Senaste kommentarerna i forumet

Så sitter jag här igen, hatar mig själv denna kväll för att denna gången är sonen vaken när jag kolar över av ilska för hans fjärde öl fram till kl 17.....och jag bryter ihop i gråt och han skriker som han inte gjort på snart ett år. Sonen han står bredvid och ser allt....f-n! Nu står han i garaget och tycker synd om sig själv och pratar med sin syster för att jag är så sjuk i huvudet och så fruktansvärt orättvis mot honom som försöker så sjukt mkt för att allt ska bli rätt! Jag sa åt honom att jag inte orkar mer och om han nu tycker att hans familj är det viktigaste som finns för honom då skulle han inte valt alkoholen igen då skulle han fortsatt va nykter! Sen tog han bilnycklarna och gick ut i garaget, kom tillbaka med dom igen för han kom på att nä d av allt kan jag ju definitivt inte göra....igen! Sen gick han ut igen....
Jag ska gå och lägga mig innan han kommer tillbaka, jag orkar inte....idiot!
Han har en familj som han kastar iväg allt längre och längre bort ifrån sig och vem kan han skylla på? Sig själv... bara sig själv, för just den delen mår jag inte ett dugg dåligt av....jag rycker mest synd om min son!

Det som är så svårt är den djupa empatin du känner för dina medmänniskor. Empati är så vackert och så genuint, men det kan också göra att man tappar fotfästet. Och då ramlar man. Jag tror att de flesta medberoande har just överskott på empati. Vi tror så på det goda och att göra gott och att hjälpa våra medmänniskor. Det är fint. Tydligen behöver man få många "smällar" innan man inser att man själv är den viktigaste personen för att kunna hjälpa andra. Att ta hand om sig själv och att som du så fint skriver säga NEJ för att själv slippa gå sönder. Du behöver din energi till din dig själv och din dotter.

Det som är så svårt är den djupa empatin du känner för dina medmänniskor. Empati är så vackert och så genuint, men det kan också göra att man tappar fotfästet. Och då ramlar man. Jag tror att de flesta medberoande har just överskott på empati. Vi tror så på det goda och att göra gott och att hjälpa våra medmänniskor. Det är fint. Tydligen behöver man få många "smällar" innan man inser att man själv är den viktigaste personen för att kunna hjälpa andra. Att ta hand om sig själv och att som du så fint skriver säga NEJ för att själv slippa gå sönder. Du behöver din energi till din dig själv och din dotter.

Härligt att livet ler ibland och solen skiner ? Bäst att ta tillvara på alla sköna stunder för att tanka energi..Kram?

Funderar mycket över var gränsen går, min gräns! Vad är lagom? Tidigare tänkt mycket på och försökt att sätta gränser runt mig själv! Blir ju som ett mantra och en daglig kamp när man ex är i ett förhållande med en alkoholist! Nu är jag själv och kan dra mina gränser utan motstånd eller i panik, sorg och ilska! Jag kan liksom helt lugnt bara göra det...om jag bara vet var den går! Vet att jag är en empatisk person men lagom är liksom bäst! Kämpar med att förstå vad min magkänsla är! Lyssna inåt säger dom som vet! Beklagade mig till en nära vän: jag vet inte vad min magkänsla säger! Jo då lätt sa hon, det är i 99 fall av 100 det första du känner/tycker/tänker när det händer något, din spontana reaktion och känsla! Jaha men hur vet man att det är ”rätt” reaktion? Vadå ”rätt” reaktion frågade hon! Din reaktion är rätt för dig och då är den ju rätt, den är ju du liksom! Jaha jag får träna på att snappa upp vad jag känner spontant och lyssna på det! Vet att jag också måste träna på att agera inte bara reagera! Mycket att vara människa!

Jag är också ny här och der är bara ca två veckor sen jag bestämde mig att nu får det vara nog. Visst är det läskigt enkelt att falla tillbaka till alkoholen så fort man mår bra igen. Fast denna gången SKA det inte bli så. Jag radar upp massa obehagliga minnen för att avstå, tänket på mina familj, har sagt till några nära att jag ska sluta ( då har man ögonen på sig) men jag har även påbörjat en behandling där vi ska prata i grupp, enskilda samtal, prat om själva alkoholen, men även KBT så man utvecklas vidare som person. Första mötet imorgon och jag är nervös men mest glad för att hoppa på tåget mot livet utan A. Du får väl försöka hitta det som kan funka för just för dig, behandling är ev inte för alla. Nu kör vi!! :-)

ett AA-möte, där finns folk som vet precis hur det är. Pratet om Gud kan du bara låta passera om det inte passar dig, för mig är kraften i AA den högre makten. Bara lyssna om du vill, mer behövs inte.

Jag tänker på det här med att börja fasa ur antidepressiva... Ibland kommer depression som en blixt från klar himmel, utan någon vettig anledning, och då bekämpas den lyckat på kemisk väg. Mediciner. Om det däremot finns omständigheter som utlöser depression, tex en ohållbar arbetssituation, så är mediciner bara tillfällig lättnad. När man tar bort medicinen ramlar man ner i depression igen, för problemen som orsakar den finns kvar. Har du fått någon samtalsterapi i kombination med medicin? Det brukar ge bättre resultat för ett äkta tillfrisknande... Kram

Jag har också tänkt så mycket på det här.
Men jag tror att så länge man har med andra människor att göra så riskerar man att trilla dit.
Att lägga sig i för mycket.
Försöka påverka andra människor åt det håll man tycker att de ska gå osv.
Att helt enkelt bara låta folk vara som de är är så himla svårt.

Och ju mer dysfunktionella relationer man har kring sig.
Ju svårare att förhålla sig frisk.
Och i mitt fall så är det det som är problemet.
Trots att jag brutit med min sambo som var alkoholiserad och är mycket mindre med min handikappade dotter som jag måste kliva ur mig själv för att nå och hjälpa då hon är autistisk.

Så trillar jag ändå dit på de nya relationerna jag har runt mig som ofta är i behov och ber om hjälp.
Och vips,där står ullabulla istället för att säga.
Nej min vän,jag skulle så gärna vilja hjälpa dig.
Men jag blir sjuk av det och måste avstå.
Jag kan vara din vän men jag ber dig att gå till någon annan för råd och stöd.

Vips så enkelt men så ogörbart ibland och då får man stå där och banna sig själv i efterhand.
.

Du har väldigt rätt Sisyfos, jag borde säga ifrån, utbilda. Det är ju denna enorma frånvaro av förståelse och självinsikt som orsakar det. Och som JAG inte förstår. De är privilegierade utan att veta om det och ha vett att vara tacksamma över det.... Det vilar en slags lathet och ansvarslöshet över det hela. Om man rycker på axlarna och håller upp sina händer och säger "jag är som jag är", då tror inte jag att man någonsin blickat inåt och aktivt jobbat med sig själv, man har inte försökt ändra på något. Det är som om jag skulle säga att "jag är alkoholist, det är den jag är och min kropp, mina barn och hela min omvärld får helt enkelt acceptera det och helst också bejaka det då det är den jag är". Noll eget ansvar.
Jag har en allergi mot bristande självinsikt, kanske borde jag inte bry mig så mycket... Men då jag växt upp med en förälder som konstant krävde att omgivningen anpassade sig utan att hon någonsin kunde avkrävas något liknande så tänder detta beteendet en eld i mig. Hennes beteende kunde aldrig kritiseras, vare sig med lugna diskussioner, ilska eller tårar. För vi var alltid ute efter henne, ute efter att skada på något sätt. Grät jag och drog mig undan gjorde jag det för att såra henne, ljög jag för att skydda mig själv och hon fick reda på det, då var det för att jag VILLE att hon skulle få veta och bli ledsen.... Hon "visste"exakt varför alla andra gjorde som de gjorde men såg aldrig sig själv. Det svåraste med detta är att hon samtidigt är en människa med enormt mycket självhat och självförakt och visst förstår jag att hon använde sina egna ögon när hon trodde sig veta vad vi såg. Men hon har alltid hävdat sin "rätt" att vara som hon är och det är just DET jag har så svårt för. Att man har rätt att vara sig själv när det skadar....
Jag är inte på något sätt bättre än någon annan och jag valde att sjunka i alkoholen, jag visste att det var åt helvete men jag trodde det var den jag var under många år. Min bror har blivit ett elitistiskt svin som anser att ALLT är ett eget val, är man fattig får man skylla sig själv etc....
Idag tycker jag att jag är hyfsat bra på att se mönster och förstå att en till synes obetydlig handling kan få katastrofala konsekvenser i längden. Jag kan förstå både maktmissbruk och hemlöshet. För ibland blir vi offer för oss själva, vår egen mänsklighet. Jag förstår en hel del men känner ibland att jag fått betala ett ganska högt pris för mina insikter och de är värdefulla för mig. Då upprör det mig när folk pissar på det, när de anser att förståelse inför andra och sig själv är värdelöst.
Jag har nu valt en väg där jag tror att jag kommer att få användning för det jag kan i slutändan men kanske jag borde försöka dela med mig längs vägen. Om inte annat för att jag då kanske undviker att gå och bli en gammal bitterf***a på köpet.....
Ja hörni, inte är det enkelt att vara människa men när jag läser här på forumet blir jag ändå full av hopp, jag undrar bara ibland var ni alla befinner er IRL... De flesta jag möter saknar nämligen er värme och klokskap...
Kram på er och vet detta: Livet är fan så mycket mer än lösningsmedel i fina flaskor!!

Så jobbigt när hopp byts mot förtvivlan! Var inte arg på dig själv för att du inte orkar förändra! Gör en bara ännu tröttare när man är arg och besviken på sig själv! Se inte förändringen som nåt stort och jobbigt! Se förändringen som många små saker. Dessa små saker är inte jobbiga att utföra egentligen, en i taget de dagar du orkar! Men tillsammans gör dessa små saker den stora förändringen! Kram

smyger och dricker i stort sett varje dag. Inte nu dock, tack vare antabus kan jag inte dricka och det är sådan glädje att vakna nykter, även om det som i går kan vara lite kämpigt att inte få dra i sig sina öl och vin. Men vinsten är desto större dagen efter. Och egentligen, hur stor glädje ger denna skit. Tror att det är längtan efter ruset som är så positivt.

Första dagen på ditt nya liv

Jag har inga barn och jag har lämnat honom.

Testa att säga ifrån kanske? Man behöver ju inte vara otrevlig, men du kan kanske slänga upp en liten kommentar om att nån annan kan bli ledsen när hen "är som hen är". Hålller med dig fullständigt och tror också att alla skulle må så mycket bättre om man försökte sig på att förstå andra lite mer ur en positiv tolkning. De flesta är inte elaka, men tanklösa och självfixerade. Hänsyn, respekt och förståelse... ja det är grejer det.

För många härinne på beroendesidorna är inte det svåra att sluta... det är att inte börja igen. En månad är för kort tid, skulle jag vilja säga. Han hinner inte uppleva det riktigt positiva med att sluta. Läs på beroendesidorna om du vill, vi är många där men problemen ser också helt olika ut. Även vad vi får ut av drickandet. Så det är komplicerat med alkoholism och beroende.
Missan, vill du leva så? Jag tycker att du gör sunda val när du tar hand om dig/er. Men det måste ju gnaga att han är full hemma? Och elak. Dags att gå?

Vi var hos goda vänner igår. Jag har talat om för dem hur det ligger till med mig och om min ”åtgärdsplan”. Var gott att hälsa på dem. De var precis som vanligt, hällde upp lite vin till dem själva och erbjöd mig något a-fritt som om det var den mest självklara saken i världen. Och jag kände noll sug på alkohol. De drack kaffedrinkar och massa goda saker men kände inger. Så skönt. Försöker se på alkohol som flytande ångest och lögner, haha.

Usch Sessi, kan du flytta? Byta jobb? Hur blev det med behandlingshemmet? Du skulle nog behöva en paus både från honom och din mamma. Ta hand om dig! Vad vill du?

Om han inte själv tycker att problemet finns så kommer han inte att försöka sluta. Elller han fattar säkert att det är ett problem men väljer att dricka för att det ger mer. Det är svårt nog att sluta även om den egna viljan finns. Men din man verkar inte riktigt vara där ännu. Det är jättetråkigt! alkoholism är en progressiv sjukdom och den medför så mycket negativt för den som dricker och för familjen. Risken är att det blir värre. Vi som väljer att försöka sluta skriver långa listor med alkoholens negativa effekter därinne på anhörigsidorna. Och försöker hitta alternativ. Kan ni börja där, du och mannen din? Med en plan. Medicinerar han med a så kanske han behöver träna, få saker gjorda, hitta glädjen i livet. Får han en kick av att dricka? Avslappning skriver du, från vad och varför? Kan han hitta andra alternativ.
Men kom ihåg: du kommer inte att kunna styra det här. Du kommer inte att ha kontroll. Du måste göra det som är bäst för dig. Det är nog bra att du både pratar och skriver här. Om barnen reagerar så är det väldigt påtagligt redan. Vet mannen att barnet sagt så?
Vill han lägga av så finns det mycket stöd både härinne och på andra platser. Vill han inte, så sätt gränser för dig själv.

Bakis idag. Vad är det med mig? Vill jag inte tillräckligt?

Har känt mig spänd som en fiolsträng den senaste tiden med stresskänningar i den stela kroppen. Det enda jag kan koppla det till (förutom beroendet då) är situationen på jobbet som jag vantrivs med och att jag halverat min antidepressiva i några månader nu.

Att vara påverkad blev en befrielse. Nu får jag betala med illamående, huvudvärk och skakningar.

Jag har två veckor framöver med festligheter, jag orkar inte kämpa emot de helgerna just nu. Men jag ska försöka att dricka måttligt och inte hälla i mig som i går. Efter det ska jag försöka igen.

Som jag sa till min chef: ” Huvudsaken jag vill och försöker”.

Ser mig åka pulka som liten. Först är man på toppen och allt känns spännande, sen går det utför snabbt och det är så kul. Men så kommer guppen, de är roliga i sig men gör rätt ont när man slår i rumpan. Trots det vill jag klättra upp på toppen igen, och igen, och igen...

Lyssna på din känsla. Planera för att lämna. Kan du förbereda någon vän eller släkting. Vad jag förstår har du barn. Barnens bästa är din styrka. Massor med styrkekramar till dig

jag lyssnar.. och kan kanske oxå lära mig något samtidigt...

Hoppas det.. har säkert massa problem att ta itu dock vet jag att drickandet har blivit det mest akuta just nu. Stress från jobb o småbarnsliv gör att jag dricker för mycket.. alltid i smyg från frun och i stort sett varje dag i veckan. Hur ska jag sluta? Har en ond ande på axeln som säger att jag ska åka till bolaget fast dagen innan har jag sagt till mig själv att det får vara nog. Vill inte skada någon eller min kropp men det är helt klart ett beroende nu. Ingen att prata med om detta

Det finns många kloka personer här på forumet och massor av erfarenhet när gäller att ändra drickandet. Men det är oftast lite lugnt så här sent. Välkommen hit!

/magnus

Hej misty65. Så skönt att din man håller upp hoppas det håller. Hur är han i humöret då? Min man blir tyst och osocial när han är nykter. Vill inte göra någonting. Han gör nog sina försök att hålla upp men vill inte prata om det. Vore lättare om vi kunde prata om det och jag kunde hjälpa honom. Men inte ... Han håller bara igen några dagar sen börjar han igen. Helgerna börjar han tidigt och är redan onykter när jag vaknar. Vissa dagar kan han hålla det på en lagom nivå och vara trevlig och på gott humör och vill ibland göra saker. Jag inbillar mig då att han inte druckit men det har han förstås oftast en kvarter. Andra dagar blir det för mycket och då är han dum och elak vill ofta diskutera och blir arg för småsaker.Jag försöker hitta på saker för min egen skull och göra roliga saker.Idag har jag gått mina promenader med mina hundar och även åkt skidor. Frågade om han ville följa med till sonen som var ensam med sina små barn ikväll. Det ville han inte tyckte att han kunde komma hit istället. Jag tjatade inte utan åkte bara dit själv tillsammans med dottern. Vi hade en mysig kväll men han ringde förstås ett par gånger och undrade hur länge vi skulle stanna där. ( han brukar ju ändå gå och lägga sig vid 20) När vi kom hem 20.30 hade han lagt sig.