Senaste kommentarerna i forumet

Fail - fuskat litegrann och kommer högst troligen fuska ikväll på nyår för att orka med gäster. Men nerdraget i mängd är det.

Frun är inte superstöttande i mitt val att leva utan men har pratat med henne igen om att det är färdigsruckit för mig från och med imorgon.
Hon tycker nog det är trist med restaurangbesök o annat om jag är helnykter? Jag kanske är lite tråkigare utan vin :) men jag får väl bevisa att jag kan vara kul utan. Men misstänker att hon själv gärna har någon att dricka med. Blir ju svårare för henne att dricka vin själv kanske?

Tror det är många som har riskbeteende/är mer beroende av skiten än vad man tror.

Nyår. Denna alkoholens högtid. Mannen har redan somnat, läs slocknat, och det är bara eftermiddag. Försöker hålla humöret uppe och har varit ute med barnen. Några gäster har vi inte bjudit heller detta nyår, litar liksom inte på att han ens hålls vaken tills middagen skulle börja. Så vi äter tidigt på nyår och sen kan han sova och resten av oss sysslar med vårt utan hans medverkan. Ett helt vanligt nyår hos Familjen Alkoholist kan jag bedrövat konstatera.

Gott nytt år till er alla och envar på detta forum, må 2018 bli ett år av insikter och handling mot ett bättre liv!

Vad ledsen jag blir av att läsa dina ord. Vilken besvikelse, både för dig och barnen. Men hoppas han också liksom du inser han inte är redo att ha barnen hos sig.

Sänder dig en styrkekram ch en önskan om ett bättre år 2018 ❤️

Så är det för många av oss, man har varit partyts centrum, charmat nya bekantskaper, fått andra att skratta. Helt plötsligt är man inte den som är där, i mitten av allt, man får inte samma "belöning", men det är faktiskt okej. Jag jobbar mycket för att bli omtyckt för den jag är, inte vad jag gör och det är något jag tror att många av oss kan ta till oss. Att hitta sitt "jag", kärnan, inte allt det vi klär oss med gällande epitet, utåtagerande, socialiserande, charmande och så vidare. Det blir till slut ohanterligt att man hela tiden ska vinna över sig själv. Vara ännu roligare, ännu charmigare och så vidare, för annars tror man sig tappa andras uppmärksamhet. Och, well, det kanske man gör, men det i sig är ett beroende.

Nej, för fulla människor är aldrig kul. Undras hur många gånger andra tänkt så om mig...

Med det sagt så önskar jag dig gott nytt år. På återseende imorgon, klar i huvudet och kropp. 2018 kan bli ett jävligt bra år. :)

Så fick du äntligen eget boende.
Bort från vandrarhem och boendet hos vänner. Till ett möblerat andrahandskontrakt. För en tid.
Och glädjen så stor.
Och visst hjälpte jag till med att betala förskottet. 8000. Det ordnar jag.
Och barnen skulle få sova över.
Hos dig.
Pappa.
Och det började planeras för att de skulle komma att vara hos dig varannan helg.
Tankar på att det kunde bli bra.
Det mesta har gått bra nu.
Studierna.
Hämta på skolan en dag i veckan.
Gladare barn.
Lucia.
Julavslutning.
Julfirande.
Ett gladare jag.

Men redan i går, din andra dag i lägenheten och dagen då barnen skulle komma, strulade det med tiderna.
Halv tio blev i stället fyra.

Och barnen tjatade och längtade.

Jag lämnade dem och åkte med tungt hjärta därifrån. För det kändes inte rätt.

Så i dag försökte jag nå dig. Men jag fick inget svar. Så när det närmade sig lunch stod jag med hjärtat i halsen och med magkatarren som hårda slag i magen och bankade på fönsterrutan efter att en granne släppt in mig i porten.

Där inne låg du fortfarande och sov så hårt att du varken hört mina många telefonsamtal eller mina knackningar, medan barnen kom och öppnade dörren. Hungriga.

Och så lojala.

- Jag vill inte åka ifrån pappa.

Men vi åkte.

Jag tror inte att du hade druckit. Jag vet inte om du hade tagit något annat.

Men jag vet att du är oförmögen att ta hand om våra barn. Du har fortfarande fullt om med dig själv. Och barnen ska inte behöva ta hand om dig.

Jag tycker verkligen att du ska träffa en terapeut eller psykolog som du säger, det är jätteskönt att få lätta på sina tankar och få hjälp att se saker på ett nytt sätt.

Gott nytt år

Har läst din tråd, tack för att du delar med dig! Har du funderat över vad du är för din man? Och om du är det du vill vara för honom? Har nyligen avslutat ett förhållande med en alkoholist! Vet du, jag kände mig som hans sällskapsdjur! Jag skulle vara där när han drack för att han inte skulle känna sig ensam! Han sa gärna stora ord om kärlek (kan inte leva utan mig mm) men gjorde aldrig minsta lilla i handling! Det räckte så gott för honom att det var han och jag på helgerna! Du och jag gumman, sa han! Efterhand räckte det för mig också att det var han och jag eftersom han alltid sa och gjorde pinsamma saker! Kände mig till slut isolerad med honom och hans flaskor! Jag sa till slut nej tack till att vara hans ”hund eller katt”! Nu lever jag igen, jag orkar, jag skrattar och jag känner mig lugn i själen! Kram och styrka till dig!

♡
Jag känner med dig i din svåra situation
som du beskriver här.

Ser även den positiva bild du målar upp;
att du ska få leva ett gott liv och göra det du vill.
Det önskar jag dig.

Gott Nytt År

Ja lite. Är väl i grunden lagd att jag vill att folk runt mig ska ha det bra, skratta, ha kul. Och samtidigt vill jag att folk ska tycka jag är rolig/tycka om mig osv. blablabla. Det är väl rätt vanligt egentligen. Så pga av det kan jag känna mig "tråkig". Men jag är väldigt social även nykter, bara jag inte umgås med FÖR fulla människor, då blir det ju svårt att föra normal konversation. Så med det i vetskap, att jag KAN vara rolig även nykter ska jag klara denna kväll. Jag vet att det går.

Välkommen hit! Om du läser i andras trådar kommer du att känna igen dig! Jag håller med de andra som skrivit - försök att inte sparka på dig skälv. Jag vet att det är lätt att säga men svårt att göra. Genom att fortsätta blir vi bara mer destruktiva - vi som är så dåliga är inte värda mer... men där har vi fel! Vi är värda så otroligt mycket och istället för skam kan vi använda detta virrvarr av känslor till att ta ett första steg mot något nytt. Tänk att vakna utan ångest, att inte känna rastlösheten efter att få i sig mer a... vilken frihet. Jag kan bara säga att den finns där. Min resa har gått upp och ner och kommer nog fortsätta göra det, men nu har jag inte druckit en droppe a sedan 13/10 och idag firar jag en a-fri nyår på hotell med familjen. Mitt mål är att fortsätta så här, jag vet dock att det finns många fallgropar, jag hat dock åter funnit lugnet i att jag mår bäst utan. Även om det finns a runt mig ibland har jag innan preparerat hjärnan på vad att börja om innebär. Jag drack bara då och då men oavsett vilket hade a kidnappar min hjärna även när jag inte drack när a fanns i mitt liv. Resten av livet var en transportsträcka till nästa gång jag skulle få dricka... min resa här på forumet började för länge sedan och ett tag förlorade jag det där lugnet och körde på med vita knogar... nu ville jag inte ens ha en liten kopp vinglögg (som jag älskar) eftersom jag var rädd att det skulle sätta igång allt i kroppen igen. Den acceptans jag känner nu är värd allt och jag har för avsikt att hålla fast vid den så mycket jag kan. Ibland får jag dock tankar på ”aldrig mer” osv, ”det gick ju inte fel VARJE gång”... men då gäller det att tänka hela vägen ut. Jag har även märkt att jag kan ha väldigt roligt utan a, det är mest i början av en tillställning det kan kännas konstigt, men t o m det mattas av. Varför skulle jag riskera allt för de enstaka gånger det gick bra, för att få sitta där och känna lugnet sprida sig? Jag vet ju att lugnet inte varar så länge, jag vill bara fortsätta. Tanken att ge sig på det igen är helt irrationell och för mig visar det en del av hur lömsk a-sjukdomen är (oavsett vad man kallar den). Det är inte friskt att vilja tillbaka till det elände som oftast blev resultatet. Det ör inte värt att utsätta min familj för oron. Enda sättet för dem (och mig) att läka och må bra är nolltolerans. Jag har själv varit ett sådant barn (även om mina föräldrar missbrukade under olika perioder och aldrig slutade) och jag vet hur det känns när man hör en öl öppnas eller märker att en förälder förändrad. Man är superkänslig och kan per telefon göra fantastiska bedömningar av intoxicationsgrad (a eller annan substans).
Först när jag avstår a helt kan min hjärna till fullo ta in detta och bli stark nog att stå emot.
Gott nytt år på er alla! Vi ska äta gott på restaurang (a-fritt), skåla i cider där vi praktiskt nog kan dricka ur samma flaska!❤️

Det var länge sedan jag skrev här... det har hänt mycket... jag tror jag klistrar in lite av det jag skrev i någon annans tråd eftersom jag vill kunna hitta det lättare.
Det jag kan skriva först är att jag föll ner i ett stort svart hål med en svår depression där jag bara ville ta livet av mig. Detta efter att FK börjat strula med min sjukskrivning, eftersom jag normalt sett skriver sjukskrivningar och suttit med förtvivlade pat i samma sits (det sim tippade mig till slut) fick jag flashbacks från allt jobbigt. Jag orkade inte mer. Jag hade några gånger jag drack varav den senaste var 13/10 då jag föll nerför trappan och fick åka till sjukhuset. Nu är jag på banan igen! Klistrar in:
Gick inte, ska testa igen

En sak i ditt senaste inlägg fångade min uppmärksamhet lite extra, är du säker på att några kommer tycka att du är tråkig? Eller är det vad du är rädd för? Jag är inte så säker på att någon kommer tycka att du är tråkig, men det är nog en rädsla vi alla bär med oss. Och jag vågar påstå, helt utan vetenskapliga belägg, att om det är någon som påpekar att du är tråkig så ligger det nog nära till hands att även den personen har ett problem med alkoholen.

Då kan vi ha mentalt stöd i att vi båda river av ett träningspass imorgon och finns det ett bättre sätt att fira ett nytt år än att ta hand om sig själv? :)

Jag har själv tänkt gå till AA, de finns ju lite överallt om man bor i Stockholm, så känner man sig inte hemma i en grupp kan jag tänka att man kan hitta det i en annan. Men, jag tror att man behöver gå några gånger för att det ska börja landa. Lite som med terapi, de första gångerna undrar man vad det är för idiot som sitter mittemot, men om man bara vågar öppna sig lite går det snabbt bättre.

Tack för dina inlägg och framför allt #3435, det fick mig verkligen att tänka till! Stor kram och gott nytt år!

Välkommen hit! Om du läser i andras trådar kommer du att känna igen dig! Jag håller med de andra som skrivit - försök att inte sparka på dig skälv. Jag vet att det är lätt att säga men svårt att göra. Genom att fortsätta blir vi bara mer destruktiva - vi som är så dåliga är inte värda mer... men där har vi fel! Vi är värda så otroligt mycket och istället för skam kan vi använda detta virrvarr av känslor till att ta ett första steg mot något nytt. Tänk att vakna utan ångest, att inte känna rastlösheten efter att få i sig mer a... vilken frihet. Jag kan bara säga att den finns där. Min resa har gått upp och ner och kommer nog fortsätta göra det, men nu har jag inte druckit en droppe a sedan 13/10 och idag firar jag en a-fri nyår på hotell med familjen. Mitt mål är att fortsätta så här, jag vet dock att det finns många fallgropar, jag hat dock åter funnit lugnet i att jag mår bäst utan. Även om det finns a runt mig ibland har jag innan preparerat hjärnan på vad att börja om innebär. Jag drack bara då och då men oavsett vilket hade a kidnappar min hjärna även när jag inte drack när a fanns i mitt liv. Resten av livet var en transportsträcka till nästa gång jag skulle få dricka... min resa här på forumet började för länge sedan och ett tag förlorade jag det där lugnet och körde på med vita knogar... nu ville jag inte ens ha en liten kopp vinglögg (som jag älskar) eftersom jag var rädd att det skulle sätta igång allt i kroppen igen. Den acceptans jag känner nu är värd allt och jag har för avsikt att hålla fast vid den så mycket jag kan. Ibland får jag dock tankar på ”aldrig mer” osv, ”det gick ju inte fel VARJE gång”... men då gäller det att tänka hela vägen ut. Jag har även märkt att jag kan ha väldigt roligt utan a, det är mest i början av en tillställning det kan kännas konstigt, men t o m det mattas av. Varför skulle jag riskera allt för de enstaka gånger det gick bra, för att få sitta där och känna lugnet sprida sig? Jag vet ju att lugnet inte varar så länge, jag vill bara fortsätta. Tanken att ge sig på det igen är helt irrationell och för mig visar det en del av hur lömsk a-sjukdomen är (oavsett vad man kallar den). Det är inte friskt att vilja tillbaka till det elände som oftast blev resultatet. Det ör inte värt att utsätta min familj för oron. Enda sättet för dem (och mig) att läka och må bra är nolltolerans. Jag har själv varit ett sådant barn (även om mina föräldrar missbrukade under olika perioder och aldrig slutade) och jag vet hur det känns när man hör en öl öppnas eller märker att en förälder förändrad. Man är superkänslig och kan per telefon göra fantastiska bedömningar av intoxicationsgrad (a eller annan substans).
Först när jag avstår a helt kan min hjärna till fullo ta in detta och bli stark nog att stå emot.
Gott nytt år på er alla! Vi ska äta gott på restaurang (a-fritt), skåla i cider där vi praktiskt nog kan dricka ur samma flaska!❤️

Tack för er feedback, det betyder så mycket. Att leva i skammen och skulden och samtidigt vara den som ska göra så inget syns eller märks är ensamt och tungt.
Jag säger som nästan alla säger, forumet är en ventil där man blir förstådd. Ullabulla det kändes skönt när du skriver att jag inte ska focusera så mycket på att lämna. Det är ett så svårt beslut men känns som att det är en förväntan om man ens yppar en liten del av sin vardag. Jag känner att jag blir starkare och att jag mer och mer väljer mig själv och vad jag vill göra. Kanske lättare att acceptera att livet är krokigt.
Att ha inre bilder mulletant det är min drivkraft. En av mina inre bilder är att jag inte ska knäckas, jag ska leva ett gott liv och göra det jag vill. Jag klarar det ganska bra nuförtiden, MEN ibland känner jag mig så ensam.
Jag har focuserat mycket på hälsa och tar dagliga långa promenader.
Men återigen när inte barn o barnbarn är här hemma känner jag mig väldigt ensam ?
Efter en intensiv julvecka med familj ska vi vara ensamma idag.
Dagen ska vara till att
Åkoppla av=titta på tv och dricka.
Jag har tagit en lång skogspromenad och det ska bli en runda till.
Gott nytt år kära medsystrar och medbrödrar

Krama om den ledsna och förvirrade själen, vila i det jobbiga och stanna kvar vid dina intressen, det du tycker/tyckte om allra mest. Ta hand om dig, gå in här ofta, läs och stärks... Imorgon är en ny dag så blicka framåt, bestäm att göra något litet/stort som gör dig gott.
Kramen! ?

Idag har jag varit nykter i 9 dagar och det känns bra och för varje dag så växer man sig en smula starkare och man mår både bättre psykiskt och fysiskt ?Man är mer närvarande i verkligheten och kan skapa fina ögonblick och njuta av livet på ett bra sätt genom att vara den man är sitt äkta jag?

Gott Nytt År önskar jag er alla och var rädda om er ?

Jag följer också din kamp även om jag inte skivit i din tråd tidigare. Jag ville du ska veta du inte är ensam med klump i magen inför nyår.

Hoppas du får en god start på 2018 i alla fall!

Du har 100% rätt i allt du skriver. Min familj och framförallt min son är viktigast. Tyvärr så grumlas mitt sinne lite när jag mår dåligt och då tappar jag fokus. Jag måste finna nya vägar som gör att jag mår bättre. Finnas där för min älskade son ❤. Det är som det är och jag är mitt i processen att acceptera det. Halva hjärnan förstår och andra halvan försöker hitta kompromisser för att leva som jag gjort. Den fria viljan som du skrev om. Tack för en vägledande påminnelse. Gott nytt år på dig med ❤ kram

Det är lite som när min mamma dog. Samma natt – jag övernattade i hennes då tomma lägenhet–, hörde jag kyrkklockorna vagt sjunga,... liksom inuti väggen! Hon bodde i närheten av kyrkan, men dess fysiska klockor ringde verkligen inte mitt i natten...! Ändå gjorde dom det. Jag är inte det minsta psykotisk och har aldrig haft hallisar. Nykter var jag också. Gick ut i trappuppgången och lyssnade, men där rådde tystnad. Hela byn sov, utom jag. Och klockorna ringde svagt, men ändå.

Vi har haft en lugn jul. I vår familj förekommer inte alkohol på julen förutom kanske glögg men inte i år.
Snart nyår. Igår sa han att han tänkte köpa lite vin till nyår. Sen ska han låta bli. Och så smygdrack han flera glas.
Jag fattar att det är onödigt att räkna glas eller leta efter gömda drycker eller tecken. Jag försöker tänka på mig själv. Var går gränsen för mig? Att han dricker ibland behöver inte störa mig egentligen. Om han inte blir full och dum, alltså elak. Då är gränsen definitivt nådd.
Var går gränsen för er?

Å vad jag känner igen mig i det du skriver. Att bara smygsupa ger mig självförakt, och ångest... Snälla kom inte på mig!
Jag vet också hur stark alkoholen kidnappat min hjärna för att beroendesjukdomen som hålls aktiv har den största dragningskraft att ge vika. Det är svårt att inte ta första glaset, lika svårt är det att sluta dricka efter det... Men ångesten ger sig om en klarar av att hålla sig nykter... Timme för timme, eller dag för dag. Det är olika för alla, men en gemensam nämnare är att bryta suparmönstert för att aktivt ta hand om sin sjukdom tror jag. Ibland faller detta löfte och ångesten ska då nyktert accepteras. Slå inte så hårt på dig själv, idag kan du bestämma att ha en bra start på det nya året.
Kramen!

Det känns ju tyvärr som om nyårsafton inte kommer bli lika rolig utan alkohol. Jag kommer må bra i morrn men kommer inte ha lika kul som dom andra i kväll. Känns som pest eller kolera just nu

Tack alla - jag ska jobba nyårshelgen, men det gör inget. Jag är gladare nu och lever mer i nuet än att jag behöver tänka på vad jag har att vänta mig när jag kommer hem efter jobbet eller känna oro inför någons annan persons fylla. Jobbet går mycket lättare då, sen får jag så klart lite x-tra betalt när det är storhelg, pengar som behövs efter julen. Ta hand om er nu !