Senaste kommentarerna i forumet

Vad jag känner igen mig i det du skriver!! Gömt flaskor och smugit för att få lite lugn och ro, trots att ångest och allt vad som kommer med på köpet bara gör att det blir en ond cirkel av allt..

Jag kan också känna en viss tacksamhet till ett snabbt ras. Det gick fort utför och slutade med en rejäl förnedring av mig själv och mina nära. Men oj vad jag kan dra nytta av det idag. Inte något jag är stolt över men jag gör allt i min makt för att inte hamna där igen. Jag kan inte förändra det som har varit och jag kunde ganska så snabbt acceptera att jag är alkoholist. Jag är tacksam för insikten, tacksam för att slippa kampen och tacksam för att du påminner mig om allt positivt som denna resa bär med sig.
Kram
Ellan! ❤️

Vad fint, du är nöjd med dig själv. Grattis! Ett steg i taget, en dag i taget.
Jag vet själv hur lätt det är att i stället för två normala glas vin ta tre (minst) och dessutom stora. För mig gäller total avhållsamhet just nu, det är det enda som hjälper mig. Just nu.

har du det?
Kram!

är din bästa vän i detta. Ångesten lägger sig men då är det också viktigt att vara vaksam. Lätt att minimera senaste fyllan och tankar som att det var ju inte så farligt. Denna gång går det bra osv.
Att förlåta sig själv är en process och det tar olika lång tid. Jag betar av det bit för bit. Har mycket med acceptansen att göra och insikten om att alkoholism är en sjukdom. En vidrig sådan. Du skrev i ditt första inlägg "jag förstår inte vad som fattas i min hjärna", du är inne på ett viktigt spår där. Det händer faktiskt något med vår hjärna och konsekvenstänket försvinner. Finns ingen som helst logik i detta bars vansinne som jag ser det.
Det är en tuff period du befinner dig i men för var dag som går så lättar det.
Ta hand om dig!
Kram!

Det blur ju inte bättre, utan tvärtom. En quickfix som skapar en massa nya problem. Trött, bakis, ser inte barnens behov lika tydligt, irriterad, pengarna man kunde lagt på nåt kul med familjen... Listan kan göras lång.
Grävde fram en gammal radio till köket som fick hålla mig sällskap vid matlagningen idag, istället för vinglaset. Idag funkade det iaf...fast det känns som att jag tänker mycket mer på A än jag brukar, kanske för att jag vet att jag inte "får" köpa mer till helgen...

Klarade denna dagen utan alkohol. Härligt, men det var tufft under några timmar. Känns som det är en tröskel jag ska över för att känna mig "säker" på att vara nykter resten av dagen.

Älskade dotter och jag var ute en sväng tidigare i kväll och då talade hon om för mig att hon är stolt över mig. Tacksam för att jag förra lördagen var ärlig och talade om att jag fallit genom nätet och hade intagit lite alkohol. Skit att det har kunnat bli så här men oerhört tacksam över älskade familjens stöd och pepp.

Hur som helst så kommer jag att vakna nykter i morgon och det är jag tacksam över.

Det gäller nog att inte vara för kaxig över situationen jag befinner mig i utan kanske vara lite försiktig med att sätta mig i situationer som jag kanske inte kan hantera? Mycket med studentfester nu och jag har lovat familjen att inte dricka en droppe och köra där ifrån med flaggan i topp. Just nu känner jag mig inte sett dugg intresserad av att dricka något med alkohol i under dessa gillen som kommer nu. För flera veckor sedan talade jag om för vänner och bekanta att jag är så jävla trött på allt som har med berusningsdrycker att göra. När vi har träffat bekanta och alkohol har serverats känner jag inte det minsta sug utan det är i hemmets trygga vrå som följeslagaren ger sig till känna och lockar med sin ljuva famn. Tvi!

Så här flera dagar efter sista mötet med alkoholen så har jag funderat på varför jag inte kunde låta bli! Jag hade liksom bestämt mig för att så skulle ske. Lita och inte alls mycket. Hm! En gång av dessa tre tillfällen jag har fallit till föga så har det varit några glas rött och inget mer. Det smakar inte gott längre. Whisky som jag har lite speciella flaskor av påminner mer om aceton och går inte att svälja. Konstigt att något kan smaka så illa och som kroppen ändå vill ha?

Jag har så mycket kvar att lära om mig skälv och fallgroparna som självklart kommer att dyka upp längst vägen. Detta är som sagt mitt första ärliga försök att låta kroppen och knoppen läka ut och kanske hitta tillbaka till sig själv igen.

Ser verkligen fram emot en nykter morgon med en stor kopp kaffe och lite regn plus ledighet. Tjoho!

på om jag kan göra något annorlunda! Sliter som ett djur för att få honom att sluta! Känner precis som Du...vi kunde ju ha det så bra om han bara slutade. Men vad kan man göra? Inget mer än sätta gränser runt sig själv så inte man själv far illa! Gjorde slut med min särbo för två veckor sedan. Ett sista desperat försök att få honom att vakna upp! Har gått sådär, han tycker jag är kall och elak. Verkar mest tycka synd om sig själv. Man ska inte råda andra men när jag läser det du skriver så känns det som du har det lite som jag (och många andra som har relationer till alkoholister) din man vill inte förändra. Tycker mest man tjatar. Försöker fokusera på mig själv istället. Tar så mycket energi att försöka ändra på någon annan och man vinner ju liksom ändå inte kampen. Ägna dig själv och ditt eget mående tid och energi istället!

Du har rätt han har säkert en ny "fru". Jag känner mig bara så oerhört sårad av att bli ratad för flaskan. Vi skulle ha kunnat haft ett bra liv tillsammans. Hur kunde det gå så långt? Kunde jag ha gjort något?

Tror din man vill bo själv för att kunna dricka hur mycket han vill och när han vill! Har en särbo som egentligen vill träffa mig mycket men fredagar har han "mycket att göra" som det så fint heter! Mycket att göra brukar innebära supa sig redlös i sin ensamhet! Han vill inte ha mig där eftersom jag hindrar detta och blir arg! Din man älskar dig säkert men flaskan verkar gå före allt för dessa människor! Inget råd att ge men det är ett beteende som skäl ens självkänsla har jag märkt! Bortprioriterad för sprit! Och ju längre de har supit desto aggressivare blir de! De är väl innerst inne inte så nöjda med livet som styrs av alkohol och kanske avundsjuka på oss som styr våra egna liv! Var rädd om dig, Du har det nog ganska bra själv.

Tjugotvå dagar är ändå 22 dagar och självklart ville du att det skulle bli fler i rad. Men det är bara att bryta ihop och komma igen! Läste igenom dina inlägg nyss och du kämpar och vill någonting och det är DET du ska tänka på idag, inte att du trillade dit.

Finns mycket att säga och jag hoppas återkomma men nu ska jag njuta av min 2:a nyktra dag i mitt "nya" liv. Är så trött på alla bakfyllor de senaste åren som förstört en massa planer och fått mig att helt tappa lusten att leva.

Kram och ta hand om dig!!

Bra du varit tydlig, skrivit hur du känner när det inte gick så bra att prata. Det låter inte alls som han avser sluta om han smyger med sitt drickande, han tror nog bara han ska kunna göra det listigare och än mer i smyg så du inte märker vilket ju inte alls funkar. Vuxna mänskor kan man undra hur dom tänker, hur skulle det inte märkas dom druckit??

Läste lite bakåt i denna tråd och nånstans ser jag ett mönster i det jag skrivit. Hans drickande eskalerar och fyllorna kommer tätare men samtidigt börjar jag bli tydlig i vad jag vill, bygger kraft och mod och en konkret plan för det nya livet, utan honom. Mycket är oklart och vissa dagar är man bara helt slut men nånstans i processen sen jag börjat läsa och skriva här har beslutet mognat, insikten djupnat om vad jag har att välja mellan för framtidsversioner och vissheten klarnat om vad jag måste göra. Vetskapen om att jag måste lämna. Det känns inte längre suddigt och diffust, sådär som nåt man borde göra men helst skjuter upp som att typ gå till tandhygienisten utan som att det är ett klart mål med en tydlig process med delmål på vägen.

Passar på och plockar ur lite skåp idag när mannen är bortrest och det känns bra att sortera och fundera om jag vill ha kvar och med saker till mitt nya hem. Vet ju inte ännu hur det kommer se ut men känslan när jag kliver över den tröskeln vet jag redan: lättnad och känslan av att kunna andas fritt.

Läs själv igenom det du skrivit. Några saker skriver du tydligt, men du kanske själv är för insnurrad i dina tankar för att se det:
- " Jag klarar mig själv." Nånstans har du redan i tvåsamheten insett att du är själv och att du klarar dig bra så också! Du behöver inte ha honom som betongklump runt halsen, som håller dig tillbaka från vad du vill: att bli sedd och bekräftad, älskad och lyssnad till. Verkar inte som din man ger dig mycket av nåt av det?

Det låter som du kämpat, resonerat, försökt prata, blivit tillbakavisad, förminskad och misstrodd i din åsikt och känsla. Du har säkert gjort allt och mer därtill för att försöka hjälpa honom genom åren att få bukt med sitt drickande. Men i slutändan är valet hans: han väljer att fortsätta dricka som om det inte fanns ett problem. Jag känner så väl igen din beskrivning av att man för varje fylla backar ännu ett steg från närhet, föraktet och misstron, sorgen och oron växer för varje gång. För alkoholisten är det liksom över när dom nyktrat i, för oss anhöriga är det än värre efter och känslan växer för varje gång. Det är inte en ny besvikelse, det är ytterligare en som läggs till högen av alla de gamla tidigare gångerna. Denna ackumulerade sorg verkar de inte alls fatta.

I det du skriver låter dom som ditt hjärta längtar ut, du har hittat modet att skriva här om tanken om att lämna. Då redan har du gjort ett stort steg, du vet det kan finnas ett liv för dig utan alkoholen. Kanske då också utan honom men det kan vara det steg du behöver, och kanske också han för att fatta du på riktigt fått nog. Du behöver inte göra nåt förhastat, men sug på tanken om att du faktiskt är en fri mänska att leva ditt liv som du önskar. Vill du leva de nästa tio åren som de föregående?

Du måste flytta. Har du börjat titta efter boende? Du har sagt vad du vill att han ska göra - söka hjälp. Han vill inte. Då finns det inget annat att göra. Fortsätt skriv och läsa här, vi ska stötta allt vi kan. Styrkekram ❤️

Man har liksom inget val att barn inte skulle träffa sin andra förälder, oavsett hur dom beter sig. Åtminstone så var det för mig, varje gång jag krävde att sonen inte ska få fara till pappa så lyckades han manipulera dem att tro att det inte alls var så illa där, att han inte drack så mycket som grannar, jag, skolan, soc själva ja alla visste och sett. Inte ens den natten vi med polisens hjälp hämtade sonen ändrade nåt, han blåste 2,3 promille och sa förståss han inte druckit nåt, men en månad senare i vårdnadsrätten hade han läkarintyg han inte har alkoholproblem! Sonen slets mellan två hem och vårdnaden var delad så det fanns inte nåt jag kunde göra. Lägg till att pappan dessutom hotat mig till livet och förföljt och trakasserat mig så allt man försökte för sonen gjorde bara allt ännu värre. Skulle jag vägrat skicka dit sonen kunde det ha kostat mig vårdnaden, då pappan hela tiden blånekat till sitt drickande och hade läkarintyg att styrka det (att han gick på antabus och hos AA och alkoholterapeut efter soc krav efter 9:e externa orosanmälan om sonen pga pappans fyllor med sonen där var tydligen inget bevis för alkoholism i rätten. Fullständig okunskap som sagt i alla instanser. Har man inte leverskador av sitt drickande så har man inte alkoholproblem, verkade vara rättens tolkning.) I sista vändan i rätten fick jag till sist ensam vårdnad, inte för hans drickandet men för hans uppenbart hotfulla beteende som bevisats med både domar och besöksförbud vilket fick rätten att anse han inte vill eller kan samarbeta. Nu är sonen redan 12, bor heltid hos mig och är bara ibland hos pappan, som fortfarande dricker men mest när sonen inte är där tack och lov. Så i min erfarenhet är en alkoholist som nekar till sitt drickande svår att få vårdnaden av, och oavsett vårdnaden så består umgängesrätten som är ännu svårare att frånta dem. En alkoholist som medger sitt problem och förstår barnets bästa tror jag skulle vara lättare att hantera, om personen till och med själv skulle förstå att inte ta barnen till sig när flaskan kallar.

Dottern är 8 och kan inte i rättens ögon själv bestämma var hon bor eller hur mycket umgänge hon önskar men hon kan i alla fall själv berätta vad hon vill och vet om hur det är att vara med pappa. Hennes pappa vet mycket väl vad jag gått igenom med sonen och han utnyttjar ju det genom att säga han kommer kräva dottern ska bo med honom och ha minimalt umgänge med mig, för han vet att hans drickande inte kan bevisas hur man än försöker. Han dricker nog mindre än mitt ex gjorde så det känns svårt att hitta en strategi att ta sig ur dethär snyggt. Har en ilsken advokat vilket räcker en bit på väg, vilket lär behövas när flytten är ett faktum.

Jag lyckades hålla mig nykter i 22 dagar. På dom dagarna fick jag gjort mycket nödvändigt och jag mådde väldigt bra. Sov dock väldigt dåligt och stressade inte rikitigt av till fullo. Sen kom summerburst, efter många ändrade planer med mina biljetter så kom min bror och hans flickvän + en polare ner. Vi träffades vid 15, jag förklarade då vid middagen att jag skall vara nykter. I flera timmar stog jag ut med tjat om varför, du kan väll ta en bara (NEJ JAG HAR ALDRIG KUNNAT TA 1) Njöt av coca cola istället och höll mig till 20 tiden, smaka på denna, pröva bara. Så jag tog en öl, tog två, fick ont i höften, tog två citodon, tog en öl till, fick ångest för ölen, tog 50 mg xanor, tog en öl till. Två citodon till. Mår jättebra. Vid summerburst slut möter jag upp en polare från dåvarande tider. Han är full och jag är fullmatad med annat. Han kör bilen ut till ett skogsrejv där jag prövade extacy för första gången. Fick ett bra rus, drack en energidricka, ville inte ha mera alkohol.

Börjar att frysa, vill till bilen. Klockan är 6.30.
Vi sover till 9.30. Kör därifrån och blir släppt hemma.
Går och lägger mig, pratar lite med mamma. Hon är jätte besviken, givetvis. Min syster med, och min bästa vän.
Tar två muskelavslappnande för jag står inte ut med ångesten. Sover från 13-05 på måndagen. Dax att jobba. Förklarar sanningen för mina nära om vad som hänt. Sitter på jobbet med ångest, ångest för att jag svek mitt nyktra krav, ångest för bilkörningen.
Men jag hade en sjukt bra kväll. Och jag ångrar inte den.
Jag tänker inte börja racet igen. Eller hamna tillbaka i dåliga vanor. Jag kan se en nykter framtid. OM mina nära finns, för nu har dom ratat ut mig. Min syster, nuvarande benzotorsk skäller med pekpinne som aldrig förr. Min bästa vän med, dom två umgås. Mor min vill finnas men inte riktigt höra sanningen.
Men när jag får så extremt mycket skuld och skam av dom är jag såjävla sugen på att sluta jobbet i morgon kl 8, avboka min psykolog tid och ta mig direkt till bolaget så fort det öppnar. Supa mig bort från detta för dom tror ju inte på mig endå. Vad fan är meningen med att vara nykter när man inte har någon mening med det? För sig själv? Just nu är det mig själv jag vill fly ifrån.
Jag visste att om jag drack skulle det inte ta stopp, då tänkte jag väll att om jag gör detta denna gången så gör jag det ordentligt och sen är det bra.
Vad fan skall jag göra? Hur kan jag bli förstådd?

Trött, trött, trött!
Men nöjd med 16 nyktra dagar! ?
Läser en del här och tänker att jag ska kommentera era inlägg men just idag orkar jag inte.
Jag återkommer!
Kram till alla er som kämpar!

Stress och dåligt mående är perfekt ihop med alkohol. Snabb lindring och det mesta känns inte så svårt längre.Det trista är att det blir inte bättre utan det går raskt utför med det mesta. Jag undrar ofta .... för vems skull vill jag sluta dricka? finns det någon som är värd mer än en vinbox? Löjligt att resonera så kanske men självklart blir omgivningen drabbas även om vi försöker dölja och låtsas som det regnar... Jag har inte hittat någon annan bra anledning att
sluta dricka..annat än kroppsliga. Kroppen tar stryk och till sist hamnar man i vårdsvängen och då blir det uppdagat. Det vore höjden av pinsamhet för mej....då även jag är fru Perfekt.

..är vad som uppnås dagar man inte dricker. Idag har jag överträffat mej själv och känner mej nöjd...men än är inte dagen slut....hoppas jag inte hamnar i någon "grop" före sängen. Strålande väder ute och det skulle sitta fint med iskallt vin men inte idag....så var det bestämt !

Åh InteMera, så otroligt ledsen jag blir för din och din sons skull! Jag följer dig i den andra tråden men har varit offline ett tag. Var tvungen att ta en paus och se om det funkade bättre hemma då.

Ja, du beskriver verkligen värsta tänkbara scenario. Jag vill inte tro att min sambo är riktigt så illa däran, men däremot vet jag (för han har berättat det för mig) att han har gått ner sig ordentligt efter två tidigare samlivsbrott. Och om det händer igen vill jag såklart inte att vår dotter ska vara i närheten!

Jag kan bara inte fatta att det är verkligheten du beskriver, där ett barn får fara så illa och det är okej i samhällets ögon! Vad höll dig från att inte alls låta sonen besöka sin pappa? Förlorade du en vårdnadstvist?

Du är stark som bestämt dig för att lämna, även om det dröjer lite till. Hur gammal är din dotter?

Dagen är snart avklarad. Haft massa sug men kunnat hantera det. Dag 4 brukar bli bättre så jag ser fram emot imorgon.
Den senaste månaden har jag smugit mycket. Inte blivit riktigt full men däremot pimplat i mig vin ofta. Snabbt snabbt i smyg. Gömt flaskorna. Behöver en halv flaska för att bli nöjd. Mer blir jag full och mindre blir jag inte nöjd. Ibland på helgen kan jag dricka en hel flaska. Sen ångest och sömnproblem. Jag tycker om att dricka själv. Socialt funkar konstigt nog men är mindre intressant. Ensam avkoppling är min trigger. Koppla bort världen. Får lugn och ro. Hamnar snabbt snabbt i att vilja ha det igen och igen... ska skriva här mycket. Det senaste året har jag skippat vin max 6 dagar i rad. Ska påminna mig hur det faktiskt ser ut. Läsa.

Bra tanke att kliva ur sig själv och titta på sitt eget beteende. Är faktiskt en fråga om mognad! Likt ett barn kan vi reagera på alla känslor och yttre stimuli men det krävs lite erfarenhet att betrakta och agera istället. Min KBT-terapeut (för några år sedan och med andra syften) sa till mig att "en känsla är ju faktiskt bara en känsla" och jag fnös åt det då men idag försöker jag ge akt på känslorna istället för att styras av dem. Går väl sådär men försöker iaf.

Nu skall jag till gymmet, laddat ner några ljudböcker och försöker se på det som en trevlig stund med mig själv och en författare :)

Kram!

Jag antar jag kan fungera som exemplet med värsta tänkbara scenario av det du frågar om. Mitt ex är alkoholist och jag inbillade mig han skulle skärpa sig när vi skiljdes när sonen var 2,5 år. Men supandet blev än värre tills sonen 3 år blev anmäld till soc av oroliga grannar som tagit hand om honom för hur månnte gången när han ensam vandrade runt på radhusgården sent om kvällarna och pappan slocknat inne. Men soc blev en mardröm. Så fort han nyktrat i var det i deras värld ok att igen lämna sonen där. Många anmälningar och incidenter senare var längsta uppehållet ca 3 veckor när sonen fick vara med mig men dt var efter att jag akut mitt i natten åkt med polis och barnskydd till lägenheten för att hämta sonen när pappan på fyllan ringde mig och sonen gallskriker i bakgrunden. Då var han 4. Ändå fortsatte soc envisas att "han måste få vara pappa på sitt sätt", "alla vuxna dricker så det är väl inget konstigt", " sonen kan nog höra av sig till dig om det behövs" (sonen 4 år hade ingen telefon, har aldrig från pappan varken då eller nu fått ringa mig alls, och han har dessutom en funktionsnedsättning som på inget vis som liten gjorde honom kapabel att höra av sig eller söka hjälp själv.) Helvetet forsatte tills sonen var 8 och han till slut måste brådskande placeras hos mig eftersom det till sist blev omöjligt för honom att ens få sin skolgång gjord pga pappans drickande och oförmåga att sköta honom.

Till min sorg gick jag och gifte om mig med vad jag trodde var drömmannen bara för att upptäcka jag dragit in ännu en alkoholist i mitt liv. För att slippa gå igenom samma helvete med vår gemensamma dotter har jag faktiskt valt att stanna denna gång, väntat att hon ska bli så stor så jag vet hon kan säga sin åsikt och höra av sig till mig den dag hon måste vara hos pappan efter vi separerar. För flytta ut kommer jag, frågan är bara när. Har nu gett mig själv ett år att ordna allt så väl förberett som möjligt från början för jag vägrar gå igenom samma förnedring hos soc som sist. Har skrivit om min process i tråden Det är mig och min son det handlar om..som Nykteristen startat och har nyligen ventilerat exakt dina tankar.

Jag har under alla år med sonens pappas fylleäventyr aldrig träffat en enda mänska hos varken polis, soc, barnskydd eller advokater som fattar vad alkoholism är och gör åt hela familjen, varken kunskap eller förståelse har jag mött utan snarare blivit stämplad som besvärlig och osamarbetsvillig för att jag tex ifrågasatt barnets varande ensam hos alkoholisten i 3 års ålder hela helger när samma man helgen innan slocknat i grannars åsyn i trädgården med barnet lekande ensam utan övervakning vid en högtrafikerad landsväg med 100km/h hastighet sent på kvällen. "Men då måste du bevisa att han dricker, du kan ju inte neka honom att vara med sitt barn" har varit en vanlig kommentar. Jag är evigt tacksam min son inte råkat ut för nån olycka pga dessa inkompetenta handläggare som tvingat sonen på riktigt leva i fara i åratal.

Så tyvärr får jag nog säga jag inte löst detta själv heller, men man måste ju lämna både för sin egen del men också för barnens men samtidigt blir ju barnen inte kvitt att se allt med alkoholen då de ofta tvingas dit ändå och som i mitt fall med illa konsekvenser. Kan tacksamt idag dock konstatera att min son trots allt mår rätt bra och har en kunskap och trygghet som är skaffad den hårda vägen om att världen inte alltid är en trevlig plats. Nu hoppas jag bara kunna rädda mig och min dotter ännu också och få min son ifrån detta eviga dilemma med fulla pappor.

Välkommen hit! Här inne finner man mycket bra läsning och fin inspiration som ger både kraft och ork att stå emot alkoholen och fortsätta kämpa.

Det har hjälpt mig mycket genom att läsa och ta lärdom av andra med mycket mer erfarenhet än vad jag har. Ibland orkar jag inte skriva utan "skummar av" lite här och där.

Jag ska försöka ta mig igenom denna kvällen utan alkohol, men det suger rätt så ordentligt nu.