Senaste kommentarerna i forumet

Jag är verkligen besatt av mannen...
Han tar alldeles för mycket av mina tankar. Det är sjukligt. Jag gör allt möjligt för att glömma honom, håller mig sysselsatt men han finns där som ett spöke. Jag har inte lyckats radera hans uppgifter från mobilen, mailen mm. Det fixar jag inte just nu. Jag håller emot och kör omvägar för att inte frestas att ringa på dörren. Jag skannar av vägen där jag vet att han rör sig om jag måste åt hans håll.

Jag undrar om han fortsätter dricka som han gjorde mot slutet. Jag drömmer fortfarande om de positiva saker vi hade. Jag gråter på nätterna, ibland.

Igår läste jag "Kvinnor som älskar för mycket" jag med tårarna rinnande. Försökte till och med döva med alkohol... Det funkar inte på mig, tack och lov! Jag dricker något glas för att det är gott och oftast i sociala sammanhang. Jag kan lätt avstå. Att jag lätt kan avstå triggar genast tanken att jag hade varit bra för honom i långa loppet. Dumma mig, för att jag tänker så.

Min hjärna är verkligen inte i balans just nu.

Behöver jag skriva att jag skickade ett mess strax efter gårdagens inlägg... Så klart inget svar, precis som förväntat , men jag hoppas någonstans fortfarande att han ska vakna upp från dimmorna och välja mig. Dumma mig!

Om jag ändå visste att han nykter valde bort mig... Nu skuldbelägger jag och ökar på hans ångest och får honom att dricka mer. Då väljer han så klart bort mig eftersom jag är ett hot mot hans stora kärlek, Alkohol. Vi har hamnat i en ond cirkel.

Fortsätter min kamp för att bli fri... Idag ska jag gå på nybörjarkurs i golf. :-)

hjälpsamt! Bra att få diagnos - fast jag förstår det känns trist - men diagnosen är en vägvisare till vad som kan hjälpa! Hoppas du fått medicin som är rätt för dig och att biverkningarna som en kan ha i början är uthärdliga. Det finns olika antidepressiva och det finns mycket mycket mer än medikament som är hjälpsamt mot depression, mycket du kan göra själv. Din vilja och envishet är enorm resurs, det vet ju du och alla vi här redan. Lördagshälsningar och krya-på-dig-kram till dig! / mt

hej alla! Jag behöver stöd. Sisyfos, vilja, ni har också vacklat - jag slänger ut detta som ett rop på hjälp. Hur kan det vars så j***a svårt när det är så enkelt. krsm

Men kära vännen då... Vad tråkigt att höra... men som jag skrev - det har inte känts som att du varit på topp... Jag tror att det är jättebra att få en diagnos om det nu är något som inte är bra. Då kan man ju göra någonting åt det. Medicin kan vara en bra hjälp på vägen för att orka ta tag i problemen. Jag hade aldrig orkat komma igen utan tabletterna, men jag åt dem under alltför lång tid. Räkna med att du kan må rätt dåligt under de två första veckorna. Alla gör inte det, men om, så vet du varför.

Tabletter löser dock inga problem. Men du kan som sagt få ork och energi till att börja och ta itu med det som är problemet. Ibland vet vi på ett ungefär vad det handlar om, men ibland kan vi behöva samtalshjälp. Och det är inte något fel med att ta hjälp om man behöver det! Om du bryter benet så uppsöker du läkare, blir gipsad och kanske får rehabilitering efteråt. Samma nu, fast kanske utan gips ;-)

Och som du säger - det går att ordna. Klart det gör det. Jag är ett levande bevis! (Om man nu bortser från att jag i jämförelse med många andra "normala" och stabila människor fortfarande är en enda röra...).

Välkommen till gökboet!

KRAM

Idag har jag lyckats hitta "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood. Nu ska det läsas! Har också lånat Mia Törnbloms "Mera självkänsla".

Kvällen har jag ägnat åt att läsa här i forumet. Har varit på väg att kontakta mannen flera gånger, men som tur är har jag läst lite av våra mess konversationer och då kommit ihåg att jag verkligen inte ska ta kontakt. Vad svårt det är! Jag är ofta ensam och har inte ett stort socialt nätverk. Det är nog en av anledningarna till att jag hållit fast vid det dåliga. Ensamheten har inte känts lika stark då.

Nu dags att krypa ner under täcket och börja läsa.

Åh, vilken härlig läsning! Läst hela din tråd. Känner ditt lugn men också stressen över spöket som dyker upp då och då. Så glad för din skull att du hittills gjort bra val i snart fyra månader! Heja dig!

...få lite råd från "andra sidan" ....och nu är det gjort...ultimatum ställt...få se vart livet tar en nu...önskar jag kunde se in i hjärnan på henne och se hur resonemanget går...

Följer din resa med spänning och tycker du är så stark som följer din väg. Ha en skön helg

Det är en skön känsla att träna lördag morgon och känna sig pigg och utvilad. Tankarna på vin har kommit och nej det ska inte vara något ensamdrickande på fredag kväll.
Respekten för mig har jag fått och den sprider sig nu också till omgivningen och på ett väldigt positivt sätt. Jag står på mig och får positiva bemötanden.
Borta är den nattsvarta känslan som förlamat mig i så många år. Jag kommer ju att förvandlas till en drottning och fotomodell innan den här resan är slut och alkoholen har försvunnit som tröst.

Tack skytt ! Var in och läste och det är som man tror men det är svårt att acceptera. Mitt ex utnyttjade även alla mina resurser ekomiskt och var riktigt dum mot mig med psykisk terror med bla utfrysning. Vill tro att han hade känslor och empati men jag kunde inte känna det . Hade ett fruktansvärt humör...men ändå är man ledsen och har ångest över att han gått . Det är så obegripligt att förstå . Tack för ett superbra forum ❤

Vad är "ET's seminarium?

Åh, så glädjefylld läsning! Heja dig!
Jag kämpar på med mitt eget "beroende". Idag hittade jag äntligen en bok som jag fått rekommenderad. "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood. Fanns i bibliotekets magasin... Sen lånade jag även "Mera självkänsla" av Mia Törnblom. I helgen ska jag läsa och lära mig spela golf :-). Gäller att hålla sig sysselsatt.
Trevlig helg!

Jag fick många bra svar när jag ställde en fråga i forumet för de som försöker förändra sitt drickande.

https://alkoholhjalpen.se/node/22768

Hoppas du håller emot och tar hand om dig själv! Styrkekram

Du måste göra på ditt sätt, du måste vilja göra en förändring. En har du redan gjort genom att börja skriva här. Ingen dömer dig. Alla har sin resa. ? Jag ger dig inte klartecken att dricka genom att skriva såhär utan medkänsla. Kram

Tog med vovven upp till min skog. Men den fanns inte kvar. Lite ledsamt. Skördare hade lämnat stora fula märken efter sig. Det har ju regnat här hela veckan så gissa om voffsan blev lerig :) Trevlig fredag ☺

Hjälp! Blir tog galen av ångest och sorg . Idag ville jag skriva att jag saknar honom . Men hejdade mig och tänkte att om jag inte får svar eller nått elakt svar blir det värre . Jag kan fortfarande inte förstå att jag var så lite värd som sopade både före och efter och tog hand om hus och hem samt lånade honom pengar . Hur kan man säga till mig då att vi har inge liv och han är missnöjd och drar . Är deras empati och känslo liv så skadat ?

Ja vad har man så fina Forumvänner till om inte för att få lite goda råd och stöd. Kan verkligen skatta mig lycklig att ni finns Muränan & Lena för utan er har jag ingen direkt att bolla med. Vad ni skrev fick mig faktiskt att slutligen pallrat mig iväg till farbror doktorn. Kontentan är att jag faktiskt inte är helt komplett galen, men faktisk har en djup depression. Så det blir väl att göra den resa som du beskrivit Muränan...
Naturligtvis kom även alkoholfrågan upp under samtalet och jag sa som det var, att jag inte dricker alkohol. Lite skeptisk var han nog läkaren, och jag förklarade att jag efter ett första misslyckat försök att sluta dricka 2010 gjorde ett nytt tre år senare och att jag sedan dess inte druckit mer. Var tvungen att berätta att jag inte tagit hjälp eller fått behandling i samband med detta. Han var tyst ett tag, och så sa han att det är en ganska osannolik historia. Att inte trilla dit är klurigt i sig, och mer än osannolikt när man samtidigt hela tiden har haft en depression. Har väl haft en del tur kanske, eller är det min enorma envishet som hjälpt mig på vägen? Även jag har alltså nu tvingats komma ner på jorden och acceptera att jag har ännu en sjukdom. Men va tusan, det ska ju gå att ordna vad jag hört av er. Börjar med att knappra lite medicin. Dumt av mig att inte ta hjälp tidigare, men nu är det som det är med det.

//PP

.

Är intimt förknippad med lite vin....eller.....?

Efter en dag i 190 är det helg och tänkte på det idag när jag körde hem att kopplingen med vin och helg har nästan försvunnit.
Känner nu en viss frihet i detta även om tanken kan sväva förbi en kort stund.
Denna veckan händer det saker, snart fyra månader och skulle så gärna skicka den känslan till er som tvivlar.
Och tack Sysifos för dina ord.
Önskar er alla en bra fredag med kloka val för er själva

Hej! Vad fint ni stöttar varandra. Vill bara flika in att det är viktigt att påminna sig om att det inte finns några tydliga rätt/fel gällande hur man bestämmer sig för att dricka när man vill nå en förändring, det som passar en person är nödvändigtvis inte rätt för en annan. Bäst är ofta att prova sig fram med ett utforskande förhållningssätt och genom det till slut kunna landa i funktionella strategier och "lagom mängd".

Fredagshälsningar,
Miriam

Jag önskar också att jag får leva nykter. Det är skithärligt! Min största önskan är att få samma rus som av alkoholen, på ett annat vis, fast nykter

Visst är det härligt med allt som finns omkring en i naturen. Lukter och dofter som är starkare nu. Bara efter 21 dagar. Har dock haft en tuff dag. Yr, abstinens, nostalgiserar alkoholen och tycker synd om mig själv. Hade jag inte haft antabusen så hade jag supit redan nu. Den räddar mig hela tiden. Nä, istället så går jag upp imorgon välmående och kan gå ut med hunden vid 7 som vanligt.
Varenda gång jag har klarat en kväll och natt nykter så vaknar man alltid upp glad och tänker att "Vilken tur att jag inte drack igår ".
Gött att höra din story jas. Kollade uppåt idag när jag var ute med hunden. Sååå komiskt. Har inte tittat uppåt på 25 år med festevita. Märkligt. Såg nya saker. Himlen är blå liksom. Fågelbo osv...

Tack så mycket Jas, jag vet att du har rätt. Är så skönt att man inte är ensam, och att det finns folk som förstår ?

Hej jas75 och ni andra. Det går inte bra för mig. Jag är inne och läser mycket på Forumet och kan se mönster jag känner igen i andras berättelser om sin kamp mot A. Jag tog bilen till stan och träffade min vän. Det var fantastiskt sommarväder den dagen och vi satt på en uteservering. Hon tog en mellanöl och då tog jag det med, efter att ha sagt jag har ju bilen, men hon sade ja, men vi kommer ju inte åka hem nu. Det är ingen fara. Och då tog jag förstås tillfället. Men efter det drack jag inget annat än vatten och kaffe under vår trevliga kväll. Däremot hällde jag direkt upp vin när jag kom hem och på den vägen är det. Jag har huvudvärk idag och är dålig i magen. Jag tror att jag dricker mellan 1 till 1,5 flaska vin per kväll. Sjukt mycket. Jag brukar inte ställa till så mycket men däremot kommer jag inte ihåg vad jag sett på tv eller läst eller allt jag sagt morgonen efter. Mitt sug börjar på eftermiddagen, längtar efter att vi ska börja laga middag så jag kan ta "ett" glas vin under tiden. Om jag inte dricker blir jag rastlös och otålig. Men jag ska skriva här oavsett om jag lyckas avstå eller inte. Tror när jag läst andras trådar att det ger kraft på sikt. Det finns mycket skam och skuld i detta med att vara missbrukare. Jag mår dåligt när jag tänker på att "alla" i omgivningen säkert har sett det de senaste åren utan att jag insett det. Men sedan tänker jag att jag kan inte förändra det som hänt, bara försöka att inte upprepa det. Jag vill inte sluta riktigt ännu fast jag förstår inte varför jag inte vill det. Allting pekar ju på att jag behöver det. Det är inte sunt att dricka så mycket vin dagligen. Jag kommer bli sjuk. Jag har ofta magont och blir svettig jättesnabbt numera av sådant som jag med lätthet gjorde förr som att städa hemma. På nätterna kan jag vakna genomsvettig, vilket i och för sig också kan ha med hormoner att göra, mina naglar är väldigt sköra. Jag krisade i och med min skilsmässa och då tog mitt drickande fart på allvar. Det fanns ingen där som kunder säga nej, lägg av. Mitt ex tyckte att jag drack för mycket och försökte få mig att dra ned men det triggade bara mig. Vi hade ett dåligt förhållande i flera år och drickandet blev mitt sätt att hantera min outtryckta ilska och besvikelse. Inget bra sätt förstås. För när jag drack kunde jag med tiden uttrycka mina känslor. Han tyckte det var jobbigt och menade att hela problemet med vårt äktenskap var att jag blev arg på honom när jag drack. Om jag inte drack skulle jag inte vara arg...men så enkelt var det inte.Att han försökte få mig att inte dricka triggade mig ännu mer. Jag hade levt nedtryckt av honom i många år men vad jag önskar att jag inte låtit vinet fått mig att visa känslor utan att jag hade kunnat hantera det på ett vuxet sätt. Jag är säker på att vi hade skilt oss ändå men då skulle jag inte behöva känna mig så underlägsen fortfarande gentemot honom. På ett barnsligt plan tycker jag att det är orättvist. Han var minsann dum mot mig men nu berättar han för alla vänner att skälet till skilsmässan var mitt fel, att jag drack för mycket vin. Det är inte skälet till att vi skildes men det ställer honom i ett bättre ljus och jag får skulden. Jag ville skilja mig och initierade skilsmässan eftersom jag inte älskade honom och var olycklig. Men jag hoppas att jag kommit över vår skilsmässa och sorgen i att familjen upplöstes. För även om jag vill skilja mig från mannen ville jag ju inte bli ensam och det blev jag. Mina stora barn bor inte hemma och min yngste åkte kort efter att vi flyttat in i mitt nya hus iväg på utlandsstudier. Mitt ex träffade direkt en ny kvinna och jag blev galen av sorg. Jag ville inte ha honom men jag kände det som om jag inte hade betytt någonting alls eftersom han så snabbt kunde ersätta mig. Det blev ett svårt år där jag drack varje kväll, uppförde mig knäppt, skrev elaka sms till honom och betedde mig som en fjortonåring. Samtidigt jobbade jag hårt, renoverade det nya huset jag flyttat till efter skilsmässan som låg i ett nytt och okänt område, gick med i en nätdejtingsite, blev besatt av en ungdomsvän som varit kär i mig för länge sedan. Det var många tokigheter. Jag började gå terapi vilket vara bra men en vacker dag kraschade jag på jobbet. Var utom mig av sorg, bara grät och grät. Fick diagnosen utmattningsdepression och det var bra för mig att bli sjukskriven. Jag vilade, gjorde yoga, drack inte alls vin och började återhämta mig. Träffade en ny man, vi blev mycket kära och han är en helt annan typ än mitt ex, mycket mjukare och vi delar på alla sysslor på ett jämställt sätt , vi köpte hus en bit från stan ihop kort efter att min pappa dött och då blev det problem med mina barn, framför allt min vuxna dotter som ville hindra mig från att köpa huset. Av oro för mig, att det gick för fort och att jag skulle klappa ihop igen men hon uttryckte sig inte så. Min yngste, då 18 år, ville inte flytta med utan valde att bo hos sin pappa i stan. Det smärtade oerhört att barnen tog avstånd från mig. Jag är väldigt fäst vid mina barn och det var hemskt att vara utan dem. Men de hade i färskt minne tiden innan jag gick in i väggen då jag hade sagt elaka saker till dem om deras pappa och även till dem. SKAM!
Nu har vi försonats och jag har lärt mig mycket under de år jag gått i terapi, men alkoholen tog jag tillbaka i samband med att barnen tog avstånd från mig för ett år sedan drygt. Först var det någon gång ute med vänner, på en middag, en fest men på semestern blev det varje dag och så har jag fortsatt. Det finns alltid något att skylla på. Först var det sorgen över barnens avståndstagande och nu sorgen över att jag sålt mitt företag fast jag ville det och det var en bra lösning för medarbetarna och mig själv. Mitt företag var en ytterligare familj för mig. Jag var nära mina medarbetare och en bra och omtyckt chef tills jag började må dåligt och sista åren var de nog rätt trötta på att jag var så frånvarande mentalt och uppe i mina egna problem. Men vem är jag om jag inte är mamma/vd/dotter vem är jag då? Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Jag klarar mig ekonomiskt över sommaren men sedan måste jag förstås komma igång med att jobba. Men jag är så trött och känner inte den där inre glöden jag hade när jag startade mitt företag och under många år när jag drev det. Alkoholen gör inte saken bättre förstås. Jag hoppas komma till en punkt där jag känner att det får vara nog. Nu lägger jag av, men jag är inte där riktigt än. Jag hoppas att mitt läsande och skrivande i Forumet ska hjälpa mig att komma till "the point of no return" och under tiden ber jag er som läser min tråd om tålamod och pepp.