själv hela påsk.
Har inte druckit sen i lördags kväll, har haft ett par hemska nätter sen dess. Men nu verkar allt ok igen och jag är på banan. På torsdag får jag mina antabus och då blir det ordning på torpet. Längtar så mycket ??

Varmt välkomna till Alkoholhjälpen och forumet här. Det låter som att ni är redo för förändring och att ni har hittat hit i hopp om att få stöd på den nya vägen utan alkohol/med mindre alkohol. Fortsätt gärna att skriva om hur det går! Ett bra sätt att se sin egen utveckling och att göra det lättare för andra att följa och stötta en, är att starta en egen tråd.
Varma hälsningar med hopp om en framtid i linje med dina värderingar.
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

En anmälan för sexuellt ofredande är mycket möjligt och något jag ser som en helt självklar sak, det gör också min man. Han kommer inte heller att neka till något, iaf inte som det låter nu.
Jag klarar inte av att trösta honom då jag håller på att gå sönder själv. Trösta honom är inte heller något jag vill utan jag vill att det här ÄR botten, att det är nog nu.
Det jag är ledsen över är att det behövde gå så.långt, kunde jag gjort något. Skulle jag ha tvingat hem honom? Skulle jag ha stoppat redan innan vi åkte på kryssning för jag vet hur det brukar bli? Jag kan inte släppa känslan att jag skulle ha gjort något....
Jag tycker synd om honom att han inte förrens nu förstått vidden av sitt beteende, förhoppningsvis förstått vidden av.

Vad tydligt och modigt du beskriver ditt psykiska mående och alkoholens effekter och konsekvenser i ditt liv. Jag tror att många här kan känna igen sig. Alkoholen "kidnappar hjärnan" och utnämner sig som universallösning på depressiva besvär och alla livets motgångar, trots att man så småningom börjar inse allt tydligare att de negativa konsekvenserna blir fler och större. Du verkar ha kommit till ett läge där du är öppen för att göra en förändring, för att få en bättre hälsa, bättre relationer och kanske även ett bättre psykiskt mående. Fint att se!

Du beskriver att det har varit väldigt dränerande för dig att delta i gruppbehandling, eftersom du tar in så mycket av andras lidande. Hoppas att du kan ha god nytta av forumet här, som kanske kan erbjuda liknande samhörighet och stöttning som att träffa andra likasinnade "live", men utan att det tar lika mycket kraft från dig! Jag tänker även på vårt nätbaserade program som vi erbjuder gratis, ifall det skulle kunna vara ett alternativ att testa för att förändra dina vanor, när du upplevde att beroendemottagningen inte mötte dig där du var. Man väljer själv målsättning i programmet - att avstå alkohol helt en period eller att arbeta med kontrollerat drickande. Hur tänker du kring detta?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Varmt välkommen hit! Jag hoppas att du ska ha mycket nytta av forumet här. Vad klokt av dig att du undersöker olika vägar för att förändra dina alkoholvanor! Jag ville bara skriva en uppmuntrande rad om att våga ta upp det du känner med din psykolog på mottagningen, om du i övrigt känner förtroende för hen. Vi som arbetar med behandling av alkoholproblem är vana vid att det kan gå upp och ner. Det är inget konstigt alls och inget ovanligt! Om det går, försök att låta tankar om att "vara en duktig patient" få mala på i bakhuvudet utan att lyssna så mycket. Vården finns till för dig, oavsett hur du mår och hur det går!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej,

om det skett som du beskriver ovan och mot din dotters kompis vilja så riskerar han även att anmälas för sexuellt ofredande eller värre beroende på vad som hänt. Om inte det är en väckarklocka och absolut botten så kan i alla fall inte jag komma på vad som skulle kunna väcka honom. Man kan skylla på alkohol och blackout men det hindrar inte att man är ansvarig för konsekvenserna av det. Att tycka synd om honom (och trösta) leder gissningsvis mest till att han känner mindre ansvar för det som hänt och kanske i slutändan ser sig som ett offer. Fokus bör ligga på din egen dotter och hennes kompis. Relationen med din man får han själv ta ansvar för men den är nog sannolikt väldigt svårreparerad.

Hej DetGårBättre! Vad häftigt att höra om dina planer! Vilket mod det krävs att ta ett nytt kliv såhär. Du ska testa att vandra i två månader, utan att veta hur det kommer att kännas i verkligheten. Det låter som att du har goda chanser att lära dig mycket om dig själv och få med dig väldigt lärorika erfarenheter, oavsett hur det blir. Lycka till på vandringen och skriv gärna om dina erfarenheter när du är tillbaka!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Varmt välkommen till Alkoholhjälpen! Det låter som att du har det riktigt tufft. Alkoholen tar en större plats i ditt liv än vad du önskar och du brottas med tankar på att lämna livet i förtid. Det finns hjälp att få, depression går att behandla och självmordstankar förändrar sig över tid. Det finns också många olika sätt att få hjälp med att förändra problematiska alkoholvanor.

Alkoholen har en tendens att förstärka den känsla man redan har och det blir lätt en ond cirkel av att dricka för att i stunden slippa depressiva tankar och känslor, med en förvärring av dessa känslor och att andra livsområden påverkas negativt på sikt. För många personer är det så att man kan behöva testa olika behandlingsalternativ innan man hittar det som känns rätt för en själv, alltså att ge flera olika alternativ en chans. Det gäller både när man vill må bättre psykiskt och när man vill dricka mindre.

Vad bra att du skriver här, trots att du uttrycker vissa tvivel kring vad det kan ge dig! När du berättar hur du har det ger du andra chansen att ge stöd. Jag tror att många kan känna igen sig i det du beskriver i ditt första inlägg - på arbetet är du en välansedd kollega som kan ta mycket ansvar och du har vänner och familj, allt verkar helt i sin ordning utåt. Samtidigt har du enormt svåra saker som du håller för dig själv. Ett sånt här forum kan vara till hjälp på flera olika sätt, bl.a. för att känna sig mindre ensam, att dela det svåra med andra som förstår. Du har ännu inte testat allt, även om du tråkigt nog har negativa erfarenheter från tidigare vårdkontakter. Jag förstår att det tar på krafterna att testa olika behandlingar (speciellt när vissa inte ger effekt), samtidigt vill jag förmedla hopp! Just nu känner du såhär. Livet kan bli bättre!

Jag hoppas att du vill fortsätta skriva och läsa här i forumet. Du är också varmt välkommen att testa ifall vårt nätbaserad program skulle kunna vara något för dig. Du kan välja om du vill göra det på egen hand eller med stöd av en rådgivare. Om tankarna på att livet inte kommer att bli långt tar över för dig, finns lite olika vägar att söka stöd. Läs gärna här för mer info: https://alkoholhjalpen.se/akut#suicid
Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

i misstag / mt

Jag vet inte ens vart jag ska börja med detta. För det första har jag aldrig pratat med nån (mer än med min mamma och syster förstås) om mitt medberoende och pappas alkoholvanor. Inte ens min sambo är riktigt medveten om hur allvarligt det är. För utåt sätt så är min pappa framgångsrik, kör en fin bil, har en familj som bryr sig, ett välbetalt chefsjobb, ska bli morfar till en liten flicka (jag är gravid i vecka 22) och har relativt många vänner och bor i ett fint hus med min mamma. Men min pappa har alltid valt alkohol och andra människor före oss. Ett exempel är min farmor. Jag känner inte min farmor, och dom åren min mamma försökte umgås med min pappas familj fick hon höra hur tjock hon var och hur hon aldrig skulle bli en del i den familjen.
Men ändå har pappa ALLTID tagit dom till försvar.
Till alkoholen nu då. Den är jävla ölen. Den har liksom alltid funnits där. Från att jg var barn tills nu. Det har varit många händelser som gjort att bägaren har runnit över för mig och jag har brutit ihop totalt. Men det som hände nu i helgen har gjort att jag inte kan se på min pappa på samma sätt igen.
Vi började bråka, jag skrek och han skrek ännu högre. Han kastade ett bord och kallade mig för en fitta. För att jag sa ”hur många öl har du druckit idag då”. Mamma fick oss tillslut att lugna ner oss och vi satte oss alla ner och pratade. Han bröt ihop och jag bröt ihop. Mamma är så ”van” vid hans ilska och kan hålla sig lugn konstigt nog. Men efter mycket om och men så kom vi fram till att han behöver hjälp. Det funkar inte att dricka öl varje dag efter jobbet, ta min systers moped till jobbet eller stanna hemma dagen efter pga att han är bakis och inte kan köra. Vilket gör att han fortsätter dricka för ”han är ju ändå hemma nu”, eller så fort vi är ute och äter så tar han shotar i baren och tror att vi inte ska märka nåt, ha gröt i munnen från att han vaknar till att han går och lägger sig för att han aldrig är nykter.
Han gick med på att jag skulle ringa till vårdcentralen och boka en tid med en läkare så skulle vi ta allt där ifrån sen. Men det kändes som ett så stort steg. Att äntligen ha kommit innanför dom där murarna han byggt upp för att ingen ska kunna yttra sig om hans drickande.
På nåt sätt kändes det som att jag kunde slappna av i att det kanske skulle lösa sig.
Så dagen efter pratade jag med mamma. Det slutade med ett raseriutbrott från pappa för att jag skulle ringa till en läkare. Jag fick absolut INTE ringa och han skrek om hur han ”aldrig kan lära sig att bara hålla käften” för vi är bara jobbig mot han. Där och då i telefonen med mamma så tappade jag allt. HUR kunde jag vara så dum och tro på att han skulle ta emot hjälp? Vad har alkoholen som inte vi, hans familj har? Vi vill bara att han ska bli frisk och sig själv igen.

Såg i en annan tråd att du berättade att du anmält dig till Alkoholhjälpens program.
Jag vill önska dig innerligt Lycka till! Du har kämpat länge! / mt