Senaste kommentarerna i forumet

@minresamotlugnet Det berör att läsa ditt inlägg och det väcker en oro för hur du mår. Det här skrevs tidigt på morgonen efter vad vi kan anta var en natt med mycket lite sömn? Sömnbrist och oro kan lätt leda till en ond cirkel där det är svårt att ta bra beslut. Det är fint att höra att du sökt vård. Utan att veta vad du redan sökt för vård och hur nära i tid det är, så vill jag säga att du kan söka vård akut för att få hjälp att sova. I många situationer kan det vara starten på att hitta ut ur tankesnurrar som kännas hopplösa och olösliga, och in i de delar av livet där det finns hopp och liv och mening. Som din relation till din dotter, till exempel! Hur mår du just nu? Känns det mer okej att ta hand om dig själv och henne?

Du skriver att du ska bära tyngden själv, och frågar om när det ska ta slut. Du har varit stark och lämnat relationen, och samtidigt finns det beteenden kvar som inte är hjälpsamma och som tar energi och ork ifrån dig. Det är inte alls lätt att lämna en relation, särskilt en med små gemensamma barn, och det är inte heller ovanligt att det tar ett tag att "landa" i det nya och hitta fungerande strategier för att må bättre.

Du kämpar verkligen, och det är klokt att du skriver här och delar med dig. Fortsätt med det!

@vår2022 TACK! Jag blev väldigt nyfiken och intresserad av det du skriver. Särskilt ”acceptans för att stå ut med livet”
Jag har börjat jobba lite med mig själv, om mina tankar och varför jag gör/reagerar som jag gör. Jag har länge dragits med dåligt samvete för vissa saker, tyckt att jag varit dålig osv. Och när det blivit för jobbigt har jag fått en känsla av att jag vill fly, undvika den situationen, glömma. Jag börjar ana att det är därför jag började dricka alkohol som jag gjorde en gång i tiden. Dom händelserna ligger nära varandra i tid. Jag trodde inte jag kunde hantera situationen på ”rätt” sätt så bättre fly än illa fäkta. Jag kan känna den känslan idag av en viss tanke, att jag vill fly och bara försvinna. Så konstigt? Tror ACT faktiskt kan hjälpa mig där. Att acceptera och att mina känslor och tankar bara är ett förslag, inte sanning. Jag behöver inte fly, jag är ingen dålig människa.
Tack igen @vår2022 för aha-upplevelsen🥰jag ska läsa på mer.

@Andrahalvlek @vår2022 @Delfinen80 @Eirene Tack snälla ni❤️det känns så väldigt bra det här. Äntligen lite sinnesro och livsglädje🌷

@Lora Idiot 🤬 Sannolikt har han baksmälla och ångest från helvetet när han vaknar upp ur ruset. Alkoholen kan verkligen ta fram det allra sämsta ut människor, få dem att gå över alla gränser. Vidrigt.

Kram 🐘

Min syster har supit rejält i över 20 år. Hon har svävat mellan liv och död, blivit hämtad med ambulans när hon inte vaknat efter en fylla osv. Hela situationen är hemsk. Hon har 2 döttrar som hon ger sig på fysiskt när de inte släpper ut henne ur lägenheten för att hon ska skaffa mer sprit, eller ibland tabletter som hon tar till när det inte finns alkohol.
Jag har märkt att hennes personlighet har förändrats en hel del under de senaste åren. Hon söker konflikt med allt och alla, och hon blir hemsk och elak. Rent av dum. Jag har så lite kontakt med henne som möjligt, och nyligen gifte jag och min man oss i Sverige ( jag bor i england). Min man har aldrig träffat min syster, och hon var inte bjuden till vigseln, då jag vet att hon kan mycket väl vara packad och ställa till en scen. Hon blev skitarg för att hon inte var bjuden, och jag försökte förklara att det beror på att hon super och ställer till ett helvete för alla, och att hon måste inse att hon inte blir bjuden på viktiga, betydelsefulla saker när man inte kan lita på att hon sköter sig. Eftersom hon inte har några problem enligt henne, tar hon inte in det här alls. Senast härom dagen sate hon igång igen. Klockan 8 på morgonen började meddelandena komma in om vilket dålig syster jag är, att jag övergett henne och min familj, att jag är den största skiten på jorden och hon hatar mig osv. Det häll på i flera timmar. När jag inte svarade som hon ville, så skrev hon att hon skulle skriva till min man istället, som hon aldrig träffat, at jag är hemsk, att jag är dålig, att jag övergett alla och att han har gift sig med en stor jävla skit. Hon skickade ett meddelande till honom för att " visa" mig att hon minsann vågade det, och att hon minsann tänkte bråka med honom med om jag inte svarade henne. Det är inte bara jag som får ta emot hennes sjuka, aggressiva beteende. Våra föräldrar får sig kängor regelbundet då hon konstant klagar på att de inte var bra föräldrar. Att de inte lagade hennes favoritmat och hade den klar direkt efter skolan slutade, och sånt strunt. Ibland hittar hon på oförätter hon anser skett, som är helt uppdiktat!
Dagen efter, om hon nyktrat till, minns hon inte ett skit. Hon minns inte ens vad hon sagt eller skrivit UNDER konversationens gång! Hon har noll insikt i nånting, och allt som spelar roll för henne är att tala om för alla vilka dåliga människor de är, trots att det är hon som super konstant, slår sina barn, kör rattfull, ligger med andra missbrukare för att få sin alkohol, inte kan sköta jobb, blivit dömd för stöld mm. Listan är lång!
Jag orkar inte med detta mer. Hon blir sämre och sämre i sin sjukdom, och jag är slutkörd!
Har varit i kontakt med socialen många gånger under flera år, men trots att hon körde aspackad med barnen i bilen, nästan dog när leven var på väg att klappa ihop, anses hon inte vara en fara för sig själv eller andra. VA??
Kan tillägga att hon även hallucinerar kraftigt under hennes fyllor. Hon pratar med folk som inte finns där, rumstrerar runt i bostaden och plockar med saker som inte finns. Hemskt att säga, men jag hoppas för allas skull att hon inte klarar sig mycket längre till. Hon vill inte ha hjälp, för hon är inte sjuk, hon blir inte tvångsvårdad, och barnen är de som kommer hitta henne död i hemmet.

@Geggan Så fint det låter ❤️ Jag uppskattar att man träffas efteråt, äter något gott, pratar om den döda. En sista fest liksom, med mycket tårar. Det är okej att vara ledsen och sörja ❤️

Kram 🐘

@aeromagnus Jag började på dancehall afrobeat, det var vansinnigt roligt. :-)

@Snödroppen
Det är en smärtsam process, och just nu är jag bara så jävla arg. Frustrerad och arg, nästintill bitter. Men jag har fått hjälp av staden jag bor i nu, jag ska få gå och prata med en kurator på anhörigstödet. Jag tror att stödgrupper, forum och litteratur är fantastisk hjälp - men det ska bli skönt att få prata med någon. Helt fritt och utan att behöva visa hänsyn.

@Åsa M
Jag vet! Men åh, det är så frustrerande.
Det är ju så orättvist, att någon annan får förstöra så mycket. Det kokar i mig.

@Ullabulla
Jag blir inte arg på dig.
Mitt syfte att skriva var inte att få hjälp, för jag vet vad jag behöver göra.
Jag vet allt detta. Jag behövde bara ventilera.

Som så många andra har jag läst och läst och läst om olika alkoholkonsumtionstest men blir inte riktigt klok på hur dom fungerar. Den enda slutsats jag kunnat dra är att resultaten kan vara väldigt individuella mellan olika personer trots samma intag.

Under tre månader har jag haft en konsumtion på i genomsnitt 1,5 flaskor vin per dag vilket ska motsvara ca 1000 gram ren alkohol per vecka.

Nu helt alkoholfri i lite mer än 3 veckor och tänker mig lämna ett test. Vilket av dessa två test, CDT och PEth, kan tänkas visa bäst resultat efter denna tid? Har inget behov att visa nollkonsumtion.

Hej!

Min förälder har sedan långt tillbaka varit väldigt glad i alkohol. När jag var yngre kunde denne bli aggressiv och väldigt berusad, för att dagen efter inte komma ihåg något alls. När jag flyttade hemifrån blev det bättre, för att jag slapp se allt, även fast jag visste att problemet kvarstod. Nu är jag vuxen och bott själv länge men har väldigt nära kontakt med min förälder. Sista åren tycker jag bara att det blivit värre. Det dricks alkohol varje dag och ibland när jag ringer en onsdagseftermiddag så hör jag hur berusad föräldern är. Påväg hem från en festival i somras så kunde min förälder varken gå eller stå upp, knappt föra samtal och var så berusad att jag inte visste vad jag skulle göra. Min förälder for utomlands och jag fick veta att dennes sambo låg medvetslös utanför en bar och försökte få tag på min förälder men denne svarade inte i telefon och läste bara mina meddelanden. Min förälder har nu kommit hem igen men jag har inte fått någon förklaring på vad som hänt. Jag känner att det var droppen och nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag är orolig men framförallt så är jag trött och ledsen.
Hur går man tillväga med en förälder som både lever i förnekelse men uppenbarligen behöver hjälp?
Jag är rädd att min förälder kommer att dricka sig till sitt sista andetag.
Kramar

Grattis Natalia. Vad roligt!! 👍

Dag 1

Hallå i stugan 🙂
Det blir tokigt om jag kallar det för att fira men igår firade jag iaf med enheter och nu får det vara bra med sånt ett tag. Har några veckor kvar innan arbete startar och ska ägna de veckorna åt välmående, ro och trevliga saker som gagnar god energi.
Jag ska låta bli enheterna helt ett tag och prova räkna upp dagar offentligt igen med start idag.

Och jajamen @prinsessa, nu skapar vi en bra tisdag 🙂
Kram

Nu har det gått ett par dagar efter begravningen och gästerna har rest. Det blev otroligt vackert och fint- stort porträtt med blommor ljus och dekorationer och jag kunde nästan hålla hans blick under den fina ceremonin. Fina tal. Underbara blommor. På förmiddagen hade jag lagat äggoansjovismackor till 50 pers! Döttrar o vänner hjälpte massor. Det blev helt enkelt otroligt lyckat. Känns underbart att vi kunde ge honom detta och att han nu är med mig på ett nytt sätt.

Firar 10 veckor med programmet och jag har så långt uppnått målet. Återigen; jag vet att lätt vunnet är lätt förgånget. Men tanken efter 10 veckor har med självkänsla att göra. Jag tycker att i grunden så har jag sedan många år tillbaka en god självkänsla. Men den har svajat en del med drickandet. Det har att göra att ångesten över drickandet och oron över hur jag betett mig kvällen innan fått en sämre självkänsla dagarna efter drickande. Som att jag liksom smugit och tittat bakåt hela tiden; vad är det som kan hinna ikapp mig av mitt eget beteende från kvällen innan? Eftersom jag också känt skam över mitt drickande framför tex min make har jag kompenserat genom att ‘ge mig’ oftare i diskussioner eller inte stå på mig och inte riktigt lika starkt stå upp för mina värderingar i olika sammanhang. Det har ju varit mig det har varit fel på. Har jag känt. Det har också gjort att jobbet och svåra situationer där varit tuffare sådana perioder. Jag har tyckt att det har varit lite halvtufft att gå in och ta konflikter (det ingår i min roll) eller att driva svåra processer. Jag har alltid gjort det, men det har suttit längre in och varit svårare och jobbigare att bara göra. Nu är jag närvarande i varje situation och då är det bara att göra sådant som tidigare kunde vara skittufft och som jag gärna drog ut på.

Nu gör jag det bara. Som någon härinne skrev: jag har inga problem att rycka av plåstret ganska direkt. Det är inget som känns jobbigt eller svårt. Jag har blivit den person jag tidigare bara varit tre dagar i veckan alla dagar i veckan och 24/7. Det betyder naturligtvis inte att jag inte har dagar när jag är låg, ledsen, stressad eller orolig för något. Det betyder inte heller att jag aldrig är trött, sur, grinig eller allmänt bitchig. Men jag har bättre redskap att hantera negativa känslor, stress och oro. Jag behöver inte be om ursäkt för något längre. Medvetenheten om att jag druckit på ett riskabelt oacceptabelt sätt och skammen det har inneburit har gjort att jag liksom velat be om ursäkt för mig själv hela tiden. Liksom både i förväg och i efterhand. Dels pga skammen, men också för att skapa mer handlingsutrymme för mig själv och drickandet. Det behöver jag inte längre, utan självkänslan har stärkts. Jag behöver inte ursäkta ett skadligt och för andra oroande beteende, utan kan stå för vem jag är och för mina val. Jag har också lättare för att backa; för att lyssna och förstå vad andra menar och sedan backa vid behov. Det är inte så mycket skit som står i vägen mellan mig själv och andra och då finns det också mycket mindre prestige. Skammen borta, självkänslan åter.

Är detta bara lätt då? Kanske någon undrar. Såklart inte. Särskilt i början var processen riktigt tuff. Inte så mycket pga sug kanske (ofta undrar jag varför jag under drickandet så lätt gav efter för det där suget, bara minsta lilla tanke på att det skulle vara gott med ett glas, gjorde att jag tog ett och flera), utan pga att jag ju behövt jobba med sig själv och tänka igenom varför jag gjorde de där valen. Det är ju kvalfyllt och ångestbetonat i sig. Jag har behövt acceptera att jag utvecklat ett alkoholberoende och möta det faktum att jag låtit alkoholen ta en allt större del i mitt liv, men också i närståendes liv. Att erkänna att jag gjort många i min närhet inte bara oroliga, utan ledsna och besvikna. Mitt beteende har tvingat dem in i situationer de verkligen inte valt och jag har tvingat dem in i minst sagt obekväma situationer där de inte kunnat veta hur de ska agera eller hantera det. Det har varit jobbigt att erkänna. Och smärtsamt. Att veta att jag faktiskt gjort dem jag älskar allra mest illa. Men i samma ögonblick som jag faktiskt erkände det både för dem och för mig själv, så blev det också mindre smärtsamt och jobbigt. Och med det fortsatte självkänslan att stärkas.

Jag har gjort mycket dumt och jag har gjort okloka val. Jag har också valt åt andra. Det får jag stå för och leva med. Det finns inte så mycket annat att göra. Att sluta skämmas och istället ta ansvar har också gjort mig både mer och mindre sårbar. Mer sårbar i så måtto att jag ser hur liv sammanflätas med varandra och vilket ansvar man har också för andras liv, genom val man inbillar sig är bara för sig själv. Mindre sårbar eftersom jag också inser att det inte går att göra ogjort. Det går inte att ändra sig bakåt, bara i nuet och framtiden. Det stärker.

Sedan tänker jag; är detta kanske något kortvarigt? Något som går över? Långt ifrån alla människor som är nyktra eller måttlighetskonsumenter har ju en naturligt god självkänsla. Men kanske är det så att självkänslan stärks när en tvingas (eller tvingar sig) att jobba med svåra bitar hos sig själv, oavsett vad detta är. Många inlägg här på forumet vittnar om det, tycker jag.

Fortsatt trevlig vecka, alla kämpar!

@Påvägmothälsa Godmorgon! Låter superhärligt! Vi skapar en bra tisdag som Natalia säger :-)

@Ny dag
Hej.
Ja varför ska de vara så svårt..
Jag är nu själv på dag 2 igen efter flera misslyckade försök.
Nu måste det gå..har dock sagt det så många gånger.. Jag fattar inte varför jag började igen efter jag höll mig så länge. Var inte ens roligt.. bara ett tvång o dålig ovana. Så svårt att komma tillbaka.
Precis som du säger måendet är mycket bättre utan A.
Vi kämpar tillsammans
Ta hand om dig✌️

Ja, så himla bra du är Vinäger!

Tror kanske inte att den historien var din ändå. Tror det bara fanns ett barn där. Mannen dör kom med ordentliga hot. Finns säkert fler personer som utnyttjar och manipulerar andra i sin närhet. Det är hemskt att du börjar ifrågasätta dig själv i vad som är sant.
Du måste sluta dricka för att få ordning på tankar och känslor också. När jag drack var det så rörigt i mitt huvud. Det var svårt att hitta fokus och en väg framåt. Och just det är lätt att dricka på, att vara villrådig och inte veta vart man ska. Om man ska se det positivt så kanske du nu kan få stöttning i att sluta dricka, men din mans strategi är ju galen.
Glöm inte att du faktiskt slutade en period. Jag tror att du behöver vara helt nykter för att börja se klart på tillvaron. Prata själv med barnen, men utifrån vad du tidigare skrivit så blir jag lite bekymrad över din ”roll” i familjen.
I en sund familj lyfter man varandra, man hackar inte där det gör som ondast. Jag växte upp i en familj där det var mycket gräl, men maktbalansen var nog ändå okej. Väldigt onödigt med dessa gräl dock, där den som grälar sårar där det gör mest ont. Det tycks utifrån det du skriver vara en annan maktbalans hos er, där du är längst ner. Ta en titt på ”Den tatuerade änkan” på SVT öppet arkiv. Kanske kan du hitta viss igenkänning, om inte så är den i alla fall sevärd och kul.
Och ja, ta hand om dig. Se alla dina fördelar och allt bra du gör och har gjort. Jag tror att du också är lite för trött för att se klart.
Hoppas du kan få hjälp av nån utomstående som kan hjälpa dig att se vad som händer omkring dig. Du är värd så mycket mer än att vara trött, ledsen och dricka.

Godmorgon vid kaffebordet med katter som ligger och spinner. Det blev en bra och nykter dag igår och jag har sovit gott. Kommer tillbaka på banan. Idag skall jag hålla i kurs hela dagen, det skall bli roligt och jag är laddad 🙂Önskar er en härlig höstdag 🍁

Jag vet inte heller, kommer från beroendesidorna. Kanske kan du hänvisa hen till de sidorna. Där diskuteras ofta det negativa måendet med att dricka och det positiva i att sluta.
Kanske kan du ha en förutsättningslös diskussion med din anhöriga. Varför dricker hen? Mår hen verkligen bra av att dricka 2 liter vin om dagen? På beroendesidorna diskuterar vi hur passiv man blir när man dricker. Kanske har din anhörige en depression i botten och medicinerar måendet. Alkohol spär på ångest och oro och är väldigt skamfyllda. Som Tröttiz skriver kan du inte sätta stopp så länge hen kan handla själv, men du kanske kan så ett frö, särskilt om drickandet inte pågått så länge. Så läs på och försök ha en diskussion.
Det finns trådar på beroendesidorna som verkligen beskriver fördelarna med att sluta dricka. Läs i Det Vidare Livet.
Jag har väldigt svårt att förstå att någon egentligen innerst inne tycker att det inte är något problem med 2 liter vin om Dan. Jag har svårt att tro att man inte mår dåligt av det, men ställd mot väggen kanske försvaret tar överhand, så försök ha diskussionen tycker jag. Låt hen förklara vad, varför, hur? Ifrågasätt i lagom dos. Lycka till!

Varför ska det vara så svårt? Jag har iaf skrapat ihop mig själv och tar igen nya tag. Jag ska läsa hela min långa tråd och tar nya tag. Dag 1 igen och nu är återigen redo att för alltid exkludera a i mitt liv. och jag ser framemot att vara nykter igen, att få må bra. Har haft yttre faktorer som gjort att jag inte kunnat hålla i nykterheten även om de flesta dagarna ändå varit utan alkohol. Det är ingen orsak men så har det varit. Och den som lider mest är ju jag själv. Jag mår ju inte ens bra när jag dricker så varför?

@Påvägmothälsa, Klok som en bok är du. 🌻Bakslag är ju just bakslag; de är tillfälliga händelser, ett avsteg från vägen och ingenting tar bort de framsteg du gjort. Sällan är förändringsresor raksträckor, utan det finns avsteg, kringelikrokar, återvändsgränder och diken att ibland köra ned i. Klok reflektion gör du och då har du också bättre redskap till den fortsatta resan. Du skriver "lärdom" och det är ju precis så det är, att vi ska lära av bakslagen. Nu är du uppe på vägen igen!
🌻

Nä jag känner mig nog nere på botten nu, sover knappt. Han är här i min hemstad o yrar runt på fyllan. Igår natt när min dotter var hos mormor så cyklade jag en sväng mitt i natten för att se om jag såg honom. Han hade tagit in på hotell, maxat sitt kreditkort, måste ha hutlösa skulder nu. Är hemlös. Hans andra tre barn o exfru får inget veta. Jag ska bära tyngden själv. Ifall han tar livet av sig så är jag ensam med den vetskapen, kunde man gjort något?

Jag tappar greppet. Kan inte sova o vill inte till jobbet. Vill knappt leva längre. Vill inte ta hand om dotter. Tur att min mamma finns. Hur tar det slut? Hur får man slut på den här karusellen? Jag står inte heller ut med tanken på att vara ensam, ensamstående. Skulle aldrig skaffat barn, skuld skam över dessa känslor. Behöver hjälp men finns ingen att få. Sökt vård men får vänta så länge. Vad gör man? Varför ska man gå igenom allt ensam? Det är inte så enkelt som att fråga någon när man inte har denntyper av vänner. När man bara längtar efter att någon ska fråga ”hur mår du egentligen?”