Senaste kommentarerna i forumet

Jag är på andra sidan i en relation där jag är den som supit och min stackars sambo fått stå ut med att jag sovit mycket, glömt saker, inte hjälpt till hemma osv. Man vill ju aldrig något illa med sitt drickande men har inte kontrollen. Pratat med min sambo nu och även med barnen om mitt problem och enda lösningen är ju att aldrig dricka något igen. Hoppas jag kan hålla vad jag lovat och att det löser sig för er också. Visa kanske vad du skrivit i forumet någon gång när han är nykter?

Hej , vill bara säga lycka till med ditt beslut, du verkar ju helt medveten om problemet med A och då är du på rätt väg, för mig själv finns inget mellanläge utan det är bara att ställa in sig på att sluta helt med A och se att livet blir bättre utan A, Kram Lorentz

Samma här visst blir man väl så trött det är en helt annan person full/ han gullar ja inte alls längre/hur mycket vet man dom dricker har ingen aning men vi har småbarn/jag är ocksp nykter i hemmet/ får se om vi måste seperera?

Jag vet att du har rätt, han vill inte sluta dricka. Jag trodde verkligen att allt hade blivit bättre. Det hade det säkert, men nu med all ledighet så fixar han det inte längre. När jag kommer på honom i garaget så blir han arg och undrar vad det gör om han dricker en öl, är det så himla farligt. Nej det är det inte, men det är ju inte bara en öl. Det är en av flera öl. Han tror inte jag vet om alla de andra han har druckit under kvällen. Nu har han två kvällar i rad sorterat strumpor i tvättstugan. En pingstafton. Allvarligt! Har aldrig hänt förut. Jo han har sorterat strumpor dessa kvällar, men han har ju druckit där nere samtidigt. Som om jag inte fattar. Jag är ju inte dum. När han lagar mat så gömmer han ölen bakom kaffebryggaren, som om jag inte skulle se den. Suck! Känner hur min stressmage kommer tillbaka. Ni som läst min tidigare tråd vet varför jag inte bryter upp just nu. Men jag vet heller inte om jag orkar med detta. Det går inte att prata med honom när han är nykter heller. Han ser inte problemet. Han tycker jag har problem som inte kan låta honom ta en öl eller två. Alla gör ju det..... ja kanske men alla tar inte alla de andra i hemlighet också. Sitter alla lediga kvällar ensam för han håller på och smygdricker. Helt plötsligt ska han gå och lägga sig vid 22 en lördagkväll. Det tar några minuter sedan hör jag honom snarka högt. Usch jag bara gnäller, men är så ensam i detta. Här kan jag ventilera lite och det är skönt att skriva av sig sin frustration.

Vi träffades för första ggn sedan konfrontationen i lördags. Var på ett sedan tidigare inbokat event med show, middag och party. Jag hade bestämt mig faö att köra vitt. Inte så mycket för hans skull men för min egen. Har ju blivit en del vin sedan vi träffats och jag har blivit lite orolig över min egen konsumtion. Han sa att jag absolut inte behöver avstå för hsns skull. Jag sa att jag onte ville ha och att det var för min egen skull och mitt beslut när han var lite påstridig. Nåja. Det hela var mycket trevligt och bra. Vi drack alkoholfri öl till maten. Sen har vi pratat i telefon så klart. Vi hade bokat in igår som "stora pratdagen". Pratet där jag förhoppningsvis skulle få lite svar. Pratet där vi tillsammans skulle prata om hur vi känner, vad vi vill mm. Nu blev det inte så. Han bestämde sig istället för att åka på ett AA-möte. När vi pratade i telefon på kvällen var han typ omtumlad. Snuddade vid att vi inte skulle vara tillsammans om han dricker för det är inte bra för mig. Jag frågade om han inte VILL vara med mig. Han säger att det vill han och jag säger att det är bättre om vi träffas och pratar. Nytt försök idag. Det är som om vi båda drar oss lite inför det. Det är jobbigt och det suger. Jag försöker luta mig mot någons kommentar härifrån att jag inte behöver bestämma mig nu. Så klart vet jag att det vore det allra allra bästa att vi inte går vidare med detta förhållande. Men vad faan. Jag tänker att så länge som han håller sig nykter så kan vi väl fortsätta som (nästan) vanligt. Han verkar trött, lite uppgiven och luttrad. Han har gått igenom det här förut. Hur många ggr eller hur länge vet jag inte. Jag vill absolut inte "bråka" med honom. Det är hans val hur han vill och bestämmer sig för att göra med sitt drickande men jag kommer bara acceptera helnyktert om vi ska fortsätta. Hoppas han vill det så som det skrivs här inne krävs. För hans egen skull och på riktigt. Får se om vi får till något bra prat idag. Båda har ju snuddat vid att inte fortsätta med varandra för att det typ "vore rätt". Samtidigt vill vi båda vara med varandra så mycket som möjligt. Saknaden är stark.
Kram och återkommer efter "stora pratet".

Välkommen, igen. Så fint att ha dig här. Du ger dig en chans! Vi så många chanser vi ger oss. Kan ju låta lite väl "snusförnuftigt" men jag tänker att du är något på spåret gällande dig själv och vad som är hjälpsamt för just dig. Stöd & uppmuntran!

Du skriver här, sätter ord på vad du faktiskt känner just nu vilket är ett första steg för att göra just annorlunda. Kanske en förståelse och acceptans för nuet. Du känner dig nedstämd, oroar dig för framtiden som ännu är oskriven och framför allt du är här och du vet att stöd från andra är avgörande för dig.

Jag blir lite nyfiken på var du kan finna stöd utöver forumet? Hur ser dina eventuella vårdkontakter ut? En del är hjälpta av exempelvis AA, hur tänker du om det?

Fortsätt gärna skriv, din närvaro kan göra skillnad, för dig och för andra. Du är på väg.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Åker å kastar hans öl idag på morgon/ han säger att jag har problem å då frågade jag honom om han trodde att jag ville hålla på så här/ jag visste inte att han var alkoholist innan vi träffades nu har vi ett barn å 12 år senare. För barnens skull bryter jag nu å han ska ut

Välkommen hit till forumet och tack för att du delar med dig! Hoppas du kommer hitta input här bland alla andra forum-medlemmar som har så många erfarenheter från liknande situationer!

Du verkar ha bra koll på mängden han dricker och att du och barnen upplever att det leder till problem för er. Jag ser att ni alla har ansträngt er för att försöka hjälpa honom att göra en förändring. Det låter också som att du och sambon har en fin relation när han är nykter.

Du frågar efter tips. Jag ska inte lassa på dig massor, men jag skriver några idéer/frågor som du kan fundera på och använda dig av om du tycker det passar dig eller strunta i dem om de inte passar dig. :-)

- Jag undrar, finns det aktiviteter/situationer när ni är lediga där han absolut INTE skulle kunna tänka sig att dricka? Kan man göra mera av det?

- Hans barn verkar också oroliga för sin pappa. Det är ofta viktigt för barnen att få prata om sina upplevelser och känslor med någon annan vuxen och att de blir lyssnade och bekräftade i sina upplevelser. Där tänker jag att du redan fyller en väldigt viktig roll. Det finns också föreningar med stödgrupper och aktiviteter för barn och ungdomar som har en förälder med alkoholproblem om du tror att det skulle kunna vara till hjälp.

- När han är onykter (när ni är lediga), har du och barnen möjlighet att göra något annat roligt då så ni i alla fall får en bra dag?

Du lyfter också upp frågan om du ska ge upp. Det svaret är något du behöver hitta inom dig själv, ingen annan kan svara på det för det kan bli så fel och leda till beslut man ångrar.

Hoppas du vill fortsätta skriva och dela med dig här!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

finns det som bör gälla generellt: att det inte finns någon sanning som gäller för alla... typ. Däremot kan det vara roligt och stimulerande att vandra längs sanningarnas smörgåsbord om man gillar det. Och är hungrig nog.
"Saltsten"... är det en sån där man knackar ned och använder på maten? Eller ger åt korna att slicka på (dom älskar saltsten!)?

...och i och med att sexet vaknar så höjs dopaminnivåerna och det blir full fart på livet igen! Utan a som hjälpmotor.

sa Bull...
Kommer att tänka på när jag tog min jungfrufylla; ett helrör vin borde väl kunna fälla en a.oskuld tänkte jag. Jag hade längtat efter någon slags fyllereaktion som jag ännu aldrig känt, men – ingenting! hände! Jag bara spydde. Först långt senare lärde jag mig (tyvärr)... att reagera adekvat på drycken, giftet. Alkohol är ju som bekant ett nervgift, och det verkade som om mina nerver behövde tid för att fatta det.
En annan gång, många dryckesår senare, satt jag med en nykterist till vän på en servering och drack fruktsoda som omväxling där jag annars satt med vänner och hinkade a. Efter en stund pekar han skrattande på mig, eftersom jag plötsligt börjat bete mig salongsberusat; skrattande, skämtande, visade jag alla tecken på att det funnits alkohol i mitt glas. Vilket det ju bevisligen inte gjorde. Han sa: du är den första människa jag sett som blir full på fruktsoda!! Kan det ha varit själva situationen som lurade hjärnan att det var a i glaset och att det hela blivit automatiserat? En betingad reflex av Pavlovskt märke?
Ja det där med hjärnan, nervsystemet, etc är fascinerande. Och bitvis outforskat.

är ju det fina med forumet, att vi både kan ge och få tips och råd. Ömsesidig medmänsklighet.

Ha en fin dag du också

Du fick mig att tänka till lite för några dagar sedan. Det är en myt att man behöver sova 8h. När man är nöjd med att ha sovit 5 h känner man sig inte alls lika trött som när man är missnöjd.
Mina dagar har blivit längre och sömnen djupare. Nu ligger jag inte och vrider mig i sängen. Bättre att lägga sig senare och få mer vaken tid. Tack pi! Nu morgonkaffe och en ny härlig dag!
En helg till med få tankar kring a. Ikväll ska vi ha middagsbjudning och jag har bestämt mig för att inte bjuda på vin. Jag vill inte ha hem vin, mitt (och makens hem) mitt (vårt) beslut...
Ha en fin dag!

Så sent som i går! kom jag på mig själv med ett prakttillfälle då jag hade sug, eller i varje fall en rasande lust att fly en stund. Jag hejdade mig (enl. min eg rek ovan...!) och stannade upp i flyktkänslan. Upptäckte då att jag hade en synnerligen stressande person vid min sida, som hetsade mig på ett knappt märkbart sätt när jag var inne i något psykiskt ansträngande. Istället för att stötta, lugna, så piskade hen på min oro! Jag stannade upp, iakttog vad som hände i mig, mellan oss, och märkte häpet hur jag slog på mig, misstrodde mig själv, inspirerad av hen, fastän jag ju inte gjort något "fel" utan bara försökte ta mig en genom en av livets "strömstötar". Jag väntade ut min känsla och min plågoande (hen är säkert omedveten om hur hen håller på!) och –det släppte!! Waow!! vilken skön känsla! Vilken seger (över oss bägge)! Nu undrar jag ju förstås hur länge det här pågått... att jag istället för att identifiera och avväpna situationen... flytt in i t.ex. a?!

Dag 45 måndag och klämdag. Allt känns så nära och på riktigt. Lugn och ro. Dag 52 nästa vecka. Sen dag 59, 66...100 osv. Räkna dagar kan bli veckor istället. Jag får se.

Gillar extra ironin och humorn livet utsätter oss renlevnadsmänniskor för.

God has a sick sense of humour. Som depeche mode skrev.

Har din sökt hjälp via vården för din psykiska smärta betydelselös? Det finns hjälp att få, vet av erfarenhet att alkohol inte är den bästa medicinen mot ett svagt psyke.

Men suck, jämmer och elände vad mycket roligare det hade varit med helt andra svar på min önskan om råd från er.

Jag är helt övertygad om att ni har rätt men behöver nog själv känna efter om plattan verkligen är varm. Men inte än.

Igår var det stor derbymatch och det finns en viss koppling mellan bärs och fotbollssupporter men det hade jag inga problem alls att hantera. Dricka folköl i plastmugg gör jag inte ens innan jag blev helylle absolutistnykteristfundementalist. :-)

Jag funderar inte så himla mycket kring alkohol längre förutom just när jag är här på forumet, däremot tänker jag en del på beroenden och en hel del på hur jag själv fungerar.

Jag tackar er sluta-dricka-seniorer för att ta er tid att läsa och besvara mina funderingar, även om svaren inte alltid är vad jag hoppats på.

Måste räkna ut hur många dagar jag avstått, har tappat räkningen lite.

Nu generaliserar jag förstås, men
Dopaminnivåerna är ju lägre och det tar ett tag innan nervsystemet hämtat sig. Allt kan kännas grått och trist ett tag eftersom alkohol höjer nivåerna så mycket mer på kemisk väg. Utan alkohol sjunker sedan dopaminnivåerna till lägre än tidigare och nervsystemet har vant sig vid den kemiska "hjälpen" för att lust och välbehag ska infinna sig.
Låt kropp och hjärna reparera sig ett tag så kommer lusten tillbaka, tillsammans med en ökad självkänsla.
Sämre först och sedan bättre med andra ord ?

Inte bara kräver mer än högsta rekommenderade dosen när det kommer till "sinnesförändrande" mediciner, utan får sällan eller aldrig heller några biverkningar. Och då väger jag bara 50 kg.
Kanske den "motståndskraften" bidragit till beroendet. Den genvariant som vissa har, som minskar vissa ämnen för att bryta ner alkohol och gör att man mår väldigt dåligt av att dricka kanske även påverkar nedbrytningen av andra substanser. Det kanske finns flera olika liknande genvarianter på en skala mellan "väldigt lite av" till "väldigt mycket av" dessa ämnen.
Krävs det stora mängder för att bli påverkad samtidigt som man inte mår så dåligt efteråt ökar ju sannolikheten för att man konsumerar mer.
Finns säkert massor av andra förklaringar också. Hjärnan och nervsystemet är komplext - och väldigt intressant.

Det är frågan jag gått och funderat på idag. På nittiotalet, när mitt drickande var som värst, hade jag också tillfälle att prova droger. Marijuana hade en liten, nästan försumbar effekt på mig och kokain kände jag överhuvudtaget inte av. Jag minns också ett par tillfällen då jag kom i kontakt med vårdens droger; vid ett tillfälle skulle jag slås ut för att få en kamera nerkörd i magen, strax innan jag slocknade hörde jag läkaren säga: "en häst hade varit nere för räkning nu". En annan gång drabbades jag av tarmvred och läkaren som pumpade mig full av smärtstillande uttryckte sig så här: "nu är vi uppe på klart olagliga nivåer".

Min undran är huruvida jag är mer tolerant mot droger än genomsnittet och om det är orsaken till att mitt drickande är så intensivt som det är, eller om mitt drickande har lett till att jag har utvecklat en hög tolerans mot droger rent generellt. Vetenskapen anser sig ju ha bevisat att alkoholister, liksom drogberoende, utvecklar en slags immunitet mot den drog dom använder, men jag undrar om det kan vara så att kroppen med tiden utvecklar en förmåga att handskas med alla typer av sinnesförändrande droger; kanske ligger den förhöjda toleransen i hjärnan snarare än i kroppen. Det skulle vara intressant att veta om det bara är jag som upplever det här eller om det är en allmän uppfattning bland oss som är beroende. Här finns utrymme för vetenskap tycker jag.

Ha en bra dag!

det har du rätt i :) tack så mycket för stödet!

Bra jobbat med en vecka!
Nu klarar du en dag i taget och snart är det ännu flera dagar!

...får man lov att ta till när kompisarna vill ha med dig på festande! Du kan ju "Ha huvudvärk" eller "magsjuka" för att "slippa" följa med om du tycker det är svårt att säga nej till dem.
Lycka till, jag tror på dig och att du klarar det.?
Du är värd så mycket mer än minnesluckor och annat som kommer med alkoholen!
Kram?

Inte så mycket på dan som på natten, sjöng hon väl Lena PH?

Och det stämmer för mig, för ont har jag...
Bygger på stugan, burit och bubbat, slitit och släpat...
Finns nog ingen muskel som inte värker på mig, och det funkar så länge jag inte sitter still.
Men tar jag det lugnt med middag och umgänge framför teven, ja då stelnar liket till.
Vaggar som en trånsjuk gås för att höfterna har rostat ihop de första tio meterna.
Kan inte ligga på rygg för då värker svanken, på sidan överarmarna och benen, vet knappast om det är en ny muskel eller ett myggbett.
Och drömmer konstiga marisar, vaknar flera gånger varje natt och måste vrida och vända på fläsksteken.
Och luktar gör jag, det är vår bastu med dass och dusch som får sig en ansiktslyftning, den har fått lite för lite kärlek och för mycket....skit?
Flugorna attraheras inte längre till mig,,de vänder i luften med en tvärnit, förra veckan var hemsk, nio dagar med bara så mycket med som våtservetter till intimhygienen.
Men jädrans så fint det blir, ja eller kommer att bli, vi trollar fram dubbelt så mycket ytor OCH en separat dusch.
Jag är snickare, elektriker, rörmokare, golvläggare, hantlangare och grovarbetare, ja allt på en gång.
I helgen satte jag in min första entrédörr, rev innervägg kapade och flyttade reglar sågade hål i panelen och monterade den, målade den och allt satt precis perfekt, hade köpt precis rätt material så rekognoseringen funkade helt felfritt.
Är jag nöjd?, jajamän utan tvekan.

Förtjänar jag en öl?, jajemän, ja inte bara en utan flera...
Fick jag någon då?
Nej så i he...te heller, den gamla kylen jag fått ifrån jobbet 15 år sedan, hade packat ihop, den stannade aldrig utan bara gick och gick, så vad hände?
Vartenda flaska med alkoholfri öl hade frusit sönder, medans svärsonens alkoholhaltiga öl fortfarande var hela.
Livet är f.n inte rättvist, den backen jag hade släpat dessa 104 trappsteg upp för berget var helt i onödan.
Bara gröna glasärvor fyllda med brun issörja som ramlade ur kylen och ner på gräsmattan.

Jaha tänkte jag, inte enda enda liten lindring, inte ens ett substitut för någonting annat kunde jag förunnats.
Så inte nog med att jag måste ordna med ny ölback, det måste upp en ny ölkyl också.
Väl hemkommen för att jobba en dag imorgon tog jag en väl behövlig dusch, i golvbrunnen samlades några tallbarr och jag vågar inte ens fundera på var de varit gömda någonstans.
De har kommit efter att jag krupit under huset för att dra nya avloppsstammar, ibland så trångt att spikarna från bärlinan rispat min nästipp.

Jo så visst känns det att man lever, i vartenda muskel...

..men man borde inte klaga, det kunde ha varit värre...
Jag kunde ha haft bakfylleångest och legat och rullat mellan svettiga lakan, haft sura uppstötningar och blivit massakrerad av minnesflashar över sådant jag hade gjort men inte borde ha gjort.
Det gör mig gott att veta exakt vad smärtan i min kropp beror på, jag vet precis vad som förorsakade den, när det hände osv.
Bara den känslan får det onda att kännas som en fjärt i rymden...

Jag är fri i mitt sinne, ingen psykisk smärta, bara fysisk, och den kan jag stå ut med...

Jag mår bra, för att jag vill och just nu kan, ingen flykt bara fullständig närvaro i allt jag gör....

Berra