Senaste kommentarerna i forumet

Bra att du agerar och inte snackar. Heja Dig!

Vill inte moralisera. Jag kan inte hantera alkohol.
Har dock svårt att se folk som dricker oftast. Vill verkligen inte umgås med folk som dricker och många har svårt att acceptera det! Så är det just nu iaf.
Struntar i om jag förlorar vänner

Det kommer gå bra detta!
Ångesten går över eller minskar på några veckor, för mig var det så iaf.
Varit helnykter snart 7 veckor och nu kan jag tänka klarare... Dock så känner jag mig överväldigad av alla tankar och funderingar ibland. Stänger inte av hjärnan med A flera gånger per vecka - då blir det tankeverksamhet istället jobbigt men ofta skönt med klara tankar. Vissa dagar känner man sig smått galen och fnittrar för mig själv :)...

När jag senast tackade nej till alkohol en afterwork (hängde inte ens på) så blev folk i princip arga på mig då jag sa. Vill inte dricka...? Det var en riktigt konstig upplevelse - det är en drog som är så socialt accepterad att om man tackar nej så är man konstig, inte en i gänget osv... En kollega till mig som jag talade lite med sade"du har inga alkoholproblem"... DET VET VÄLL BARA JAG?!
Bra dag i solen idag =)

Det kommer gå bra detta!
Ångesten går över eller minskar på några veckor, för mig var det så iaf.
Varit helnykter snart 7 veckor och nu kan jag tänka klarare... Dock så känner jag mig överväldigad av alla tankar och funderingar ibland. Stänger inte av hjärnan med A flera gånger per vecka - då blir det tankeverksamhet istället jobbigt men ofta skönt med klara tankar. Vissa dagar känner man sig smått galen och fnittrar för mig själv :)...

När jag senast tackade nej till alkohol en afterwork (gö gde inte ens på) så blev folk i princip arga på mig då jag sa. Vill inte dricka...? Det var en riktigt konstig upplevelse - det är en drog som är så socialt accepterad att om man tackar nej så är man konstig, inte en i gänget osv... En kollega till mig som jag talade lite med sade"du har inga alkoholproblem"... DET VET VÄLL BARA JAG?!
Bra dag i solen idag =)

Jag började cra i augusti i fjol & blir klar nu sista augusti. Jag tycker mycket har varit bra. Funktionsanalys, problemlösning för att nämna några. Mycket kbt, hjälp till självhjälp. Det finns nog inget hinder att ta antabus. Jag har inte gjort det.

Ja, jag tackar för ditt välkomnande. Hade velat hitta en passande tråd att skriva i men det var svårt att hitta utan en "sök"-funktion, men jag fick rådet att söka på Alkholhjälpen + ämne via er, då hade jag redan skrivit mitt inlägg. Jag läser ofta olika inlägg på er sida för att söka igenkännande. Såg på Alanons sida om Vuxna barn: http://www.al-anon.se/ar-al-anon-nagot-for-dig/ar-du-vuxet-barn/ det är jag alltihopa utan nr 6 (på sätt o vis), det var ju väldigt intressant att få svar på varför jag är som jag är - efter ha levt i 47 år! Äntligen! Alltid Annorlunda. Jag besökte även Alanon men att sitta och tala om sig själv i grupp var inget för mig, tyvärr. Det var dock mycket trevligt att få prata efteråt vid fikat. Och det där med ordet Gud, jag är ju ateist så det passade inte mig tyvärr, således inte AA heller. Suget har infunnit sig några gånger men det går fort över. Ja, ja. Det är inte bara jag som kämpar mot alkoholen, jag har 2 andra mycket nära & kära som kämpar på, varav en för sitt liv. Människan som haft störst betydelse i hela mitt liv, människan jag älskar över allt på jorden. Tack för att denna sidan finns!

I dag har varit en sådan dag på jobbet, att innan hade jag hällt i mig whisky eller något annat som gått fort.
Konstigt att känslomässig stress kan göra så man är på dag 1 i tanken.
Vill fly, vill vila från tankar och stress, glömma galna chefen förstår mig inte på den ledningen vi har nu. Ibland tror jag är med i ett försök över hur mycket folk tål innan de blir galna på riktigt.
Vet givetvis att alkohol inte är lösningen på detta och åkte direkt hem uran att handla på vägen. Litade faktiskt inte på mig själv att jag inte hade gått in på bolaget.
Hade ångrat mig så om jag druckit för att ledningen är galen.
Så får försöka reda ut denna stressen och måste hitta ett sätt att hantera det i framtiden.
För här ligger den största faran för mig, faller jag så gör jag det i en sådan situation.
Så hoppas ni andra har haft en bättre dag

Och det ska dom fortsätta med i veckorna ett bra tag till tror. Det känns bättre och bättre i kropp och själ. Ingen större lust att dricka eller svårt att avstå.
Och jag undrar vad är skillnaden mot förra gången. Varför så lätt nu att avstå.
Jag får kanske en fläkt av lust men det tar en sekund innan den försvinner och jag inser att det blir inget ensamdrickande mer för mig.
Ha en bra dag och vecka alla dagboksskrivande kämpande pen pals.

Vad bra att du startat en egen tråd! Du undrar lite kring andras erfarenhet gällande olika typer av behandling, jag tolkar det (rätt eller fel!) som att du står inför nya val i livet. Hoppas att du fortsätter att berätta här om de erfarenheter du får oavsett vad du väljer. Såklart hoppas jag även att andra användare ska hitta till din tråd och ge dig inspiration i form av berättelser.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Izzy, hur har du det? Har du varit på beroendeenheten? Vad sade dom?

Nu var det några veckor sedan jag skrev här inne och det känns skönt att se att många liksom jag vill förändra sitt drickande att dra ner på det eller helt sluta dricka.Ja vi behöver varann som ett stöd när vi själva känner oss svaga och man känner att suget börjar komma. Själv har jag inte lyckats riktigt för jag dricker i regel 1 gång i veckan mellan 4-6 öl och ibland ett glas röd vin till det. Det jag är glad för är att jag minskat ner mitt drickande om jag jämför med hur jag drack förr för då kunde det bli flera gånger i veckan.Jag är även glad för att jag aldrig tagit en återställare dagen efter även hur jävlig ångesten än varit dagen efter så har jag tänkt att jag får skylla mig själv för som man bäddar får man ligga.Men det är då alla tankar kommer som att " Nä nu ska jag inte dricka på ett tag nu får jag skärpa till mig osv" sen går det några dagar så börjar dom tankarna försvinna mer å mer.Jag vill inte ha det så jag vill kunna vakna och vara pigg och fräsch och känna mig stolt över mig själv och känna att det är jag som har kontroll över A inte tvärtom.Hur går det för alla er här inne som skrivit har ni lyckats avstå från alkoholen och hur mår ni? Ha en fin dag:)

Ja så är han borta igen. Han skrev ut sig från psyket i går.. Vilken skräck när han ringde och jag hörde bilar köra runt honom och jag förstod att han inte var på sjukhuset. Han har blivit helt nojig och beskyller mig för saker som är helt tagna ur luften. Jag blev riktigt rädd när jag hörde hur han lät, han verkar vara väldigt sjuk.
Dottern ringde och fick bekräftat att han skrivit ut sig mot läkarnas vilja. I går kväll startade terrorn men sms om att inte längre orka och sen svarade han inte i telefonen. Min dotter ringde polisen som sökte honom och slutligen fick vi veta att han åkt till en stor stad typ 70 mil härifrån. Polisen spårade mobilen.
Lite lättnad ändå eftersom jag känt mig hotad men den är ju långt ifrån slut denna mardröm.

Tack för att ni delar med er! Känns skönt i eländet att det är fler som har gjort eller tänker som jag. Tänk om man kunde vara ärlig med sitt alkoholproblem i "riktiga livet", då skulle man säkert ha folk att prata med..

Jag är en tjej på 28 år som kombinerar jobb och alkoholmissbruk, och jag har haft alkoholproblem på olika sätt sen jag var typ 16. Nu orkar jag inte längre, mitt psyke pallar inte, och jag är livrädd att min man ska lämna mig. Eller att nån ska avslöja min äckliga hemlighet! Jag har varit på första samtal på öppenvården idag, och det kändes bra. Jag har gått på alkoholmottagning en gång tidigare, men det sög. Jag funderar även på antabus.

Jag är nykter tredje dagen nu, och jag hoppas att ångesten släpper lite nu (värst på kvällarna). Som andra har skrivit så är jag nog psykiskt, och inte fysiskt, beroende.

Jag vill bara kunna prata med någon, och jag kommer verkligen följa detta forum!

Sorry för spretigt inlägg. :) Ha det bra i solen :)

att vara mig själv och frihet från tvånget att dricka idag. Ja, det känns verkligen skönt. Gå ut i solen. Sätta mig på ett kafé och dricka kaffe. Kanske med en chokladboll till. Härligt.

Ja så känns det idag :)
Vill välja att se allt bra! Ta plats och tycka att jag är bra som jag är. Det hjälper ju faktiskt att vara nykter till att komma till insikt och förändring!

Puh det gick riktigt bra. Mötet hos juristen kändes jättebra. Jag kände mig inte som den där lilla människan som blivit sviken, bedragen, lurad och förnedrad. Jag kände mig stolt och stark. jag kände mig större än henne. Efter det träffade jag nya kvinnan (jag hade bett henne att träffa mig efter som stöd). Vi hade väldigt trevligt över en middag och kom hem så sent att det mest var dags att gå och lägga sig.
Fast... se bra film, frossa i ost ojojoj det är som att hälla alkoholen rakt ner i halsen haha. Springa och dricka annat typ kolsyrat smaksatt vatten kan funka.
Tack för supporten.

... inget fel med höga krav och moral... men ibland blir kraven på oss själva och vad vi anser att vi ska klara, vara, åstadkomma alldeles för mycket. Det kan också bli en anledning till att dricka. Då får man fly undan, släppa ner garden och bara vara (tror vi). Men sedan får vi ångest och känner att vi går emot våra ideal och vår moral, vilket får oss att må dåligt. Då dricker vi ännu mer... och så är eländet igång. Been there, done that. Också ett riktigt bra sätt att få självföraktet att växa ohämmat...

Ibland kan det vara just att sänka kraven på oss själva som blir ett av de viktiga verktygen som hjälper oss att inte behöva döva oss med alkohol. "Jag duger som jag är" och "good enough" kommer man långt med.

..eller VI är viktiga. Och vi, inga av oss här och där ute i den riktiga världen är ju sitt SANNA jag under inflytande av alkohol. Sen att man kan vara en ganska fantastisk människa (i eget tycke) efter några glas/flaskor är ju en annan sak..

Jag tackade nej i går och sa att jag känner att det är helt onödigt med vin just den här tisdagen, för min del. Värden blev nog lite chockad. (Vi har ju umgåtts över många middagar förr!). Jag berättade att jag allt mer börjat ifrågasätta slentriandrickandet i våra kretsar, att det känns lite ofräscht att ta varje tillfälle i akt att berusa sig i varierande grad ständigt och jämt och att det på sätt och vis inte går i hop med vem åtminstone jag ju faktiskt är. Hen förstod, hen relaterade och hen höll med. Hen svepte snabbt sitt matlagningsvin på köksbänken och sedan drack vi vatten. Jag var kanske inte den roligaste gästen den här veckan, men vårt samtal under kvällen var i alla fall äkta och ingen av oss var speciellt korkad. :)

Hej från en som har vinliv och bakisliv i färskt minne (jag inleder dag 3!).

Jag har läst din tråd från början här på förmiddagskvisten. Känner igen mig i dina tendenser till den där "grådepressionen", bl.a. Det likgiltiga, liksom "Ingenting är riktigt roligt", och "jag kan lika väl dricka vin för även om jag vet att det inte är bra kan det kvitta - det blir inte så mkt sämre".

Så där har jag också funderat kring depp i förhållande till alkoholdrickande ganska mycket.

Tänkte bara säga, så här i mitt förnumstiga "dag 3 och vet allt"-tillstånd: Ring läkaren som skrivit ut antidepp till dig och säg hur du känner dig! Du kan ju kanske bara ha fel sort eller också måste dosen justeras?

Jag tror kanske att det är där det ska ändras i första hand, innan du ordinerar vin till dig själv. För du vet ju allt om vin som medicin, egentligen..Inte sant?

Kram från en sobsister

Trots den höga promille halten, hade jag en väldigt bra dag igår :) Kärleken jobbade sent men hade skickat blombud till mig. En vacker rosa bukett ? Tjejerna på arbetsträningen tog ut mig på middag & presenter. Där har jag fått vänner för livet, vi tre hade skitkul. Jag känner mig verkligen som en av dom. Jag har varit ärlig från dag ett med dom. Har varit nervöst & jobbigt ibland men har alltid möts av förståelse & en önskan om att veta mer. Medans jag varit där & speciellt de sista veckorna har jag kommit till insikt att jag är värd att må bra, medicinen verkar äntligen landat rätt efter många års prövande. Jag mår bra & behöver inte alkohol längre, det var ingen bra medicin! ;) Nu ser jag en lång nykterhet framför mig tills att allt är utrett ang rattfylla & det straff jag kommer få. Sen får jag se hur det blir med a. Har inget ''slutdatum'' lr önskan om att bli full igen. När jag hade sex månaders nykterhet fanns det alltid en viss längtan att kunna bli det. Smockat som du Evangeline skrev om det var det jag behövde för att vakna upp!

Du har det tufft på många sätt och är orolig för ditt mående. Du har provat flertalet vägar för att må bättre och nu har du valt att förändra dina alkoholvanor. Starkt. När man minskar sitt drickande eller slutar använda alkohol ar det ofta tid innan kroppen återhämtat sig. Du är på väg!

Just efter en månad kan många få ett starkt "tankesug" dvs tankar som att "jag har kontroll nu jag kan hantera detta det gör inget om jag dricker någon gång" eller "ska det vara så här tråkigt så är det inte värt det" det är belöningssystemet som inte hunnit ikapp och sannolikt fortsatt är i obalans. För den som bestämt sig för att vara alkoholfria en längre period är det klokt att vara förberedd på att dessa tankar kommer för att kunna "ifrågasätta dem". Precis som du beskriver så tydligt är även ångest ofta en konsekvens, kroppen går på högvarv när alkoholen som har en dämpande effekt inte längre tillförs. Beror ångesten på eller är förstärkt pga alkohol så går det över!

Ibland tar det tid innan en tråd kommer igång ofta går det fortare om man är aktiv i andras trådar. Du är välkommen hit och jag hoppas att du finner svar och stöd av andra användare.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Nej, det är inte bättre att inte dricka för mig.
Sorry, men det är bara att erkänna. Fast så klart, det är min sanning.
Jag har inte druckit på typ tre veckor, har faktiskt inte särskild stark sug heller, men det känns hemskt.
Jag äter SSRI, tränar, lever hälsosamt, har jobb som jag gillar, har vänner, underbar familj och inga stora problem. Alla "värden" är ok, jag har kollat det, alla hormoner är ok.
Trots det känns livet överväldigande. Något tungt mod lägger sig över alla sinnen och varje dag vaknar jag mer och mer deprimerad.
Det är så himla svårt att stiga upp och ta tag i saker, göra grejer.
Ingen glädje alls. Och så klart var det jobbigare förut med bakfylla. Men det är inte så himla mycket lättare utan.
Ibland skulle jag vilja skippa allt detta. Bara försvinna.

Jag har tänkt lite och jag kommer bara fokusera på mig nu. Jag försöker se på mig med andra ögon men det har jag alltid haft svårt för. Ställer höga krav på mig och min moral.

Hej! Det där var intressant Ursula. Hur har det visat hur du är? Menar du som person?

Kan nog se att jag varit uthållig och försiktig till en gräns där jag fått över-nog och inte kan ta emot någonting mer, bara besatt av att få bli självständig.

Och Chefen... Fint att du har så fin inställning till livet, "det kan vara underbart att leva!" Blev nästan skrämd av dessa ord först. Det är ibland svårt att vara så öppen och positiv. Man kanske begär mer eller någonting annat. Eller tycker man inte är tillräcklig själv. Men visst är det vackert trots allt, och jag vill tro det finns ett "ärende" med varje människoliv. Särskilt de perioder då "lust att leva" inte räcker hela vägen, då vill jag tro det finns en mening med allt.

Ja, tack Skåne Tösen och ni andra! Du säger det så rent och tydligt. Och ja, jag ska försöka välja utifrån det liv jag vill ha!

Men jag segar på nu, utan att komma till skott och prata ut med min sambo. Jag tycker jag varit tydlig med att jag vill separera. Men nu tar vardagen över, och mannen blir alltmer harmonisk (fri från giftet) och visar sina bästa sidor.

Den fina delen som jag väljer bort, med honom, har inte varit alltför stabil tidigare. Det var svajigt! Och jag är fortfarande ängslig över framtida eventuella återfall, samt att jag inte vet vad jag känner inför honom längre.

Värme, kärlek visst, men så uppblandat med övermättnaden på hans labilare jag, och övrigt som var, att jag tror inte jag kan ta honom till mig riktigt.

Jag är rädd för att bli kvar och rädd för att gå, jobbigast ta diskussionen öga mot öga - hur gör vi nu - när vi går isär. Då är det definitivt! Och så fegar jag väl av osäkerheten inför mitt framtida liv.

Skuldkänslor.. Om det blir svårt klara ut vardagen med vår son också, ekonomiskt, praktiskt, sen.... Ja, det var jag själv som valde bort min fina man, som ville finnas nykter för oss.

Ja, så går mina tankar.

...lite i avvaktan på att beslutsammheten ska infinna sig.

Ibland samlar man kraft, ibland dräneras energin.. Men jag vill allt välja mitt eget liv, och inte alltför länge stå mellan hötapparna.