Senaste kommentarerna i forumet

tanken roa en när man kommer på en riktigt bra idé , då skrattar man för sej själv och blir genast på bättre humör ?? Som att byta ut ölen mot a-fri öl t.ex , tänk om man kunde öppna en burk och försluta den igen .... tänk reaktionen när effekten uteblir efter X antal ???
Nu blev jag på bättre humör ?

Jag håller med IronWill och Granit, att vara för glad i a är inget att skämmas för. Det är bara att bita ihop, boka läkartid på vc och sen berätta hur det är. Det där med att bita ihop och svälja förnedringen tyckte jag var värst. Man vill ju inte vara misslyckad. Men när du väl gjort det så känns det mycket bättre. Så kände jag i alla fall. Min vc skriver inte ut antabus för hemmabruk, utan du får gå ner 3 gånger i veckan och ta din dos där under kontrollerade former (och samtidigt prata lite med personalen). Ett bra koncept tycker jag. Att äta antabus hemma funkade inte för mig. Kämpa på, gå ner på vc och berätta. Det kommer att gå bra och du kommer att känna dig starkare när det är gjort. Själv kände jag mig lite stolt efter att jag gjort det.

Du har rätt! Varför lägga tid på en ”hämndaktion”, bättre att göra nåt som är kul på riktigt! Ja jobbigt så förbannat är det! Var jag som avslutade vårt förhållande men känner mig fetdumpad, dissad och betydelselös! Nä framåt är det som gäller nu! Hoppas han lipar och suger på tummen? tack för er pepp! Kram

Allt du erkänner är ju att du är en fighter med aptit på ett bättre liv. Vem som helst från vilket samhällsskickt som helst kan åka på den här sjukdomen. Se det som att du har en grym styrka och insikt i stället.

Hämnden är att gå vidare och aldrig kolla bak igen. Tänk så som du känner nu, att han inte bryr sig osv... Detta kommer han känna när du går vidare och det kommer han känna av det lovar jag. Sen är det jävligt jobbigt och tufft och tar tid men det tjänar man på i längden:) kram

Han kunde knappt prata, han hade druckit och tagit kola....han skulle ha varit på NA möte idag..orkar inte höra på honom när han är så, la bara på. " Klart jag får ta en öl, det är ju fotboll" ingen ide o ens försöka bry sig då förrens VM är över... trött på detta, man är ju rädd att hans botten blir hans död, han har motivation men FY vilken jävla dragningskraft han har till skiten.

Jag fick förklaringen av min terapeut efter en diskussion om dosering osv:
Då Antabus precis som alkohol har inverkan på levern så inleder man med ett leverprov just för att se hur den ”mår”. Efter en tid tas nya prover, vad jag förstått relativt regelbundet.
Jag förstår dig så väl med den motvilliga känslan av att prata med en fysisk läkare om det här, men för de flesta läkare är det nog i samma klass som att skriva ut antibiotika. De gör det på regelbunden basis och har inga förutfattade meningar.
Att du faktiskt vill börja med Antabus tyder på en rejäl vilja och en bra portion jävlar anamma.
Sov på saken, men det är verkligen inget att skämmas över.
Skriv mer, om du vill, så ska jag försöka svara efter bästa förmåga.

Hang in there!

Online Läkaren har skrivit att jag måste gå till en riktig mottagning och träffa en fysisk läkare för att få mitt recept (som han skulle ordna imorse). Jag pallar inte. Jag går aldrig i livet till en riktig mottagning och erkänner där att jag är beroende av alkohol.
Gick hem efter jobbet och låste in mig. 61min innan dom stänger bolaget...ska hålla mig inne och gå och handla lite mat sen.

Den största fallgropen tror jag är att man inbillar sig att man inte har problem med A och använder sitt lyckade uppehåll som bevis för den tesen . För egen del vet jag att det ^skulle^ kunna gå att dra till det en kväll men det är en rysk roulett med mer än halvfullt laddat...

Hejsan!

Vad fint att ni delar med er och tipsar varandra! Jag hoppas det är ok för er att jag hoppar in här och lägger till lite information. Gällande anhörighelger/veckor på behandlingshem så kostar de ofta en slant som ibland kan vara svåra för anhöriga att betala om man ska betala dem privat. Därför vill jag tipsa om några alternativ. Dels kan man ansöka om ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten för att få åka på anhörigvecka. Motivera på vilket sätt beroendeproblemet påverkar dig som anhörig och varför du behöver denna hjälp. Socialtjänsten bedömer då om de anser att det finns skäl att ge bistånd till detta.

Enligt Socialtjänstlagen 5 kap. 10 § har socialtjänsten i uppdrag att stödja anhöriga. Därför erbjuder många kommuner anhöriggrupper, kurser och individuella samtal. Om du vill veta vad din kommun erbjuder, ring och fråga efter anhörigkonsulenten eller de som arbetar med beroende och öppenvård hos din kommun.

Och så finns ju Alanon, och AcA, Co-anon, CoDa som är 12-stegsinspirerade. Lite olika på olika orter men alla är välkomna oavsett var man bor. Och förutom det så finns AHA (Anhöriga Hjälper Anhöriga) och AMD (Anhöriga Mot Droger). Och ytterligare vissa anhöriga vänder sig till Länkarna. Så det finns lite att välja på!

Hoppas du hittar ett anhörigstöd som passar dig!
/Carina

Tack, hoppas också d kommer en lägenhet till oss snart!

Vad skönt att du fixat ett boende som ni kan åka till när ni behöver lugn o ro....låter som att du har d jobbigt fortfarande du också!

Nä denna eländig sprit, när de är så fruktansvärt medvetna om vad de förlorar med alkoholen i sina liv. Trots d så skiter de i allt o fortsätter dricka! Det är helt bortom mitt förstånd....tänkte ta ett prat med honom igen för o se om han inte ångrat sig gällande antabusen. Inte för att d egentligen har så stor betydelse för mig längre men för barnens skull. För min del skulle han fasen kunna fortsätta supa för drar d gör jag!

Tack, hoppas också d kommer en lägenhet till oss snart!

Vad skönt att du fixat ett boende som ni kan åka till när ni behöver lugn o ro....låter som att du har d jobbigt fortfarande du också!

Nä denna eländig sprit, när de är så fruktansvärt medvetna om vad de förlorar med alkoholen i sina liv. Trots d så skiter de i allt o fortsätter dricka! Det är helt bortom mitt förstånd....tänkte ta ett prat med honom igen för o se om han inte ångrat sig gällande antabusen. Inte för att d egentligen har så stor betydelse för mig längre men för barnens skull. För min del skulle han fasen kunna fortsätta supa för drar d gör jag!

Hej. Du är verkligen inte ensam, själv har jag levt i mitt förhållande i 35 år. Inte med den alkoholkonsumtion som nu förekommer men alltid med ett knäppt beroende och medberoendebeteende.

Sedan jag fick nog och "exploderade" för drygt 6 månader sedan har jag lärt mig massor. Mycket från det här forumet och mycket från böcker och Internet. Jag har absolut inte kommit i något mål och känner mig ofta sorgen och frustrerad men mina första lärdomar är nyttiga. De tar i alla fall udden av den värsta frustrationen och stressen.

Först och främst att vara öppen och tydlig med alkoholproblemet. Inte vara tyst och lida. Berätta för folk runtomkring hur mitt liv ser ut.

Sedan förstå att jag inte kan fixa hans beroende. Under många år har jag försökt ändra på olika omständigheter som jag trodde skulle göra att han mådde bättre och därmed skulle dricka mindre. Jag vet nu att det är inte mitt fel att han dricker och att han själv måste vilja sluta. Det är enda sättet.

Jag har insett den komplexa spiralen som vi snärjt in oss i och som verkar stämma in i nästan allas berättelser. Jag duktig och fixar allt. Han blir latare och låter mig fixa allt. Jag blir mer sammanbiten och fixar mer. Han känner sig sämre och värdelösare och dricker mer. Jag fixar ännu mer. Är mamma, psykolog och hustru på samma gång. Vårt förhållande grundar sig allt mindre på ömsesidig och fristående kärlek utan allt mer på beroende av varandra och insnärjdhet. Beroende och medberoende...

Det finns många saker som jag vrider och vänder på och där jag är helt vilsen. Problemet att han inte förstår hur jag har det. Problemet att jag kanske måste lämna honom för att han ska få motivation nog att sluta. Problemet att jag vill leva med honom, inte utan honom. Problemet att jag vill leva med honom som han är när han är nykter (nästan aldrig numera). Praktiska problem om jag skulle lämna honom.

Kanske känner du igen något från din egen situation. Mig har det hjälpt en hel del att se att vi som par nästan är komiska i våra karaktärer. Exakt så som en beroende och en medberoende beskrivs i all litteratur. Det smärtsamma är det tyvärr inte löser problemet. Att jag inte står ut med hans drickande och han inte vill sluta dricka, inte på riktigt. Det enda jag kan göra är att antingen gilla läget eller lämna. Det är fruktansvärt tungt och jobbig.

Jag ser fram emot att höra hur det går får dig, hoppas du känner stöd och nytta här.

Det är en hel jäkla vetenskap det där - och fruktansvärt intressant.

Naltrexone i sig självt hindrar varken sug eller drickande, men Sinclair-metoden SKA fungera så att man tar ett piller (50mg) och väntar en timme, SEDAN dricker man. Efter 3-4 månader ska drickandet sakta börja avta av sig självt.

Naltrexone Vitaflo, som vi har i Sverige, är filmdragerade, så man får bryta av dem på mitten och ta bägge halvorna, eller vänta 1.5-2 timmar.

Risken med den metoden är väl just att kicken uteblir, och att man därför slarvar med att ta sitt piller.

Sinclair-metoden rekommenderas INTE till människor som lyckas vara nyktra av sig själva, men har du inget bättre för dig så kan du ju läsa The cure for Alcoholism - Roy Eskapa medan du ändå tänker på saken. Det finns mycket intressant där, även ur ett nyktert perspektiv.

Om du lyckas vara nykter då tycker jag att du ska fortsätta med det - risken finns att du är en av de 22% det INTE fungerar för - och då har du fastnat i beroende igen helt i onödan. Håll dig nykter, käka B-komplex och L-glutamin mot suget, och lycka till :)

tycker jag. Då känner jag mej inte så ensam och gör mej inga visioner om hur mysigt ”alla andra ” har det ,även om jag vet att det inte är så.
Filuren..... jo han finns nog alltid hos alla men kanske han får lite för stor roll i ett ”sjukt” hem.
Jag tyckte ”Amanda igen”s kommentar var rätt skön. Då är det inte mej det är fel på som inte kan förstå , det är inte jag som är oresonlig !
Paniken har jag känt många gånger. Det enda rådet jag har är att gå undan, stäng in dej, gå ut och gå eller något så du kommer undan och kan andas och tänka utan att bli störd .
Nu struntar jag både i alkohol och inte alkohol för nu ska jag titta på fotboll
Heja Sverige ??????

Så duktigt och starkt av dig att lyckats sluta med alkohol. Det förstår vi ju alla som finns på det här forumet hur svårt det är. Precis som övriga kommentarer säger jag; lämna honom! Om man blir skadad på det sätt du beskriver är gränsen nådd och du vet om det, det hörs. Du är ung och är smart och stark nog att träffa en ny kärlek, slösa inte bort fler år på den som gör dig så illa.

Stå på dig och lycka till, tveka inte. Gå vidare i livet!

Så fruktansvärt frustrerande det är, att se så klart att förståelsen mellan alkoholisten och den medberoende är obefintlig och ouppnåelig...att man inte kan få den man älskar så mycket och delar allt med, att förstå... Den där filuren som sätter krokben för en, man undrar om den filuren alltid finns i livet eller om det bara är i livet tillsammans med en alkoholist som den visar sig hela tiden. I den långa loppen glömmer man ju hur livet ter sig när det inte är marinerat i alkohol.

Hur känns det idag efter en tung helg? Någon känsla av ljusning och hopp, eller bara elände. Min egen helg har varit likadan och känslan av frustration och närmast panik är stark. Att bara finnas till hands så länge man själv vill, som du skriver, är ju inte det sätt man egentligen vill leva sitt liv. Man vill ju leva i närhet och ömsesidig förståelse.

Har ni någonsin gått i terapi tillsammans? Jag undrar om man skulle nå fram till en ökad förståelse för varandras problem på så sätt?

Stor kram till dig, mina tankar finns hos dig.

får man ut Naltrexone ? När vi har varit hos läkaren innan har de inte ens nämnt den

Jag har märkt att mina pengar räcker mycket längre numera..Det är klart att till alkohol fanns det alltid pengar,om man så tog från sparkontot..Det kan gräma mig ibland att jag supit upp hundratusentalskronor..Som värst 2500 kr/månaden...Jag gick sällan på krogen, då hade siffror na varit ännu svartare..Ja Conny det är mycket skam man slipper som nykterist..

Tack för svar. Spännande det här, å känns som att jag gjort något mer nu än att bara tänka för mig själv. Jag är grymt bra på att analysera mig själv och vet vad jag bör göra om ditten å datten, men likförbannat låter jag mig själv förfalla till något jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Har ju alltid tänkt att jag ska då aldrig bli som min alkoholiserade far, med en hjärna som förstörts och en lever i den värsta farozonen. Ha! Har alltid älskat att röra på mig och hålla mig i form, men tappat all motivation sedan ett bra tag tillbaka. Men tänker, att om jag kommer igång igen med träning, och känslan av nyttighet man känner när man tränar eller gör hundpromenaderna till svettig powerwalk, den är så underbar. Och då vill man ju dricka massa vatten efteråt och bara känna hur nyttig och hälsosam man är. Eller...? Det är nog mitt problem, tänker alltid för att jag ska uppnå en sak, måste jag även göra en annan...å då blir det oftast inget gjort ändå.

... du har mitt medlidande.. När jag dricker större mängder i ensamhet (kommer inte upp i de volymer du berättar om, men tillräckligt mycket) är det utan undantag för att fly från någon panik över något som hänt i livet, något som gjort mig riktigt ledsen. Istället för att söka tröst på ett konstruktivt sätt och tillåta mig att vara sårbar så dränker jag allt i vin. Det blir ett tvång och inte alls samma sak som att längta efter ett glas vin till maten.

Jag har tyvärr inte ännu hittat någon perfekt strategi för att undvika panikdrickandet, men jag letar.

Var snäll mot dig själv! Ta hand om dig! Vi finns här för dig! Kram <3

Så nu kämpar vi tillsammans för att åtminstone plocka bort alkoholen ur våra liv. Kram till dig idag och hoppas att du sov gott!

..jag lider med dig.
Fy, vad jobbigt du har det.
Hoppas läget vänder och att du är tillbaka snart.
Du får programmera om hjärnan och göra en omstart..?
Kramar???

I helgen drack jag i smyg fyra liter 14-procentigt vin på två dygn. Inte på grund av sug, utan ett slags tvång. Så mycket har det inte varit sedan vansinneshelgerna för ett par månader sedan. Ännu en gång har mitt dryckesmönster förändrats och jag hinner inte med att fixa några förebyggande strategier. Det handlar inte längre om stå emot ett sug och längtan efter ett par glas vin framåt kvällen, det här är något annat, så obehaglig. Jag är fruktansvärt rädd och förtvivlad och vet knappt ut eller in. Just nu hoppas jag att det är över för den här gången, det känns så. Nu får jag försöka komma på hur jag ska/kan klara mig framöver - igen! Men jag vill ju inte upp!

AlkoDHyperD, tack! Visst är det som du skriver. Jag vill ju vara den starka, den som hjälper andra, presterar på jobbet och naturligtvis måste jag ju vara optimist då. Jag orkar snart inte mer, hjärtklappningen ökar och med den många andra ångesttillstånd. ADHD, nedan skrev du till mig den 30 oktober, några veckor innan jag (då) på allvar tog beslutet att leva ett nyktert liv:

"Är det att din bild utåt, den duktiga flickan, skulle behöva målas om? (Till den mänskliga duktiga flickan, bärandes ett bagage i ensamhet pga fullkomligt mänsklig skam över att avslöjas)
Är det att du tycker dig svika andra, genom att ha dolt detta? (andra delen av meningen inom parentes ovanför)
Är det för att du tycker att du borde klara mer än andra och antingen veta bättre än att dricka för mycket, eller kunna sluta på egen hand och när som helst? (varför skulle din hjärna ha en helt annan struktur än resten av mänskligheten? Och varför har du inte redan löst problemet genom att sluta dricka eller begränsa det om det nu bara handlade om att vara tillräckligt duktig..)
Eller...vänta nu.
Det är ju inte du som valt att få alkoholproblem!!!
Vänd på det. Om någon berättade för dig, skulle du döma och se ner på personen, eller skulle du försöka stötta och tycka det var strongt att tala om det och vilja förändring?
Jag tycker att du ska visa dig så som du är, iallafall för dem du litar på. Vacker, stark, sårbar, i behov av stöd, kompetent 8nom vissa områden och vilse inom andra. Precis som de flesta människor med andra odr ❤️"

Detta gäller fortfarande, måste försöka tillåta mig att få vara svag, inte bara inför min man då jag kryper upp i hans famn och gråter, utan även inför mig själv i vardagen. Måla om min bild av mig själv, förväntningarna.

Jasmine, ännu en gång, tack för att du frågar. Många gånger betyder de korta raderna otroligt mycket.

Tyvärr hinner och orkar jag inte kommentera så mycket hos er andra, men jag försöker läsa. Kul (eller hur man nu väljer att se det) att se Ansa tillbaka igen.

Kram till er alla kämpar

Det finns ju inga genvägar till att bli av med ångest som orsakas av alkohol.
Det enda är att inte dricka...
Men att komma till det beslutet är en krokig väg för många. Inklusive mig själv.

Men jag tror du har mycket nytta av att skriva av dig här på forumet för du är inte ensam om att smygdricka och smussla. Att dela dessa upplevelser med andra gör att skammen lättar och man kan börja tro på att det går att avstå alkohol.

Det finns så många positiva berättelser här om hur skönt det är att ha besegrat alkoholdjävulen och det är ju dit man vill komma själv också.
Håller tummarna för dig!??
Kram???