Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt inspel, tack! Jag kommer att separera och just nu fick även han eld i baken eftersom han blev så sur igår när jag inte orkade sopa hans fylleri under mattan...

Vi anhöriga vill så gärna hjälpa, men det är nog så att vi kan inte hjälpa. Vi kan finnas där om personen ber om hjälp, men beslutet att leva nyktert kan man endast ta själv och det är bara under såna omständigheter vi kan hjälpa om ens då.

Du har gjort en orosanmälan och därmed har du lämnat över ansvaret till socialförvaltn8ngen och det är vad du kan göra just nu. Det är ofta ett trögt maskineri som du säger men det kan vi knappast påverka. Ibland kan det t.o.m vara bra för att verkligen testa motivationen. Men lätt att hålla sig nykter och drogfri är det inte. Om man verkligen vill bli nykter anser jag att man tar mot all hjälp som erbjuds och just nu är det öppenvård och fungerar inte det så blir nästa steg troligen behandlingshem.

Ta hand om dig själv du kan inte göra mer just nu. Något jag fått med mig och som är befriande men även skrämmande och det är att vi är på olika resor om du förstår vad jag menar.

Hej!

tack för tippsen Kennie, men jag trodde man kunde få lite professionell hjälp (samt hjälp från andra i liknande situation) här på denna sida?

Alkohol är blodförtunnande, så det kan vara bra att skippa alkoholen när man har mens i fall man redan besväras av sina blödningar. Det hör inte till ämnet, men jag vill passa på att tipsa om det i alla fall eftersom problemet är ganska vanligt.

Vid ägglossning har jag hört att många gärna dricker lite extra. Kanske är det en av kroppens strategier för att bli gravid? De flesta har ju lättare för att ha one night stands efter några drinkar än i nyktert tillstånd.

Det har hänt en del sen jag skrev mitt första inlägg. Jag skaffade mig en lägenhet efter nyår, en lägenhet som jag tänkte ha som hemmakontor, övernattningslägenhet till mina vuxna barn när/om de vill komma och hälsa på, samt en tillflykt när det blev stormigt i förhållandet. Det föll inte i så god jord om man säger så, så jag blev mer eller mindre utslängd i ett av hans rus och jag tog en del av mina saker och gick och har inte kommit tillbaka...

Efter en vecka så åkte han in på psyket efter att ha supit i flera dagar, då han upptäckte att jag inte kom tillbaka. Det kändes som att han kommit till insikt om att han behöver hjälp och vill in på behandlingshem, som han varit på för många år sedan också. Men saken är den att det är ett trögt maskineri, så nu har han blivit utskriven och hänvisad till öppenvården på vår lilla ort, dit han med bestämdhet sagt ifrån om att det inte fungerar att gå till. Jag har gjort en orosanmälan till soc och förklarat läget att han inte kommer att klara det på egen hand och de noterade, men jag fick inget mer besked än att de noterat vad jag sagt.

Det finns så mycket jag vill skriva om det här, men finner inte riktigt orden.. Jag vill så gärna hjälpa honom, men är rätt trasig själv efter allt som har varit, så jag behöver lugn och ro och att ta hand om mig själv.

Så nu sitter jag i min fina lägenhet, med lugn och ro och bara mig själv att rå om, men med tankar på hur det ska gå för honom och hans drickande. Jag tror att jag älskar honom, men är inte kär i honom längre, utan skulle vilja leva själv ett tag nu och bena ut vad jag vill med mitt liv, men hur säger jag det till en person som är så nedgången och behöver stöd i allt det här?

Jag har nog tyvärr själv också varit sån som funderat var jag stoppat i mig, men inte velat tänka på alla de negativa effekterna a har på hela kroppen. ? Nu ska jag börja göra det!

Tror träning, promenader o planera kosten o sånt e bra för att hålla hjärnan fokuserad på annat. Så länge det inte blir en press o stress med allt och inte med en massa målsättningar på samma gång. ?

Sambon var nog tydlig med att han inte vill leva med nån som dricker sådana mängder som jag gör och att han inte ska behöva tåla att jag flippar ur så där.
Det va hemskt att höra hur han ser på mig och hur han alltid noterat varje portion jag tagit. Han hade en hel del att kommentera... ? Visst vet jag att han hållit lite koll och det har irriterat mig enormt men det blev lite mera konkret när han sade det. Jag sade att jag tänkte pröva att ha en vit period nu o se om jag lyckas dra ner på mängden vid nåt middagstillfälle efter det. Han tyckte det lät ok och vi ska se hur det fungerar.
Går det åt pipsvängen måste det säkert bli ett helt vitt liv sen, tänker jag.

Sambon tycker det är ok att dricka ibland och t.o.m nån enstaka gång festa till ordentligt men det får inte bli så som nu då jag dricker kopiösa mängder vid nästan varje middag.
Jag tolkar detta som om han hoppas att jag kan skärpa mig med mängden men att han ändå inte önskar att det skulle bli ett helt vitt liv. Han har själv inga problem alls med a och han är mycket social och vill gärna umgås med vänner över middagar där förstås det serveras a. Skulle jag börjar skippa dessa eller bli en nykter tråkmåns som gäspar vid förrätten tror jag det skulle ha en lite negativ inverkan på det sociala livet. Jag kan tro fel, men fick den uppfattningen.

Tiden får utvisa hur det går. Jag tar nu en helg i taget. Uppdaterar säkert hur det känns då helgen stundar för att skriva av mig. Är rädd att ett sug skall tränga sig på och hur jag ska hantera det.

Lucy 74.
Utifrån det du skriver känns det som att han manipulerar dig.
Att han vet vad han ska göra och säga för att kunna "hala in dig" igen.

Ett tips är, att om du någon gång ställer ultimatum på honom - så håll det. Kommer du fram till det är det enda tänkbara, så tänk ut i förväg vart du t ex kan ta vägen med dina barn. Hur ordna till exempel praktiska saker.

Du kan inte få honom att sluta dricka, de facto att han är pappa är inget skäl heller att sluta. Han måste vilja själv. Så länge alkoholen finns där kommer relationer som prio 2. Relationer av alla slag kommer i skymundan. Ursäkta mitt hårda svar, men så upplever jag det. Kram. ?

Jag har också undrat om och i så fall hur jag ska prata om sådant med barnen. Med mina äldsta har jag nyligen börjat prata lite mer öppet om anledningarna till att vi fortfarande bor kvar trots min sambos beteende. De barnen är så pass stora att de märker att han dricker. Hur mycket de små barnen bör involveras är jag väldigt osäker på. De är redan så vana vid hans beteende att de oftast inte reagerar, och jag vill inte att de ska växa upp i tron att det är normalt att få utbrott och slå sönder saker, att hela tiden ljuga för att få en chans att dricka i fred. Saker han säger i fyllan gör dem förvirrade. Själv kommer han ju inte ens i håg vad han har sagt efteråt. De har sett honom köra full och en massa annat. Jag vill inte att de ska se det som normalt! Samtidigt är de så små att de knappast förstår om jag försöker förklara. En annan risk är att jag berättar någonting för dem och de, som barn ofta gör, tar upp det med honom själv. Då blir han förbannad på mig. Han vill ju att hans lilla problem ska vara en hemlighet. Är det bättre att jag håller tyst och hanterar situationen bortom deras vetskap?

Jag håller med dig, men visst är det så.
Jag har helt plötsligt börjat tycka om den person jag är. Känner att jag börjar bli mitt forna jag igen.
Var precis iväg och testade mig för Covid, så nu bara avvakta på svar.
Jag är inte någon sängliggandes person i normala fall, mer upp och kör och kämpar på. Ska saker och ting förändras kan jag ändra på det också. Ligger mest i sängen och jobbar nu, och dottern och frugan passar upp mig..?
Skönt att höra att det går bra för dig och att du kämpar vidare. Vi kommer aldrig ångra detta beslut...

...

... så har processen varit för oss. Nej jag har inte delat mina värsta minnen. Jag gräver ner dem i mig själv men är enkla att hitta.
Men med tiden har vi pratat mer och mer och i takt med mina beslut, som växt. Och i takt med fördelarna; nu mår jag såhär! Och insikter gemensamma om att jag alltid drack mer än han.trots att vi är så olika stora. Det har varit en ok process och främst jobbar man ju så mycket med sin insida att det inte är säkert att det är bäst att någon annan är involverad.
En rädsla jag hade var att vår relation skulle bli sämre, men tvärtom har det blivit bättre- eller åtminstone i verkligheten, allt!

Jag har mått rätt väl under sista halvåret men nu börjar min ångest komma lite krypande.
Imorgon kommer mannen hem från LVM och jag packar ihop och lämnar huset igen.
Har kännt mig stark men är rädd att tappa orken nu.
Hoppas bara på att få ett avslut på skilsmässa så jag kan odla mitt eget liv fullt ut.

Kram ❤?Azalea

De där sista envisa kilona är extra tuffa. Har jag hört. Ser fram emot att uppleva det så småningom också ? För egen del har de första drygt 7 kilona hittills varit hyfsat lätta - så jag fortsätter på samma sätt. Håller i, håller ut.

Jag behöver inte jättemycket variation i min kost. Just nu äter jag falu rågrut med Bregott till frukost och fröbröd med Bregott och kallrökt lax till lunch. Varje dag i snart 2 månader. Tröttnar inte. Sen varierar jag mig till middag. Undviker vitt mjöl, socker, mjöl. Äter protein och grönsaker, och lite fett. Och nötter som mellanmål. Och smoothie gjord på spenat, hallon, blåbär, kanel/kardemumma och havredryck som sent kvällsmål. Funkar fint.

Kram ?

Läste ditt inlägg och även "Ett bättre jag"s svar.
Du förklarade för ditt barn och "la inte det på honom" - du gjorde rätt - att informera objektivt är viktigt för barnets trygghet då han ju redan kännt att någonting är fel men vet inte vad. Tycker "Ett bättre jag" förklarar jättefint och jag håller med helt i det svaret.
Dela på er, ta tid att hitta balansen igen och utvärdera sedan.
Så mycket lycka till till er!!

...eller kanske inte elefant, men nej, vi pratar inte om att vi inte dricker någon av oss! Han sa härom veckan att det vore gott med vin, att han kan ta ett glas när jag lagt mig (jag lägger mig alltid i stort sett före honom). Tror dock inte han gjort det. Rörande att han vill ta den hänsynen till mig, det betyder mycket! Men jag tror att han också märker fördelarna. Han är ingen tänkande person så sett, så att han skulle ha druckit för mycket av någon annan anledning än att det "är gott" tror jag inte att han reflekterar över. I hans värld har vårt drickande inte varit något problem.
Ingen av barnen/ ungdomarna säger heller någonting. Men jag märker ju att de inte drar sig undan till sina rum på samma sätt. Kanske detta är helt naturligt för dem, jag sa att jag skulle sluta o så gjorde jag det. De har ju ingen aning om den kamp jag haft.
Men maken borde jag kanske prata med. Jag är bara orolig att jag väcker en lust hos honom. Så länge det är som nu, är jag jättenöjd! Avvaktar nog tills han själv tar upp det...

Gillar inte heller söta drycker. A-fritt vitt vin smakar ganska bra. Är dålig på namn, men tror att Barrels and drums vita är ok. Nosecco är god, bubblig och festlig. Kan säkert finnas i matbutikerna också. Vissa matbutiker har ett fantastiskt utbud av alkoholfritt.
Gingerbeer är god som drink, rivig.
Jag dricker även rött alkoholfritt, man vänjer sig med smaken. Jag dricker Natuero, det finns många röda som smakar riktigt illa. Särskilt de butiker som har väldigt få sorter brukar tillhandahålla de riktigt odrickbara. De måste man ju inte försöka vänja sig vid. Och ja, jag har samma erfarenheter som ampher... det går inte åt så mycket längre.

Barn förstår mer än man tror men tror ju även att det dom har hemma är det normala så länge dom inte har en kontrast att jämföra med.
Om du utgår från dina barns bästa och ditt eget bästa tycker jag du verkligen ska ta tag i detta och separera. Det kanske är först då din man kommer förstå att du menar allvar.
Kanske tar han då tag i sitt mående? Och kanske kan ni start om längre fram?
I vårt förhållande är det jag som är din man. Jag dricker inte varje dag, men har druckit för mkt för ofta än vad som är OK helt klart.
Min man ställde ultimatum att jag skulle sluta och då drack jag i smyg några gånger för att "få bestämma själv".
Nu har jag dock bestämt mig för att ta kontrollen över mitt mående och lagt av med det där vinet.
Din man känner säkerligen själv att han hamnat snett och det innebär en oerhörd skam!! Det låter som han passerat "riskbeteendet" och snarare är beroende och behöver hjälp om han vill bryta mönstret.
Mitt råd är att ta tag i flytten och separationen. Här måste du ju dock se till att barnen är hos dig hela tiden känner jag. Och där behöver ni ju få hjälp. Jag hoppas han med detta förstår allvaret och tar den hjälp han kan få. Ingen väljer att dricka för mycket. Ni har små barn som han borde väna om.
Det ÄR synd om honom men ingen kan hjälpa honom om han inte vill själv. Hjälp dig själv och dina barn!
Allt gott.

...man kan inte göra allt på en gång för då lyckas man inte är min övertygelse.
Jag har tex tagit ett steg tillbaka i min hets att köra BÅDE kost o träning nu och fokuserar på träningen o sköna promenader. Sen plockar jag in kosten... Men så typiskt mig o köra på med allt samtidigt! ;)

Har du pratat med din sambo WildaMatilda? Så ni gör resan tillsammans?
Finns massa bra poddar o böcker.
Det som slår mig är hur folk ifrågasätter sötningsmedel (som är aminosyror=proteiner) men dricker alkohol.
Sånt där börjar man upptäcka och fundera på när man ser det från den "andra sidan" ;)

Det kanske man kan säga när man kommit längre på sin resa. Just nu är det fortfarande ganska skamfyllt och jag tycker att "jag mår så mycket bättre utan" just nu räcker gott som svar. Om folk ens kräver ett svar. Det är märkligt att man måste försvara att man tackar nej fast man inte kör eller är gravid tycker ni inte? Jag upplever inte att det blir lika mycket följdfrågor eller kommentarer när man tackar nej till en tårtbit eller kaffe?

Hej! Jag lever med en man som har alkoholproblem. Dricker varje dag, ibland lite, ibland mer, somnar i soffan, blir tyst och sur, ibland lynnig. Dricker inte dagtid, men har varit full många vardagskvällar. Jag har succesivt utvecklat ett medberoende, svassat runt honom, inte vågat prata så mycket om alkoholen eftersom jag då blivit "straffat" i form av tysthet, eller hot om separation. Har tyckt väldigt synd om honom och kämpat för att han ska må bra så han inte dricker. I april förra året blev jag dock skiutsur efter en vardagkväll i soffan med barnen, så han var full och sluddrade.JAg sa - du kan fan inte bo här om du ska vara så packad med barnen, Hans reaktion var att vi skulle gå i sär. Jag sa att jag inte ville, bokade till hos parterapeut, men han höll fast vid detta. Sa att han inte direkt var kär i mig, han var trött på att jag var så missnöjd med honom och att han inte såg någon framtid. JAg accepterade och började bearbeta. Vi har 2 barn och beslutade att vi skulle vänta till eter sommaren. Inget sas förrän i oktober hos parterapeut. Då vill han inte separerar. Eller citet: Det spelar ingen roll. JAg fick panik, för då kändes det som jag inte fick lämna... JAg har ju jobbat så hårt på att få denna man glad, hålla ihop familjen etc. Han är också tydlig med att han inte kan tänka sig sluta dricka, möjlightvis dricka lite mindre (vilket han inte gjort) han vill inte gå upp på mornarna med barnen, eller sova i samma sovrum. Men fortsätta ihop, SUmma sumarum, senhöst och detta är har varit vidrig. Jag har stått fast vid beslutet att seprarera men aldrig riktigt tagit the final step. Men vi båda har tittat efter lägenhet och jag har manat på. Men med stark ångest och en önskan om att han bara ska säga: JAg väljer dig, jag slutar dricka, jag vill vara med dig. Men så igår var han full vid middagen. Jag (har ju äntligen börjat säga ifrån) påpekade detta varpå han säger: Det spelar ju ändå ingen roll längre, du slipper ju snart mig, sluta drick eller flytta. Detta väcker sån ångest i mig. Att det är synd om honom (och barnen) och jag måste stanna kvar som ngn neutraliserande och mormaliserande kraft. Hur som. Jag sa då: jag bryr mig om dig och du har dessutom 2 barn att tänka,på. Jag och älsta sonen (!5 år) gick sen och tog en prommis, Han hade sett och lite hört vårt tjafs och hux flux sa jag det bara: Din pappa dricker för mycket. Jag är arg ocj ledsen för det. Det är inte mitt fel, ditt fel eller lillebrors fel. Men det är inte ok. Sonen blev chockad och ledsen och sa först att han inte tänkte på det. Att han trodde alla gjorde det. Att han tänkte att pappa var sån, trött och tyst. Sen blev han superorolig för att vi ska skiljas (vilket vi ju ska) När vi kom hem konfronterade han sin pappa (och skyddade samtidigt mig) "det är inte mamma som sagt något": Han sa även, "du har två barn, om du inte slutar kan du flytta" Han grät och skrek. Mannen är nu arg på mig och säger att barnen är oroliga för att jag pratar om alkoholen, alltså inte för att han dricker. Kanske gjorde jag fel som la över detta på mitt barn, men tänker att det kanske trots allt är bra att bryta tabun? Min stora oro är nu att sonen ska tro att vår separation (som iom gårdagens kaos påskyndandes, mannen är tokarg på mig nu) beror på hans agerande. HAn försökte ju egentligen bara rädda familjen genom att ställa detta krav på sin pappa (mycket rörande) Han vet ju såklart inte hur stark alkholens kraft är. Är även fundersam kring hur mycket man ska prata om alkoholen, vill ju inte oroa dem för mycket, men heller inte skapa en ännu större elefant i rummet. Håller på att komma loss ur mitt medberoende tror jag, men tycker också väldigt synd om mannen. Tack för att ni läste detta lååånga meddelande. Fan vad svårt och sorgligt allt är och sjult att man trots år av svassande och att all energi gått åt att känna av mannens känslor och läge, blir så osäker och tycker så synd om bara honom.

Som rubriken lyder, återfall efter 2 år av nykterhet.
Drack i 10 års tid, fick för mig att sluta på egen hand och vaknade upp i en sjukhussäng efter ett epilepiskt anfall.

Nu har jag haft ett återfall och tagit mig igenom 2st 75cl flaskor whiskey på 3 dagar, och jag kan inte sluta va livrädd för abstinensbesvären som kan komma. Förmodligen är det bara i mitt huvud och jag känner inte av några skakningar eller kramper, bara en jäkla ångest.
Förmodligen den ihållande vintern och jobba hemifrån under covid som fått det att rinna över, lämnat lägenheten 1 - 2 ggr i veckan för att handla under kanske 2 månader. Trodde inte isolering skulle påverka mig då jag inte haft bekymmer med det innan, men nu i nyktert tillstånd så var det en annan femma.
Jag är hemma och kan ta det lugnt men är totalt paranoid över om jag behöver söka hjälp från sjukvården för att inte dö av abstinens.
Någon med liknande erfarenhet?

Tack Sisyfos!
Den summeringen behövde jag!
Jo, jag blir "märkligt" liten i kontakt med läkare. Litar inte på dem heller, har varit med om felbehandlingar några gånger - tom missade benbrott!
Men nu är jag nog tillräckligt frisk för att stå på mig, hoppas jag.?

?

Hej allihopa, vi funderar på att ha ett tema inför träffen. Något vi och ni kan kanske kan förbereda oss på?

Temat vi tänker oss vid detta tillfälle är ambivalens.

Det där att både vilja fortsätta göra det en gör och samtidigt tänka att det vore bra att göra annorlunda. Fundera gärna på den där konflikten mellan tillexempel att vilja men inte behöva just nu, att behöva men inte tro sig kunna, att kunna men inte ha klara motiv, mellan skäl inuti och yttre krav osv.

Ja det finns en mängd olika å en a sidan och andra sidan. Det där om att längta efter självklarhet, svart eller vitt när det oftast är grånyanser på båda sidor och ändå måste en göra ett val. Smärtan i att inte göra något också är ett aktivt val.

Nog med ord från mig, hur tänker ni? Hur viktigt är det att ta ambivalens på allvar, och när är det nog? Andra reflektioner?

Ser fram emot att ses och få lyssna på, lära och prata med er!

Li-Lo
vid pennan med resten av Admi bredvid (på behörigt avstånd).

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Familjesituationen har lugnat ned sig. Vi har inte fått till det där samtalet vi borde fortsatt på än... På gott och ont så gick vi från idé till blixtsnabb handling i helgen när vi började prata om sonens rum som varit på tal att göra iordning länge. Husfix och projekt är vår starka sida och nått vi brukar trivas i tillsammans
Högt tempo sedan dess, håller min vakt lite när jag blir för energisk. Det är väldigt mycket av varje nu men jag håller på mina rutiner som binder samman allt. Förr i tiden har allt annat fått stå åt sidan i projekten, mat, sömn, vila och sedan avrunda kvällen med "avkoppling" i form av alkohol. Det är fascinerande att dessa tankar fortfarande finns med efter en kvälls arbete, spår av gamla vanor finns kvar långt inne.
Tiden fylls fort när man har ett projekt igång samtidigt som träningen 5dgr i veckan. Känner ändå att träningen är a och o för den ger egentiden och avkopplingen för huvudet. Det är bara kroppen att hålla lite koll på så den orkar med.

Hej, jag brukar köpa alkoholfritt vin på mataffären, jag har hittat några vita sorter som är bra tycker jag, men ibland tycker jag att det är bättre att dricka något helt annat. Alkoholfritt vin eller cider kan trigga alkoholsuget ibland
Must tror jag finns i matbutiken på box, men min erfarenhet av alkoholfria alternativ är att man dricker inte alls lika stora mängder så flaskor funkar bra :)
Lycka till !!